På Helsingfors moderna museum, Kiasma, handlar utställningen Ars11 om Afrika. Där grät jag. I flera salar än en.

Jag har ju sett dokumentären om Apple och andra annars så sympatiska företag som hela tiden, as we speak, dumpar teknologiavfall i Ghana. På lasten som avgår från väst – USA, om det nu har någon betydelse var hamnen ligger – klistras en fraktlapp där det står att frakten består av second hand-datorer och annat, som U-länderna så desperat behöver. Second hand my ass. Här tippas de obrukbara datorerna, skräpet, exakt där var folket under lediga stunder tidigare suttit och njutit av Atlanten, suttit och knäppt på gitarren, sjasat myggor och myst i sällskap.

Här på Kiasma berättas samma story ordlöst och stillsamt som fotokonst. Helt säkert är det ett sammanträffande att alla dessa bilder är som afrikanska varianter av svedjebrännarna i Järnefelts Kampen om tillvaron. Det ryker alltså i bakgrunden. I framgrunden har barnet (japp, oftast ett barn) på bilden intensiv ögonkontakt med mig som tittare. Faktum är att han knappast tänker på att detta är ett skitjobb. Knappast tänker han ens: se mig, här utsätter jag mig för giftiga gaser och metaller när jag rotar igenom ditt teknologiskrot, du vita överkonsumenrande egoist. Nej, för honom är det en dag som alla andra, förutom att den där vita fotografen, Pieter Hugo heter han visst, vill att man ska ställa upp på ett foto, och då kan man väl ställa sig här med krattan, då.

– Får jag se, blev det bra?

Däremot är det de tankar som föds i mig som mottagare jag måste lyssna in. Och det är någonting nesligt, någonting som liknar närmast pinsamhet som rör sig i huvud och hjärta. Att stå inför bilden och tänka “men jag är verkligen ingen konsumtionshysterist” raderar ju inte bilderna, förbättrar inte världen, minskar inte på västvärldens skuld.

Och om du är på väg tycker jag att du ska tajma in videon som heter någonting i stil med I just wanted to let you know we had no idea. Det handlar om folkmordet i Ruanda. Där får tårarna skydd av mörkret.

Och om vi ännu tar det här med skenheligheten. Vill man ens riskera att tillhöra skaran som finner det katharsiskt att axla mänsklighetens skuld en stund, att ge sig själv lojalitetspoäng för att man överhuvudtaget satt sig in i problemet, och sedan gå ut ur konstmuseet och tycka att man är helig för att man ens öppnat sig och lyssnat, för det gör ju inte alla?

Ja, jag tycker att man ska ta den risken.

Barnen har fått tillstånd att vaka lite längre på söndag kväll, för våra två käraste länder ska mötas på isen i det som passionistorna kallar drömfinal.
Vem ska de heja på, barnen?
Noah fnyser.
– Erudumeller.
– Nej, jag bara vill veta vem du hejar på.
– Finland såklart.
Men Misan, den empatiska dottern, ser fler möjligheter.
– Vi kan heja lite lite på Sverige också. Mommi bor ju där.
Det rycker i Noahs ögonbryn (som lever ett mycket öppnare och mer avslöjande liv än han själv) och han kämpar med att hålla minen skrattfri:
– Men hon spelar inte ishockey.
Klart vi skrattar.
Oj, lilla mommi.

Det skymmer utanför fönstret. Jag försöker mig på att tolka mertarantasvadan till svenska men ger upp meddetsamma, för mannen vid micken är en poet på speeed. Misans nästipp sticker upp bakom pippilångstrumptäcket och hon är sådär blekblå man blir i ljuset från teven. Efter varje gäspning frågar jag henne om hon vill lägga sig. Nej, det vill hon inte. Ögonen blir glansiga av trötthet, men hon blinkar knappt.

Jag minns ju 1995 och hur stort det var. Dröjer det sexton år till nästa VM-guld är Noah 23 och Misan 21 år gamla vid nästa folkfest, och då pyjamasmyser vi knappast under ett pippitäcke under matchen, vi tre.

