Tes: Efter att man fött barn är allt annat småpotatis.

Antites: Jag föder barn hellre än köar i timtal för att få utsätta mig för höga höjder och syrefattiga utrymmen i het-het sommarhetta och sinnessjuk trängsel.

– Utmaning, tyckte maken, och så besteg vi Eiffeltornet alla fyra – ända upp – idag trots att det för mig och för tusen övriga turister innebar mycken möda, mycket svett och lite vånda.

När vi kommit till andra våningen bönade jag visserligen (förgäves) om att få stanna där. Exakt så här avslappnad var jag.

Betydligt nöjdare blev jag på tredje våningen, över 400 meter ovan jord.

– Jag klarade det!

Syntes: Efter att ha åkt upp i Eiffeltornet är det småpotatis att föda barn.

(“Idag” var den 30 juni. Publicerar inläggen i efterhand…)

I detta land där småbarn frossar i ostron och leverpatéer och där ingen (!) är vare sig allergisk eller intolerant mot någonting tar värdfamiljen oss till en helt glutenfri restaurang – med laktosfria alternativ. Hör på den, va! Hur ofta fick man inte lista upp pas de beurre, pas de crème, pas de lait när man (förr, inte längre) hade tendenser att bli sjuk av laktos.

Maten var riktigt god. I väntan på utmärkelser kanske vissa tilltugg kunde filas på för den där lilla extra känslan för finess – torrt ris vill ingen äta på restaurang, tyckte vi som åt. Ris.

Ett extra plus till toaletten, som har individuella handdukar och som enligt min son är så snygg att den borde kosta. Laktosfritt och glutenfritt i Paris alltså: Des Si Et Des Mets.

Och nu måste jag visa hur hjärtliga skratt det var som förekom vid barnens ända av bordet. Klicka för större version.

Jag har inte fotat mig själv i en fotoautomat på minst tio år. Tänker på min favoritfilm genom tiderna när jag väl gör det i Paris. (För att få foton till metrobiljetterna.)

Senare råkar vi gå vi förbi filmens grönsakshandel i Montmartre också. Min son är trött på att gå. Anar man det?

Klicka på bilderna för att se större versioner.

Le Croisic vid den franska atlantkusten verkar ha två stora näringar – det ena är saltframställning, och det andra, mer väntat, är fisket. Fisken, ostronen och musslorna är garanterat dagsfärska och goda. Så här kan det gå till på fiskrestaurangen:

Mamma:(till sin sexåriga son) Å nej, jag åt hela min fisk nästan. Ville du ha lite av min fisk?
Son: Neeeej, åt du ögonen?
Mamma: Gchh. Nej!
Son: Jag vill ha ögonen!
Pappa: Sch, mammor tycker inte om att prata om fiskögon.
Son: Men de är goda.
Mamma: Gchh.

Berättelsens mamma skär bort fiskhuvudet och ger det åt sin hungrande son. Sådär äcklat, med lillfingrarna spretande.

Son: Mjam.
Pappa: Sch. Mammor och flickor tycker inte om att man äter fiskögon. Ingen flicka vill pussa fiskögonätare.
Son: Varför inte det?
Pappa: Flickor blir äcklade av sånt. Så här gör man: man äter sina fiskögon och ostron och annat utan att prata om det. Sedan när man gift sig an man säga att man tycker om att äta fiskögon och sånt, för då är det för sent för henne att backa.

Berättelsens mamma är mållös. Sonens ögon lyser av den djupa tacksamhet som dessa oväntade insiker i vuxenvärlden skapar i honom.

(Ja, jag får väl börja med att avråda den känsliga. Hoppa över det här inlägget.)

Vi ska åka hyrbil i Frankrike. En timme tar det för oss att få nycklarna i handen. Europcar. Grannen Avis utlovar samma tjänst på fem minuter, någonting som får oss (mig) att känna ännu större frustration. Vi är trötta och svettiga när vi öppnar bakluckan till vår bil. (Jag är det, åtminstone.)
– Den luktar, säger min son precis samtidigt som jag känner detsamma.

Nu är det inte så att den luktar “lite illa”. Nej. Vad vi känner är en stank som förlamar varje människa med luktsinnet i behåll – mig och honom, verkar det som. En lukt som ondska, liksom. Ett os som omedelbart letar reda på hjärnans kräkcenter och panikcenter, och som börjar pirra i magen och fötterna som illamående, och som slår lock för öronen och rycker i kinderna som en demon: andas in mig och spy, ditt kräk. Och då har vi bara öppnat bakluckan.

Luftkonditioneringen kyler ner bilen bara nämnvärt. För att den ska hjälpa mot den dåliga luften måste vi ha på den för fullt. Om vi har på den för fullt hör vi inte navigatorn som ska guida oss ut ur Paris. Som är trafikstockad och het. Så bilen är fortsatt het.

Min son ger sig efter en timme, när vi precis kommit utanför parisportarna. Ja, du vet. Prasslig påse och långt till närmaste stopplats. Tapperhet utan like.

