Semestermorgnarna går ut på att skära upp melon (vatten-sådan: sandía), rosta bröd (fullkorn: integral), hälla upp apelsinjuice (con pulpa, sin additivos), koka espresso, hälla rasslande cornflakes i barnens skålar.

På balkongen förstås. Gammelmorfars tunna vita gardiner fläktar intill medan vi äter. Nere vid bassängen ligger de morgonpigga redan och solar. Man kan kika ner, man kan fnissa åt rikssvenskarnas morgonyoga.

Efteråt tömmer vi bordet, kletar på solkräm. Och så borstar och flätar vi Naomis hår.

Samma rutiner, samma plats, samma tös, mindre hår, 2006.

Underligt lydigt vaknar barnen kring fyra på morgonen och går med oss till Nørrebro metrostation en kilometer ifrån Ivans bed and breakfast.

Samtidigt är de danska studenterna på väg hemåt. Eller så inte. De rinner ut ur nattklubbarna och sätter sig i vajande, melankoliska klungor på trottoarer och broar. De här som inte tänker gå hem vill hålla kvar den här natten så länge som möjligt. De vill aldrig bli annat än nykorade studenter.

En del utforskar studentnatten spiknyktra, med skarpa ögon under de blanka mössbrättena, och lapar in allt det magiskt minnesvärda (i den annars så alldagliga hemstaden!) på ett helt annat sätt än årskullens övriga valpar.

Jag förklarar studentmössorna för barnen, vi räknar att nio år i grundskolan och tre på gymnasiet blir tolv år av allmänbildande studier, och så lämnar vi studenterna i morgondiset, och säger farväl till Köpenhamn.

Tivolit i Köpenhamn. Hur gammal var Noah när vi var här senast?

Jag minns inte.

Men han hade en ljusblå collegetröja som vi tappade bort här, det minns jag. Och där ungefär gav han sin mor en första riktiga puss. Det var medan vi väntade på att resten av sällskapet skulle landa på marken efter en skyfärd i raketfart. Resten av sällskapet, förresten, var idel män, och jag fick så ofattbart mycket hjälp med vagn och barn och dörrar och ombordstigning på tåg den gången. Och över det där lilla stängslet ville han klättra, den lille pysen med blöjbak. I den där puben satt vi en stund på kvällen i tivolins ljus, tills det blev för rökigt, och då tog jag mitt förstfödda barn hem till hotellet.

Noah måste ha varit ett år och tre månader. Nu fnyser han åt pariserhjulet, och vill åka en andra och helst en tredje gång i berg- och dalbanan, och sin mor pussar han bara när ingen ser.

– Vad vill ni ha för färger i era rum?
Vi står där med kotiremppa.fi och ser på Naomis rum. Det har en turkos vägg och tre mintgröna. Naomis ögon lyser när hon säger: rött.

Och Noah ser sig fundersamt omkring i sitt rum, det som är beige. Han vill ha fyra röda väggar – och rött tak.
– Det blir liksom rock, säger han.
Jag ser tveksam ut. Ska min unge, han som är så fascinerad av döden, sova i ett blodbad?
– Nej, säger jag.
Han kastar sig på golvet med ansiktet mot parketten. Som behöver slipas.

Så småningom reser vi oss.

Och kommer vidare.

Min man, som bland sina små företag även har ett produktionsbolag, har skaffat ytterligare en kamera. Just detta exemplar kan man fästa på bilar om man ska filma action, och lägga i en kastrull om man filmar ett kockprogram.

Och så kan man filma under vatten.

På landet testar familjens män och släktens simmande hund kamerans möjligheter under ytan. Hunden får hoppa i ett tiotal gånger. Min man vadar i (i år är vattnet i Saimen lågt) och filmar lite. Och sonen följer den simmande hundens tassiga tassar, dykandes med kameran i högsta hugg.

Väl hemma i Helsingfors ser mannen och jag på filmsnuttarna. Det visar sig att Saimens vatten är för grumligt för prisvärda shots. Men de är intressanta på andra sätt.

Och kusliga.

I princip släpper det vattentäta höljet kring kameran inte in ljud. Men ändå har mikrofonen snappat upp fragment. Plasket när man hoppar i. Bruset när man dyker. Pojkens bubblande läten när han håller andan och sedan släpper ut lite luft. Rassel av virvlande bottensand och gyttja. Allt detta medan det på skärmen växlar mellan bilder på bottnen med avbrutna vasskvistar, på den solglittriga ytan, på armar och ben, på bruntonat sjövatten.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske är detta precis vad man ser och hör när man drunknar.

Och så ligger jag vaken på natten och tänker på den fyraochetthalvtårige lille pojken på en annan strand i fjol. Jag tänker på de pumpande ryggarna och armarna som försökte trycka in liv i pojkens slaka kropp. På ambulansmännen som kom efter vad som kändes som en evighet, och som sprang i slowmotion där folk en kvart innan hade solat. På det ohyggliga, omänskliga avgrundsvrålet när mamman fick höra att sonen aldrig kommer tillbaka. På pappan, som inte kom förrän nu när allt arbete, allt hopp var förbi. Och på hans avgrundsvrål.

På hur grumligt jag tyckte vattnet var.

På det faktum att om man drunknar gör man det ljudlöst. Man bara försvinner paralyserat under ytan, har jag läst.

