Idag har stan glittat i både solsken och blått sken. Helsingfors är värd för Östersjötoppmötet.

I bussen hem sitter jag mitt emot mor och son. Han är kanske fyra år gammal och iförd den finska dagisuniformen: overall med tec-ändelse på loggan, och hjälmmössa. Mamman bär en kvarleva från åttiotalets skoluniformer: en retroryggsäck med fjällrävenlogga. En sådan som alla i Visättraskolan (Huddinge, Sverige) hade 1984.
– Idag var det lite rörigt i trafiken, när det fanns en sån massa polisbilar överallt, säger hon, och bryter – mycket riktigt – på sverigesvenska.
– Varför det?
– För att den ryske presidenten är här på besök.
Också den svenska kungen, tänker jag. Okej då, ’svenske’.
– Varför finns det polisbilar?
– Ja, för att… för att inga dummisar ska komma åt att … bråka med presidenten.
– Men är han en dummis? frågar sonen.
Inte mammans åsikt, tror jag. Jag möter hennes roade blick över min iPhone.
– Tja. Han är väl… han är väl okej, säger hon.
Jag ler lite jag med, och inser nu att jag ser ut som om jag skulle smygfota dem. Pinsam lägger jag bort telefonen och tittar bort tills de kliver av.

—

När jag hämtat mina barn (även de iförda finska dagisuniformer) och dragit dem hemåt i pulka står det poliser på vår bro.
– Gissa vem som är på besök i Finland idag, frågar jag.
De vet inte.
– Den svenske kungen!
– Tänker han besöka allas hem? säger min son förskräckt.
– Nej, säger jag. Men han har rört sig i Helsingfors och därför var stan full med polisbilar.
– Har han befallt så?
– De som han jobbar med har väl bestämt så.
Vi tar oss över bron precis innan kortegen åker under bron.
– Också den ryske presidenten är här, lägger jag till nu.
Nu går det en skugga över sonens ansikte.
– Men Ryssland… det är ju ett dummislag!
Inte min åsikt. Finns den i luften, eller?

Blått blink och stiltje i rusningen, och så är det förbi. Bilarna som fått stå får nu passera. Cityjeepen är arg och kör nästan på polisen, för så förnedrande var det att bli tvingad att vänta i tre minuter.
– Borde inte han istället vara glad över att kungen är här? frågar sonen.

Precis min åsikt.

Ett tag gick man och undvek färgad snö. Hundkiss – liksom kräkningar – ser ut som sågspån i tjugo minusgrader om man placerat dem i en snödriva. Sedan kom det mera snö och täckte in eländet. Lätt snö. Så lätt att vågen hade gått över till minussidan, hade man insett nödvändigheten i att väga snön.

—

Min son fyller snart sex år. En ålder som tydligen ska ge morsan en liten föraning om den pubertet som komma skall.
– Mamma, jag tror inte att du kommer att förstå vad jag säger, men jag ska försöka ändå, säger han, och spänner blicken lite vädjande i sin mor (nu behöver jag dig, mamma). Mor påstår att det alltid lönar sig att försöka, och han fattar beslutet, det som kräver mod. Han förklarar sedan självmedvetet och generat att han nyligen liksom insett att hans jag är ett jag bara för honom. Alla andra är också ett jag, men de är ett jag utanför honom. Jaget tar slut där hans kropp tar slut.
– Ingen annan är jag, det är bara jag som är själv. Därför trodde jag att det heter att man är självisk, avslutar han och väntar spänt på mitt svar.

Och tänk att jag vet exakt vad han känner. Han är egen. Hans tankar är hans egna. För att få en annan människa att ta del av hans jag krävs det kommunikation och ansträngning. Ändå är man innerst inne alltid ensam. Det är bara jag som är mitt subjekt.
– Jo, säger jag, jag förstod nog vad du sa.
Lilla syrran är närvarande vid bordet och höjer ögonbrynen upp till hårfästet nästan:
– Jag förstod inte alls vad du sa, säger hon avståndsstagande. Hon griper tag i mjölkglaset med sina båda händer. Hon stjälper i sig mjölken med eftertryck.

