Det stora litteraturrelaterade sällskapet bjuder årligen sina samarbetsparter på julglögg.

Som jag älskar glöggtillställningen. Drycken man får vid dörren är så spetsig att man blir simmig efter en klunk. Man står sedan och trängs med herrar i slips. Två av varje herre dessutom; glöggen är faktiskt stark. Damerna har grävt fram någonting smått juligt ur garderoben; de blygsammaste har tagit på sig ett halsband med rött hänge, andra har (så att säga) gått hela vägen.

Och så skymtar man sina gamla lärare och professorer från Nordica där i folkvimlet, kanske lite gråare än under studietiden.

Det mest kuriösa är programmet. Dessa litteraturnördar av rang bjuder så generöst på sig själva på scen. De har grävt i sina arkiv efter folkloristiska skatter och framför julsånger som ingen hört förut. (Eller vad vet jag. Kanske ni sjunger Julträdet är monterat därhemma.) De modigaste sjunger solo och slår på dov trumma. Den med allra största mått av självdistans plinkar på en triangel. Det växlar från blygsamt och stapplande till riktigt pampigt, och hela tiden är det en genuin, hemtrevlig stämning.

Vete sjutton om inte denna glöggtillställning är (liksom Coca-Cola-reklam, men på ett trevligare sätt) juligare än själva julen.

Min man, som bland sina små företag även har ett produktionsbolag, har skaffat ytterligare en kamera. Just detta exemplar kan man fästa på bilar om man ska filma action, och lägga i en kastrull om man filmar ett kockprogram.

Och så kan man filma under vatten.

På landet testar familjens män och släktens simmande hund kamerans möjligheter under ytan. Hunden får hoppa i ett tiotal gånger. Min man vadar i (i år är vattnet i Saimen lågt) och filmar lite. Och sonen följer den simmande hundens tassiga tassar, dykandes med kameran i högsta hugg.

Väl hemma i Helsingfors ser mannen och jag på filmsnuttarna. Det visar sig att Saimens vatten är för grumligt för prisvärda shots. Men de är intressanta på andra sätt.

Och kusliga.

I princip släpper det vattentäta höljet kring kameran inte in ljud. Men ändå har mikrofonen snappat upp fragment. Plasket när man hoppar i. Bruset när man dyker. Pojkens bubblande läten när han håller andan och sedan släpper ut lite luft. Rassel av virvlande bottensand och gyttja. Allt detta medan det på skärmen växlar mellan bilder på bottnen med avbrutna vasskvistar, på den solglittriga ytan, på armar och ben, på bruntonat sjövatten.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske är detta precis vad man ser och hör när man drunknar.

Och så ligger jag vaken på natten och tänker på den fyraochetthalvtårige lille pojken på en annan strand i fjol. Jag tänker på de pumpande ryggarna och armarna som försökte trycka in liv i pojkens slaka kropp. På ambulansmännen som kom efter vad som kändes som en evighet, och som sprang i slowmotion där folk en kvart innan hade solat. På det ohyggliga, omänskliga avgrundsvrålet när mamman fick höra att sonen aldrig kommer tillbaka. På pappan, som inte kom förrän nu när allt arbete, allt hopp var förbi. Och på hans avgrundsvrål.

På hur grumligt jag tyckte vattnet var.

På det faktum att om man drunknar gör man det ljudlöst. Man bara försvinner paralyserat under ytan, har jag läst.

På mina egna barns reaktion då i fjol, för vi kom inte ifrån den där dödsdrabbade stranden snabbt nog. – Mamma, skulle du skrika så där om det var vi?

Och äntligen, i natt, kopplar mitt tröga huvud ihop saker och ting. Min sons retsamma “titta mamma, jag drunknar” och frågor av typen “vad skulle du göra om jag skulle drunkna nu?” och den omåttliga fascinationen med döden i alla dess former.

Strandepisoden i fjol var det värsta jag sett i mitt liv. Då kan det mycket väl vara det värsta barnen sett och kommer att se inom de närmaste trettio åren. Har de fått behandla det skedda tillräckligt?

