Ett virus som tar sig fram med en sådan regelbundenhet är inget annat än läskig. Det är nästan som en tänkande, beräknande ond ande.

Och det ser verkligen till att spridas lömskt. Vi vuxna klarar av viruset sådär bara; vi har kanske feber, är lite snoriga och tunga i huvudet, och följaktligen beter vi oss som man gör vid förkylning. Vi tar oss till och från jobbet med allmänna färdmedel. Vi träffar våra vänner. Kanske rentav vänner med små barn. För det är ju en vanlig förkylning. Och den börjar vara på bättringsvägen.

Det anser inte bebisarna. Den lilla kroppen känner skillnaden så fort viruset slagit rot. Kroppen fylls av slemmängder (klart och vitt slem) som den inte kan hantera. Andningen blir svår. Ansiktet blir blått alltid när syret tar slut. Kroppen slaknar och tröttnar efter ett par dygn av kamp mot slemmet. Maten slutar smaka, eller så kommer den konstant upp med slem. Spänsten försvinner och både gråten och jollret slutar, blicken blir obehagligt ofokuserad. Trycker man in sitt finger i babyns arm blir det kanske en grop, för babyn börjar bli uttorkad.

Som förälder inser man senast nu att någonting är på tok och tar barnet till akuten.

Man är jag, förstås, och året är 2005.

– Har ni haft RS-kontakt? frågar sköterskan efter en blick på babyn.
Har vi varit på Ikea? har storebror rentav träffat kusinerna som haft feber? översätter jag i mitt huvud och inser, att svaret måste bli ja. Vi intar plats i helvetet: i väntrummet bland hostande, blödande, spyende barn. Vi väntar i flera timmar.

Svaret på slemprovet säger RSV.

Innan vi får ett eget rum borras det dropphål på hjässan på min sex veckor gamla flicka, som jag precis börjar lära känna lite, lite grand; hon liknar en ung Liza Minelli och har skrattgropar – det ena djupare än det andra, brukar jag förklara – och nu har hon en hätta av gasbinda, som ska hålla kanylen på plats.

Hon är fortfarande överjordiskt vacker. Min Bambi, tänker jag, som dyrkar den nya gåtfulla människan.

Nu förs katetrar in genom världens minsta näsborrar, och flickan står som en spik. Illröd i ansiktet, panikslagen skriker hon när slemmet sugs ut maskinellt. Jag klarar inte av detta, jag måste ut i korridoren, farmor – fina farmor, tack för att du är med – tar vid.

Syrehalten i blodet är alldeles för låg. Hon får en syrgasmask liten som ett snäckskal, och långsamt går saturationen upp över 90 procent.

Nu när slemmet är borta äter hon äntligen ordentligt. Blicken tänds på nytt.

Så bildas nytt slem. Ny rensning. Varje timme, sedan varannan. Näsans slemmhinnor blöder av irritation, slemmet i slangen är blodbrunt.

Blodprov. Så här små barn sticker man i hälen för blodprov. Snart är hennes båda fötter en sorglig syn, ett lapptäcke av blodiga plåster. Illrött panikskrik vid varje stick.

Så måste lungorna få hjälp på traven. Hon hatar inhalatormedicinen. Den heter Ventolin. Illrött panikskrik vid varje inhalation.

Det blir en frusen, lång vecka på sjukhuset, för jag sover på det kalla golvet på madrass på Barnkliniken. Flickan som är ny i världen har det bra och sover för det mesta. Den snäckskalsstora masken ligger konstant över bambinosen. Jag tittar på nyårsraketerna över Tölö när året blir 2006 och tänker som man som mamma bara måste: this too will pass.

Det blev följdsjukdomar: fläckar på lungorna och öroninflammation, och den första antibiotikakuren tog hon vid åtta veckors ålder. Men hon blev frisk till slut. Alla barn jag vet har inte överlevt, så jag säger det med oerhörd ödmjuk tacksamhet en gång till: hon blev faktiskt frisk till slut.

Där inne bor en hjälte. Ser man ju.

Hon tog till sin svenska och sa, att det inte gör någonting fast man inte kan finska helt perfekt. Man kan säkert andra språk.
– Do you speak English?
– Yes. A little.
– Et français?
– Oui.
– Très bien! fnissade hon förtjust och fortsatte: alla lärare kan lite svenska fast vi ibland tänker: oj hjälp, vart tog alla orden vägen som jag skulle behöva! Så du kan när som helst fråga när du inte förstår.

Hon måste ha varit synsk, denna nya lärarinna, för det här precis vad min son behövde för att komma över skammen.

Lektionen började, och vi följde med när eleverna gjorde grupparbete. De googlade fakta om hästar (och andra djur på h) på sina iPads. Och sedan skrev de ner sina trivia. Hevonen syö heinää.

Meningar som hästen äter hö får en onekligen att känna sig trygg och grundad vart man sig i världen vänder.

Men timmarna tickar nu, ikväll måste vi bestämma oss, och vi vet inte.