Tappert segar vi oss igenom en fullständigt målfri första period och klockan blir tio. Det innebär att barnen lägger sig utan att ha sett ett endaste av de sju smällarna. Men när de på morgonen hör att de tandlösa svettiga blåvita bjässarna faktiskt fått hem den där pokalen – då betyder det någonting, för de har varit med om kampen en stund ändå.

Vi sitter i mörkret, Ann-Lois och jag, och soffan skakar av våra fniss.

Ryssen som enligt SVT kaxat upp sig med orden att Saade är en blev kopia av honom själv. Hans svartvita uppsyn och orden han sjunger… I’m gonna get you… I’m gonna blow you away. Han är en mafioso, inser Ann-Lois, och hon har förstås rätt. Här framför han sina hotelser inför hela Europa! Och Australien, tydligen.

Och de där struthuvudena som hela Facebook fröjdar sig åt! Man blir glad av mindre. Så sjukt galet roligt.

Pojkbandet som ser ut som en direktimport från nittiotalet. Åh nej, vi är för gamla för den här melodin, för de där blickarna med så kallat sug.

Lite retro, lite kitsch, lite rock, lite fransk opera.

Italien är med för första gången på tretton år. De skickar alltid en man med brösthår, säger jag, och precis då dyker han upp på vår vägg: årets italienare med brösthår. Det är inte SÅ mycket som ändras på tretton år tydligen. Men han sjunger fint, och trumpeten längst till höger är fantastisk.

Men Island. Där är soffolket fullständigt fnissfritt och helt enigt: dessa gossar älskar vi. Dessa gossar vill vi ha på våra hemmafester. Dessa gossar vill vi ska vinna.

Resan går vidare från Fuengirola till Dublin. Vi vaknar i Dublin av ett sms: Usama är död. Tänk. Tio år efter händelsen som förändrade säkerhetsprodecurerna vid flygincheckningen världen över.

BBC visar dansande segerrusiga amerikaner som brölar fram sin nationalsång iförda t-shirts med texten ARMY. I texterna under bilden står bland annat att det är Amerikanarna som har Usamas kropp. Vad ska de göra med den kroppen, tänker jag med en rysning. Visa upp? Bränna, begrava?

Jag har inte varit med om det förr, det här att man så synligt firar någons död. Ceauşescu var jag för ung för för att ha noterat värdet av, jag minns inte en endaste bild från den tiden. Inte heller Saddams avrättning blev riktigt så här. Någonting i det hela känns lite olustigt. Är vi inte bättre än så här? Vore det inte värdigare att bara … andas ut?

Vulgärt är ordet jag söker.

Det regnar i Spanien när Kate och Wiliam gifter sig. Min son och jag värmer oss under täcket medan vi tittar på bilarna som rullar fram till Westminister Abbey på tv.

Vi gillar kungligheter.
- Det där är ju drottning Elizabeth, säger min son igenkännande när den gula hatten inklusive kunglig höghet uppenbarar sig.

Och så vecklar Kate ut sig ur bilen där den röda mattan börjar. Buketten är liten och ödmjuk, Kate lång och ståtlig, släpet nyckfullt, lite för brett. Vi stirrar hänförda båda två. Plötsligt bryts de elegiska, stämningsfulla stråkarna av signaturmelodin till Angry Birds. Det är lillasyster som inte skulle kunna bry sig mindre om prinsessbröllop och som väljer att bomba grisar istället.

Jag tänker på mamman som borde vara där, mamman som vi alla dyrkade. Så chic, så fin, så vacker. Rösten håller inte när jag berättar för Noah hur Diana dog. Och sedan tänker jag på att han verkligen är lik sin mor, William. Samtidigt ser han ut som urbilden av amerikansk quarterback, bara brunbrännan saknas.