Är det händelserna på dödsstranden som spökar under ytan?

Åter igen skulle jag vilja ha barnen trehundra kilometer närmare mig. För att fråga.

Vi har en årlig produkt, ett årsmagasin, som hela gänget lägger nästan all sin tid på under några veckors tid. Det är massor av timmar som går åt. Jag har skickat hundratals mejl. Ringt samtal, funderat ut deadlines som sedan aldrig håller. Jag har hållit koll på textlängder och maxantal ord. Som alltid överskrids. Det blir bilderna som det gallras bland, eller så förminskas de – båda alternativen är ett elände och ett helgerån, när nu fotografen råkar vara den bästa (ja!), och när bilderna är därefter.

Jag bearbetar alla artiklar och säljer dem till läsarna – med ingresser, rubriker och bildtexter. För det där med att rubricera och tänka ut korttexter, det är väldigt mycket som copywriting.

Och så korrekturläser jag. Rensar bort massor av stavfel. Spårar rättstavning av exotiska namn. Känner slutligen: det var nog allt.

När den färdiga produkten kommer från tryckeriet är vi alla på festhumör i flera dygn, men jag är den enda som dansar vals med alstret.

Hela den där bubblan av stolthet spricker när man hittar det första tryckfelet – i en fet rubrik. Då vill man inte längre tänka på allt som satsats i form av pengar, pappersmassa, tid och passion, för en felstavad rubrik tär lite på allt.

På sommaren lyssnar man på radio. Gamla hederliga radioprogram. Följetonger. Sommarprat. Jazz. Eller än bättre, solmättad sydstatsblues. Men nu undrar jag lite försynt om inte sommarradion blir snäppet somrigare om apparaten ser ut så här!

Bloggarna har verkligen, minst sagt, hittat den här radion. Titta här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här, på en favoritblogg.

Men jag är nog den första som briljerar med att det är en före detta kollega som designat den, en trevlig prick. Jag tyckte spontant om radion när jag såg den – jag sa faktiskt ojjjh högt för mig själv – men visst gillar jag den ändå aningen lite mer nu när jag vet vem som suttit och mediterat kring pasteller och femtiotalsnostalgi där i rummet utan fönster. Heja Patrik!

En kompis till mig hade ramlat över en seriestripp – ursprung okänt – och kopierat den med fri hand i affischformat. När min man såg affischen ville han ha en likadan till sitt nygrundade företag. Bilden har sedan dess följt med företaget till alla dess adresser under årens lopp.

De senaste åren har företaget legat på gatuplan med fri insyn.

Många som går längs gatan utanför fönstret stannar när de ser affischen. En del tar fram sina kameror och knäpper genom rutan. Ibland ropar folk på varandra och samlas i flock och pekar och skrattar tillsammans. Ett par gånger har det hänt att de ringt kontorsnumret som står i fönstret. Vi på andra sidan rutan svarar “Nej, tyvärr tillverkas affischen inte”.

Poängen här? Jo. Tänk att en affisch bakom en reflekterande, kanske lite sotig glasruta, uppe på en kontorsvägg lyckas fånga uppmärksamhet. Det betyder att den är tillräckligt enkel och öser ur en tillräckligt allmän intertextuell källa, och med de medlen lyckas den ändå överraska.

Behöver jag säga att jag tycker att bra reklam vore precis exakt på pricken sådan?

Jani är fotograf och en del av vårt sällskap i Rom.

Det lustiga med Jani är att han är som ett knippe fyrverkerier som då och då självantänder. Explosiv slash färgsprakande. Godhjärtad slash hetsig. Lika passionerad över det perfekta motivet som över en saftig blodapelsin vid frukosten. För ivrig för att läsa bok på flyget fast den är såå hurja braa!, och när han slutligen lugnat sig tillräckligt för att läsa är han besviken över att resten av boken inte var lika bra som dess början. Fullständigt spretig, som en gräshoppa på speed, brukar jag säga om honom, för vi jobbar ihop då och då.