Jag antog att Felicia kanske tyckt att mamman varit för sträng. Sådär som barn alltid tycker. Eller att ensamleken inte passade hennes personlighet. Att det var stressigt att följa ett schema. På den nivån.

Jag var inte beredd på detta. Att barnen låg inlagda på sjukhus på grund av undernäring i flera månader. Att barnen – flocken! – fick klara sig utan vuxna i flera dagar i sträck, när mamman bara försvann. Att Anna faktiskt var stupfull och krälade med blodiga knän på gräsmattan medan hon egentligen lärde tre spädbarn sova hela natten. Att hon inte ens dolde sina flaskor som normala alkoholister gör. Och de där vidriga männen, som kletade ner flickorna med sin närvaro.

Rummet gungar när jag läser ut sista sidan.

Jag går ner efter Barnaboken och börjar läsa i den. Den känns patologiskt lögnaktig nu.

Folk tycker att Felicia borde sitta tyst med sin ångest och hålla hämnden flr sig själv. Jag är däremot tacksam över boken. Nu har vi två extrema versioner – vi kan säkert själva komma fram till en nyanserad version av sanningen.

Boken kommer att gå åt som smör. Alla vi som någonsin haft ångest eller tvivel kastar oss över boken med en enda tanke på hjärtat: snälla säg att det inte gör någonting att det inte gick till hos oss som hos Anna Wahlgren.

Det handlar förstås om Anna Wahlgrens dotters bok. Dottern som växte upp med självaste uppfostringsgurun som mamma. Tusen gånger har jag tänkt: vet man hur barnen blev? Var är barnen i dag? Hur mår de? Och snart, så fort boken landat, vet jag hur ett av barnen mår.

I själva verket vet jag redan. Jag har läst Pia Ingströms HBL-recension och några Sverigesvenska artiklar och det är tydligt att ett av barnen inte mått bra.

När jag lusläste Barnaboken när jag hade min första, storögda baby i famnen greps jag en och annan gång av någonting som liknade panik. Jag lärde mig snabbt att hoppa över allt det skuldbeläggande, och ta ut allt det som kändes relevant. Och när jag lånade ut boken till andra mammor sa jag: här, den hjälper, men stryk allt som känns irrelevant och skuldbeläggande.

Relevant var ju det där med att barnets gråt på kvällen i mörkret är ingenting annat än en fråga: är det verkligen tryggt för mig att somna? Min man (det var bara han som orkade) lyckades övertyga barnen om att det är ok, att ingen varg (Annas uttryck) kommer och tar dem, och hela familjen sover som en stock sedan år ett. Det är säkert tiotusentals svenska barn som sover gott tack vare Anna Wahlgren.

Relevant var också det där med delaktigheten. Familjen är en flock. Ingen tjänar; alla deltar. Och nu steker pojken plättar åt flocken, han som fick vifta med diskborsten år noll. Tack vare Anna Wahlgren.

Lite relevant var det också att barnen behöver isolering och ensamhet ibland för att kunna koncentrera sig riktigt ordentligt. Ensamleken (som det hette) gjorde vi inte till en fast programpunkt, men definitivt till en återkommande vana. Barnet fick pyssla och läsa för sig självt och upptäcka den där underbara känslan av fridfull koncentration.

Och där slutar influenserna.

Länge försökte jag övertyga mig själv om att jag är en bra mamma fast jag inte är Anna Wahlgren. Så kom dotterns bok, och redan innan jag ens läst den känner jag: Klart jag är.

Bild på Felicia från Gomorron / svt.se

Jag sliter av mig hästsvansen och sätter mig ner för att skaka hårdamm i famnen på mig. Krafsar i hårbottnen, river. Det faller avbrutna hårstrån, men inga löss.
– Kom uuut!

Andra föräldrar som ska hämta sina barn närmar sig längs korridoren. Det negativa med vuxna är att de till skillnad från barn sällan stannar för att stirra och sedan fråga:
– Vad håller du på med?
Istället går de diskret förbi utan att ge mig chansen att förklara mig. Istället minns de kanske tiden då tjejer grep tag i sitt permanentade hår vid tinningarna och slamprufsade det i världshistorens allra första musikvideor. Och så tänker de kanske: sidu, hon slamprufsar sig här på förskolans skambänk. Nåväl. Live and let live.

Hemma minns jag gästen i min hårman. Då hämtar jag luskammen, den vi köpte i Paris, och går igenom svallet över handfatet. Det tar en evighet. Och sedan böjer jag mig ner över handfatet och håller utkik. Löss – lärde jag mig i Paris – ser ut som små silverfiskar, ibland lite svartare, ibland lite gulare, men mitt öga fångar ingenting som rör sig. Jag måste ha inbillat mig.

Min känsla är besvikelse. Jag älskar att döda löss.