På mina egna barns reaktion då i fjol, för vi kom inte ifrån den där dödsdrabbade stranden snabbt nog. – Mamma, skulle du skrika så där om det var vi?

Och äntligen, i natt, kopplar mitt tröga huvud ihop saker och ting. Min sons retsamma “titta mamma, jag drunknar” och frågor av typen “vad skulle du göra om jag skulle drunkna nu?” och den omåttliga fascinationen med döden i alla dess former.

Strandepisoden i fjol var det värsta jag sett i mitt liv. Då kan det mycket väl vara det värsta barnen sett och kommer att se inom de närmaste trettio åren. Har de fått behandla det skedda tillräckligt?

Är det händelserna på dödsstranden som spökar under ytan?

Åter igen skulle jag vilja ha barnen trehundra kilometer närmare mig. För att fråga.

Efter bastun på lördag kväll (den vedeldade bastun, för vi är på landet igen) somnar jag förstås efter sista kapitlet i Ture Sventon i Öknen, för bastu och bok blir man sömnig av. Jag somnar i våningssängen där Noah borde sova. Naomi klättrar upp i sängen ovanför. När pappa senare ska lägga sig i dubbelsängen hittar han där en brunbränd, bastufräsch son, och undrar inte alls, för modern i huset har en tendens att somna ifrån.

På morgonen stirrar jag länge på sängen ovanför min. Sängbottnen ser så oemotståndlig ut, träig och kvistig, som en dörr.

Äh, jag knackar.

Ett ilsket ansikte sticker fram över kanten.
- Varför knackade du?
- Jag vill ha sällskap, viskar jag.
- Jag hållde faktiskt på att sova, morrar hon och drar sig tillbaka efter några varnande yrvakna blinkningar.

Efter en stund sticker hon fram huvudet igen med samma ilskna uppsyn.
- Jag kan inte somna om, väser hon.
Precis då gal göken där ute (fönstret är öppet) och Naomi lyser upp och lyssnar. Nu klättrar hon ner och kryper in under mitt täcke.
- Det var nog en pärluggla, säger hon hemlighetsfullt och lägger till: Tror jag.
Hon har pluggat i dagisets fågelbok och ber mig nämna alla fåglar jag kan för att kolla om hon minns dem i boken.
- Hök, säger jag.
- Ja.
- Skata.
- Ja.
- Talgoxe.
- Ja.
- Sädesärla.
- Va?
- Sädesärla. Svartvit, liten.
- Ja.
- Korsnäbb?
- Jag vet inte, jag måste kolla.
Jag tänker att hon ju inte ska tillbaka till dagiset, men säger ingenting annat än nästa fågel, för nu har vi en skön stund.
- Lunnefågel.
- Va?
- Den har en rånarmask, och en papegojnäbb i glada färger, lite som en pingvin men ändå inte, förklarar jag, som i min tur pluggat i min bror, hobbyornitologens Alla Europas fåglar i färg som liten.
- Jaa, den finns!
- Domherre.
- Ja! På första sidan nästan.
- Tornuggla.
- Ja. Och nu ska jag gå på tuppen. Eller på wc. För tuppen skulle ju skrika, säger hon plötsligt och levererar därmed morgonens sista fågelreflektion. – Vänta här!

Men det gör jag inte, för söndagsmorgonen i ljusgröna juni får henne att dröja lääänge på stigen till och från utedasset.

I kassakön i K-supermarket i morse började en liten blond brunögd flicka i femårsåldern sjunga Jo joutui armas aika, den-blomstertid-sången på finska. Skört. Och lite falskt just vid suvi suloinen.

Hon sjöng så frånvarande. Som om hon försökte hålla kvar det rysframkallande högtidliga hon känt på våravslutningen.

De flesta jag känner hade tyckt att det var sött, kanske lite rörande. Jag däremot tyckte att hon var inte mindre än överjordisk. Hon förändrade stämningen i kassakön med ett par toner. Där stor jag sedan med mina rättvisa bananer i famnen och drog efter andan med tårar i ögonen.

Förmodligen är det bara det att mina barn fattas mig just nu. Man blir så beroende av den där elegiska gåtfullheten som de bär omkring på.

Jag älskar det att min dotter mullfinger tycker att hon sår äppelträd, inte frön. Hon ser det färdiga resultatet för sitt öga. En visionär, precis som sin pappa.

Jag berättade visst aldrig vad pappan tänkte när hon viskade att hon sått två äppelträd på gården. På visningen, i främmande människors lilla trädgård.

Han tänkte:
– Då måste vi ju köpa den här bostaden.

Och han la ett anbud. Och vi förvaltar från och med idag en liten radhusbit i det som ibland kallas “Eko-Viikki”, i den ekologiska stadsdelen Vik, som kommer mycket nära tanken om boende i community vi haft så länge.

Vi äger dessutom en syrenbuske, lite förgätmigej, en krusbärsbuske och två vinbärsbuskar, och en liten klotformad silverpil. Men de två fröna som bor i mullen var ju alltså våra redan innan.

Mitt bästa tips för barnklädesshopping i Paris har alltid varit Du Pareil au Même. Maken till pretentiös mening har man ju aldrig hört – och ändå sitter jag här och menar allvar, arma varelse.