Och fullständigt, oerhört proffsig.

Jani knäppte igår klockan ett italiensk tid, ungefär, ett foto som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Eftersom det var en bild åt en kund kan jag inte lägga in den eller ens beskriva den, men när jag som betraktare insåg vart han var på väg var det som att bli slagen med en slägga i hjärtat. Jag hörde ett invärtes duns. Jag rös så ögonen tårades. Till och med Jani själv blev stum i någon sekund när han insåg vad han precis tryckt av.
– Se on siinä, sa han sedan lite kvävt, som årtusendets understatement.

Vi samlades kring kamerans lilla skärm och blickade ner på miniatyrbilden i vördnad, den mytiskt vackra, alla vi som hade förmånen att vara närvarande där i en liten liten apelsinlund på en kulle ovanför Rom.

Jag jobbade förut under en marknadschef och tog med mig en ganska så viktig erfaranhet från det jobbet tror jag. Normalt slutade hjulen snurra så fort jag som skötte det praktiska blev ensam med byråns eller mediets representant. Det var när namnet finns på pappret och beställningen inne. Plötsligt gick solen i moln och representanten slutade svara i telefon och på mail. Och så blev jag den lite tjatiga, lite jobbiga. Normalt.

Men så stötte jag också på människor som först skötte den mera attraktiva säljbiten med marknadschefen och sedan det mera arbetsdryga med mig – med samma stråliga ljuva solsken. Ibland gällde en liten detalj i layouten. Igen. Nej förresten, vi ville byta budskap helt! Vi ville dessutom ha en sån här grej här och så en sån där där i hörnet – på köpet, går det bra? Och i andra ändan måste de ha suckat inte igen, men det sucket hördes aldrig till oss. Istället detta underbara, undantagslösa budskap: absolut, det fixar vi, som om våra små önskningar aldrig hade orsakat vare sig helgjobb eller sena kvällar. Och det handlade inte ens om fjäsk för cc-mannen, nej, dessa soliga mejl kom enbart till mig, inte till den satt på budgeten. Då kändes behandligen otrolig. Den väckte djup beundran. Så där ska en reklambyrå vara. Eller: Så där ska en studio vara. Så där borde alla samarbetsparter vara!

För det som hände när företaget la ut anbudsförfrågningar var att det på något underligt vis blev den molnfria byrån ändå. Också när marknadsbudgeten beskars med lie.

Det går inte alltid så. Men att det ibland ändå blir så! Är inte det en insikt värd sin vikt i guld, så säg.

Det var väl ungefär i samma tider som tjugohundratalets första ekonomiska svacka satte in som affärsmedia började lyfta fram fenomenet: människor med poster börjar hoppa av ekorrhjulet. Helt frivilligt. Långt innan de bränner ut sig. Medan yrkeslivet är som bäst. De har både namn, efterfrågan och massor av energi.

Kauppalehti skrev om dem. Markkinointi & Mainonta använde till och med satser som “livets mening” och “sanna värden”.

Vad är det som pågår när våra mest affärsdrivna tidningar skriver om att klättra ner för karriärstegen?

Jag tror att alla känner någon som drabbats av uppsägning. När man säger upp flera hundra anställda spelar det ingen roll hur bra val individ Jens var för arbetsplatsens sammansättning. Då spelar det ingen roll att Jens kollat sina jobbmejl på semestern och jobbat över när fru Maja hade födelsedag. När det blir konkret och när uppsägningarna sveper nära ens skinn tror jag att det är ett ruskigt uppvaknande man genomlever.

Det blir aldrig mera angeläget än så här. Du blir aldrig oersättlig. Vad är det du egentligen vill göra? Du behöver inte söka länge för att hitta svaret, för det är familjen och kärleken som är den enda miljö där du är oersättlig. Bäst att klättra ner för stegen ner till familjen, flickvännen, mannen. Vill de fortfarande ha dig? Känner de igen dig? Åh så du varit blind. Tänker du när du vaknar upp.

