Lördagsfrukost med familjen. Rufsiga barn. Påklädd make på väg till ett köksbygge. Utbudet på matbordet är lite otippat idag, men så länge det nyttiga flingpaketet står där bland det underliga känner jag frid i mitt matmodershjärta.

På de finska förpackningarna heter “Rågfras” så här: “Ruis Fras Ruismuro – Rågfras”. Råg är alltså ruis på finska. Det var ett krångligt namn på en vara… Men vad sjutton! Den första i-pricken är en ring. Varför i hela fridens namn? Vad har ringen som symbol med frukostflingor att göra? Min morgonuppenbarelse som vridit sig till ett stort frågetecken rätar ut sig till ett skadeglatt utropstecken. Jag ska berätta varför.

Nu vill jag att du föreställer dig två parter kring ett mötesbord. Skandinaviens Quaker-representant [nedan: Svensken] talar hövlig, betonad och långsam rikssvenska. Finlands representant talar lite Sverigeanpassad finlandssvenska, för han har fått uppgiften att lansera Quaker i Finland tack vare sin tvåspråkighet och sin tidigare erfarenhet av rikssvenska bolag i Finland [nedan: Finländaren]. Finländarens skor är nedgågna och frisyren mindre slipad än svenskens. Annars är de karlar i medelåldern båda två. Okej?

Lite mötesbakgrund ska du också få: Finländaren har tidigare påpekat vänligt att Skandinavien inte omfattar Finland. Han har många gånger tidigare beklagat orsakerna till dessa möten: det är tråkigt att svenskan och finskan inte bär ett större släktskap som språk, det är tråkigt att layouten måste följa de förutsättningar finskans utformning ger, och inte svenskans. Det är tråkigt att den finska konsumenten inte förstår ord som råg och fras. Men i och med att Havrefras tidigare var en av de produkter finländarna köpte från Sverige är Finland tacksamt över Finlandslanseringen. Ungefär så. Okej igen?

Kom ihåg den tålmodiga, förklarande rösten och stockholmaccenten nu.

Svensken: Nu gäller det då att hitta en gemensam linje när det gäller Fras-familjen i Norden. Vi har ju tidigare lanserat Fras-familjen helt oförändrad i Finland, och efter återkopplingen från den finska marknaden har vi nu öppnat ett samtal om möjligheten att eventuellt komma fram till någonting som den skandinaviska konsumenten kan uppleva som sin egen.
Finländaren: Jag tror absolut att det är ett viktigt samtal som vi inte ska dra ut på, om jag ska vara riktigt ärlig. Vi har tittat på ert önskemål att behålla någonting av det skandinaviska i produktnamnet i det finska Ruismuro. Hur skulle det vara om det skulle stå Rågfras under Ruismuro i samma stil, helt enkelt? I Finland har vi ju två officiella språk och det är vanligt att produktnamnet står på två språk på förpackningarna.
Svensken: Jag tror att vi måste stå fast vid Quakerkoncernens tidigare beslut och behålla Fras-namnet som Fras-kommunikationens huvudlinje. Ordet Fras är ändå det som binder ihop frasfamiljens samtliga produkter. Vi ska stå fast vid att Rågfras heter Ruisfras. Däremot –
Finländaren (avbryter): — vi förstår att det behövs en igenkänningsfaktor. Men vi vill stå fast vid att ‘fras’ inte är finska. Det är inte ens ett ord man associerar till någonting frasigt. Vi måste ha med det förklarande produktnamnet Ruismuro. Annars vet konsumenten inte vad det är han köper. Så enkelt är det.
Svensken: Jag ställer mig tveksam till det här faktiskt. Det är att gå för långt från ursprungsidén att översätta namnet till finska. Överhuvudtaget har vi tänkt ska vi undvika översättningar. Då försvinner frastänket från Finland. Vi kan inte ha en så varierande kommunikation i våra målländer. Ni påstår ju att marknaden i Finland är annorlunda, men det ser inte jag. Quaker Skandinavien har en marknad som vi tyvärr inte kan hålla på och anpassa efter alla lokala avvikelser. Det är ju bara att se sig omkring. Det är väldigt få brandade namn som översätts!
Finländaren: Jag skulle förstå att ni vill behålla svenskheten om Quaker faktiskt vore skandinaviskt. Men [uppgivet] det är det ju inte. Det är för oss finländare ett amerikanskt brand. Det har vi ju till och med svart och vitt på i och med konsumentundersökningen.
Svensken: Quaker i Skandinavien är ett skandinaviskt brand! Det är så vi tänker, och det ska konsumenten tänka. Det ska vi absolut inte frångå. När vi har kommit så här långt i dialogen vill jag visa en lösning som våra kreatörer tog fram för att betona detta. Jag är mycket stolt över resultatet och känner att vi är på rätt väg.

