Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

Juni har övergått i juli, och barnen, de små (5 och 3 år gamla) har bott med farmor och farfar på landet. Till huvudstaden är det nästan trettio mil. Till närmaste stad tar man sig med bil på tjugo minuter. Till byn kan man ta motorbåten. Till brevlådan går man på femton minuter längs grusvägen. Till Saimens strand springer man på tre. Och det är det de gör för det mesta, de små liven.

Själva har vi bott kvar i stan, mannen och jag, och slitit för brödfödan på var sitt håll. Slitit på kontorsstolen för min del, det vill säga. Inte mycket att göra i juli, då marknadsföringen ändå inte biter.

Mannen och jag after workar oss varje dag nästan. Terass, bio, middag ute. Går hem mellan utefiken på Kalevagatan och värjer för turistmassorna, som i år bär munskydd. Träffar vänner, linkar hem i julinatten med skavande skor. Ibland ringer man barnen. Sonens nyktra nyländska accent: Nå jag vill också krama dig mamma men vi tar det sen i övermorgon när du kommer. Han låter duktig och välartikulerad som om han tränade högläsning, sådär som nyländska barn låter. Jag sväljer skrattet och frågar vad han syslat med. Han berättar om myrorna. Han har hjälpt dem att bygga bo. Och så är det den lilla flickan, hon som tagit en aning efter mammans rikssvenska, som tar vid med sin honungslena amywinehouseröst: Mamma. Jag älskar dig. Du är finast i hela hela hela hela hela världen. Jag försöker leda över samtalet till praktiska ting för att inte evaporera helt där i stadsvimlet med mobilen mot kinden men hon vidhåller: Mamma du är så fin. Hon vill inte prata om praktiska ting. Hon vill tala om kärlek.

Över veckosluten åker jag tåg ut. På perrongen i Villmanstrand skiner solen alltid, tänker jag. Det är smutsiga, förvildade barfotabarn som springer upp i famnen på mig och en trött make (han har kört nästan trettio mil inatt) som står bredvid. Barnen luktar utomhusliv lite som hundar gör efter regn. Vi har längtat efter dig när du var borta, säger killen. Vi borde alltid vara tillsammans, säger tösen. De kurar ihop sig till små kärleksfulla bollar i min hukade famn där på tågstationen. Där solen alltid skiner.

I bilen vill de höra Mamma Mia och sonen sjunger med på sin intuitiva engelska så gott han kan:

Mamma mia, does it show again?
My my, just how much I’ve missed you
Yes, I’ve been brokenhearted
Blue since the day we parted
Why, why did I ever let you go?
Mamma mia, now I really know,
My my, I could never let you go.

- – -

Det här var mitt försvarstal för det oförstörda. För att vara övertydlig: barn är bättre än vuxna.

När ironin tar vid spräcks det fina och det äkta. När man börjar i ett självmedvetet intellektuellt rus kalla Abbas låtar “kitchiga” slår man dem till spillror. När man tolkar barnens kärleksförklaringar som “gulliga” sådana och lägger till ett “vänta bara tills du är tonåring” visar man sig oförmögen att ta emot kärleken. Detta medan barnen bara är och väntar på gensvaret. De blottar sina alldeles nakna hjärtan. Och vi ironiserar bort dem.

De är helt ovetande om att det framgångsrika släktet förväntas öva in minst de tre nödvändigaste: reservation, självdistans och självironi.

Man hoppas på ett nytt släkte, en äkta generation som älskar sina ironiska föräldrar hela.

Min vän och jag nordic walkar i skogen. Vi kan kalla henne Anna. Hon har blivit bjuden på Mary Kay-visning, säger hon och jag blir smått road, för hon har som vana att glatt dyka upp på dylika home network-tillställningar och smaka på hembakta pajer och slurpa te och sedan glatt meddela sitt tack, jag är inte här för att köpa, helt utan att känna av kraven att inhandla överprissatta plastburkar – som förresten inte håller vad de lovar. Själv känner jag mig tvungen att köpa något för pressen som de hembakta pajerna skapar blir för stor, och så är jag arg på systemet som bygger just på denna känsla av att stå i skuld.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Lilltösen lär sig att tala.
“Dom tona!” säger hon när hon väljer skor.
“Nä-ä!” ropar storebror tvärargt. “Den som säger att jag är dum är själv dum!!”
“Hon sa bara att hon vill ha dom skorna,” medlar mamma.
“Nä-ä! Hon sa att jag är dum!”

Hon (den oskyldiga, med många ord i odrförrådet som låter som dum) undrar varför brorsan blir så ofta så sur.

Taggad, eller på renare svenska utmanad, av Jannika Lassus.

Åtta “vanor” skall nedtecknas. Se här, såna vanor jag har! Ett par ovanor har smugit sig med också.

1. Tar alltid trappan alltid om hissen inte är på plats på min våning.

2. Fyller tvångsmässigt i vokaler i registernummer som består av konsonanter. BFN blir till exempel BYFÅNE.

3. Träffar min mans forna latinlärare varje augusti, tillsammans med min man dock. Vi äter och talar om klassiska ting. Senast utreddes anakronismer i serien “Rome”.