Det är fint när människor gifter sig.
- Oj Noah kan du inte gifta dig snabbt, genast när du fyller arton, säger jag, helt medveten om att detta definitivt hör till sådant som man inte säger till sina barn.
Han flinar bara och kastar kudde: mamma du håsar.

Prästen som håller talet har värme och auktoritet i rösten – två mycket bra egenskaper hos en präst.
- Bli den du är ämnad att vara, så sätter du världen i brand, börjar han mäktigt.
Det är en underbar, underbar tanke. Jag älskar det faktum att det är en präst som säger det, och i en så livsbejakande ton. Att bli den man är ämnad att vara är inte längre en dom, det är en triumf. Och då menar jag inte bara att Kate är ämnad att vara en prinsessa, kanske drottning. Jag menar att vi alla har ett kall som kan förändra världen om det får bli verkligt.

Jag har legat i mina savolaxiska kusiners skola ända sedan jag var riktigt liten. Jag lärde mig att min svenskhet inte var någonting att vara stolt över. Min svenskhet! Den som egentligen bestod i att födas i Sverige och så småningom, på lågstadiet, i att kunna svenska. (Och visserligen så småningom, i tonåren, i att kunna svenska lika bra och bättre än de själva.) Men jag lydde, jag skämdes, lilla krake.

Och jag fortsätter att skämmas! Jag föreställer mig den finska omgivningen genomborra mig med sina svenskaggressioner när jag pratar svenska i en buss. När snälla tanter vill prata med mina barn i affären bidrar jag med ett vänligt meidän lapset eivät vielä osaa puhua suomea. I ursäktande ton, lite som om jag vore medveten om det onda jag gjort mot mina barn genom att beröva dem finskan, som jag ju själv alldeles tydligt behärskar. Försöker jag fostra dem fint?

Ett sannfinländskt Finland kommer inte att få mig att känna mig annorlunda, inte ens om vi tvingas brodera rödgula flaggor på våra kläder. Inte för att jag (som mina svenskspråkiga vänner) skulle stå oberörd och självsäker vad som än händer – utan för att jag skämdes redan innan.

Det här inlägget var en bikt. Och ett försiktigt löfte om nytt tänkande.

Ett av perksen med att ha vänner i det stora Amerikat (den finaste Heidi med äkta hälft) och en tekniknörd til make (också fin) är att man sitter inne med en iPad före sina fellow citizens. Härmed inte sagt att dessa citizens alls är intresserade. Med risk att tråka ut framför jag mina ödmjuka åsikter ändå.

Jag säger så här: en iPad
… är snabb. Inget uppvikande av laptopskärm. Ett svep med fingret, och så är man ute.
… har stor skärm. Det är enklare att skriva långt än på en iPhone, och barnen behöver inte knuffas för att båda samtidigt kunna se till exempel det där ena youtubeklippet med matfrossande hamstrar som låter nomnomnom.
… är framförallt, och detta är för mig det viktigaste, lätt. Den väger lika lite som en bok, och det är hur mysigt som helst att ha till exempel en blogg som nattygsbok. Eller en nättidning. När ögonlocken blir tunga lägger man den ifrån sig och somnar.

Kan jag leva utan den? Löjlig fråga, klart jag kan. Men livet vore ett litet snäpp tråkigare.

Egentligen är det väl en läsplatta, va? Jag har fortfarande inte läst en endaste bok på den. Fast man fäller späda träd för att tillverka fysiska böcker är de fortfarande mycket billigare än sina elektroniska motsvarigheter.

Idag gick jag med Päivi Räsänen från riksdagshuset mot tåget. Synade henne i ögonvrån vid Kiasmaövergången: liten, kortare än jag. Vilken minimal kvinna.

Nu har jag ju sett henne ett antal gånger förut. Då tittade jag uppåt. Som barn. Jag tror hon känner min far, sådär halvt. Men jag röstar som småföretagare röstar. Och i den stora debatten som precis nu skapar rubriker i Finland skulle jag aldrig, aldrig uttala mig. Jag känner rentav att jag inte har någon rätt att uttala mig.