Så här är det: det handlar om barnkläder att älska. Kläder som både maken och jag hamstrar när vi väl är i butiken. De är inte ens dyra. Kedjan har helt enkelt duktiga designers som lägger ner sin kreativitet på att – som jag tror – göra det riktigt roligt för små barn att klä på sig. Det ligger skaparglädje bakom! Och en känsla för vad barnen själva fastnar för! En lekfullhet som snudd på liknar barnens.

Nu har kedjan öppnat en butik i Helsingfors. Jag hade hellre skaffat dessa kläder i Paris bara för att det känns snäppet mer spännande… (låter jag snobbig igen? kom igen, shopping i Paris är mera spännande) men ser mycket fram emot att höra hur namnet låter i folkmun i vårt avlägsna lilla land.

Kappan! Som min tös hade älskat att tassa omkring i i vintras, och som tog slut innan jag hann beställa. Men att en fransk tös kan kosta på sig ballerinaskor i kappväder får man helt enkelt bara ignorera.

Barnen har uppnått en ålder. Den åldern då de gärna vill slippa oss, sina föräldrar, för att istället få umgås med sina kusiner och leka sina timslånga lekar utan alltför många vuxnas avbrott.

Och jag har uppnått en insikt. Om de inte själva tar på sig solhatt och myggspray och solkräm är det ingen idé att försöka längre. De har valt sin väg. Det visade sig vara den enklaste.

När vi nu är i stan cirka 300 kilometer ifrån dem är jag lite sorgsen. Vi fostrar dem för att de en dag inte ska behöva oss alls. Men de där kliven framåt i utvecklingen, det är är ibland så smärtsamt långa kliv det handlar om att en mor vakar på natten.

Vägarna till Taipalsaari kantas av ljusgrön grönska, och vid varje kurva trycker min man på gaspedalen på exakt rätt ställe, så att det hörs ett förtjust UUUUuuuUUuuuuUUU!! från baksätet när det kittlar i de små magarna – och det där tjutet gör oss så glada och lätta om hjärtat. Våra barn har nämligen fått sällskap av kusin Kira.

Om man ska vara noga med detaljerna flyr Noah ylandet in i en film och bär täta hörlurar. Men jag och Bo lyssnar med intresse. Naomi och Kira är faktiskt som små pusselbitar som hör ihop. Alltid ser man inte skarven: var slutar dottern, var börjar kusinen. De är förvånansvärt lika. Blonda, brunögda, lika långa, de har samma mimik, samma röst. Tur att kusinen inte kan säga R i alla fall, på detta sätt hör vi skillnad på dem.

– Oj kan du ledan läsa?
– Ja. Till och med små bokstäver.
– Jag kan inte läsa. Jag undlal om det finns nånting som jag kan som du inte kan.
– Naomi kan lära dig att läsa och så kan du lära henne finska, inflikar jag.
– Neej jag vill inte, ropar Naomi, men Kira låter sig inte avskräckas.
– Däl äl en puu. Det berydel tläd. Däl äl en auto. (paus) Vet du vad auto äl?
– Det betyder väl roskis, tror Naomi på fullaste allvar.
Jag och pappan skrattar tyst så axlarna skakar, men det gör inte läraren.
– Nej, det betydel bil. Auto äl bil, säger Kira allvarligt och med ett pedagogiskt lugn.
Språkkursen fortsätter en stund, men det blir ju inte bra om eleven inte engagerar sig mer än så. De ger upp båda två och fortsätter att fnissa och yla istället.

Väl framme kan jag inte minnas när det senast varit så här underbart skönt att komma till landet. Byta lakan, skaka mattan efter vintern. Öppna fönstret och släppa in solen som silas av lövverken och veta att våra barn kommer att bo i det här ljuset i två veckor.

Fast hennes liv knappt har börjat – knappa sex år är ett litet vingslag i universum – känns det som om hon alltid funnits. Och lika länge som hon funnits har hon gått på dagis. Så känns det.

Så. Vem är hon när hon inte längre är ett dagisbarn – vet hon själv?

När man hämtar flickebarnet från dagis en absolut sista gång den tredje juni kan det hända att flickebarnet är glatt och sommarlätt och tänker bara på veckorna på Taipalsaari, på myror, på vågplask och på kusinfniss – som vankas redan i morgon, åh, spänningen! – och att det är milda mor som gråter istället.

Hur många gånger har jag hakat upp den här slitna grönturkosa porten? Hur jag än räknar måste det bli över tusen.

Hur ofta har man inte haft dåligt samvete både när man lämnat av dem på morgonen och skyndat efter dem på eftermiddagen! Hur ofta var de inte sist! “Tur att de aldrig är ensam, att de alltid är två i alla fall,” tröstade personalen, och det var en tröst i sin ärliga kantighet. Och vilken lättnad var det inte när arbetsrutinerna blev mänskligare, dagisdagarna aningen kortare, och när barnen med tiden fullständigt förälskade sig i dagstillvaron.

Vi firar sommarlovets början med glassar. Rättare: barnen firar, jag försöker bara anpassa mig. Min karpalopikari smakar av vemod.

Så här såg de ut i oktober 2006.

Noahs klass sjunger högt och tydligt där framme inför ett hundratal föräldrar och andra elever. Noah är iförd en skjorta och ett par canvasskor som han själv valt i en butik i Spanien tidigare på våren, men som han tyckte kändes främmande nu när det var dags att ta fram dem.
– Jag kommer att se ut som en tont.
Det räckte med att jag tyckte att han kommer att se fin ut.
Han ser fin ut!