—

Samma kväll sitter jag och skriver om luskammen och varelsen och slamprufset, och då kommer Noah och läser över min axel i väntan på LasseMajas detektivbyrå. Efter en minut exploderar han i skratt.
– Men mamma! Inte kan du ju blogga om dina löss!
Han skrattar lite till och mumlar till slut:
– Vem skulle nu vilja läsa om det där.

—

Det vete katten. Och nu har jag en bokdate med Lasse, Maja och Noah – à demain.

Häromdagen knackade det på dörren där vi bor. Ett gäng med pojkar i tio-tolvårsåldern sprang bort och gömde sig.

– Hade killarna något ärende, eller? frågade jag lite slött.
– Nej, det var bara en busknackning, svarade en röst i tujabusken informativt.

Nutidens tröga busungar, tänkte jag uppgivet. Ni skulle behöva en lektion i detta. Inte ska man ju svara på en sådan fråga! Och aldrig busknacka när det är nysnö på marken. Jag skulle kunna spåra er på nolltid. Och du i brokig munkjacka, göm dig för allt i världen inte under en lyktstolpe. Det lyser ju om dig. Och du, hur många steg från min dörr har du gömt dig egentligen? Två?

Jag kände mig halt sur, halvt road, ända tills en av pojkarna glömde bort sitt bus medan jag stod kvar i dörren. Han kom nyfiket ett par steg närmare och ropade till de andra:
– Hei, onko se joku japanilainen vai?

Då betackade jag mig för bestirrningen och stängde dörren.

Det har aldrig slagit mig förr, men innebär detta att människor från Japan (slash Kina) i detta land får höra att de är japaner (slash kineser) varje dag, när jag, som egentligen ser allmänt finnplufsig ut, får höra det rätt ofta ändå?

Det är ett uppfostringssamtal jag inte trodde behövdes.

Kära barn. Du behöver inte tala om japanen (kinesen) att den ser japansk (kinesisk) ut. Den vet det.

Och när vi nu är inne på asiatiska drag: mina barn som inte märkt att de ärvt mina ögon sitter och drar den där ramsan, ni vet: mamma kines, pappa japan… stackars lilla barn. Och så drar de i sina ögonvrår utan att inse att det skulle funka gott utan. Vad sjutton är det för en dum ramsa förresten? Den har överlevt i minst trettio år.

Våra barn springer naturligtvis inte i motvind, ej heller är de aktiva inom sociala media.

Men våra barn byter om till pjäxor. Skidspåret börjar vid trappan, och det är de som arbetat upp det.

När jag en kväll såg på snöspåren på vår trappa, och på skidorna och stavarna som stod uppställda mot väggen, då tänkte jag så här:
– Att bo här känns som semester.

Hör jag ett sug efter motsatta stämningar också?

Okej då. Vi kör.

Fotbollsmatch. Utomhus. I mörker. I december. Det regnar vågrätt i blåsten, snöblandat regn. Ungarna på plan har för lite kläder på sig. Själv har man en täckjacka som når till vristerna och en regnponcho från Clas Ohlson, men fryser ändå. Det kokheta teet i termosmuggen värmer inte: så fort man svalt en klunk har man bränt tungan och fryser värre än förr. Tack och lov för gummistövlarna ändå, tänker man, för man står i en välling av lera och konstgräs. Men kylan gör tårna långsamt stela ändå, och man slutar att röra på sig helt.

Visst ser ni mig? Orörlig, håglös, endast den vita plastponchon fladdrar i blåsten.

– Tänk bara på att föra bollen till motståndarnas mål. Nu ska vi vinna, grabbar. Nu ska vi göra mål! säger tränaren, en ung kille, med humor i blicken.

Han vet ju hur det går. Detta är inte det bästa laget.

Och så börjar det.

Vi har en gemensam princip: vi skriker inte åt våra ungar på plan.

Motståndarlagets föräldrar har inte samma princip.
– Päälle vaan! Nyt saa tehdä maaleja! Lisää, lisää, lisää! Vie sitä palloa, vie sitä palloa! Hyvä! Ja lisää saa tehdä!

Två av våra första målvakter släpper paralyserat in alla mål och min son får bli målvakt. Han är rätt bra och släpper in endast vartannat. Det tycker inte lagkamraten räknas som “rätt bra”.
– Varför släpper du in så många mål? väser han.

Så står man där som mamma och huttrar och hatar kylan, mörkret, ställningen, skriket, tillvaron, och samtidigt vet man att av allt det jobbiga är detta det enda som räknas som jobbigt enligt den lille tappre: lagkamraten som väste.

Och så lekte syskonen otroligt fint med varandra, och de andra sa: ja, så där är det ända tills det tar slut och de sliter varandra i stycken. Njut medan det varar.

Jag har aldrig förstått det där.

Jag antar att man (på ett opsykologiskt sätt) förbereder varandra på det som komma skall. Mjukar upp fallet. Misstänker man att jag aldrig skulle återhämta mig som förälder alltså? Är det ren omtanke det handlar om?

