Min man fyllde precis 40.

For the first time in history fick han inte kaffe på sängen.

Jag klarar nämligen inte av espressomaskinen.

Och nu tänker den fräcka läsaren att jag är oteknisk.

Den fräcka läsaren kommer snart mjukna.

Så här är det:

Mjölkskummandet är bara ett sorgligt preludium. Jag knäpper på den metaliska jätten som tronar på diskbänken och trycker sedan på ångknappen. Jag väntar tills indikatorlampan slocknat. Det betyder att det nu finns kokhett vatten inuti, vilket ju behövs för ånga. Jag vrider således på kranen så att vattnet rinner ut ur ångpipen, och väntar tills det kommer ut ånga istället. Jag för mjölken till pipen – och vips, ångan tryter innan mjölken är vare sig varm eller skummad. Hur jag än gör.

Än värre är själva kaffetillagningen.

Om kaffet som pressas ut genom mynningen inte håller exakt rätt hastighet blir kaffet beskt eller vattnigt.

Om kaffet inte är ordentligt packat blir smaken aningen fadd. Alltså tar jag i med stämpeln och tänker: för fosterlandet!

Om själva espressobehållaren (den med skaft som man vrider fast den med, den som gör baristorna muskulösa) inte blir tillräckligt hårt åtdragen blir kaffet vattnigt. Om man tar det säkra före det osäkra och drar åt för hårt blir kaffet förstört också då.

Alltså är en miniliten baristavåg inblandad. Koppen ska ställas på vågen, vågen nollställas. Kaffe ska påfyllas i exakt 25 sekunder. Om kaffet väger mer eller mindre än exakt 25 gram har jag missat med ovanstående moment, eller så är bönorna för fint eller för grovt malda (mal på nytt!), skaftet jag valt fel (välj på nytt! finns tre olika) eller så har jag helt enkelt tänkt en missmodig tanke. För kära läsare, så är det: denna espressomaskin är som ett vilddjur. Den erkänner inte min auktoritet om den vädrar skräck i luften.

För min man tog det en avighet att tämja detta vilddjur. Det tog timmar och dagar och månader av kaffesurfande och fedexade reservdelar innan vi kom så här långt. Nu när espresson hemma hos oss är perfekt svart med ett tjockt lager med crema ovanpå har han makat undan arbetsplatsens Nespressomaskin (visserligen ett tamdjur) och (något generat) dammat av Moccamastern.
– Bryggkaffe är så enkelt. Och det blir så stora koppar, bekänner han.

Den mjuknade läsaren tycker kanske ändå lite synd om fyrtioåringen. Det är inte nödvändigt – uppsjungen blev han ändå. Med apelsinjuice. Sedan lagade han perfekt kaffe åt sig själv och sin fru, tog en klunk, och påbörjade sitt femte levnadsdecennium med nyvunnet mod.

Tre- och fyravåningshusen i Haga byggdes ju under femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Av en händelse läser jag årsredovisningar som har år på nacken, och som innehåller gamla bilder från Haga. I slutet av femtiotalet låg det en äng där var Haga torg ligger nu. Huset jag och min man bodde i var nybyggt, och utsikten var lantlig åt alla håll. De närmaste husen var trävillor. Det är lätt hänt att man tänker: åh, idyll. Tänk om man hade bott där på den tiden.

Å andra sidan är Vik i samma skede just nu. Allt är nybyggt. Förutom ladugårdarna, stallen och andra lantliga byggnader som bevarat bara för charmens och historians skull.

Jag antar att alla bostadshus är byggda på 2000-talet. Rör man sig ute en söndag kväll är det lätt hänt att man känner sig precis som en av de där onaturligt lyckliga människorna i en akritektskiss. Inplacerad i en miljö som inte finns. Jag går på en gata som är ren, längs ett hus som är klotterfritt, bland nyresta lyktstolpar, i en miljö som människan inte tagit till sig än.

Det är mörkt och dött.

Kändes nybyggda Haga lika ödsligt och syntetiskt för sextio år sedan?

Inne i Filmtown lyser det. Det är lika folktomt som på gatan, och kvinnan vid kassan svabbar golvet med såpa när jag lämnar in mina filmer. Också hon känns inklistrad. Dömd att svabba golvet i den ödsliga miljön. Det ser meningslöst ut, olidligt isolerat och ensamt.

Känslan den söndagkvällen är inte helt olik stämningen i Roy Anderssons världar.

(O om det bara finge vara den sista delen.)