Jag har sett några dylika fall själv och sjutton också, om det inte är något av det finaste.

I januari inser vi att denna vinter tänker fortsätta vara vit och ljus, så planerna på att ta en månads paus i Mexiko och / eller Tucson, Arizona stryker vi. Vi drar barnen till och från dagis i pulka i sagolika snölandskap. Fast bå bilden är det Mikael som ställer upp. Jag upptäcker till min oerhörda glädje att jag kan måla (igen), och målar en målning om dagen ungefär.

På alla hjärtans dag ser barnen sockersöta ut.
Och i februari får min svärmor världens dystraste cancerbesked. Jag läser överlevnadsstatistik för just den här cancerformen och slutar – bland annat – att måla.

I mars fyller sonen sex år och bjuder till rymdkalas.
Jag fortsätter att baka äkta svenska semlor – pudrade, och bakade med hjorthornssalt – i exil.

Jag försöker matcha svartvitt med en kontrastfärg och går på konferens.
I april får dessutom alla dystra klimatprofeter tji: det blev visst vår, och snön smalt visst.

Vi firar mors dag i strålande solsken och med tunga hjärtan.
Vi firar också vår elfte bröllopsdag. Vid poolkanten, med hela familjen – i Finland.

I maj blir också familjeföretagets kontorsrenovering klar.

I juni åker barnen ut till landet för tre veckor.
Vi firar midsommar med släktingar och bara myser.
Vickan och Daniel gifter sig också. Min son är begeistrad, också om han tycker att Daniel inte är tillräckligt snygg för Vickan.

Och som alltid på somrarna tar vi en sväng till den sockerstinna Majorskan i Villmanstrand.

I slutet av månaden flyger vi till Paris och får löss på flyget.
I Paris bor vi på ett före detta kloster. Den som räknar till tre mjölkkartonger i frukostbordet räknar helt rätt, för vår dotter dricker mycket mjölk.
Vi träffar våra parisiska vänner på en parkpromenad.

En annan dag åker vi upp i Eiffeltornet, vilket blir min sons tähtihetki, och så tar vi tåget till och från Disneyland!

Juni blir juli. Vi behåller lägenheten i Paris medan vi tar en tripp till havet på västkusten. I Le Croisic får våra barn franska vänner som lär ut hur man fångar crevettes och serverar dem på baguette och en tjock skiva med äkta smör. Dessutom lär de ut hur man pussas. Inte franskt på kind utan amoröst på mun.

Juli fortsätter i Sverige. Det blir kärt återseende i Leksand. Sonen minns den lilla turen på Siljan med ett smil.

Det blir också en liten vandring. Och ja, banen spelar på padden i tältet medan jag steker amerikanska pannkakor på trangian.

Och så träffar vi Heidi, som lagar south western (?) hamburgers åt oss.
Och så bowlar vi.

I augusti får Daniel en poliskostym som födelsedagspresent, och i gengäld blir vi arresterade.

Min dotter får träffa en ko i Österbotten. Sa jag att hon älskar mjölk?
Samma månad börjar min son i förskolan.

Och vi går på ett bröllop. Min outfit nedan (ja faktiskt, titta noga nu, denna typs bilder är sällsynta på denna adress).


I september fyller jag själv år, och en fin tös som blev elva. Bilden är från tösens kalas.

I oktober får vi höra att svärmors värden är normala och alla otäcka växter är borta. Barnen lär sig att cykla båda två.

I november fyller min flicka fem.

I december festar vi mycket. Vi firar färdigblivandet av en liten kortfilm med cast and crew (ovan).
Vi går på måånga julfester.
Och dottern är lucia.

När julen slutligen kommer lugnar vi oss. I julklapp får vi kaffebönor som vilda katter bajsat ut. Nedan tar vi oss en klunk i goda vänners lag.