Hur skulle jag? Jag är uppvuxen i Sverige. Landet som gör makalöst stort nummer av sin tolerans. Misstänkt stort. Tittar man på det svenska sättet lite utifrån, kanske österifrån som jag, börjar man tro att den svenska toleransen har en gräns. Kanske till och med att det är ett väldigt, väldigt trångt rum där toleransen råder. Att det i det svenska samtalet råder disharmoni så länge det finns olika åsikter. Att man är desperat i sin kamp att finna konsensus.

Också jag vill (alltså) söka konsensus och dölja mina avvikelser av ren hänsyn för andra. Jag brukar till och med gå emellan när jag anar shitstorm i luften; förklara, jämka, sudda ut å andras vägnar. Och när jag läser vad Päivi sagt på teve känner jag att hon är en idiot som drar över sig ett oväder – för en sak som för inte ens är viktig för henne, som hon säger själv. Det är inte ett programnummer hon driver, det där med att alla barn har rätt till en mor och en far, utan en personlig åsikt. Varför, varför dra på sig skit för någonting man inte ens skulle behöva uttala sig om!

Visst finns det variation i det trånga svenska rummet förresten. Det finns rum för de avvikelser som är okej. Svenskarna gillar “olika”. Till en viss gräns. Och vilken livslång quest det är att finna den gränsen i varje fråga. Tröttsam.

Räsänen har förstås ingen aning om att vi följs åt. Vi råkar vara på väg i samma riktning just idag. Men jag väntar kanske ändå lite på att hon ska avsluta sitt mobilsamtal. För tänk om jag skulle få för mig att säga någonting. Typ:
“Jag sa till min man igår kväll att du har ett mod som känns unikt. Jag skulle aldrig stå för någonting så politiskt inkorrekt som du. Jag skulle aldrig, aldrig kunna vara du.”

Det här inlägget handlar inte alls om vad hon sa. Det handlar enbart om att hon sa. Jag skulle behöva den egenskapen. I andra sammanhang. Människor med samma förmåga att gå mot strömmen hade kunnat stoppa typ Hitler. Detta ultimata evighetsexempel. Som om världen efter WWII inte skulle ha exempel att komma med.

Men nu avslutade hon aldrig sitt samtal förstås. Tur det kanske, jag hade knappast tillfört någonting nytt i hennes vardag.

Idag har stan glittrat i både solsken och blått sken. Helsingfors är värd för Östersjötoppmötet.

I bussen hem sitter jag mitt emot mor och son. Han är kanske fyra år gammal och iförd den finska dagisuniformen: overall med tec-ändelse på loggan, och hjälmmössa. Mamman bär en kvarleva från åttiotalets skoluniformer: en retroryggsäck med fjällrävenlogga. En sådan som alla i Visättraskolan (Huddinge, Sverige) hade 1984.
– Idag var det lite rörigt i trafiken, när det fanns en sån massa polisbilar överallt, säger hon, och bryter – mycket riktigt – på sverigesvenska.
– Varför det?
– För att den ryske presidenten är här på besök.
Också den svenska kungen, tänker jag. Okej då, ‘svenske’.
– Varför finns det polisbilar?
– Ja, för att… för att inga dummisar ska komma åt att … bråka med presidenten.
– Men är han en dummis? frågar sonen.
Inte mammans åsikt, tror jag. Jag möter hennes roade blick över min iPhone.
– Tja. Han är väl… han är väl okej, säger hon.
Jag ler lite jag med, och inser nu att jag ser ut som om jag skulle smygfota dem. Pinsam lägger jag bort telefonen och tittar bort tills de kliver av.