Sju timmar senare landar vi i Le Croisic, och den sista spyan landar i ett solvarmt dike. Men fem bilminuter senare öppnar sig det öppna havet äntligen framför oss, och vårt underbara hotell visar sig. – Det är Atlanten! säger familjepappan. Våra barn har sett fyra kontinenter – ja, tänk att de har det – men Atlanten har de aldrig sett. Det gäller att väcka lillasyster, som sovit sig igenom allt jobbigt.
– Vi är framme!

Att kliva ur bilen är en oerhörd sensation. Hotellet är omgivet av stora tallar och andra jag inte vet namnet på. Det doftar av vatten och barr – det luktar faktiskt av barndomens lilla insjö Gömmaren, en sval oas efter en fyrakilometers cykeltur. Färska ostron, tycker min man.

Man kan inte annat än att dra in luften och bara glömma de senaste sju timmarna. Himmel.

Såå fåningt.
Men klicka (en gång till, på nästa sida) för läsbar bild.

En lustig sak är förstås är att när jag tar en klunk känner jag åsnesparken, varefter den lille killen börjar galoppera nerför backen med famnen full med rabarberstjälkar. Vad lär vi oss idag? Antingen att är det ett oerhört enkelt jobb det där med att känna viner, eller att min make har en talang utan like.

Precis har man stigit av shufflen och dragit in den heta sydeuropeiska luften i lungorna och känt, att livet pausar mellan semestrarna. Så säger han, maken min, och så känner jag.

Man ska köpa RER-biljetter på Roissy, den där tågstationen vid Charles de Gaulle i Paris, när man blir stoppad av poliser. De anställda marscherar ut och polisbilarna parkerar utanför. Man tror sig ha hittat en bomb.

Så vi väntar. Min son är så van vid att jag överdriver att han tar bombhotet med ro. Vi andas mera sydeuropaluft och jag, den ständigt ansande apmamma jag är, kliar honom i hårbottnen. En svart liten bagge knäpper jag bort. Krafsar vidare och hittar en bagge till. Död åt den också. En tredje. Nu känner jag mig olustig. – Vad sjutton. Du har små loppor i ditt hår, säger jag.

När detonationen hörs och skakar marken vi står på landar min kille i verkligheten: en riktig bomb. Precis samtidigt hittar jag en fjärde och femte bagge, och medan polisbilarna kör bort och skakiga resenärer återvänder till tågperrongerna överröstar min fasa allt annat:
– Du har löss, Noah!

–

Hela vägen till La Gare du Nord ansar jag min familj. Alla fyra har löss. Jag klämmer trettio löss till döds. Från apoteket skaffar vi gift, och börjar med att klä av oss på det asketiska klostret vi ska bo i: avlusning.

En annorlunda start, men vi ser ljust på morgondagen.

Går igenom vårens och sommarens fotoskörd just nu. I maj tog mannen och jag en fyradagarstripp till Paris på tumis (ett finlandssvenskt ord som varje språkälskare bör överväga att ta till sig). Nedan följer en liten resesammanfattning.

St-Germain-des-Prés
Vi bodde på St-Germain-des-Prés på gränsen till Quartier Latin, och jag tror vi i och med detta har hittat kvarteret som känns bäst att bo i. Hotellet Belloy Saint-Germain var riktigt prisvärt, fräscht och bra (men tydligen beror det mycket på vilket rum man får hur man uppfattar standarden). När min man ringde hotellet och beställde rosor till rummet och avslöjade att det var vår nionde (detta runda tal!) bröllopsdag uppgraderades rummet till ett deluxerum. Vi fick franska balkonger åt två motsatta håll och kunde se ner på Rue Rasin. Nedanför fönstret råkade min favoritshop Nafnaf finnas, bland annat, och en femvånings bokhandel, och naturligtvis ett michelinnoterat brasseri.
Vi har bott på tiotals franska hotell och har upptäckt att det inte är självklart att badrummet är mögelfritt. I själva verket var detta mitt livs andra franska mögelluktsfria badrum.
Frukostutbudet överraskade positivt. För detta pris var vi vana vid kaffe samt toast och marmelad. Istället fick vi plocka åt oss en perfekt liten petit-déjeuner med ett lagom brett urval av bröd och croisanter, olika pålägg, färskpressade juicer, yoghurt, olika flingor, frukt, och så det perfekta kaffet som smakar så gott just i Frankrike.