—

Det är inte underligt att upptäckten väcker lite skräck. Om mitt jag är bara mitt lilla klena jag, räcker jag då till? Det händer så mycket i honom just nu att han blir tung i hela kroppen. På vägen hem från dagis lägger han sig ovanpå en pudrad snövall och stirrar upp mot himlamörkret. Mammas komrop dämpas och hörs liksom fjärranifrån. Vita jord, vagga mig lugn, vagga mig lätt, ber hans blick.

Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

I Jan Lööfs illustrationer till Ta fast Fabian tar detaljerna aldrig slut. Noah pekar på en siare i ett tivolitält och säger:
- Han har minsann smutsigt mjöl i fickan.
Jag funderar en sekund och så exploderar jag av skratt. Skrattet smittar av sig, men att det heter på på riktigt mamma, man säger så, det får han fram.
- Det heter “han har minsann inte rent mjöl i påsen”, kvider jag, och så ligger vi där i våningssängen i en skrattande hög denna måndagkväll, jullovets första.

Det minsta av våra barn sitter och kämpar med att få ner frukosten. Far i huset har bestämt sig för att sitta och vänta ut henne. Mellan de mödosamma tuggorna grubblar de på bokstäverna på flingpaketet.

- Det är jättebra att du har lite hemmaskola för dem ibland, säger han nu till mig. (För det har jag. Vi adderar, substraherar och drar streck mellan punkter, och lär oss engelska glosor. Alfabetet har de lärt sig själva. Ville bara klämma in detta.)
- Skulle du vilja segla jorden runt? Dagar när det är stiltje på havet kan du ha lektioner för barnen uppe på däck. Sedan skulle vi kunna skriva en bok om det hela och meningen medan barnen tog sig från A till Z tog vi oss från Guatemala till Cadiz skulle finnas med.

Det rycker i hans ansikte (han är en av de människor som faktiskt lever ut det idiomet) för så osannolikt är detta scenario för en knastertorr landskrabba som han.

I min mage pirrar det. Jag skriver ner det hela.

Det minsta av våra barn sitter fortfarande och kämpar med att få ner frukosten.

Påstående: Den bekräftelse som funkar som bränsle för ens kreativitet [paus för tanke] ska komma inifrån. Uppmuntran och beröm utifrån i all ära, men finns det inte ett sunt självförtroende som grund att bygga på klarar man inte av perioderna av torka. Med torka menar jag de perioder då alla ens insatser och bedrifter föds och dör ut kritiserade eller än värre: onoterade.

Skulle man nu ha sådana perioder.

Egentligen har detta rätt så lite med den insikten att göra, men ungarna och jag gjorde årets pepparkaksdeg idag. (Ungarna är nu fem och fyra, och jag vill i denna parantes be att få tala om att deras tanke och uttryck är övertygande. Ibland vuxet övertygande. You wouldn’t last one minute.)

Jag radar upp och namnger ingredienser inför min misstänksamma avkomma.
- Vad är farin? undrar syrran.
- Akta! Det är giftigt, varnar brorsan.
- Mamma, är farin giftigt?
- Nej, det är ett slags socker, säger jag och tänker att vi bakar rätt så sällan.
Att smaka på farin också om det inte är giftigt kan de tänka sig. Men nu rynkas det på pojknosen, den kräsna, när kryddmixen ska i siraps- och farinblandningen.
- Usch mamma. Ursäkta, men jag tror du har satt i fel indredienser. Det luktar faktiskt illa om den här degen.
Dottern är inne på samma banor.
- Mamma, du har nog fel recept. Dåligt recept.
Jag står på mig. Sirap, farin, ingefära, nejlika, kanel och pomeransskal ska finnas i degen. Och den ska lukta precis så här. De blandar motvilligt i degbunken, turvis, och försöker låta bli att andas genom näsan.
När så fettet och mjölet blandats i och när degen börjar anta igenkännlig form tänds ett hopp i blickarna.
Det går inte att beskriva den flämtning, den fullständiga chock, det vitt gapande ansikte, den samtidigt så urholkade men så gälla röst; överrumplingen, kapitulationen när min son smakat på degen och vänt sig till sin syster:
- Det smakar som – som – -

Båda stirrar på mig och kan inte fatta att mitt giftiga recept omvandlats till något som liknar – ja, någonting som man närmast kunde jämföra med just pepparkaksdeg.

Det är bara så. Har man ungar ska man vara beredd att kämpa mot en ocean av misstro, om än kärleksfull och uppriktig sådan.