Programmet är långt. Det är två rektorer som håller tal, och direktionen, och föräldraföreningen – och så är det förstås en sockersöt förskoleklass, en musikalisk första klass, en duktig andra klass, en rakryggad tredje klass, en busig fyra, en fullständigt galen femma och en pubertal sexa som ska uppträda med sång och drama. Jag märker att räddningen för en gråtglad morsa som jag är att orden i de ljuvaste sångerna oftast sjungs ohörbart. Och att det i och för sig räcker med fragment för en liten tårskvätt; man hör ju att de sjunger om den där längtan som föds när solen som kikar in genom skolans dammiga fönster skiftar och börjar värma på allvar, och när man på rasterna plötligt hittar gräsfläckar att sitta på, och när korridorerna vimlar av shortslår, när läxmängden börjar minska – när allt ropar att sommarlovet snart är här.

Vid allsången märker att jag inte kan nya Blomstertid, däremot sjunger jag för fullt med i den text som inte ändrats sedan åttiotalet:

Flaggan vajar på sin stång.
Lyssna på vår sommarsång.
Snart så sjunger vi Den blomstertid.
Visst var vårterminen lång,
men den sprack som en ballong.
Snart så blir det ro och frid.

Ingen klocka ringer mer.
Ingen skola snart man ser.
Hej och mors, goodbye, gamla plugg.
Klockan ringer bara ut.
Vårterminen är nu slut
inte gör det oss ett dugg.

Min känsla är att våravslutningarna från och med nu blir mera nådiga mot blödiga morsor, mindre sentimentala. De äldre klasserna finns där som en tacksam comic relief.

___

Förresten så sjöng vi ju flaggan fäster upp sin stång på åttiotalet. Så visst har den texten också ändrat. Förmodligen efter att den tiotusende eleven frågat vad det betyder.

Då och då gör vi ett desperat försök och går på bostadsvisning. Den här gången är Noah på barnkalas, men Naomi är med.

Bostaden är alldeles för dyr och ganska sliten. Inte är den enorm heller. Men den känns hemtrevlig. Det finns en liten gård också. Naomi blir salig ute på gården: här växer det vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, syren och och en frodig silverpil.
– Titta, förgätmigej!
Det är dagisföreståndarinnans favoritblomma. Dagisföreståndarinnan som ju fött en kärlek till mull och gröna saker i min tös.

Jag vet inte om det är minnet av den kära fröken som gör det, eller om tösen bara känner att hon vill sätta bo just här. I vilket fall som helst tycker hon att hon har sin chans att så någonting igen. Ser man på: i näven har hon äppelfrön. Så lämpligt. Jamenvisst. Hon åt ju ett äpple i bilen på väg hit.

Till sin pappa visar hon senare upp en jordig hand. Jag har sått två äppelträd på deras gård.

En delikat känsla, det här.

Min pojke, vars haka nätt och jämt når till stekpannans kant, står där draperad i sin fars förkläde. “Ben”, står det broderat på den, och det betyder ju son.

Han steker det som man i Sverige kallar för pannkakor i plural.

Vid första vändningen stod jag bredvid och sa:
– Det kommer inte att gå! Låt mig vända den.
Han lyfte handen till ett stopp och sa:
– Låt mig sköta det här. Kommer att gå fint.

Gick. Det gick galant.

Nu sitter jag och slöar medan pannkaksberget växer i köket. Kikar man in ser man att han har verktygen i förklädesfickorna: stekspaden, en gaffel. Ärmarna är uppkavlade.

Så, kära läsare, ser världens mest älskvärda kock ut.

—

Vad var det förresten som sporrade mig framåt som liten? Det var faktiskt inte uppmuntran. Det lät ju inte som föräldragenerationen låter idag: du kan bli vad du vill. Du själv är ditt största hinder. Vem som helst kan bli vad som helst.

Däremot blev jag både viljestark och – ursäkta mig – duktig av att höra precis raka motsatsen. Tro ingenting. Nöj dig med det lilla. Du kommer att falla – och det gör mindre ont om man inte faller från en hög höjd. Det där klarar du aldrig.

Det är en intressant tanke. Om uppmuntran och pepp får mig att känna prestationskrav och ge upp – kan jag då kalla mina föräldrars sätt att uppfostra för ett dåligt sätt? Att höra att jag inte kan var ju precis vad jag behövde.

—

Nu är det slutfilosoferat i alla fall. Lille kocken är nu servitör. Pannkakorna är klara!

Min dotter, även Misse kallad, åt ett äpple i morse bara för att komma åt kärnorna. Sedan la hon dem nogsamt på tork, klädde på sig och begav sig till dagiset.