Jag gick med i Kobbs kampanj i fredags, den som får ut på att man ska vara borta från Facebook en hel vecka. Man belönas med en temugg – och med tiden att dricka te. Koppla ifrån så kopplar du av, typ.

Det oroar mig att märka hur desperat man grep den halmstrån (äntligen någon som kommer med den utmaningen, kände man), och hur mycket tid det blev över. Hur många timmar spenderar man på Facebook per vecka egentligen? Vill man ens veta.

Det ser i alla fall ut som att jag klarar av den där veckan. Nu kan det förstås hända att Kobbs inte skickar muggar till Finland. Men jag fick i alla fall en bra vecka, en sådan som kanske leder till en mer bestående förändring.

Det var en kampanj av den typen som jag hade velat vara med om att tänka ut och utveckla.

—

Oj, jag hann inte ens lägga upp det här förrän jag såg att kampanjen lagts ner.

Känner mig alltid lite mindre mänsklig så här på vintrarna.

Jag fattar inte hur man ska göra för att se chic ut när termometern visar – 20 grader celcius. Kappor i ylle är värdelösa. Blåsten tränger sig rakt igenom. Och stövlar med klack är lika värdelösa. Det finns inget sätt att klä sig snyggt utan att dö fåfänglighetsdöden väl ute: frysdöden eller halkdöden.

Jag väljer att leva. Idag ser jag ut som ett stort dagisbarn med nikab i lila ylle. Plötsligt minns jag att jag smög omkring på Helsingfors gator utstyrd precis så här hela förra vintern, och hoppades förbli osedd av medmänniskor jag känner.

Det är kallt också inne på kontoret. Ingen frysfaktor utan mysfaktor dock: i morse packade kontorsmännen in mig i plädar, grävde fram ett element till från skåpgömmorna och kokade det värmande kaffet. Men de vita sköna på bilden skaffade jag helt själv.

Vore jag inte lite rädd för att låta ganska egocentrerad skulle jag påstå att Helsingfors håller långsamt på att bli “den stad jag vill att den ska vara”. Då ska man tänka på att mitt prespektiv sträcker sig ändra till läsåret 1993/1994, tiden före ställen som Wayne’s, Crustum och Torrefazione; före Kampens köpcentrum, nya Glaspalatset, Kiasma och Kämp.

Speciellt glad är jag över små tillskott som Anton & Anton. Till skillnad från till exempel Viherjuuri gör A&A mindre väsen över sin ekologiskhet och beter sig lite som en fransk mataffär, betydligt mera estetisk (vilka snygga förpackningar!), mera aptitretande och för att spell it out: mindre flummig.

En guldgruva om man planerar företagsjulklappar, till exempel.

Lördagsfrukost med familjen. Rufsiga barn. Påklädd make på väg till ett köksbygge. Utbudet på matbordet är lite otippat idag, men så länge det nyttiga flingpaketet står där bland det underliga känner jag frid i mitt matmodershjärta.

På de finska Rågfras-förpackningarna står det “Ruis Fras Ruismuro – Rågfras”. (Råg är alltså ruis på finska.) … Det var ett krångligt namn på en vara… Men vad sjutton! Den första i-pricken är en ring. Varför i hela fridens namn? Vad har ringen som symbol med frukostflingor att göra?

Min morgonuppenbarelse som vridit sig till ett stort frågetecken rätar ut sig sedan till ett skadeglatt utropstecken. Jag ska berätta varför.

Min fantasi skapar blixtsnabbt en historia.

Nu vill jag att även du föreställer dig två parter kring ett mötesbord. Skandinaviens Quaker-representant [nedan: Svensken] talar hövlig, betonad och långsam rikssvenska. Finlands representant talar lite Sverigeanpassad finlandssvenska, för han har fått uppgiften att lansera Quaker i Finland tack vare sin tvåspråkighet och sin tidigare erfarenhet av rikssvenska bolag i Finland [nedan: Finländaren]. Finländarens skor är nedgågna och frisyren mindre slipad än svenskens. Annars är de karlar i medelåldern båda två. Okej?