I själva verket säger man njut medan det varar men menar tvärtom:

Bli inte för bekväm i den där sköna tillvaron.
Tro inte att ditt barn är unikt.
Det är ointelligent att tro att man har det bra.
Man saknar logiskt tänkande om man är för lycklig.
Det vill säga: njut inte.

Men vad vet jag?

I flera veckor.

I dag samlas vi i auditoriet på Haga lågstadium uppklädda och med rödmålade naglar. Förväntansfulla inför julfesten.

Jag märker att mikrofonen som konferenciererna talar i inte riktigt räcker till. Känner fjärilar i magen. Hur ska det gå för min värdshusvärd slash berättare, som ska säga så mycket inför flera hundra människor? Jag har förberett honom på allt det andra. Glömmer man bort sina repliker gör det inget. Man tar det på nytt. Man tittar på sufflösen, den sockersöta lärarinnan. Framförallt hålls man lugn. Det finns värre saker än att glömma sina repliker.

Vi har dock glömt att tala om att tala i en mikrofon. Tala nära, andas inte ut i den. Bli inte rädd för sin egen röst i högtalarna, sänk inte rösten. Voj kackeblaj.

Och så blev det som det blev. Så mycket bättre. Hans gebit – hela klassens prestation – var ett hån mot mina rädslor.

Det var min son som började med Det hände sig på den tiden att det utgick ett påbud från kejsar Augustus ljudligt, tydligt och inlevelsefullt som om han aldrig gjort annat än talat i mikrofon. De strålade, de där barnen, varenda en, också klassens minsta tjej som spelade ett gulligt jesusbarn. Självsäkra spelade de upp den första julen för oss utan minsta uppstakning.

Jag reste mig, nästan, upp som vid fotbollsmål.
– Braaa Noooaaaah! Whoooo! ropade jag, nästan.

—

Nästa nervösa fas nalkas. Naomis klass, förskolan, ska framträda med tipp-tapp.

Tror jag.

Vid närmare eftertanke har hon inte yppat med ett endaste ord vad hennes programnummer kommer att vara. Är det tipp-tapp? Nu vet jag plötsligt inte. Allt har handlat om brorsans jultablå.

Men när förskolan i sina tomteluvor ställer sig upp på scen skrattar jag så jag får ont i magen när musiken börjar. De sprattlar igång världens tokigaste motionslek. Min flicka står längst ut till höger och ser ut som en blinkande, röd julstjärna i en dans som bara måste beskrivas som galen.

Är det den där förargliga blinda mammastoltheten som talar igen, eller är inte den här klassen finast av alla? Och min unge rentav den absolut bästa av alla?

Förmodligen inte. Jag vet ju inte, mina ögon stirrar på det ihärdiga lilla flickebarnet längst till höger.

Vilka applåder sexåringarna får.

Föreskoleläraren tycker efteråt att ungarna var otroliga. Klassen som verkligen varit odräglig och bråkig från dag ett på förskolan klarade plötsligt av detta.
– Flickorna har använt all sin fritid till att öva, berättar hon. Alltid när det är fri lek samlas de i biblioteket eller bakom väggen för att öva, öva, öva. När de äldre klasserna såg det här numret på generalrepetitionen tyckte alla att det var det bästa numret. Gissa om de här småttorna sken av stolthet!

– Naomi, varför berättade du inte att ni ska uppträda med en dans? frågar jag och farmor då.
Axelryckning.
– Var det en hemlis? Var det en överraskning? frågar vi vidare.
Axelryckning igen.

Men med en illa dold glimt i ögat.

På bilden köar Noah med höga förväntningar.

Jag borde kanske avslöja att hans förväntningar gick i kras. Tänk att en sjuåring kan tycka att Picassoutställningen i Ateneum var bättre än Picassomuseet i Malaga. Jag kände mig paff och kunde inte förstå. Men visst. I Helsingfors gjorde mörkret och punktbelysningen utställningen mer mystisk, här badade allt i avslöjande ljus.

Jag och Naomi var nöjdast. Utbudet var litet men gott. Videoinstallationen där Picasso själv målar med vitt på en glasskiva mot kameran var charmig och hypnotisk. Det är underbart att följa en penna som ritar, och invänta sekunden man förstår vad bilden kommer att föreställa. Flamingo! Nakna bröst! Vi tjejer fick slita varandra därifrån.

Och så såg vi denna viga kvinna.

Efter en glass på gatan återhämtade sig även sonen. I någon dag framöver ritade han oerhört vackra streckteckningar med vassa näsor, skevt perspektiv och stora ikonögon.
– De här är lite abstrakta, sa han blygt.

Jag skrattade så mycket. Det var en förvirring jag verkligen kunde leva mig in i.

Vi pratade omkring ämnet. Jag bekände att min man dessutom är afrikan till sitt sätt att se på klockan, och jag är inte sådan.
– And it is very difficult for me.
– Aaa, he prefers the African way. So, he says he will come at five, and he comes at seven.
– Yes! vrålade jag nästan, för till och med kastet med två timmar blev rätt.