–

På dagisdagen tog den fina föreståndarinnan, Hon i Crocsen, barnen till något som på Misses beskrivning lät som en kolonilott. Det var en odling, sa Misse till mig och sin bror vid middagen.
– Jag skulle också vilja odla allt möjligt, förklarade hon.
Det fanns en solros i plast, för att nämna detaljer. Så här hög. (Cirka en och femtio.) Men ur myllan växte det också riktiga saker: vit lök, gul lök och röd lök.
– Det finns svart lök också – visste du? I Kina! sa bror.
– Jag vet. Det växte också svart lök här på odlingen, sa hon nonchalant, utan att blinka, och jag ville inte ta det där med vikten att tala sanning igen, inte just nu. Det är nämligen alldeles tydligt att detta med odlingen når över nyhetströskeln, som för min dotter är mycket, mycket hög, alltid, i allt. Och då ska sanningen inte besudla berättelsen. Den så sällsynta berättelsen.
– Och gissa vad den där blomman hette som jag plockade åt dig?
– Sy… syr… sa jag så långsamt jag kunde, men Misse fyllde inte i: syren. Hon visste ju. Det var jag som testades.
– Och gissa vad vi fick äta där på odlingen?
– Gräslök?
– Hahahhahaha! Nejjj. Det var r. E. Be. A. Ärr. Be. E. Ärr.
Ögonen på flickebarnet lyste ju.
– Rabarber, sa bror med en extra betoning på det första a:et, för han hade ju inte besökt någon kolonilott idag. Och det störde honom ärligt talat en aning, men inte mycket.

–

Hon försvinner ut med sina äppelkärnor och en chockrosa bevattningskanna. I delfinutförande.
– Jag har sått äppelträd, meddelar hon högtidligt i hallen när hon kommer tillbaka.

Vi klättrar upp på berget nära vårt hus för den enklaste av picnicformer: glass. Från Haaga-market, i prasselpåse.

– Ska vi bergsbeklättra till den allra högsta punkten? frågar Noah.
– Ja! svarar syrran.
– Det kan hända att det är så högt att man inte kan andas där, säger Noah.
– Jag vet, säger syrran.
– Vi måste titta efter tecken. Om det finns cigarettfimpar betyder det att det har funnits folk där före oss, och att man kan andas där, bestämmer Noah.

Alltså är spänningen stor.

– ÅÅH! Vilken lättnad. Det är fullt med fimpar. Alltså finns det syre.
– Tur!

Huset bredvid har kanske fyra, fem våningar, och är högre än vårt berg. Men det berör inte den här expeditionen det minsta.

Det var för snart fem år sedan jag förde två barn till dagiset. En lustig, poetisk pojke som inte kunde säga k och g, och som ingen någonsin varit minsta dum mot. Och en fullständigt skallig liten flickbaby som bara några dagar innan tagit fjorton steg i rad för första gången, och som för det mesta bara satt och visade upp en smilgrop i ena kinden och sög på saker.

Nu är det bara fem dagar kvar av dagislivet, den sista vårfesten var igår. Det var känslosamt till den grad att det riktigt rev i våra hjärtan. En av de stora pojkarna bröt samman under avskedsdiktläsningen – för det är ju en milstolpe det här, och sådana är för högtidliga – och visade liksom vägen för alla föräldrar som hittills visat upp tappra leenden. Det blev gråt- och snyftkalas. Men det smakade gott med blandsaft och kardemummabulle efteråt.

Här hänger vårt festfina dagisbarn.

HEJ BARN!
KLICKA PÅ STÄMPELN
SÅ KOMMER DU TILL BUU-KLUBBEN!

Vadan detta?

Jo, det som är gölligt utan like är följande: eftersom jag en gång härmat mina barns sätt att stava fel till BUU-klubben på denna blogg ramlar det hela tiden in folk som sökt på bukluben och buklubeen. Förmodligen googlare av det allra minsta slaget, säger Sherlock.

Nej, nu. Det har gått alldeles för länge utan att jag skrutit med mina unika och exceptionella barn.

Det var OS på skolan idag. Morskt tog han sig an utmaningen, mitt förskolebarn, och tyckte att första grenen, fotboll mot ettorna (bokstavligen) borde bli en lätt match. Att ettorna klådde förskolan hänsynslöst och enkelt blev en besvikelse. Han kröp intill mig efter sista avblåsningen och kunde inte tro att det var allt: kommer han inte få spela mer idag? Han höll emot länge, men till slut började underläppen darra. Och så kom tårarna. Där satt jag sedan och krafsade en svettvåt stubbig nacke och sa sånt jag antar att man säger. Framförallt att det var fint kämpat.

En grupp med killar, i mina ögon hur stora som helst, gick förbi. Kanske hade de alla varit där en gång och dolt sitt dammiga, gråtstrimmiga ansikte i sin mammas famn för bara något år sedan. I vilket fall som helst var det några av dem som la i förbigående sin hand på hans axel och sa:
– Det var bra kämpat Noah.
Och:
– Det var riktigt bra spelat.
Jag blev så varm.
– Vilka var det där? viskade jag.
– Det var treorna, sa Noah, vars tårar precis slutat strömma.

Sedan hoppade han längd. Och kastade basketboll i korg. Och stövel i ring. Men för det mesta smög han omkring med sina två bästisar sådär osynligt och hemlighetsfullt som små spioner gör på en hotdogdoftande skolgård, som kryllar av hektiskt tävlande barn i åldrarna noll till tolv, och av deras skrikhesa föräldrar. I ett eget alternativt universum.

Sedan blev det medaljutdelning, nästa prövning. Inga medaljer åt min son, inte ens fast tävlingsklasserna var många och indelade.
– Men varför är vi här om jag inte får något?
– För att fira dina vänner.
Ena bästisen fick två guldmedaljer och en bronsmedalj. En annan vän fick silver. Och klasskompisen, den stöddiga, fick en silver han med. För min son blev det tårar. Igen.