Båda mina barn har långsamt krupit ut ur sina skal. Tidigare scenvägrade de, i år deltog de i programmet för första gången under sin dagiskarriär – som nu alltså medburit fyra julfester.

Jag satt ganska långt bak och såg bara en stjärngosse för alla vuxenryggar. Det råkade vara min egen stjärngosse jag såg. Han såg mig i ögonen när han sjöng. Han sjöng klart och tydligt. För mig. Och kunde alla ord.

Det är några veckor sedan biltjyvarna, de ovana biltjuvarna, gjorde sitt tafatta försök att sno vår BMW från åttiotalet. Sedan dess har vi gått. Det är en futtig kilometer till dagiset. Men barnen, de bilvana, anpassade sig inte helt utan gnäll.

Men. Idag har killen sin sparkcykel.
- Ja vill inte ha min spajkcykel, för ja baja föllde o föllde, o ja vill inte gjåta meja, säger syrran.

Nej minsann. Istället springer hon hem! Den gamla morsan får bokstavligen springa för att hinna med barnen! Barnen står och väntar vid en korsning när den springande mamman hinner i kapp. Och det är tjejen som flåsar fram följande:
- Vet du den däj visan [pust], den däj med bena [pust] som blij fulla [pust] me spjing?
- Ja? säger brorsan.
- Nå, mina benaj, dom e fulla me spjing, säger hon med samma triumf som om hon än en gång kommit på kungstanken, den som bär upp universum.
Och så drar brorsan efter andan för att svara henne, men syrran har redan dragit iväg.

En månad tog det.

- Jag haj ont för jag har ögonfammaktion. Och ont vill man inte ha, förklarar treochetthalvtåringen, den minsta och sötaste i sitt slag, med uppspärrad blick som om hon presenterade kungstanken, den som bär upp universum.
- Ja. Ögoninfektion.
- Jo men jag kan inte säga äjj.
- Men det finns väl inget r i ögoninfektion?
Och så säger hon “ögoninfektion”, helt perfekt, och ska börja äta sin morotssoppa, för det är det vi egentligen håller på med. Men skeden stannar mitt i rörelsen.
- Huj sägej man “jag vill inte äta” på jikssvenska? undrar hon nu.
Jag föreställer mig ett knarrigt stockholmsbarn och Madickens Elisabeth i ett och det blir väl en halvnasal liten matvägrare jag härmar.
- Jaha, säger dottern. Kaspej på dagis sägej så häj, säger hon och drar meningen med ytterligare en annorlunda betoning.
- Men han är väl inte rikssvensk, säger jag.
- Nej, han är bara svensk, säger hon, vanlig svensk.

Det är för mycket chili i soppan så hon behöver bara ta tre skedar till, så nådig är jag.
- Ja, för jag är tje åj, säger hon.
Hon som rättat alla som vågat påstå att hon bara är tre! Jag kan jag också:
- Nej förresten, du får ta tre och en halv sked.

Fair enough, tycker hon.

På våren 2008:
Det börjar ljusna. Han snarkar lite lätt, min lilla pys. Tvärt är han klarvaken – pling – och spänner blicken i mig, med full koll på att det är lördag idag:
”Kan jag börja duka fram frukosten?” viskar han, helt pigg.
Jo tack!

Han sliter upp systern och så börjar ett klirrande och stökande som varar en stund. Då och då avlägger pojken en lägesrapport. ”Ni kan vila en stund till. Nu är det bara skålarna kvar.” Och till sist ett ivrigt: ”Nu är allt klart. Kom och ät. Kom. Kom!” Man släpar sig till bordet och möts av blickar som lyser som små morgonsolar.

Barn är underliga. De är perfekta, rynkfria, renhyade, håret glänser och är mjukt. Och så älskar de sina morgonstinkiga rufsiga sömndruckna mammor och pappor, vilket borde vara mot alla instinkter, och visar det med Honey Corn Smacks och Fitness All Brans, och två sorters mjölk, och personlighetsanpassade skedar till de ovan nämnda skålarna.

—

Idag:
Barnen dukar lördagsfrukost igen. Sonen plockar åt sig pappans glasögon medan han dukar.
Och hela världen dansar, mumlar han för sig själv.