Det där med tiden är verkligen very difficult for me.

Visst tänker ni er en starkt afrikansk engelska förresten? Det han sa härnäst blir allra bäst med just den melodin. Han sa med eftertryck:
– Ooo, he might be white on the outside, but on the inside he is African.

Det kändes högtidligt och oerhört fint.

- Vahh! Har du aldrig hört dem? Deras julskiva kom ut precis.
- Nä.
- Du måste skaffa skivan.
- Jåå.
- Eller skaffa barn först.
– Heh. Jåå.

Ah. Den där alligatorn. Jag som hängt på inspelningar denna höst ville tourettesropa ut att samma trevliga, sanslöst begåvade män nu gjort en rad musikvideor och att min son spelar söt lillebror på tre av dem. Och att den första visas på mellandagarna på FST. Och att han lillebrodern alltså är min son. Och att jag är hans mor. Och att han är på teve. Att modern är jag, och sonen är han. Och eventuellt hade jag upprepat det en gång till. Min son.

Jag borrar ner fötterna i golvet, biter ihop läpparna, kväver ett hnnnnnng och övertygar mig själv slutligen om att man inte inflikar dylikt, man lägger inte anspråk på en sådan nyhet, och inte ens i vår lilla östsvenska kontext utnämner man det till en nyhet.

Men bloggen är naturligtvis ett undantag, en lagom liten viskning.

Min son! På teve!

Årets kamrat, ja.

Det blev osagt att hans vänner är av en exceptionellt fin sort.

Efter att han visat upp sin pokal i skolan blev det inte som du tror. Antalet avundsjuka och missunnsamma kommentarer var – noll.

Och antalet uppmuntrande och vänliga kommentarer däremot, det stack hål på mina föreställningar om människans onda natur.
– Du är på riktigt en bra kamrat.
– Jag tycker du var rätt typ att vinna det där priset.
– Jag skulle rösta dig till bästa kamrat på nytt och på nytt om det skulle finnas en omröstning.

Det där priset tog fram endast gott hos vännerna – lagkamraterna, dessutom – som precis lika bra hade kunnat få det, och som hoppats på en första pokal lika mycket som han.

Är det inte ärligt talat väldigt svårt för oss vuxna att handskas med vänners framgång ibland?

Men dessa killar sa – och säger – spontant enbart vänliga ting. Att min son vann priset berättar något om honom, men betydligt mer om hans vänner.

Nu ska mamma fixa och laga
därför ska babyn int’ trixa och klaga.

Han var av den sorten som absolut aldrig någonsin, ever fick läggas ner, inte ens för att sova.

Nu känns det lite som ombytta roller. Jag är den stressade, den som trixar och klagar. Han den lugna, smarta, fyndiga. Den som skapar frid. Den som resonerar.

Så ska det inte vara.

Jag blickar framåt. År 2012 ska jag få vardagen att funka. Jag ska bli den lugna, smarta, fyndiga mamman för mina båda igen.

Och det är ju sjävlklart att det är barnen som skrämt undan det svarta med sina ljusa varelser.

–

Idag satt jag och barnen länge i pysselrummet och tovade – och detta i sig oerhörda är bara introt till min idylliska glimt.

När sonen var klar gick han till köket för att laga middag. Efter en halvtimme ropade han på ett sätt som endast en myndig sjuåring kan:
– Den som vill ha mat ska komma nu.
Vi dröjde – tovning är nästan lite transmeditativt – men fick komma ändå.

På det dukade bordet stod maten. Ingenting saknades – inte ett endaste bestick.

De senaste åren har jag gett upp med att förundras över hur hisnande snabbt barnen förändras. Men nu kom den där känslan igen. Han är så stor! Åh, han är så stor. Hjälp så han är stor.

Syrran var imponerad och åt mest av alla. Mitt inne i portion nummer X stannade hon upp och frågade med vänlig, uppriktig nyfikenhet:
– Alltså, vad skulle det här föreställa för maträtt sa du?
Och han som var du med tanken att hans plättar i andras ögon har ett eget stuk svarade i samma goda anda.
– Plättar.
– Jaha, nickade systern uppskattande och fortsatte sin måltid.

Jag och farmor hade förberett oss på känslosvall – för årets kamrat är det allra, allra finaste man kan bli, vidhåller vi, så pass ihärdigt att Noah undrar om vi fattat att det handlar om årets kamrat inom fotboll, inte inom universell existens, men det har vi inte. För man kan kan inte skilja dem åt, existens och fotboll. Är man en kamrat på fotbollsplan, en rättvis vän, då är man det också utanför den.

Det tycker jag och farmor.

Men det blir inget känslosvall. Lilla syster blir katastrofalt kissnödig precis när det blir brorsans tur att gå fram och ta emot sin utmärkelse, och vi rusar till toaletten när han tar lagkapten i hand.