Men sedan. Sedan kom de allihop för att visa upp sina medaljer. Åt min son. För att dela sin glädje. De förväntade sig alltså att min son skulle delta i glädjen. Hmm, hann jag tänka, men vad gjorde min son, som är en tusenfalt bättre människa än jag?
Han visade upp ett tappert ansikte. Han klappade dem på axeln, på armen eller där han kom åt. Berömde.
– Grattis! Verkligen fint att du vann!

Han svarade på förväntningarna. Och det visste vännerna att han skulle göra, också de där som går i ettan och tvåan och är huvudlängder längre än han. Du vackra, genomgoda varelse. Jag kunde inte se mig mätt på honom, pojken som är min.

Jag antar att alla föräldrar som tog sig upp för backen som leder bort från skolgården kände sig stolta. Men det är rakt omöjligt för mig att föreställa mig en större stolthet än vad jag kände; en sådan som sved som en klump i halsen.

På Helsingfors moderna museum, Kiasma, handlar utställningen Ars11 om Afrika. Där grät jag. I flera salar än en.

Jag har ju sett dokumentären om Apple och andra annars så sympatiska företag som hela tiden, as we speak, dumpar teknologiavfall i Ghana. På lasten som avgår från väst – USA, om det nu har någon betydelse var hamnen ligger – klistras en fraktlapp där det står att frakten består av second hand-datorer och annat, som U-länderna så desperat behöver. Second hand my ass. Här tippas de obrukbara datorerna, skräpet, exakt där var folket under lediga stunder tidigare suttit och njutit av Atlanten, suttit och knäppt på gitarren, sjasat myggor och myst i sällskap.

Här på Kiasma berättas samma story ordlöst och stillsamt som fotokonst. Helt säkert är det ett sammanträffande att alla dessa bilder är som afrikanska varianter av svedjebrännarna i Järnefelts Kampen om tillvaron. Det ryker alltså i bakgrunden. I framgrunden har barnet (japp, oftast ett barn) på bilden intensiv ögonkontakt med mig som tittare. Faktum är att han knappast tänker på att detta är ett skitjobb. Knappast tänker han ens: se mig, här utsätter jag mig för giftiga gaser och metaller när jag rotar igenom ditt teknologiskrot, du vita överkonsumenrande egoist. Nej, för honom är det en dag som alla andra, förutom att den där vita fotografen, Pieter Hugo heter han visst, vill att man ska ställa upp på ett foto, och då kan man väl ställa sig här med krattan, då.

– Får jag se, blev det bra?

Däremot är det de tankar som föds i mig som mottagare jag måste lyssna in. Och det är någonting nesligt, någonting som liknar närmast pinsamhet som rör sig i huvud och hjärta. Att stå inför bilden och tänka “men jag är verkligen ingen konsumtionshysterist” raderar ju inte bilderna, förbättrar inte världen, minskar inte på västvärldens skuld.

Och om du är på väg tycker jag att du ska tajma in videon som heter någonting i stil med I just wanted to let you know we had no idea. Det handlar om folkmordet i Ruanda. Där får tårarna skydd av mörkret.

Och om vi ännu tar det här med skenheligheten. Vill man ens riskera att tillhöra skaran som finner det katharsiskt att axla mänsklighetens skuld en stund, att ge sig själv lojalitetspoäng för att man överhuvudtaget satt sig in i problemet, och sedan gå ut ur konstmuseet och tycka att man är helig för att man ens öppnat sig och lyssnat, för det gör ju inte alla?

Ja, jag tycker att man ska ta den risken.

Senegaleserna kom inte till Spaniens solkust förrän på 2000-talet. Båtlasterna strandade en efter en. De tidigaste vi hört om kom 2001, och då var det piroger, skröpliga smala fiskebåtar, målade i vackra färger, men fullständigt odugliga för månader på Atlanten. Det var tuffa båtfärder. Folk dog i mängder. Vännerna omkring en blev sjuka, torkade ihop och kastades överbord. Senare började man köpa biljetter till färjorna istället och slutade dö.

Berättar de som överlevde. För min Bo.

Men resten av storyn är inte lika unik. De senegaleser som flyttat till Europa för att jobba ihop lite mera pengar täcks helt enkelt inte ringa hem och berätta sanningen. Jag har inte fått något riktigt jobb. Jag säljer fendikopior åt snäsiga turister. Ingen köper. De har äkta väskor eller helt andra typer av väskor på axeln. Och köper nån en väska eller två är min andel helt löjligt liten. Nej det finns inte en chans att jag kan skicka hem pengar. Istället håller man skenet uppe. Europa är bra! Och när kusinen också vill komma tiger man, fast det bär emot. Kanske, kanske säger man lite försiktigt: Njae, näe, du har det bättre hemma tror jag. Plugga vidare du bara. Kom inte hit. Men sedan täcks man inte svara på frågan: Vad menar du, varför skulle jag inte vilja komma och tjäna pengar?

Det ironiska och idiotiska i flykten till Europa är ju att det inte råder någon stor nöd på de här unga snygga killarna och tjejerna så länge de är i Senegal. Ingen krigar, inte nämnvärt ens i grannländerna, och inte i närhistorien. Ingen avrättas av politiska eller religiösa skäl.