—

När jag hämtat mina barn (även de iförda finska dagisuniformer) och dragit dem hemåt i pulka står det poliser på vår bro.
– Gissa vem som är på besök i Finland idag, frågar jag.
De vet inte.
– Den svenske kungen!
– Tänker han besöka allas hem? säger min son förskräckt.
– Nej, säger jag. Men han har rört sig i Helsingfors och därför var stan full med polisbilar.
– Har han befallt så?
– De som han jobbar med har väl bestämt så.
Vi tar oss över bron precis innan kortegen åker under bron.
– Också den ryske presidenten är här, lägger jag till nu.
Nu går det en skugga över sonens ansikte.
– Men Ryssland… det är ju ett dummislag!
Inte min åsikt. Finns den i luften, eller?

Blått blink och stiltje i rusningen, och så är det förbi. Bilarna som fått stå får nu passera. Cityjeepen är arg och kör nästan på polisen, för så förnedrande var det att bli tvingad att vänta i tre minuter.
– Borde inte han istället vara glad över att kungen är här? frågar sonen.

Precis min åsikt.

Åt en kycklingburgare (som jag senare på kvällen ångrade). Satt vid det enorma fönstret på Carrols på Alexandersgatan. Rutan är en bioduk för den som vill titta på människor live.

En femtioårig kvinna låter sin turkosa volangkjol fladdra fritt. Kanske påminner den henne om medelhavssemestern.

En pakistanier med rödbrun hudfärg i pressade byxor och en, som det heter, klanderfri vit skjorta med stärkt krage. Hans svarta hår skiner i solen.

En svartklädd tjej på en rosa Jopo cyklar mot universitetet.

Och så vidare i brokiga stötar. Alla har försökt göra sitt bästa när de valt sin look i morse.

Jag tycker att människorna är så rörande. Där traskar de hemåt och till Stockmann och springer till spårvagnen, men alla hoppas de bara på att få känna sig älskade. Jag tror att definitionen på människa är precis så enkel och det finns ingenting banalt med det.

Taggad, eller på renare svenska utmanad, av Jannika Lassus.

Åtta “vanor” skall nedtecknas. Se här, såna vanor jag har! Ett par ovanor har smugit sig med också.

1. Tar alltid trappan alltid om hissen inte är på plats på min våning.

2. Fyller tvångsmässigt i vokaler i registernummer som består av konsonanter. BFN blir till exempel BYFÅNE.

3. Träffar min mans forna latinlärare varje augusti, tillsammans med min man dock. Vi äter och talar om klassiska ting. Senast utreddes anakronismer i serien “Rome”.

4. Muttrar ramsan “plånbok-mobil-nycklar-kalender” vid dörren innan jag lämnar hemmet på morgonen. Och glömmer ofta ändå något eller några av dem.

5. Dricker alltid en kopp svart te på kvällen med min man. Min man lagar det bästa teet.

6. Returnerar varor till butiken på löpande band. Behåller ca hälften av de kläder och skor jag köper.

7. Det blir alltid fredagspizza efter fredagsbastun. Det ska absolut vara fryst färdigpizza, ty poängen är att slippa laga mat denna enda (underbara) kväll i veckan.

8. Åh, denna skäms jag så innerligt över, men känner att jag måste bjuda på den.
Jag brukar sminka mig dagligen på bussen. Sätter mig längst bak för att inte fästa alltför mycket uppmärksamhet med mina pincetter och pennor och borstar och batteridrivna fransböjare!

Taggar Carina, Mathias, Bo och Mira. Haha, kan precis föreställa mig era respektive tassigheter!

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Jag bor på två minuters avstånd från en av Finlands farligaste korsningar. Det är Mannerheimvägen som övergår i Tammerforsleden, och Skogsbackavägen i Vichtisvägen. Just nu är trafiken dessutom omlagd, och filerna bildar ett obekant och ologiskt spindelnät, som skrämmer slag på semesterfolket som återvänder till stan. Korsningen övervakas av poliskameror.

Och tydligen av mäktigare varelser än så, märkte jag idag.