—

– Jag behöver din telefon, säger han hemma.
Och så är han försvunnen länge. En dov röst hör jag och följer den – aha, han sitter på en liten rund matta i badrummet, med ryggen till dörren, för att få tala ifred med en vuxen vän. Det ska han få. Men jag hör att det samtalas om ett vitrinskåp.

Då är det vännerna, som nu ska packas upp efter månader i förvar. Är ni oskadda? Har vi tappat bort er i flytten? Minns ni oss? Vill ni fortfarande umgås?

Ni finns kvar. Ni vill.

Så börjar den ljuvliga strömmen av besök. Vi bjuder in. Era ord och ögon är så genuint vänliga och lyckliga. Åh, så jag är glad för er skull. Och nog är det här ju annat än den lilla tvåan. Inte för att det var något fel på den lilla tvåan. Så säger ni. Och så tittar ni ut över slätten som vårt bo gränsar till. Tänk att barnen kan gå ut bara sådär, säger ni då, för ni gissar att vi förundras över detsamma varje dag, vi också.

Vi känner oss så lyckönskade, och så älskade.

Ni följer den fina finländska traditionen: när man kommer till ett nytt hem ska man bidra till att det finns bröd och salt. Brödet i alla dess former äter vi upp. Men:
– Oj. Nu har vi salt för flera år framöver!

…..

Barnen har inte bytt skola. Vi kör dem till och från Haga.

På vägen hem stannar vi i mataffären. Jag rabblar isbergssallad–lasagneplattor–köttfärs medan jag famlar efter plånboken i bilen där vi sitter.
– Kom ihåg salt, säger min son och låter sådär saklig och ansvarsfull som så ofta numera.
– Vi har —, börjar jag, men ser då exakt hur busigt flinet i backspegeln är.
– Jag vet mamma. Jag skojar med dig.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.

Sonen har – delvis – vuxit ur bloggen. Hans karaktär har vuxit ur den. Den fantasisprängda lilla Spiff-figuren, som är så vis och så tacksam att se på.

Nu är han stor att man inte kan publicera bilder på honom utan vidare, eller utan att han får läsa inläggen innan jag lägger ut dem. Allt oftare är det nej, det där kan du väl inte lägga upp! han säger med misstro i rösten.

Sant. Skulle jag vilja att någon annan skulle göra sig rolig över alla mina allvarligt menade funderingar, och uttryck för uppriktiga känslor? Visa upp mitt plåster och berätta för alla hur det kommit till? Bekänna mina synder? Eller ens briljera med mina konstverk?

Vissa stunder jag vill behålla för mig själv av egna, luddiga orsaker. Men framförallt vill jag veta att jag kan vara mig själv utan att behöva gå omkring ständigt beredd på att bli exponerad. Det är väl klart att han resonerar ungefär på samma sätt, denna tänkande, kännande, ytterst självmedvetna sjuåring?

Jag känner ånger. Och då har jag varken exponerat barnen särskilt frekvent eller inför en stor publik.

Ja, förresten. Vad kommer större bloggares barn att tycka när de inser att tusentals människor följt ens potträning? Jag tyckte ju tidigare att det var en personlighetsfråga, det där huruvida barnen vill stå i rampljuset eller inte. Men jag har ändrat mig. Jag har svårt att föreställa mig ett barn som blir lycksaligt när det förstår (inte samma som ”hör”, för hur skulle ett mindre barn kunna greppa vidden av begreppet internet, när en sjuåring bara börjar ana det?) att det deltagit i The Truman Show hela sitt liv.

Det är inte ett adjö, ändå. Han dyker upp här av egen fri vilja. På bilder han själv valt ut. Och aldrig mer i texter han själv inte förstår alla skikt av. Min gebit att gallra ännu glesare!

Det är slut på det gullande ovanifrånperspektivet. Slut på skildringarna som belyser honom så klok och så lillgammal och sådan man gärna läser om.

Den är ohygglig, den där kärleken. Så rå och slitsam. Man blir hudlös när man har barn. Det är fritt fram att komma åt mig som förälder utan minsta ansträngning. Kanske är det en medmänniska som kommer åt, kanske är det en sjukdom som kräver sjukhusvård och världens minsta syrgasmask. Kanske är det när livets första förlust, låt vara i form av en död nyckelpiga, infinner sig. Allt blir så betydelsemättat.

Men frågan är: blir den tyngre av att barnen är två, den där kärleken? Eller fem?

Man vet ju inte. Det finns inget vettigt sätt att jämföra mängden smärta.

Ett vet jag: syskonen avlastar min roll som mamma. De hjälper varandra över trösklar som jag själv inte ser. Och (åtminstone till synes, här måste jag kanske vara vaksam) på ett sätt som inte kräver någon ansträngning. Hitåt. Så här gör man som människa. Så här lever man vidare. Att denna lilla medvandrare, denna guide, är ett syskon som följer en efter att jag själv har dött – det tycker jag är en rikedom och en del av mitt testamente.