Mat
Paris är fullt av små restauranger och bistroer – men åh, vilka onödiga ord! Lika självklart är det att alla parisälskare hittar sina favoriter bland dessa, ofta av en slump och utgående från sina personliga upplevelser. Det är glädjen över att hitta ett helt eget vardagsrum själv som utgör det största nöjet, så är det bara. Vi har våra egna små favoriter vi med, våra tillhåll hundratals mil hemifrån. Ett av dem är Chez Paul i Quartier Bastille, ett annat La Maison Rose i Montmartre.
Första kvällen sökte vi oss till michelinbrasseriet (2007) Brasserie Balzar nedanför fönstret, på rue des Ecoles. Maten var medioker och jag var lite förvånad över att jag precis intagit ett nystan av majonäsmarinerad purjolök när vi klev ut. Min fisk var lite överstekt och hård i kanten. Inte heller mannen var extatisk, han åt en tråkig men dyr biff.
Ett tredje favioritställe hittade vi däremot ett par dagar senare på rue de l’Ecole de Médicine, även det nära hotellet. Vi hade sett den senaste Indiana Jones-filmen (ja, vi såg en amerikansk b-film i Paris – so? ) när vi ramlade in där och intog en perfekt liten middag i pub-lik miljö med lågt i tak och nakna tegelväggar. Servitrisen fick mycket kärlek av mig för att hon förstod min franska.

En udda söndag
En dag spenderade vi med våra franska vänner. Det var en söndag, så vi följde Xavier till en protestantisk gudstjänst – i katolska Frankrike. Det var konfirmation på gång, och konfirmanderna verkade inte alls så tonåriga som konfirmander brukar; de höll var sitt tal belevat och glatt och såg ut som modeller för Zara en del (inga pinsamma vita kåpor här inte). Resten av dagen blev improviserad: vi ramlade in på en udda porslinsfabrik och strosade i den närliggande parken. Parken var oändllig och gav lite Versailles-vibbar. Familjens två bildsköna flickor talade tålmodigt franska med mig.
Vi uppskattar denna vänskap enormt!

Det kändes skönt att ta tåget från förstaden tillbaka till stadskärnan på natten. En dag som denna blev mätt av en croque-monsieur och en tekopp på ett bistro som höll på att stänga.

Barnkläder
De franska mammorna klär sina barn snyggt. Ändå tycker jag att barnmodet är betydligt mera praktiskt i den franska gatubilden än vad den är i den spanska, där jag sett barn klättra i klätterställningar iförda små stövletter och andra vansinnigheter.
Jag läste på på nätet och mannen (som bevisligen älskar mig mycket) följde mig till Petit bateau och Du pareil au même. Petit bateau kändes lite väl marint (då är vår svenska PoP bättre på samma anda), medan DPAM blev en av veckoslutets största utgifter och till och med mannen började samla på sig plagg efter plagg. Vem hade kunnat motstå? Det hängde en liten mjukisflamingo från ett par körsbärsfärgade byxor. Det föreslogs en matchande omlottcardigan till den. Och titta här! En liten halterneck med samma tassiga flamingo! Killen fick ett par orangea jeans med en applikation på bakfickan: en perfekt liten VW-bubbla i härlig hippieanda. Även han fick matchande överdelar och pappan valde till min förtjusning ut strumpor ton i ton. Priset konkurrerade knappast med H&M Kids (finns även i Paris), men var ingalunda hutlöst. De flesta byxorna kostade kring femton och cardiganen kostade cirka tjugo.

Slutsumman har vi förträngt och väntar nu bara på att barnen ska växa in i kläderna.

Louvren
Har varit i Paris förut men aldrig orkat med Louvren tillsammans – för långa köer lär det vara, och det påstås att Mona Lisa är liten och intetsägande, allt det där – men nu gick vi in.

Bosse hade besökt Louvren förut. Men för mig var miljön oväntad. De höga valven, de otaliga takmålningarna och sirliga förgyllda ornamenten tyckte jag gav Louvren en direkt sakral atmosfär. Det gjorde lite ont att andas faktiskt, på ett trevligt sätt, sådär när man känner sig lite liten. Jag hade föreställt mig planare ytor och vita väggar, men interiören var en utställning i sig. Jaha visst ja, Louvren är ett före detta slott, tänk att man på något sätt missat den detaljen. Och vilket enormt slott. Vi vandrade på en halv dag och då hade vi bara skummat en våning på en vinge och lite till; en liten del av de utställningar som är öppna för allmänheten.

Det är någonting med konsten som företeelse som är enormt gripande: alla dessa druvor, måsar, grässtrån, kopparbägare som varit värda att avbildas, och så konstnärens öga som sett dem och sett på dem, huj så noggrant han har sett på dem. Det kändes som ett privilegium att få ta in det för länge sedan redan sedda.

Mona Lisa tog vi också en titt på. Jag kände mig barnsligt blyg och spänd när vi närmade oss salen. Väl inne blev vi båda tagna av företeelsen snarare än av själva målningen: människomassorna som samlats för att se. Bosse tog tiotals med bilder av människor som begapade henne. Vi trivdes länge i just den salen.

Egentligen sammanfattar känslan av att stå där i trängseln vid Mona Lisa känslan som jag grips av i Paris varje gång när vi väntar på métro eller river itu en prasslig croissant (lite degig i mitten). Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den. Ungefär så här: Paris tillhör världen och med den just mig. Det är inte fransmännens stad utan min. De råkar bebo min stad… som jag (hoppsan) precis bestrött med färska croissantsmulor.