När det växlade till grön pil söderut för oss som kom österifrån följde jag bara blint och rutinmässigt bilen framför mig. Först undrade jag över de heldragna vita linjerna som omgav mig, sedan över mängderna med bilar som mötte mig i enad front: fyra filer, fyra bilköer, allihop i motsatt körriktning från mig sett. Gud. Det är jag som kör i fel körriktning, och jag är instängd. Valet var att köra in i betonggrisarna, krocka med bilarna eller att vända. Jag slutade tänka och slog i backen. Medan jag backade hade jag ögonkontakt med chauffören i bilen som kom körande mot mig – och jag lovar: han hade mage att le! Jag såg ingenting, inte heller att det var rött för trafiken söderifrån, som jag nu räknades till. Och just då blev det grönt för trafiken från väst. Fyra bilköer söderifrån, fyra västerifrån, och i mitten stod jag med min mans lilla bil.

Åh, den lilla trogna bilen. Volvos crash test dummies skulle omedelbart vittra sönder av blotta åsynen av den. Det är en fin bil med klass, men den föddes 1986 … då “air bag” lät helt synonymt med “air sickness bag”, åtminstone i mina kretsar.

Jag var helt beredd på det där obehagliga ljudet av metall när två bilar liksom biter varandra – den som krockat, den vet – och jag kan inte beskriva vad som hände sedan, helt enkelt för att jag inte vet. Men istället för att bada i blod och glasskärvor och dödlighet satt jag mekaniskt och körde söderut. Ingen tutade åt mig, tänkte jag. Dessa lustiga bagateller som präntar sig in i huvudet medan andra, viktigare detaljer bara försvinner. Som till exempel: vad hände med bilen som ledde mig in på fel körbana? Visst slank han in på rätt körbana före mig?

Och hemma, där hade min man upplevt att jag var i trafikfara. Han påstår att han inte upplever det alltid när jag kör, den diplomaten. Dessutom hade han känt sig lugn och övertygad om att jag klarat mig oskadd.

Mäktigt, eller hur?

Jag har varit på Clas Ohlson och handlat igen. Det är rea på sommarvaror och jag har köpt nya sandleksaker åt barnen, eftersom deras stulits av små eller stora tjuvar som gästat sandlådan.
För storebror är det väldigt viktigt med rättvisa. ”Varsör fitt hon men inte jad?” ropar han anklagande nu som då, och argumentet ”för att hon är så liten” har till och med jag själv tröttnat på. Och då är det inte stora saker det handlat om. Ett nytt sugrör när det första tuggats sönder. Typ.
Jag har följaktligen köpt likadana förpackningar åt båda barnen. De kikar in i den blåvita Classe-påsen och vi plockar upp leksakerna: två små krattor, två kakformar, två spadar. De är nöjda och ser man på, mamman har lyckats väl, ty sonen jämför leksakerna och håller med om att fördelningen verkar rättvis.
Lillflickan tar den blåvita prasselpåsen i ena handen och spaden [”laadii!”] i den andra och styr mot sandberget. Hon börjar lassa sand i påsen med stor beslutsamhet.

Storebror har samlat sina nya skatter till sig och vaktar dem med sitt liv från andra sidan sandlådan. Nu ser han vad syrran håller på med och kommer av sig helt. Åh nej, nu tar han den anklagande minen igen och vänder sig till den stackars mamman.
– Men var är min påse!

Mamman slutar gratulera sig själv och börjar gräva febrilt. Emballaget som leksakerna kom i duger.

Det är det här man har väntat på hela vintern: semestern. Tiden då sonen talar om blå-ben och joob-jubbar, blåbär och jordgubbar. Otåliga Lillan tar korta vägen och säger bää (bär).

Folk tar bloggpaus. Vårens sista bloggposter lyder: “Jag ska flytta ut på en ö. Vi ses om en månad”. “Nu ska jag läsa boken jag aldrig hann med.” Och: “Jag ska sluta raka mig”. Föreställer mig höstens vita, ovant nyrakade hakor och myser.