För mig som mamma finns en chans för tillväxt i det där, i och med upptäckten att barnens vingar bär. Hur platt (eller djuplodande) det än låter är livet ändå inte är större än livet självt. Det är ämnat att rätt och slätt levas – det är allt! Barnen utgår ifrån det, och som vuxna (kanske som nyblivna föräldrar) återupptäcker de det: det är fullt möjligt att leva livet med allt det slitsamma det bjuder på. Även som hudlös.

Nu. Rufsungen har öppnat sina ögon.

– Gomolon! jollrar jag.
– Mpf. Jag vill sova mera.
– Okej.
– Med någon.
Jag ger en kudde att krama.
– Med någon människa, säger hon, och det är ungefär så långt hon kan sträcka sig när hon ber om närhet.
– Men jag är ju människa, tycker jag då och kryper ner i det sovvarma uggleboet ett tag, och tar både unge och kramkudde i min famn.

Lycka är.

Båda barnen däremot var begeistrade över att se interiören. Min och min dotters diskussion vid tröskeln var dock enerverande.
– Mamma, varför får jag inte fota med min egen kamera?

– För att den har blixt.
– Men varför har du kamera?
– För att den här fotar utan blixt så att det ändå blir bra.
– Varför får man inte fota med blixt?
– Det stör andra, och dessutom bleker det färgerna i målningar och infattningar.
– Men jag vill ändå ha.
– Nej tyvärr.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Det är förbjudet.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Men du får fota med den här.

Och så fotade hon vita liljor.

Och ljusen.

Och så satte hon sig för att lyssna inåt.

Jag fotade altaret.

Och en insamlingsbox.

Sedan blev det balansgång för barnen.

– Detta, mina barn, är en pietà, sa jag som visste.

Tätt följd av en mater dolorosa, sörjande mor.
– Här i Spanien talar man mycket om Maria i kyrkan, förklarade jag.

– Nu går vi ut! sa barnen när de var klara.

Nästa inlägg bidrar med det utlovade turisttipset – ett trevligt litet théhus.

På balkongen förstås. Gammelmorfars tunna vita gardiner fläktar intill medan vi äter. Nere vid bassängen ligger de morgonpigga redan och solar. Man kan kika ner, man kan fnissa åt rikssvenskarnas morgonyoga.

Efteråt tömmer vi bordet, kletar på solkräm. Och så borstar och flätar vi Naomis hår.

Samma rutiner, samma plats, samma tös, mindre hår, 2006.

Samtidigt är de danska studenterna på väg hemåt. Eller så inte. De rinner ut ur nattklubbarna och sätter sig i vajande, melankoliska klungor på trottoarer och broar. De här som inte tänker gå hem vill hålla kvar den här natten så länge som möjligt. De vill aldrig bli annat än nykorade studenter.

En del utforskar studentnatten spiknyktra, med skarpa ögon under de blanka mössbrättena, och lapar in allt det magiskt minnesvärda (i den annars så alldagliga hemstaden!) på ett helt annat sätt än årskullens övriga valpar.

Jag förklarar studentmössorna för barnen, vi räknar att nio år i grundskolan och tre på gymnasiet blir tolv år av allmänbildande studier, och så lämnar vi studenterna i morgondiset, och säger farväl till Köpenhamn.

Jag minns inte.

Men han hade en ljusblå collegetröja som vi tappade bort här, det minns jag. Och där ungefär gav han sin mor en första riktiga puss. Det var medan vi väntade på att resten av sällskapet skulle landa på marken efter en skyfärd i raketfart. Resten av sällskapet, förresten, var idel män, och jag fick så ofattbart mycket hjälp med vagn och barn och dörrar och ombordstigning på tåg den gången. Och över det där lilla stängslet ville han klättra, den lille pysen med blöjbak. I den där puben satt vi en stund på kvällen i tivolins ljus, tills det blev för rökigt, och då tog jag mitt förstfödda barn hem till hotellet.

Noah måste ha varit ett år och tre månader. Nu fnyser han åt pariserhjulet, och vill åka en andra och helst en tredje gång i berg- och dalbanan, och sin mor pussar han bara när ingen ser.

Och Noah ser sig fundersamt omkring i sitt rum, det som är beige. Han vill ha fyra röda väggar – och rött tak.
– Det blir liksom rock, säger han.
Jag ser tveksam ut. Ska min unge, han som är så fascinerad av döden, sova i ett blodbad?
– Nej, säger jag.
Han kastar sig på golvet med ansiktet mot parketten. Som behöver slipas.

Så småningom reser vi oss.

Och kommer vidare.

Och så kan man filma under vatten.

På landet testar familjens män och släktens simmande hund kamerans möjligheter under ytan. Hunden får hoppa i ett tiotal gånger. Min man vadar i (i år är vattnet i Saimen lågt) och filmar lite. Och sonen följer den simmande hundens tassiga tassar, dykandes med kameran i högsta hugg.