Och så knäpper han på projektorn, och Finländaren ser att Svensken förberett mötet. På den vita väggen lyser nu det som Finländaren inser är det slutgiltiga: förpackningslayouten, där namnet Ruis Fras står särskrivet, med stora bokstäver, och där ringen ovanpå det svenska å:et i ‘råg’ flyttat över till det finska i:et i ‘ruis’. Finländaren sjunker genom golvet av missmod där i sin snurrbara konferensstol. Han inser att dialogen – som så ofta förr – egentligen hela tiden varit två monologer.
Finländaren[svagt]: Ja… jo. Men vi måste få in även det finska Ruismuro. Bara så att konsumenten vet att det är ett frukostpaket.

(Jag vet, det är roligast för dig som faktiskt suttit på ett dylikt möte. Förlåt, alla andra. Förlåt!)

Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.

Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

Filmfirman jag hoppar in för ibland håller nu efter en rad dokumentära projekt på med ett första försök till fiktiv snutt. Jag är med och spelar rollen av produktionsassistent. Jag, som helst bara glider omkring med frid i sinnet, blir alldeles förlamad av mängden omöjliga uppgifter. Såda som föds när budgeten är noll euro. Och jag gnyr som om någon stack nålar i mig.

På nätterna tar drömmarna över. Regissören ringer mig i min dröm i natt. Först vill han testa mina filmreplikkunskaper med “you and I are my favorite us”. Inte förrän han förvränger rösten till Meryl Streeps känner jag igen den. Julie & Julia! ropar jag, och får godkänt. I vaket tillstånd vågar jag påstå att ingenting sådant uttalas i den filmen — men för att nu återgå till drömmen varnar han mig: “det här med femininitet är en svår konst”. Jag vaknar i panik, och tänker att skinnjackan som syns på bild är på tok för… ofeminin. Vad ska vi skaffa för en annan jacka? Somnar om. Vidare i drömmen saknas det tillstånd för att filma i trafik. Och så skadar sig funktionärerna på vindrutan, för det är en trafikolycka vi ska iscensätta, och då finns det glassplitter.

Mardrömmen fortsätter långt efter att jag vaknat och loggat in mig på jobbdatorn. Det här kommer inte att gå. – Ta en power hour, då allt är möjligt, säger kollegorna, men den styrketimmen har jag redan haft och uttömt.

—

Så här är det egentligen: börjar man nysta i en tråd är det underligt hur mycket folk och instanser ger med sig. Idag kom jag dragande med tre par stövlar i storlek 39 åt kvinnan som kör dödsbilen. Till min förvåning sa skohandlaren nämligen ‘javisst’ när jag frågade om jag får låna hem några kundreturer gratis. Bilförsäljaren lånade ut en bil ur sitt sortiment. Killen på vindrutefirman slängde med en registerplåt som vi kan skruva dit istället för den röda plåten som osålda bilar har. Och skådisarna! De jobbar som om de fick betalt. Men de får de ju inte.

Visst finns det lite sorg i den glädje man känner över folks välvilja? Blanda den sorgen och glädjen med oroliga mardrömsnätter. Så känns det att vara produktionsassistent, när man egentligen är skapt till att glida omkring med frid i hjärtat.

Jag bytte jobb för några månader sedan. Ett jobb som jag hade ska man egentligen vara rädd om. Så kommer jag att säga om någon ber om råd i en liknande situation.

1. Jag hade först och främst en kärleksfull krets av arbetskamrater.
2. Vidare hade jag en dynamisk kille som närmaste chef. En sådan som drog sporadiskt förbi som en orkan med styrka fem. När stormen bedarrade hade det liksom dammat upp en hög med ogjorda arbeten som låtsades obemärkt dala ner på mitt bord. Dem kunde man sedan med viss nyfikenhet och iver börja nosa i.
3. Jag jobbade för en VD som ingen av teamet ville byta ut mot en politisk korrekt sådan. Inte ens Aktivisten, Feministen eller Den Uttalade ville byta ut honom. Strypa, ibland, kanske, men inte byta ut. Trots allt.
4. Jag hade dessutom uppgifter intressanta nog att väcka mig med lösningar till problem mitt på natten. Ack, den passionen.

Och så bytte jag jobb. Rätt val? Ja! Vilken tur att jag inte frågade mig själv om råd när jag stod inför valet.