Lite mötesbakgrund ska du också få: Finländaren har tidigare påpekat vänligt att Skandinavien inte omfattar Finland. Han har många gånger tidigare beklagat orsakerna till dessa möten: det är tråkigt att svenskan och finskan inte bär ett större släktskap som språk, det är tråkigt att layouten måste följa de förutsättningar finskans utformning ger, och inte svenskans. Det är tråkigt att den finska konsumenten inte förstår ord som råg och fras. Men i och med att Havrefras tidigare var en av de produkter finländarna köpte från Sverige är Finland tacksamt över Finlandslanseringen. Ungefär så. Okej igen?

Kom ihåg den tålmodiga, förklarande rösten och stockholmaccenten nu.

Svensken: Nu gäller det då att hitta en gemensam linje när det gäller Fras-familjen i Norden. Vi har ju tidigare lanserat Fras-familjen helt oförändrad i Finland, och efter återkopplingen från den finska marknaden har vi nu öppnat ett samtal om möjligheten att eventuellt komma fram till någonting som den skandinaviska konsumenten kan uppleva som sin egen.
Finländaren: Jag tror absolut att det är ett viktigt samtal som vi inte ska dra ut på, om jag ska vara riktigt ärlig. Vi har tittat på ert önskemål att behålla någonting av det skandinaviska i produktnamnet i det finska Ruismuro. Hur skulle det vara om det skulle stå Rågfras under Ruismuro i samma stil, helt enkelt? I Finland har vi ju två officiella språk och det är vanligt att produktnamnet står på två språk på förpackningarna.
Svensken: Jag tror att vi måste stå fast vid Quakerkoncernens tidigare beslut och behålla Fras-namnet som Fras-kommunikationens huvudlinje. Ordet Fras är ändå det som binder ihop frasfamiljens samtliga produkter. Vi ska stå fast vid att Rågfras heter Ruisfras. Däremot –
Finländaren (avbryter): — vi förstår att det behövs en igenkänningsfaktor. Men vi vill stå fast vid att ‘fras’ inte är finska. Det är inte ens ett ord man associerar till någonting frasigt. Vi måste ha med det förklarande produktnamnet Ruismuro. Annars vet konsumenten inte vad det är han köper. Så enkelt är det.
Svensken: Jag ställer mig tveksam till det här faktiskt. Det är att gå för långt från ursprungsidén att översätta namnet till finska. Överhuvudtaget har vi tänkt ska vi undvika översättningar. Då försvinner frastänket från Finland. Vi kan inte ha en så varierande kommunikation i våra målländer. Ni påstår ju att marknaden i Finland är annorlunda, men det ser inte jag. Quaker Skandinavien har en marknad som vi tyvärr inte kan hålla på och anpassa efter alla lokala avvikelser. Det är ju bara att se sig omkring. Det är väldigt få brandade namn som översätts!
Finländaren: Jag skulle förstå att ni vill behålla svenskheten om Quaker faktiskt vore skandinaviskt. Men [uppgivet] det är det ju inte. Det är för oss finländare ett amerikanskt brand. Det har vi ju till och med svart och vitt på i och med konsumentundersökningen.
Svensken: Quaker i Skandinavien är ett skandinaviskt brand! Det är så vi tänker, och det ska konsumenten tänka. Det ska vi absolut inte frångå. När vi har kommit så här långt i dialogen vill jag visa en lösning som våra kreatörer tog fram för att betona detta. Jag är mycket stolt över resultatet och känner att vi är på rätt väg.

Och så knäpper han på projektorn, och Finländaren ser att Svensken förberett mötet. På den vita väggen lyser nu det som Finländaren inser är det slutgiltiga: förpackningslayouten, där namnet Ruis Fras står särskrivet, med stora bokstäver, och där ringen ovanpå det svenska å:et i ‘råg’ flyttat över till det finska i:et i ‘ruis’. Finländaren sjunker genom golvet av missmod där i sin snurrbara konferensstol. Han inser att dialogen – som så ofta förr – egentligen hela tiden varit två monologer.
Finländaren[svagt]: Ja… jo. Men vi måste få in även det finska Ruismuro. Bara så att konsumenten vet att det är ett frukostpaket.