Väl hemma i Helsingfors ser mannen och jag på filmsnuttarna. Det visar sig att Saimens vatten är för grumligt för prisvärda shots. Men de är intressanta på andra sätt.

Och kusliga.

I princip släpper det vattentäta höljet kring kameran inte in ljud. Men ändå har mikrofonen snappat upp fragment. Plasket när man hoppar i. Bruset när man dyker. Pojkens bubblande läten när han håller andan och sedan släpper ut lite luft. Rassel av virvlande bottensand och gyttja. Allt detta medan det på skärmen växlar mellan bilder på bottnen med avbrutna vasskvistar, på den solglittriga ytan, på armar och ben, på bruntonat sjövatten.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske är detta precis vad man ser och hör när man drunknar.

Och så ligger jag vaken på natten och tänker på den fyraochetthalvtårige lille pojken på en annan strand i fjol. Jag tänker på de pumpande ryggarna och armarna som försökte trycka in liv i pojkens slaka kropp. På ambulansmännen som kom efter vad som kändes som en evighet, och som sprang i slowmotion där folk en kvart innan hade solat. På det ohyggliga, omänskliga avgrundsvrålet när mamman fick höra att sonen aldrig kommer tillbaka. På pappan, som inte kom förrän nu när allt arbete, allt hopp var förbi. Och på hans avgrundsvrål.

På hur grumligt jag tyckte vattnet var.

På det faktum att om man drunknar gör man det ljudlöst. Man bara försvinner paralyserat under ytan, har jag läst.

På mina egna barns reaktion då i fjol, för vi kom inte ifrån den där dödsdrabbade stranden snabbt nog. – Mamma, skulle du skrika så där om det var vi?

Och äntligen, i natt, kopplar mitt tröga huvud ihop saker och ting. Min sons retsamma “titta mamma, jag drunknar” och frågor av typen “vad skulle du göra om jag skulle drunkna nu?” och den omåttliga fascinationen med döden i alla dess former.

Strandepisoden i fjol var det värsta jag sett i mitt liv. Då kan det mycket väl vara det värsta barnen sett och kommer att se inom de närmaste trettio åren. Har de fått behandla det skedda tillräckligt?

Är det händelserna på dödsstranden som spökar under ytan?

Åter igen skulle jag vilja ha barnen trehundra kilometer närmare mig. För att fråga.

På morgonen stirrar jag länge på sängen ovanför min. Sängbottnen ser så oemotståndlig ut, träig och kvistig, som en dörr.

Äh, jag knackar.

Ett ilsket ansikte sticker fram över kanten.
- Varför knackade du?
- Jag vill ha sällskap, viskar jag.
- Jag hållde faktiskt på att sova, morrar hon och drar sig tillbaka efter några varnande yrvakna blinkningar.

Efter en stund sticker hon fram huvudet igen med samma ilskna uppsyn.
- Jag kan inte somna om, väser hon.
Precis då gal göken där ute (fönstret är öppet) och Naomi lyser upp och lyssnar. Nu klättrar hon ner och kryper in under mitt täcke.
- Det var nog en pärluggla, säger hon hemlighetsfullt och lägger till: Tror jag.
Hon har pluggat i dagisets fågelbok och ber mig nämna alla fåglar jag kan för att kolla om hon minns dem i boken.
- Hök, säger jag.
- Ja.
- Skata.
- Ja.
- Talgoxe.
- Ja.
- Sädesärla.
- Va?
- Sädesärla. Svartvit, liten.
- Ja.
- Korsnäbb?
- Jag vet inte, jag måste kolla.
Jag tänker att hon ju inte ska tillbaka till dagiset, men säger ingenting annat än nästa fågel, för nu har vi en skön stund.
- Lunnefågel.
- Va?
- Den har en rånarmask, och en papegojnäbb i glada färger, lite som en pingvin men ändå inte, förklarar jag, som i min tur pluggat i min bror, hobbyornitologens Alla Europas fåglar i färg som liten.
- Jaa, den finns!
- Domherre.
- Ja! På första sidan nästan.
- Tornuggla.
- Ja. Och nu ska jag gå på tuppen. Eller på wc. För tuppen skulle ju skrika, säger hon plötsligt och levererar därmed morgonens sista fågelreflektion. – Vänta här!

Men det gör jag inte, för söndagsmorgonen i ljusgröna juni får henne att dröja lääänge på stigen till och från utedasset.

Hon sjöng så frånvarande. Som om hon försökte hålla kvar det rysframkallande högtidliga hon känt på våravslutningen.

De flesta jag känner hade tyckt att det var sött, kanske lite rörande. Jag däremot tyckte att hon var inte mindre än överjordisk. Hon förändrade stämningen i kassakön med ett par toner. Där stor jag sedan med mina rättvisa bananer i famnen och drog efter andan med tårar i ögonen.

Förmodligen är det bara det att mina barn fattas mig just nu. Man blir så beroende av den där elegiska gåtfullheten som de bär omkring på.