En mås har ställt sig vid handdukskanten. Guldkustens måsar är annorlunda. De beter sig lika arrogant som katter. Denna mås stäcker på halsen och ser mig rakt i ögonen över sin näbbtipp: Jaha, ni kom hit. Till min strand. Så trevligt. Det är en ironisk mås.

I havet, precis där vågorna reser sig innan de bryts, flockas de badlystna. Det brukar vara förvånansvärt unga barn som tar sig dit ut, veckoslutsbadare, enstaka bleka turister och, på området som markeras av de blå flaggorna, surfare. Det är vanlig vardag idag, och min Bo och Noah finns bland de få badlystna.

Havet dånar och vinden plockar med sig resten av ljudfragmenten. Människorna skriker och skrattar, de kastar frisbee, mimandes och ljudlöst. Jakten på the perfect wave därute ser ut som en omtagning i slowmotion. Min lillkilles kopparbruna rygg piskas av vågorna, och han kastar sig in i dem på nytt och på nytt. Det är som att se på en stumfilm också, på någonting som passerat länge sedan. Man känner sorg, för snart är allt detta för länge sedan hänt.

Måsen med den isiga blicken står kvar.

Naomi trivs bäst vid bassängkanten. Hon har en klar mission som man inte kan distrahera henne ifrån. Hon avverkar svarta små myror genom att hälla klorvatten på dem med en blå hink.

En gång provar jag att hålla henne under magen så att hon flyter och – hon börjar simma omedelbart. Jag skrattar så jag kiknar, för hon är frenetisk. Hon frustar och spottar mig i ansiktet, och benen och armarna arbetar som kvarnhjul. Hon är inte ett simmande flickebarn utan ett fenomen.

Nästa dag kommer jag till poolen när familjen redan är där.
- Nu kan du visa åt mamma vad du lärt dig, säger pappan.
Till min fasa försvinner dottern under vattenytan och börjar sprattla vilt som i panik. Hon tappar fotfästet och det är buken och sedan baken som sticker upp ovanför. Jag hinner precis fram till bassängkanten för att hoppa i efter henne när hon utan besvär ställer sig upp och säger andfått med ett stolt leende:
– Såg du mamma? Ja dykte.
Hon ser sedan förvånad ut, för jag har inte hunnit nollställa mitt oroliga ansikte.

Sedan dess har hon också levt under vattnet, och jag kämpar för att slappna av under varje dykning som ser ut som en dödskamp. Naomi är medveten om detta. När hon ser paniken hos förbipasserande konstaterar hon:
– Alla tjoj att ja djunknar. Men ja baja simmaj undej vattnet.

På Nobby’s är stranden bred. Sanden är kritvit. Vattnet är turkost. Det är dessutom kliniskt rent. Man ser havsbottnen (till och med i Sydneys hamn var vattnet klart). Också sanden är ren. Det finns inte en kapsylkork, inget glassplitter, inga fimpar, inga fruktkärnor, inga plåster. Det är helt enkelt rent överallt, också om man gräver i sanden. Vattnet är varmt. Idag var det tjugofem i vattnet, tidigare var det tjugosju. Det är tryggt. Då och då flyger en hajspanande helikopter förbi. Kommer det en obehaglig ballongfisk som idag ropar barnen det åt varann på ett språk som jag förstår: watch out! it’s a puffer fish! ooo — scary! Vågorna är stora, lifeguardsen väljer att visa gul flagga. På diverse skyltar kan vi läsa vad det är som gäller. Ta hand om ditt barn på stranden. Simma mellan de rödgula flaggorna. Känner man sig osäker, som jag, är det bara att gå nära någon som ser trovärdigt jämnbrun ut och kopiera: jaha, det var en våg man ska dyka igenom, jaha, det var en man bara hoppar över. Och man överlever.

Man vill inte hem.

Jag sitter på baksätet med ungarna som hatar att man pratar recession med taxichaufför. Det är nu jag börjar ana att operation interkulturell kompetens har misslyckats.
— Jag tycker int’ om mänskor som pratar engelska och int’ heller kinesiska, säger Noah och överröstar alla.
— Nää, int’ jag hellej, säger Naomi.
— Kinesiska låter så här: shing-shong-kon, och det tycker jag inte om, säger Noah myndigt.
— Ja, ja tyckej baja om bacon, säger Naomi lika myndigt.

Underbart.

Vulcan Hotel som min man hittar råkar dock bli helt perfekt. Det är en gammal fin tegelbyggnad som för tankarna till Paris. Inuti är hotellet så gott som nybyggt, fast de gamla färgade fönsterrutorna sitter kvar, och väggen i vårt rum har charmiga slarvigt spacklade sprickor. Inredningen är modern och går i brunt och brutet grått i hela byggnaden. Allt funkar och allt matchar. Personalen är kantigt europeisk. Våra vänner säger att det är så det är. Man kan inte utgå från att ingen förstår dig när du pratar svenska, för på den här kontinenten har hela världen samlats.
Några minusar: Frukosten kostar skjortan vilket vi börjar tro är typiskt för Sydney. Området där hotellet är beläget är på gångavstånd från Darling Harbour men ändå lite industriellt — vår närmaste granne är ett billackeringsgarage. Dessutom är det aningen långt till närmaste tåg, buss och monorail om man bär på två barn [mina benaj e så tjötta!] och en fullpackad ryggsäck.