Tvärtom snackar vi hyfsad livskvalitet. Det råder en härlig inställning till livet i landet där i västra Afrika. Folket skrider fram på sandiga gator, visserligen bland bråte och plastskräp, men alltid perfekt klädda, och med dansösraka ryggar. De äldre med en värdighet som väcker skräck. Men de unga rör sig alltid med en retsam, humoristisk glimt i ögat, och en sval aura omkring sig. Man har liksom genomskådat människan, genomskådat livet, och tar det inte på så himla stort allvar. I själva verket är livet rätt komiskt, och människan som skapelsens krona – finns det någonting i henne som man inte kunde skratta åt? Snuskhumorn är så pervers att det finns ord för företeelser vi saknar ord för. Man är grov. Man kallar sina vita svettiga vänner för rödöron, och gapflabbar uppiggat när man blir kallad svartskalle i gengäld – och kanske slav, om man faktiskt känt varandra sedan barnsben. Man jobbar ihop pengar med ett huvudsyfte: att skaffa nya kläder och bra käk till nästa fest. Fester är livets fasta punkter. Och maten man lagar – åh! Inte undra på att det knappt finns en smal människa i hela landet – maaffe, den jordnötsgeggiga kycklinggrytan, börjar man laga genom att hälla i en halv liter matolja. Senegal är planetens mysigaste land. All they do is mysa and mysa. Dansa, shoppa, äta, dricka, driva med varandra. I klimatet, som står still där kring trettio grader celsius.

Eller äsch. Klart det finns korruption och dummisar med makt. Klart man inte flyttar om man har ett jobb man är ens lite nöjd med. Klart det är lite skralt med jobb. Och lönerna är i proportion till levnadsstandarden: låga. Klart det saknas ett socialväsende, klart det finns riktigt fattiga. Benlösa eller förlamade släpar de allra mest utsatta sig genom sanden med hjälp av härdade händer och armar. Handikappade tigger i skuggan, ditförda av sina släktingar. Och tiggarbarnen, även kallade number elevens (två snorsteck under näsan – get it?). Dakar är den ovänligaste staden jag varit i – man måste helt enkelt räkna med att bli rånad en eller fler gånger. Man är så lysande vit, lätt att se, en vandrande plånbok. Men. Min poäng är att det inte är dessa handikappade och missanpassade som kommer till Europa. Det är universitetsstuderande och deras lärare; medelklassen, de som faktiskt redan har det helt okej.

Drar man till Spanien med eurotecken i ögonen – då kommer man inte hem tomhänt. Man skulle bli ihjälmobbad och sönderironiserad av alla. Alltså återvänder man inte. Hellre säljer man plastiga väskor, dansande elvisdockor och knakande, lättrispade solglasögon. Och hoppas. På någonting.

—

Nu är vi på en strandrestaurang med presseningskyddad altan, som vetter mot sanden och Medelhavet. Vi sitter och dricker kaffe efter sardinlunchen.

Vi lyser ju upp varje gång en senegales kommer traskande med ett knippe säljgods. Det kommer en våg med senegalanda med. Gott mod. Bus.
– Eee, du har många väskor, mannen! skämtar min Bo på wolof, stamspråket.
– Ja men vafan… vad gör man, fnissar denna nit bu ñuul, människa som är svart, och lägger till: köp en väska, vetja, istället för att bråka med en hederligt jobbande.
– Skulle inte tro det. Använder inte handväska.
– Din fru använder. ¿Habla wolof?
– Habla wolof tutj rekk, påstår min man, men jag protesterar, “snackar lite wolof” så sjutton heller – eller okej, definiera “lite”, räknas ett hej? Men i alla fall. Jag har precis köpt en väska. I brunt skinn från Springfield. Här under bordet. Det finns en gräns för antal väskor liksom. Eller vad säger jag nu. Ingen gräns finns. Fast vet du, nej, nej tack ändå.
Säger jag. Med gester och miner, och några ord franska.
– Jag såg en av dina polare här i går. Jag sa att ni alla måste slå ihop er och grunda en restaurang, fortsätter min man.
– Eeeh! Vadå grunda! Med vilka pengar! C’est difficile!
– Jomen seriöst. Ingen köper dina väskor. Gör något bra. Något ni kan. Folk älskar ju Senegals mat. Djebu djen, fisk med ris. Skulle bli stort. Skulle bli succé.
– Yassa, säger jag aningen för ivrigt, för jag älskar ju den där citronsmakande kycklinggrytan.
Ögonen på dessa män är som svarta speglar. Nu är de lite stirriga av hemlängtan. Maten därhemma är smaklöksprängande god.
Samtalet driver iväg till hemlandet. Vilken by, vilken stadsdel var ditt hem? Är frun kvar där? Barnen? När var du där senast? Och du då?
Men nu är vi här.
I Fuengirola, Spanien, Europa.
– Men köp en plånbok då. Glammig!
– Nå jo, men nej tack.

När han går börjar Bo skratta sådär så ögonen försvinner bland skrattrynkorna.
– Han sa “habla wolof”!
I Senegal är det franskan som får bidra med glosor. I Spanien är det tydligen spanskan. Livet är inte högtidligt, och inte heller språket. Lite som nylandssvenskan som suger i sig finska ord ändrar stamspråket form i ny språkmiljö.