4. Muttrar ramsan “plånbok-mobil-nycklar-kalender” vid dörren innan jag lämnar hemmet på morgonen. Och glömmer ofta ändå något eller några av dem.

5. Dricker alltid en kopp svart te på kvällen med min man. Min man lagar det bästa teet.

6. Returnerar varor till butiken på löpande band. Behåller ca hälften av de kläder och skor jag köper.

7. Det blir alltid fredagspizza efter fredagsbastun. Det ska absolut vara fryst färdigpizza, ty poängen är att slippa laga mat denna enda (underbara) kväll i veckan.

8. Åh, denna skäms jag så innerligt över, men känner att jag måste bjuda på den.
Jag brukar sminka mig dagligen på bussen. Sätter mig längst bak för att inte fästa alltför mycket uppmärksamhet med mina pincetter och pennor och borstar och batteridrivna fransböjare!

Taggar Carina, Mathias, Bo och Mira. Haha, kan precis föreställa mig era respektive tassigheter!

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Jag bor på två minuters avstånd från en av Finlands farligaste korsningar. Det är Mannerheimvägen som övergår i Tammerforsleden, och Skogsbackavägen i Vichtisvägen. Just nu är trafiken dessutom omlagd, och filerna bildar ett obekant och ologiskt spindelnät, som skrämmer slag på semesterfolket som återvänder till stan. Korsningen övervakas av poliskameror.

Och tydligen av mäktigare varelser än så, märkte jag idag.

När det växlade till grön pil söderut för oss som kom österifrån följde jag bara blint och rutinmässigt bilen framför mig. Först undrade jag över de heldragna vita linjerna som omgav mig, sedan över mängderna med bilar som mötte mig i enad front: fyra filer, fyra bilköer, allihop i motsatt körriktning från mig sett. Gud. Det är jag som kör i fel körriktning, och jag är instängd. Valet var att köra in i betonggrisarna, krocka med bilarna eller att vända. Jag slutade tänka och slog i backen. Medan jag backade hade jag ögonkontakt med chauffören i bilen som kom körande mot mig – och jag lovar: han hade mage att le! Jag såg ingenting, inte heller att det var rött för trafiken söderifrån, som jag nu räknades till. Och just då blev det grönt för trafiken från väst. Fyra bilköer söderifrån, fyra västerifrån, och i mitten stod jag med min mans lilla bil.

Åh, den lilla trogna bilen. Volvos crash test dummies skulle omedelbart vittra sönder av blotta åsynen av den. Det är en fin bil med klass, men den föddes 1986 … då “air bag” lät helt synonymt med “air sickness bag”, åtminstone i mina kretsar.

Jag var helt beredd på det där obehagliga ljudet av metall när två bilar liksom biter varandra – den som krockat, den vet – och jag kan inte beskriva vad som hände sedan, helt enkelt för att jag inte vet. Men istället för att bada i blod och glasskärvor och dödlighet satt jag mekaniskt och körde söderut. Ingen tutade åt mig, tänkte jag. Dessa lustiga bagateller som präntar sig in i huvudet medan andra, viktigare detaljer bara försvinner. Som till exempel: vad hände med bilen som ledde mig in på fel körbana? Visst slank han in på rätt körbana före mig?

Och hemma, där hade min man upplevt att jag var i trafikfara. Han påstår att han inte upplever det alltid när jag kör, den diplomaten. Dessutom hade han känt sig lugn och övertygad om att jag klarat mig oskadd.

Mäktigt, eller hur?

- Usch det känns nog alltid lite tassigt när Alli far upp, säger jag, och syftar på väninnan som bor på andra sidan bron i min stad men tenderar att fly norrut varje jul och sommar, och lämna efter sig törstiga krukväxter och tomhet.
- Nå vad ska hon göra, frågar min man.
- Hon ska vandra i fjällen först, säger jag.
- Är det nu fiffigt, frågar mannen som aldrig kommit ens nära att greppa idén med vare sig Lappland eller vandring.
- Nå hon gör det humor och självdistans, svarar jag.

Det är mycket som är hurtigt och nästan präktigt som man kommer undan med bara man har humor och självdistans.

Men det är detta med Österbotten som är extra intressant. Det är förrädiskt med dessa vänner som bara försvinner. Så fort Den blomstertid klingat ut den första helgen i juni börjar sommarlovet, som de säger, och så flyr de. När de kommer tillbaka till huvudstaden på hösten är de fruktansvärt sura på att måsta återvända till Hesa och man svarar försiktigt: “Men jag är ju här!” fast det aldrig hjälper.

Instängd i huvudstaden och förpassad till små utflykter i het bil undrar man ju vad det mystiska skimret består av. Jag föreställer mig att ett sommarlov i Österbotten består av saltstänk, biblioteksböcker, gräsklippning, solvarma hammockdynor och glass på torget. Dessutom så cyklar man överallt, utan hjälm och barfota, så att gruset yr. Man känner djup frid.

Eller var det ändå kanske min barndoms sommarlov det här?

Men är det vad våra vuxna pampasvänner hela tiden haft kvar?

Alli är förresten finska och betyder alfågel. Alfågeln är en flyttfågel, så jag får väl vänja mig vid naturens rytm även jag.

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.