- Usch det känns nog alltid lite tassigt när Alli far upp, säger jag, och syftar på väninnan som bor på andra sidan bron i min stad men tenderar att fly norrut varje jul och sommar, och lämna efter sig törstiga krukväxter och tomhet.
- Nå vad ska hon göra, frågar min man.
- Hon ska vandra i fjällen först, säger jag.
- Är det nu fiffigt, frågar mannen som aldrig kommit ens nära att greppa idén med vare sig Lappland eller vandring.
- Nå hon gör det humor och självdistans, svarar jag.

Det är mycket som är hurtigt och nästan präktigt som man kommer undan med bara man har humor och självdistans.

Men det är detta med Österbotten som är extra intressant. Det är förrädiskt med dessa vänner som bara försvinner. Så fort Den blomstertid klingat ut den första helgen i juni börjar sommarlovet, som de säger, och så flyr de. När de kommer tillbaka till huvudstaden på hösten är de fruktansvärt sura på att måsta återvända till Hesa och man svarar försiktigt: “Men jag är ju här!” fast det aldrig hjälper.

Instängd i huvudstaden och förpassad till små utflykter i het bil undrar man ju vad det mystiska skimret består av. Jag föreställer mig att ett sommarlov i Österbotten består av saltstänk, biblioteksböcker, gräsklippning, solvarma hammockdynor och glass på torget. Dessutom så cyklar man överallt, utan hjälm och barfota, så att gruset yr. Man känner djup frid.

Eller var det ändå kanske min barndoms sommarlov det här?

Men är det vad våra vuxna pampasvänner hela tiden haft kvar?

Alli är förresten finska och betyder alfågel. Alfågeln är en flyttfågel, så jag får väl vänja mig vid naturens rytm även jag.

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

– vi träffades nästan!

Jag har nämligen minsann varit på Schlager-EM-förhandsvisning. Satt på näst sista raden uppe på läktaren och hade svindel och njöt. Fick inte ta med kameran, så telefonkameran fick duga. Detta var ungefär vad jag såg av tyskarna:

Och av Rysslands bidrag:

Och det var precis vad jag såg av alla andra bidrag också. Men stämningen var fin. Nästan alla kunde sjunga i år. Och vilken stolthet man kände av!

Funderar på Eurovisionsfestivalens betydelse nu när vi som folk för en gångs skull fått vara med på allvar: i dessa dagar är vi i sanning européer. Efteråt strosar vi på Senatstorget på fredagskvällen helt nyktra och familjevänliga, något schlagerberusade dock, men annars vänliga och ack så kontinentala. Framförallt återupprättade.

Tippar eurovisionsvant på bra placering för Sverige (heja Ola!), Frankrike och Ryssland.

Så här ser vi harmoniska européer ut när vi samlas i flock:

Mental Note #1. Folieballongerna kan med fördel skippas nästa år. Ingenting ser mer skräckinjagande ut än en arg finlandssvensk som fått Blixten McQueen i ansiktet på sig i kajsaniemiträngseln, kan jag numera intyga. Dessutom är inte ens barnen särskilt förtjusta i dem.
Mental Note #2. Studentmössorna kan också skippas. Min mans hatt är för stor och min är för liten. Min mans riskerar att halka av (teknologtofsen är tung) och min ploppar upp. Min hatt saknar lyra: den är från Huddingegymnasiet i Sverige och hör nog hemma där med sin blågula krans. Inuti finns inskriptioner av typen “Lycka till i livet! Du kommer att lyckas! Kram Jenny”. Vem var Jenny och har jag lyckats? Och min mans hatt är en teknologhatt. Med tanke på att han endast har 11,5 studieveckor från Tekniska högskolan från 1993 är han knappast en värdig tofsbärare.

Det är väl höjden av löjlighet att upprätthålla traditioner man inte trivs med?

Däremot saknade vi Lions i år. Korven från Lions-tältet som brukar finnas i Kajsaniemi är en valborgstradition som inte får försvinna. Visst kommer de trevliga gentlemännen tillbaka 2008?