Det är 27 grader varmt i vattnet, stranden är så gott som öde så långt ögat når. Sanden är helt ren. Vi bor en bit ifrån skyskraporna i Surfer’s Paradise.

Väl framme i Brisbane hos våra värdar Nicolina och Jakob, och deras värdar Anna och lilla treåringen Hollie, flyttar febern över till barnen. Vi väntar ut den innan vi drar vidare i landet, som förresten just nu är drabbat av hetta man inte vill befatta sig med. I Brisbane njuter vi av tremperaturer kring 26-32.
Istället för att planera och packa har jag bara bett min man slänga ner klädhögar jag preliminärt samlat ihop medan jag själv legat och skakat under täcket. Jag har också gått också omkring och slängt ner enstaka saker i kappsäckarna, och nu när jag nyfiket öppnar kappsäckarna för att se hur det blir när man packar utan sitt fulla förstånd håller jag på att dö av skratt.
Vi har sammetspåsar för skoförvaring! och hänglås! och ett hundratal sterila kompresser! Men jag har nästan inga kläder.
Tar slutligen en titt i Noahs ryggsäck som han packat själv: spiderman-dräkt, hörlurar och en blommig strumpa. Vi tänker lika, han och jag.

We’ve waited so long to see Spiderman’s eggs hatch, säger Bart Simpson till mig. I can’t believe they turned into doves. Också jag stirrar förbluffat på den bländvita duvan som ordnar sina vingar, och vet inte vad jag ska svara. Hey! The passengers need feeding! ropar flygkaptenen då och slänger en handfull med frön över sin axel. Det blåser i kabinen vi sitter i, för det saknar tak, och fröna kastas över hela Cattle Class, turistklassen. Det är ohyggligt kallt, jag har virat in mig i alla filtar jag hittat. Jag har till och med lånat barnens. Turbulens över Darwin, varnar kvinnorösten ovanför våra huvuden då som om hon skar i oss med rakblad, och jag tvingar upp mig själv och barnet närmast mig in An Upright Position. Feberfrossan är elak och obarmhärtig men feberyran raka motsatsen, för den vaggar mig vidare i mina underliga hallucinatoriska drömmar, och jag märker inte av någon turbulens.

Nu är det bara tre timmar kvar till Brisbane, rapportera min man, som också är med.

Naomi har en mycket asiatisk ansiktsstruktur. På HKIA tycker vi att vi ser svarthåriga varianter av vår dotter precis överallt. Samma trotsiga eskimåblick i massupplaga. Det är fascinerande.
Hon har viss förkärlek för asiatisk mat. Efter att ha matvägrat på Finnairs flyg kastar hon sig över den starkt currykryddade nudelwoken. Hon greppar ätpinnarna energiskt. Har hon sina finska och svenska rötter till trots asiatiskt blod i sig? She’s a natural, tycker vi.

Det är med viss lättnad vi stapplar ut när vi ska byta flyg i Hong Kong. Den första kontrollen vi möter kommer som en överraskning. “Temperature Control”.
“Madam would you please step over here”, säger en kvinna med munskydd och febertermometer. Hon mäter febern och visar på displayen: ni har feber madam. Som om jag inte visste det. Jag försäkrar att jag är på väg till Australien och inte tänker mig ta in i Hong Kong, och då är det ok, jag får passera.
Jag känner mig aldrig fullt så här ofräsch när jag kommer in i ett nytt land men undrar ändå lite varför hon fångat in endast mig, och det är då vi ser värmekamerorna. Mitt ansikte lyser tomatrött på skärmen.

Det slår mig att det här måste innebära att all eventuell fågelinfluensa i Hong Kong finns just på flygplatsen. Och så ser jag mig omkring. Jag befinner mig ju i ett akvarium fullt med putsarfiskar. Precis överallt rör sig städare med olika uppgifter: väggputsning, golvtvättning, plantputsning, bordtorkande. När jag och min lilla flicka besöker tuppen tvättar städerskan golvet i båsarna bredvid så att moppen kommer in i vårt bås från båda hållen som för att säga: “Do not contaminate our country, madam!”

Har nog hört talas om resfeber. Jag lider av den värsta sorten verkar det som; riktig feber, frossa, illamående, skakningar. I sjalva verket liknar den precis den äckliga febern som kollegorna har haft i dagarna. Det gör ont i lungorna när jag hostar också. Och i morgon startar tiotimmarsflyget till Hong Kong.

Jag ska med det flyget! Jag befaller febern som en skabbig hund (“gå bort!!”) och reser mig ur sängen för att visa kroppen att den de facto är frisk. Jag ignorerar kallfrossan och stuvar halternecktoppar i kappsäcken.

Jag tänker vinna den här fighten.