Jag har ju redan avslöjat att bilen går sönder i del två, så vi börjar där.

Bilen pajade i Åggelby i går morse. Jag meddelade den söta, tålmodiga lärarinnan med en viss uppgivenhet istället för pinsamhet, för detta började bli ohållbart. Vi råkade i och för sig vara rätt nära en hållplats, och en av bussarna tog oss raka vägen till Haga, men mitt hjärta krossades till mos när jag såg min son än en gång ta sig in i klassrummet senare än alla andra, helt oskyldig till förseningen, som denna gång gick på en dryg halvtimme.

Bilen stod kvar i Åggelby hela dagen. Det var kylarsystemet som gick sönder. Symptomen kan vi: kupén var fortfarande iskall trots lång uppvärmning, det rykte lite smått där kring motorhuven och temparaturvisaren pekade rakt uppåt mot det hetaste röda.

—

Kvällen innan tänkte vi att vi måste räkna med en extra halvtimme på morgonen för att få loss bilen. Det har nämligen snöat och sedan frusit till. Vi är ju lite ovana vid en tillvaro utan varmt garage. Rättare sagt ordentligt bortskämda med varma, skrapfria åkdon.

På morgonen gjorde mannen flera lov ut till bilen. När klockan började närma sig tiden för avgång gav han upp. Det var inte det att bilen inte skulle ha startat. Det var dörren som inte gick upp, inte ens med låsolja. Jag tyckte att klockan var för mycket för språnglopp ner till stora vägen och bussen, så jag gjorde vad en dotter till en bilmekaniker gör. Böjde knä vid bilen och blåste varm luft mot låset med munnen. Guldkanten med detta: ingen såg, för vi bor ju granne till en åker.

När bildörren gick upp startade jag motorn och lät tomgångsavgaserna besludla gården i tio minuter medan jag skrapade, högg och hackade loss is och snö. Värmefläkten blåste för fullt inne i kupén. Mina läppar smakade av Lukkosula och knäna var våta.

Familjen tumlade in i bilen och min man rivstartade. Sikten var noll, för alla fönster var immiga och isiga, och fläkten blåste ut enbart kalluft.

Vid varje korsning kollade vi extra noga åt alla håll. Är den där skuggan en buske eller en människa på väg över gatan?

– Vems dörr är öppen? frågade min man sedan, eftersom varningslampan lyste. I exakt samma stund skrek Naomi, för hennes dörr åkte upp. Flickan kastade sig efter och famlade efter dörrhandtaget. Hon lyckas stänga till. Men låsspärren var frusen. Det gick inte att stänga dörren, den gick upp efter varje försök att smälla igen. Hon höll i dörren med vita knogar för att den inte skulle åka upp igen i kurvorna.

Tänk dig en katastroffilm där pappan i familjen försöker hålla i dörren emot orkanen. Vi talar om samma slags bestämd råstyrka min dotter uppvisade (den starkaste i världen).

Hon hann inte avsluta sin frukost; det låg en halväten smörgås i famnen i denna scen.

Jag förbarmade mig förstås. Tog ett kliv till baksätet, klämde in mig mellan barnens upphöjda säten. Jag höll i dörren, hon åt.

Och ungefär vid denna tidpunkt – under orkankampen, lite innan kylaren gick sönder – infann sig för första gången drömmen om en ny bil.

Vår första gemensamma bil hade vi inte bett om – men det var gammelmorfar vid ålder 88 som bestämde sig för att sluta köra. “Det bländar ibland om man kör mot solen”, tyckte han, och gav bilen till oss som en gåva.

Vi hade den i flera år. Den funkade som en klocka. Sedan tog sig vandaler in i bilen och rev loss allt man kunde få loss, och familjens svåger tog den till sitt garage. Det var en för fin bil för att skrotas, tyckte han, en BMW från 1986 med sammanlagt tre ägare och endast 80 000 i mätaren.

Sedan tyckte min gamle far sig behöva en bil med dragkrok. Den gamla skulle man inte få något för, sa han. Han körde den resolut ombord på Finlandsfärjan och ända hem till oss. –”Var så goda! En bil måste man ha.” Inte heller denna hade vi bett om. Men senast i och med flytten till landet* tyckte vi att den var bra att ha.

Toyota Carinan från 1997 har visat sig vara en betydligt svårare livskamrat än dess föregångare. Den går helt enkelt sönder mitt i körningen.

Som igår. Coming up: del två.