Ser man på, där kommer kompisen från i går också, han som borde öppna en restaurang. Återseendet är skrattigt.
– Mannen! Vad är det för fel på dig! Säljer du förtfarande solbrillor! Du skulle ju öppna en restaurang! Eeeh. Du är en besvikelse.

—

Jag känner samtidigt både pirr – för varje möte med de svarta i Spanien är en liten hujsig resa – och frid. De bär omkring på myset, de här människorna. Tiden stannar. Faktiskt.

Ibland fastnar min man för att prata wolof en timme. Jag sitter bredvid, litet bakom, och bara lyssnar – förstår tillräckligt.
Spanien känns som Afrika idag.
Barnen leker i sanden. Gräver ner sina ben så den torra sanden yr.
– Han den där pojken är er son va? säger en av senegalmännen.
– Ja.
– Han tittade upp på mig och sa nanga def innan jag träffade dig. Måste erkänna att jag blev paff.

—

När man skriver som jag riskerar man att bli stämplad som omvänd rasist. Ingen upplyst människa kan väl komma och påstå att ett folk vore mera mysigt än ett annat? Ändå är det exakt vad jag påstår.
Kalla det kärlek om det känns mera PK.

Barnens sängkant är en härlig plats för samtal om kvällen.

Vad min man hörde i kväll:

Vi har två kockar i skolans kök. Den ena ser lite kinesisk ut så jag sa ni hao åt honom. Han blev glad när jag sa det. Eller jag visste ju inte om han var kines eller japan för de ser så lika ut så jag chansade på kines. Och den andra var afrikan så jag sa nanga def? åt honom. Han blev jätteglad och sa mangi fi!, och så frågade han denga wolof?! men då skakade jag bara på huvudet.

Åh, så vi fröjdar oss, vi två som avlat denna ljuvliga korta människoyngling som bar sin bricka med skolmat, tittade upp mot dessa två män och bestämde sig för att söka kontakt med de ord han lärt sig på resorna med nämnd mor och far plus liten syster.

Och hur har männen vid skolbespisningen resonerat i sina huvuden vid detta högst otippade möte?

—

ORDLISTA Nanga def? = hur är läget? Mangi fi! = Jo tack, jag står ju här, så… Denga wolof?! = Vafalls! Pratar du faktiskt wolof, Senegals största stamspråk, du lilla vita spoling, och hur kommer det sig?

Hon vägrar klä på sig och komma hem från dagis. Det här är det närmaste hon kommer ett trotsanfall; det går gråtigt och högljutt till.

Jag läste för mycket barnabok för sju, åtta år sedan. Den är iskall. Kylan har helt enkelt blivit kvar hos mig sedan dess. När barnet trotsar tar man kallt bort det som anfallet får näring av. Alltså förklarar jag: nå, jag väntar utanför tills du är klar med påklädandet.
– Neeeej! Jag lovar att klä på mig om du sitter här inne! vrålar hon.
Är man hjärntvättad av en barnabok går man inte på sådana trick.
Storebror, som har allt det här bakom sig, är något av en lustig sidekick till mig. Söt och skolpojkig i sin lite för stora keps och i sina pinnsmala jeansben.
– Det där du gör är en klassiker, avråder han henne förnuftigt medan han slinker ut genom dörren med mig.

Jag ler bara lite, för jag avskyr ju min annawahlgrenska gåsrygg. Min kliniska förmåga att helt enkelt stänga av någonting så känsloladdat och så desperat som ett trotsraseri.

Barnen har fått tillstånd att vaka lite längre på söndag kväll, för våra två käraste länder ska mötas på isen i det som passionistorna kallar drömfinal.
Vem ska de heja på, barnen?
Noah fnyser.
– Erudumeller.
– Nej, jag bara vill veta vem du hejar på.
– Finland såklart.
Men Misan, den empatiska dottern, ser fler möjligheter.
– Vi kan heja lite lite på Sverige också. Mommi bor ju där.
Det rycker i Noahs ögonbryn (som lever ett mycket öppnare och mer avslöjande liv än han själv) och han kämpar med att hålla minen skrattfri:
– Men hon spelar inte ishockey.
Klart vi skrattar.
Oj, lilla mommi.

Det skymmer utanför fönstret. Jag försöker mig på att tolka mertarantasvadan till svenska men ger upp meddetsamma, för mannen vid micken är en poet på speeed. Misans nästipp sticker upp bakom pippilångstrumptäcket och hon är sådär blekblå man blir i ljuset från teven. Efter varje gäspning frågar jag henne om hon vill lägga sig. Nej, det vill hon inte. Ögonen blir glansiga av trötthet, men hon blinkar knappt.

Jag minns ju 1995 och hur stort det var. Dröjer det sexton år till nästa VM-guld är Noah 23 och Misan 21 år gamla vid nästa folkfest, och då pyjamasmyser vi knappast under ett pippitäcke under matchen, vi tre.

Tappert segar vi oss igenom en fullständigt målfri första period och klockan blir tio. Det innebär att barnen lägger sig utan att ha sett ett endaste av de sju smällarna. Men när de på morgonen hör att de tandlösa svettiga blåvita bjässarna faktiskt fått hem den där pokalen – då betyder det någonting, för de har varit med om kampen en stund ändå.