Vi byter sydneyhotell inför sista natten, och det blir en fullträff! Harbour Rocks Hotel står mitt i Australiens absolut äldsta västerländska stadsdel, The Rocks. Hotellet är ett gammat ombyggt sjukhus i tre våningar, stiligt och behagligt, på gränsen till lyxigt. Utanför fönstret har vi operahuset (!) och Circular Quay.
Gränden mellan Circular Quay och hotellet är en liten oas. De italienska restaurangerna står sida vid sida, och en charmig liten knappaffär, och en frissa som klipper Naomis pannlugg för 5 dollar. Solen gassar på när vi äter linguini och pizza. I själva verket känns det som om man vore i någon liten sydauropeisk småstad. Och detta några hundra meter ifrån operahuset.

Mina egna sover i stolarna, fast det endast är en timmes flygning mellan Gold Coast och Sydney. Det är bara att bära dem ner till bagageutlämningen och utgången. För första gången på våra exotiska utfärder är det ett bekant ansikte som möter oss, Johan. Det känns underbart. Noah undrar sömndrucket om Johan kör taxi. Nej, Johan bor här. Och det är hans egen bil Noah.

—

Den följande veckan visar att Sydney är någonting som man måste beskriva som Stockholms, Londons och Bangkoks kärleksbarn. Och jag är förälskad i det!

Det tycks ljusna emellanåt, men det behövs inget annat än att jag eller min man uttalar tankar av typen “tänk om man idag skulle ta och ge sig ut på – ” för att regnet ska överrösta en mer aggressivt än tidigare. Havet öster om oss skummar våldsamt i vitt, och klustern av highrisers i norr skyls av regnväggen helt. Jag ger mig inte utan virar in mig i en badhandduk innan jag ställer mig på busshållplatsen in mot centrum. Möter en tjej med bara fötter, ben och lår, som har ett enormt gult paraply. Vi kikar nyfiket på varann i dånet. Min badhandduk är lika optimistisk, rosa-, orange- och gulrandig, som en solsemester.

Jag noterar att regndropparna har oerhörd ytspänning: de guppar som vita pärlor på den vattendränkta trottoaren innan de löses upp.

Den första veckan i Australien har varit precis så overklig. Vi har ingen aning som vad som händer när regnridåerna dras undan.

—

När jag på alla hjärtans dag köper ett kärleksrött paraply börjar det äntligen ljusna. Första försöket att ta hela familjen och Nybäckarna ut på en utflykt till stan misslyckas. En buss duschar ner fyra av oss på Bridget Jones-maner. Det är bara att klättra tillbaka till vårt hem på Magic Mountain igen för att byta om till torrt. Andra försöket lyckas. Vi tar oss ända till Surfers och tassar söderut, hemåt, längs stranden mot kvällskvisten. Kastar misstroende blickar upp mot skyn: håller den tätt?

Nästan. Det duggar snart igen men också solen sticker fram. Och vilken regnbåge det blir! Den bildar en komplett cirkel när den speglas mot den våta sanden. Bilden har ett oerhört magiskt sug. Det blir resans andra tähtihetki.

Det unga paret är alldeles urförjust. De knäpper foton och ser det som ett fruktbarhetstecken att våra små amorkeruber flockas kring deras hjärtan. Eller nåt.

Isbergssalladen ligger oinpackad i backar. Jag vänder på ett salladshuvud. Nu är det dags att inse att vi befinner oss på andra sidan jordklotet: snittytan är vit och pinfärsk istället för brun, och det finns spår av svart mull. Päronen är fasta och klargröna. De visar sig smaka himmelskt, sött, syrligt och saftigt, allt på en gång. Product of Australia, står det med små försynta bokstäver på märket. Plockar på mig nektariner med vitt fruktkött, tomater som doftar, bananer som är vackert jämngula och med spår av bananblomman längst ut. Allt är ungt, friskt, nytt och products of Australia. Det är som att botanisera i en trädgård, att handla frukt och grönt på Coles.

Men att de kiwifrukter som enligt all logik borde komma från Nya Zeeland visar sig komma från Italien är lite kul. Får höra att det inte är kiwisäsong just nu.

På bilden: en medelstor (!) potatis, komplett med röd jord.

Viss variation kan noteras. Morgonrutin hos en del flickelever: håret tuperas till ett fågelbo och sätts sedan upp i slarvig hästsvans. Slipsen knutes löst. Blusen knäppes alls icke ända upp. Sko med klack väljes ut. Plutmun och sömnig blick intas. Dock ej på just St Peter’s Lutheran College, noterar jag.

Fler uniformer! Här har vi en kille från Pizza Hut. “Kim” jobbar som “Salad Bar Captain” på Sizzler och kliver på min buss. Undrar om det hör samman med de härdande tolv åren av skoluniformsbärande att man rör sig i sin arbetsuniform på stan!

Nu är det bara tre timmar kvar till Brisbane, rapporterar min man, som tydligen också är med.

Det slår mig att det här måste innebära att all eventuell fågelinfluensa i Hong Kong finns just på flygplatsen. Och så ser jag mig omkring. Jag befinner mig ju i ett akvarium fullt med putsarfiskar. Precis överallt rör sig städare med olika uppgifter: väggputsning, golvtvättning, plantputsning, bordtorkande. När jag och min lilla flicka besöker tuppen tvättar städerskan golvet i båsarna bredvid så att moppen kommer in i vårt bås från båda hållen som för att säga: “Do not contaminate our country, madam!”

Jag ska med det flyget! Jag befaller febern som en skabbig hund (“gå bort!!”) och reser mig ur sängen för att visa kroppen att den de facto är frisk. Jag ignorerar kallfrossan och stuvar halternecktoppar i kappsäcken.

Jag tänker vinna den här fighten.