—-
* Vik. Väjer man för traktorer, känner man lukten av gödsel, skvallrar man med grannen och ser man höbalar genom minst ett fönster bor man väl på landet?

För två månader sedan var det över. Flytten och renoveringen – i den ordningen. Minns att vi stirrade lite hålögt på varandra när allt var över (magrare än innan!) och försökte fatta: vi bor i ett nytt hus. (Och i nyköpta, tajtare jeans.)

Då är det vännerna, som nu ska packas upp efter månader i förvar. Är ni oskadda? Har vi tappat bort er i flytten? Minns ni oss? Vill ni fortfarande umgås?

Ni finns kvar. Ni vill.

Så börjar den ljuvliga strömmen av besök. Vi bjuder in. Era ord och ögon är så genuint vänliga och lyckliga. Åh, så jag är glad för er skull. Och nog är det här ju annat än den lilla tvåan. Inte för att det var något fel på den lilla tvåan. Så säger ni. Och så tittar ni ut över slätten som vårt bo gränsar till. Tänk att barnen kan gå ut bara sådär, säger ni då, för ni gissar att vi förundras över detsamma varje dag, vi också.

Vi känner oss så lyckönskade, och så älskade.

Ni följer den fina finländska traditionen: när man kommer till ett nytt hem ska man bidra till att det finns bröd och salt. Brödet i alla dess former äter vi upp. Men:
– Oj. Nu har vi salt för flera år framöver!

…..

Barnen har inte bytt skola. Vi kör dem till och från Haga.

På vägen hem stannar vi i mataffären. Jag rabblar isbergssallad–lasagneplattor–köttfärs medan jag famlar efter plånboken i bilen där vi sitter.
– Kom ihåg salt, säger min son och låter sådär saklig och ansvarsfull som så ofta numera.
– Vi har —, börjar jag, men ser då exakt hur busigt flinet i backspegeln är.
– Jag vet mamma. Jag skojar med dig.

Flytten och renoveringen kör över så mycket sådant som riktigt gör ont i själen. Saknade vänners umgängesbehov. Kusinkalas. Barnens kvällsläsning!

Och lite sådant som andra vill att man ska ha dåligt samvete för att man missar. Ni får väl offra er, alla har det stressigt, har det sagts.

Vad tänker vi? Vi tänker relativt oprovocerat ungefär så här: vi offrar oss. För hemmet, vars tid det är nu. En vecka till bara, sedan är det någorlunda klart. Eller två. Första veckan i september hägrar som en milstolpe.

Men situationen stressar ändå. Gården är en åker, där maskrosorna frodas. De vänliga nya grannarna erbjuder hjälp. Frun planterar en växt på min sida av gården:
– Det är en förädlad lupin, den blir fin när den fått sprida sig lite.
Och så orkar hon med vårt gemensamma byggprojekt också, det som blev aktuellt när gränstujan revs upp med rötterna:
– Titta här, blir det här staketet fint? Vi tar inte för högt va, vi vill väl fortfarande prata över staketet, hehe.
Och:
– Oroa dig inte. Så där kändes det för oss också när vi flyttade in för ett år sedan. Man trodde att det aldrig skulle bli klart. Men det kommer att bli fint. Plötsligt står allt klart. Och då – då börjar man på ny runda och börjar möblera om! Fniss.

Grannarna är en välsignelse. Är!

Så är också våra lejda män. (Lejda män är ett bra uttryck.) En kväll när jag går ner för trappan, trött av uppackande, då möts jag av ett skinande nytt ekgolv. Det är klart! Jämnt. Varmt färgat av kvällssolen. Och då, mina vänner, gråter den här frun en skvätt av lycka, utan att bry sig om att de karga männen från Turkiet, de som bär ut gammalt skyddspapper, kanske ser.

Det är inte materian i sig. Det är tanken att detta är vårt nya backdrop till framtida människomöten. Aldrig har den varit så fin.

Renoveringen och flytten har slukat oss helt. Medan två lejda män svettas med våra golv, tak och väggar svettas vi med att måla och restaurera möbler. Till och med Billy-hyllorna, som redan senaste flytt skulle med endast tillfälligt. Nu googlar jag “beautiful shades of gray” och hittar nyanser med poetiska namn: November Rain. Raccoon Hollow. Jag skaffar byttan, och sedan står jag en vecka och målar över mellanbrunt fuskträ med dimmig färg, och det blir långt ifrån perfekt, men ändå rätt fint.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.

Sa jag att mannen i mitt liv ritar kök om nätterna?

