När man i fyra dagars tid isolerat sig för att storrensa i boet känns det så skönt med besök utifrån. Det är Mattishövdingen från grannstaden som sticker sig in efter lite reashoppande, och som blickar nyfiket på vårt rensstök.

Vi har, som sagt, ett minimalt bo. Ty sextio kvadrat för tvåbarnsfamilj efter ännu en pryljul är ett aningen för knappt bo.

Beror väl förresten på vem man frågar. För en bengal vore det vulgärt med så glest bebodda kvadratmetrar. Jag vägrar avundas någon och föredrar skuldkänslor, så jag riktar blicken just österut.

Nu är vi på segersidan. Det finns bara lite småplock kvar, och snart kommer julklapparna att rymmas in i rummet. Eftersom vi egentligen bara har ett avgränsat rum kallar barnen det rätt och slätt så. Åter igen riktar jag blicken österut och vägrar avundas folk med fler rum.

Jag har lärt mig två saker om Fida under dagens lopp: killarna som gör gratis avhämtningar kan konsten att göra tomt. Rappt och målmedvetet. Kanske hjälper det upp att man är lite människoskygg. Man vill snabbt bort från kunden, liksom. Det andra är att det känns som om luften blivit lättare att andas när en Fida-lastbil med fyra kubikmeter med saker som förr var våra lämnar gården.

Mattishövdingen känner doften av övermogen ananas där han sitter vid vårt bord. Klämmer på frukten. Påstår att det vore dags nu, innan de börjar ruttna. Tar sig till köket och kör ihop allt möjligt till en julig, ljuvlig fruktsallad. Roas av lammkarrén som ska bli vår lunch.
- Att ni äter lammkarré till lunch med barnen en mellandag är också lite bourgeois, säger han med vänlig ironi. Jag vägrar fråga vad “också” syftar på, för han har rätt.

Det finns en halv liter vispbar grädde i kylen. Mattishövdingen vispar upp ett par deciliter till fruktsalladen, den ljuvliga, juliga.

Nästa år vill jag leva mera rätt. Äga mindre, avundas mindre, slösa mindre; slippa ringa Fida vid årsskiftet för att befria oss.

Påstående: Den bekräftelse som funkar som bränsle för ens kreativitet [paus för tanke] ska komma inifrån. Uppmuntran och beröm utifrån i all ära, men finns det inte ett sunt självförtroende som grund att bygga på klarar man inte av perioderna av torka. Med torka menar jag de perioder då alla ens insatser och bedrifter föds och dör ut kritiserade eller än värre: onoterade.

Skulle man nu ha sådana perioder.

Egentligen har detta rätt så lite med den insikten att göra, men ungarna och jag gjorde årets pepparkaksdeg idag. (Ungarna är nu fem och fyra, och jag vill i denna parantes be att få tala om att deras tanke och uttryck är övertygande. Ibland vuxet övertygande. You wouldn’t last one minute.)

Jag radar upp och namnger ingredienser inför min misstänksamma avkomma.
- Vad är farin? undrar syrran.
- Akta! Det är giftigt, varnar brorsan.
- Mamma, är farin giftigt?
- Nej, det är ett slags socker, säger jag och tänker att vi bakar rätt så sällan.
Att smaka på farin också om det inte är giftigt kan de tänka sig. Men nu rynkas det på pojknosen, den kräsna, när kryddmixen ska i siraps- och farinblandningen.
- Usch mamma. Ursäkta, men jag tror du har satt i fel indredienser. Det luktar faktiskt illa om den här degen.
Dottern är inne på samma banor.
- Mamma, du har nog fel recept. Dåligt recept.
Jag står på mig. Sirap, farin, ingefära, nejlika, kanel och pomeransskal ska finnas i degen. Och den ska lukta precis så här. De blandar motvilligt i degbunken, turvis, och försöker låta bli att andas genom näsan.
När så fettet och mjölet blandats i och när degen börjar anta igenkännlig form tänds ett hopp i blickarna.
Det går inte att beskriva den flämtning, den fullständiga chock, det vitt gapande ansikte, den samtidigt så urholkade men så gälla röst; överrumplingen, kapitulationen när min son smakat på degen och vänt sig till sin syster:
- Det smakar som – som – -

Båda stirrar på mig och kan inte fatta att mitt giftiga recept omvandlats till något som liknar – ja, någonting som man närmast kunde jämföra med just pepparkaksdeg.

Det är bara så. Har man ungar ska man vara beredd att kämpa mot en ocean av misstro, om än kärleksfull och uppriktig sådan.

Bukarest är otroligt exotiskt. Det påminner om mer om de afrikanska storstäderna än om de europeiska. Det finns lösa och raggiga hundar, det finns trimmade och kopplade hundar.

En del tunnelbaneperronger är smala så smala. Metrodörren öppnas mot en betongvägg, tror man, tills man ser den smala klaustrofobiska remsan som man förväntas gå på. Och parkerandet roar mig enormt. Enligt Maria, vår inföding, lyder regeln: parkera så, att en bil kan passera. Med andra ord är båda trottoarerna och körfilerna fullpackade med bilar om kvällarna. Man chansar på att man själv startar före de andra bilarna på morgonen och stänger in dem med sin egen. När man kör står man egentligen bara still. Och tutar.