(Jag vet, det är roligast för dig som faktiskt suttit på ett dylikt möte. Förlåt, alla andra. Förlåt!)

Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.

Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

Filmfirman jag hoppar in för ibland håller nu efter en rad dokumentära projekt på med ett första försök till fiktiv snutt. Jag är med och spelar rollen av produktionsassistent. Jag, som helst bara glider omkring med frid i sinnet, blir alldeles förlamad av mängden omöjliga uppgifter. Såda som föds när budgeten är noll euro. Och jag gnyr som om någon stack nålar i mig.

På nätterna tar drömmarna över. Regissören ringer mig i min dröm i natt. Först vill han testa mina filmreplikkunskaper med “you and I are my favorite us”. Inte förrän han förvränger rösten till Meryl Streeps känner jag igen den. Julie & Julia! ropar jag, och får godkänt. I vaket tillstånd vågar jag påstå att ingenting sådant uttalas i den filmen — men för att nu återgå till drömmen varnar han mig: “det här med femininitet är en svår konst”. Jag vaknar i panik, och tänker att skinnjackan som syns på bild är på tok för… ofeminin. Vad ska vi skaffa för en annan jacka? Somnar om. Vidare i drömmen saknas det tillstånd för att filma i trafik. Och så skadar sig funktionärerna på vindrutan, för det är en trafikolycka vi ska iscensätta, och då finns det glassplitter.

Mardrömmen fortsätter långt efter att jag vaknat och loggat in mig på jobbdatorn. Det här kommer inte att gå. – Ta en power hour, då allt är möjligt, säger kollegorna, men den styrketimmen har jag redan haft och uttömt.

—

Så här är det egentligen: börjar man nysta i en tråd är det underligt hur mycket folk och instanser ger med sig. Idag kom jag dragande med tre par stövlar i storlek 39 åt kvinnan som kör dödsbilen. Till min förvåning sa skohandlaren nämligen ‘javisst’ när jag frågade om jag får låna hem några kundreturer gratis. Bilförsäljaren lånade ut en bil ur sitt sortiment. Killen på vindrutefirman slängde med en registerplåt som vi kan skruva dit istället för den röda plåten som osålda bilar har. Och skådisarna! De jobbar som om de fick betalt. Men de får de ju inte.

Visst finns det lite sorg i den glädje man känner över folks välvilja? Blanda den sorgen och glädjen med oroliga mardrömsnätter. Så känns det att vara produktionsassistent, när man egentligen är skapt till att glida omkring med frid i hjärtat.

Jag bytte jobb för några månader sedan. Ett jobb som jag hade ska man egentligen vara rädd om. Så kommer jag att säga om någon ber om råd i en liknande situation.

1. Jag hade först och främst en kärleksfull krets av arbetskamrater.
2. Vidare hade jag en dynamisk kille som närmaste chef. En sådan som drog sporadiskt förbi som en orkan med styrka fem. När stormen bedarrade hade det liksom dammat upp en hög med ogjorda arbeten som låtsades obemärkt dala ner på mitt bord. Dem kunde man sedan med viss nyfikenhet och iver börja nosa i.
3. Jag jobbade för en VD som ingen av teamet ville byta ut mot en politisk korrekt sådan. Inte ens Aktivisten, Feministen eller Den Uttalade ville byta ut honom. Strypa, ibland, kanske, men inte byta ut. Trots allt.
4. Jag hade dessutom uppgifter intressanta nog att väcka mig med lösningar till problem mitt på natten. Ack, den passionen.

Och så bytte jag jobb. Rätt val? Ja! Vilken tur att jag inte frågade mig själv om råd när jag stod inför valet.