Nu är det färdigritat. Nu har han skickat iväg offertförfrågningar till danska kökstillverkare med millimeterskisser och med våra materialval. Vi hoppas på ett kök i vitt; lite lantligt. Lite modernt med foglös sink i vit stenmassa och med så få väggskåp som möjligt, och med så mycket möbelkänsla som möjligt. Arbetsytan ska vara i trä, förmodligen något vi sågar ut själva. Men framförallt ska det finnas både gashäll och induktionshäll. Någon politiskt stämplad teppanyakihäll blir det inte, även om vi under några sekunders tid övervägde tanken innan den åkte i soporna. (Har du missat den oerhörda stormen i höstas kring DN:s inredningsreportage “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kan du ju läsa en utmärkt sammanfattning här och artikelförfattarens försvar här. Är det inte lite kuriöst så det kan bli?)

Det här danska förresten, det är ett led i en lång process: förmodligen blir det ett ikeakök till slut, och det säger jag utan sorg i rösten. Det är min man som är den matlagande aficionadon i vår familj och jag är med på allt som han tror ska funka.

Det roliga:

Efter att min man skickat iväg offertförfrågan till danskarna gick han ner till bassängen med barnen. När jag lite senare gick ner jag med fann jag min man i glatt samspråk med en kille som ansvarar för återförsäljningen av ett danskt köksmärke i Finland. Det kändes som om han faktiskt ploppat upp ur marken som en svamp efter nattens sprinklerregn. Som om han fötts där, under avocadoträdets skugga, i medfödd lotusställning, som ett resultat av våra nattliga kökstankar. Riktigt absurt.

Och jag hade aldrig förr lyssnat på säljsnack iförd lila triangelbikini. Nu har jag.

Vad gör man på nätterna i Los Pacos? Man sitter uppe och ritar. Min man ritar kök, jag ritar sovrum.

Så här såg sovrummet ut innan vi åkte iväg.

Medan vi plaskat i poolen har följande hänt: hyllkonstruktionen är borta, väggarna målades vita, utom väggen nedan, den med ikeavallmo på. Den blev gröngrå. De vita dörrarna ska bytas ut mot spegeldörrar, listerna blir vita. Gardinupphängningen i plast är borta.

Och så här kunde det färdiginredda sovrummet bli.

• “Konstverket” ovanför sängen är rummets blickfång. Det tänkte jag måla själv på obehandlade plankor som grånat utanför lidret på landet. Synd att det blir en färsk sågyta på plankorna bara. Borde man såga till stommen nu och låta gråna utomhus över vintern? Eller bara vända sågytan diskret mot fönstret, eller uppåt? Det är sådant som håller en vaken i Los Pacos efter att man lagt ner skisspennan, I tell you, vilket i och för sig betyder att mitt liv just nu är underbart lätt. Men. Det blir bra med spottar som man fäster bakom det översta planket i alla fall; en kombo av läs- och tavelbelysning. • Gardin och överkast i naturvitt linne. Gardinen ska jag sy själv, överkastet har jag reafyndat redan. • Slitna och fyndande nattygsbord (eller nattduksbord, båda orden är konstiga); fyndandet får ta sin tid. Min man har påpekat att en pall inte räcker som bord; var ska man ställa sin mobil och sin kvällsbok? • Kuddarna – från Lauritzons och Ikea (här blandar vi högt och lågt; självironisk blinkning) – har vi. Förrutom den randiga, som ska sys. • Parketten är sliten, men får förbli sådan i övre våningen där sovrummet ligger. Alltså blir det inte golvvärme heller. Jag inser att jag ändå, rätt och slätt, plockat bort elementet på bilden i ett (!) anfall av förvirrat önsketänk. Sanningen är väl att det blir elementskydd med tvärplankor. Fast jag misstänker att rummet (ett hörnrum) är rätt kallt på vintern. • Pläden hade jag inte hittat vid ritandets stund men kan nu meddela att det blir en grå-grön-mossgrön-naturvit-randig en. • Tycker man sig tro att lampfoten till höger är av glas och skärmen av silver har man rätt. Jag har nämligen anammat en av principerna inom Feng Shui, den där om att varje rum gott kan få ha ett smycke.

– Vad vill ni ha för färger i era rum?
Vi står där med kotiremppa.fi och ser på Naomis rum. Det har en turkos vägg och tre mintgröna. Naomis ögon lyser när hon säger: rött.