Och så är det alltså fulheten. Visserligen är de finska förstadshusen skrämmande fula. De är hopfogade av betongplattor. Efter tio år är betongplattorna brunrandiga av rinnande rostvatten. Hur husen i Bukarest blivit som de blivit är svårt att säga, jag är till och med osäker på byggnadsmaterialet för det kunde lika gärna vara våt wellpapp. Men. Ställer man sig i en korsning och snurrar runt 360 grader ser man garanterat byggarbeten överallt. Och det nya är i kontrast mot allt annat otroligt vackert. Varje nybygge ser ut som en idyllisk picknick i ett atombomblandskap. Så småningom kommer det nya och vackra att ta över helt. Jag är i och för sig samtidigt osäker på vad det kommer att göra åt stadens prägel. Som det är nu är det just blandningen, historiens vingslag och kontrasterna som är så otroligt charmig, till den grad att man blir störtkär.

Texturerna är så fina! Det finns tegelväggar som vittrar sönder så pittoreskt. Det finns avklippta huslängor. Till och med mitt i stan finns det stora, stora ytor för det finns övergivna fallfärdiga hus som JCDecaux tagit över men också de mer handarbetande affischklistrarna. Affischkulturen är stor som i Stockholm på åttiotalet. Indieband marknadsför sig på samma sätt i Helsingfors som stora namn gör här. Duffy, Michael Bolton, Sinead O’Connor och är alldeles tydligt på väg till Bukarest på sina turnéer i sommar. När det är tillräckligt många affischer på varandra blir det som en tjock bit bark som krullar sig utåt. Vilken underbar organisk struktur!

Duffy, förresten. Hennes svartskuggade ögon blickar ner från ett lakan stort som ett hus. Jag är inte perfekt men jag är jag, lyder hennes djupa slogan för Coca-Cola Light. På rumänska förstås. Detta italienskklingande vackra språk med tassiga inslag av ryska.

Jag har haft en ovanligt lång kärleksaffär med turkost. Inser att ögat mitt enligt all logik  borde sluta älska turkost efter ett decennium av överexploatering. Kunde inte låta bli att klä hemmet i det en sista gång trots detta. Det får bli ett farväl.

Gardiner & kuddar från Indiska. Älskar sättet gardinen silar ljuset på, det påminner om doften av min barndoms solvarma gardiner.

På jobbet håller jag på med texter som andas idén vår. Vårstädning; ut med det gamla, in med ljus och frisk luft. Fixa upp balkongen, låt det blomma. Jag har ingen aning om kunderna blir våryra och glada. Men själv blir jag inspirerad.

Men, vårstädning, alltså. Tömmer än en gång garderoben på noppiga, förkrympta, missfärgade eller formlösa kläder. Det skär i hjärtat att inse att det främst är främst Vero Moda, Vila, Benetton, Inwear och till och med den käraste favoriten Zara som står för de minst tåliga kläderna.

Kollar in märket på de plagg som hållit. Promod, Mango, NafNaf. Men mitt favoritmärke från tidigt nittiotal Indiska finns bland dem! Nästa dag styr jag stegen till Indiska och köper denna härliga klänning.
 

PS. Nej, jag tänker inte börja modeblogga (komiska tanke). Däremot har jag lagt in den nya kategorin shopping. Ibland vill man helt enkelt visa vad man hittat och berätta varför.

Här har barnen sett på Wallace & Gromit på ett nytt sätt. De har ritat av allt de sett på skärmen. Tittar man noga ser man stegen som alla lamm balanserar på i filmen “Close Shave”.

Ungarna hade sprejat textilputs och gnuggat sig trötta, med gott resultat, när Ann-Lois infann sig på kvällen för att ta sig en kvällskopp. Hon sneglade misstänksamt på de våta fläckarna som fanns kvar. “Du får se på bloggen sen”, sa jag som förklaring.

Jag och barnen vill även passa på och slå ett slag för Softcare Textile Care Kit. Det är ett mirakelmedel!

Det känns som ett personligt påhopp när någon kritiserar Ikea, och det är ju hur löjligt som helst av mig att vara så engagerad. Jag minns till och med ett negativt uttalande från en kvinna jag delade båthytt med för femton år sedan.
– Ja men vill man ha något trevligt får man handla någon annanstans, sa hon och jag förstod knappt vad hon menade.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.

Det som tydligen händer när kvinnor blir ensam hemma utan man och barn i några dagar är att de grips av konstiga urges. Man har nämligen burit möbler och målat och tapetserat hela natten, och natten innan, och faktiskt också natten före den. Till jobbet tar man sig efter tio på morgonen, och då har man sovit bara någon timme. Kollegan skrattar retsamt åt ens målarfärgbestänkta händer och påsiga ögon ungefär som om man hade supit hela natten i suspekt sällskap och ramlat in med borttappad sko.

Det är höstmys man hoppas på, i motsats till höstdepression, inte i motsats till sommarmys. Det är jakten på idyllen som driver en, och man tager vad man haver. En hyrestvåa kan visst bli fin!

Dessutom vill man fylla tystnaden här och nu med kaos. Kaos känns normalt och bra. (Normalt står barnen för kaoset. En liten klarifiering åt dig som inte har barn.)

Lagom nöjd med resultatet är man förstås, så man lägger upp ett par foton. Se här på de två nya fondväggarna!

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

(Bilden är från Avotakka.)

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.