Och Noah ser sig fundersamt omkring i sitt rum, det som är beige. Han vill ha fyra röda väggar – och rött tak.
– Det blir liksom rock, säger han.
Jag ser tveksam ut. Ska min unge, han som är så fascinerad av döden, sova i ett blodbad?
– Nej, säger jag.
Han kastar sig på golvet med ansiktet mot parketten. Som behöver slipas.

Så småningom reser vi oss.

Och kommer vidare.

Så är det, vi ska faktiskt flytta på hösten. Den rätt så slitna bostaden ska vi först fixa upp.

Jag har alltid sett mig omkring på inredningsbloggar. Men nu, när det gäller att besluta sig för någonting som ska vara i tio, femton år, är det någonting febrilt över mitt klickande.

Och tro mig: trenden just nu är att dränka möbler i vit färg. Trots att jag minns exakt hur skönt det kändes senast när vitt gick ur mode tänkte jag själv passa på att skaffa pinnstolar (kanske be att få de grönbetsade som finns i min mammas och pappas källare) och måla dem halvblankt vita. För nu ska det rymmas minst tio personer kring bordet, och då behövs det fler stolar. Och vitt ska det bli för att vitt är fräscht.

Det vi gjorde fel på åttiotalet, och som vi fortfarande ser på bloggar ibland, är att man i jakten på nordisk lantlighet och shabby-chic far över alla träytor i ett rum. Bordet, stolarna, golvet får täckande färg i vita och pastelliga nyanser. Det som slutligen sker är att man kvävt rummet.

Håller du med?

Jag visar. Allt det organiska, det vill säga brödet, det gröna höet och den jutefärgade tidskriftskorgen som finns på bilden har jag täckt över.

Miljön känns syntetisk och plastig. Och så tittar vi på bilden så att de levande materialen syns:

Plötsligt känns de målade trämöblerna mera som just massiva trämöbler när de omges av nakna material. Rummet andas igen!

I och för sig en ganska onödig insikt för mig som ändå inte ligger i riskzonen och som varken gillar lantlig stil eller shabby-chic.

Det är arbetsamt, det här funderandet.

—

Önskar att jag kom ihåg varifrån jag tagit bilden också. Kanske dags att gå och lägga sig bara. Tänka på annat.

…. Går inte!

Jag älskar det att min dotter mullfinger tycker att hon sår äppelträd, inte frön. Hon ser det färdiga resultatet för sitt öga. En visionär, precis som sin pappa.

Jag berättade visst aldrig vad pappan tänkte när hon viskade att hon sått två äppelträd på gården. På visningen, i främmande människors lilla trädgård.

Han tänkte:
– Då måste vi ju köpa den här bostaden.

Och han la ett anbud. Och vi förvaltar från och med idag en liten radhusbit i det som ibland kallas “Eko-Viikki”, i den ekologiska stadsdelen Vik, som kommer mycket nära tanken om boende i community vi haft så länge.

Vi äger dessutom en syrenbuske, lite förgätmigej, en krusbärsbuske och två vinbärsbuskar, och en liten klotformad silverpil. Men de två fröna som bor i mullen var ju alltså våra redan innan.

Då och då gör vi ett desperat försök och går på bostadsvisning. Den här gången är Noah på barnkalas, men Naomi är med.

Bostaden är alldeles för dyr och ganska sliten. Inte är den enorm heller. Men den känns hemtrevlig. Det finns en liten gård också. Naomi blir salig ute på gården: här växer det vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, syren och och en frodig silverpil.
– Titta, förgätmigej!
Det är dagisföreståndarinnans favoritblomma. Dagisföreståndarinnan som ju fött en kärlek till mull och gröna saker i min tös.

Jag vet inte om det är minnet av den kära fröken som gör det, eller om tösen bara känner att hon vill sätta bo just här. I vilket fall som helst tycker hon att hon har sin chans att så någonting igen. Ser man på: i näven har hon äppelfrön. Så lämpligt. Jamenvisst. Hon åt ju ett äpple i bilen på väg hit.

Till sin pappa visar hon senare upp en jordig hand. Jag har sått två äppelträd på deras gård.

På sommaren lyssnar man på radio. Gamla hederliga radioprogram. Följetonger. Sommarprat. Jazz. Eller än bättre, solmättad sydstatsblues. Men nu undrar jag lite försynt om inte sommarradion blir snäppet somrigare om apparaten ser ut så här!

Bloggarna har verkligen, minst sagt, hittat den här radion. Titta här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här, på en favoritblogg.

Men jag är nog den första som briljerar med att det är en före detta kollega som designat den, en trevlig prick. Jag tyckte spontant om radion när jag såg den – jag sa faktiskt ojjjh högt för mig själv – men visst gillar jag den ändå aningen lite mer nu när jag vet vem som suttit och mediterat kring pasteller och femtiotalsnostalgi där i rummet utan fönster. Heja Patrik!

Har du sett på All McBeal? Allys dagdrömmar avbröts ofta av det där ljudet av en dragkedja som dras upp. Ett våldsamt och snabbt zipp. Och så stod hon där enbart med kass verklighet framför sig och såg så ledsen och pinsam ut. (Och vi tittare älskade henne lite mer för varje zipp.)
___

För den som inte vet: jag skulle verkligen vilja att min familj skulle få bo stort och ha en egen gård.

I natt, på morgonnatten, drömde jag om ett L-format envåningshus. Ett trähus, rött. Taket var belagt med mörkgråa betongtegel. Gården bestod av gräsmatta, stenarrangemang, blomsterrabatter.

Men mitt på gården framför detta hus stod plötsligt en hög trädstam med bulkiga rötter omkring. Jag såg vad stammen och rötterna bildade tillsammans och – zipp! – ryggade tillbaka. Den högresta stammen var som ett långfinger, och rötterna handens övriga fingrar. En mittfingersgest! Denna stam ropade fuck you åt mig!

Jag vaknade mycket, mycket förvirrad. Vad är detta? Till och med mina drömmar hånar mina husdrömmar, och på de mest bisarra sätt.

Vart ska jag vända mig för terapi?

Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Sextio kvadrat räcker gott och väl för fyra personer. Sextio och en halv, för att vara noga, och det är vi. Varje kvardathalva är välanvänd. Jag är, vilket man kanske anar om man läst min blogg, stolt över vår denna förmåga att leva smått.

Men. I och med att vi har en granne ovanför huvudet, en under fötterna, en i öst och en i väst – barnlösa allihop – uttalas ord av typen “sshh, grannarna vaknar om ni bygger Lego” minst en gång per dygn i vårt hushåll. Jag erkänner att sånt är småjobbigt. Kanske inte en orsak i sig att flytta ändå.

Dessutom kommer den här familjen inte för alltid att vara så här bekväm med att leva varandra inpå skinnet. Om fyra, fem år är min förstfödda lilla trubbnos pubertal. I och för sig inte en orsak att flytta, det heller. Långtifrån alla världens tonåringar har egna rum.

Men dessutom älskar min man matlaging. Han har talat om gasspis i tolv år nu. En extra lyx, och inte heller i sig en orsak att flytta.

Men det finns så många småorsaker att läget börjar bli – ja, nästan ohållbart.

Vårt bostadssökande börjar bli ridikulöst. Idag nådde vi en ny bottennotering och tittade suktande på hus i Tallinn på den stora datorskärmen.
– Men alltså, så himla svårt är det inte. Man borde bara anstränga sig litet. Lära sig estniska och så, sa min man. Och då såg vi vår desperation och skrattade ett gråtskratt.

Det är en replik med klassikerpotential.

Hus till salu!

Jag grät när jag såg det. Jag ska berätta varför.

Titta ut genom fönstret. Skymtar du ett gult trähus?

Mina föräldrar träffades i det där gula huset (som då var beige med gröna knutar). I källaren, faktiskt, där min unge far med elvisfrisyr hyrde rum, och dit hans arbetskamrat stack sig in med sin heta syster. Syrran var en mycket petite kvinna med kopparskiftande twiggyfrisyr, för det var på sextiotalet.

Jag tror inte det flammade till meddetsamma om jag ska vara ärlig. Undrar om det inte var så att min mor tyckte att han hade kunnat bjuda på kaffe, om inte annat, den där elvisen. Men kärlek blev det när året var 1966. Och barn som blev tonåringar, studenter och slutligen vuxna. I det gula huset, som pappa och mamma nu hade köpt tillsammans.

Och vi har verkligen en gemensam historia, jag och backen som husen står på. Jag vet till exempel att det var två bröder som byggde var sitt hus på trettiotalet; det ena är till salu, det andra skymtar genom fönstret. Jag vet vilka som bott i bägge husen ända sedan de byggdes. Jag vet vad husen haft för färg under årtiondenas lopp.

Och de som bor i det gula huset idag, femtio år efter att min pappa och mamma köpte det, är förstås fortfarande min pappa och mamma. Numera har båda gråa frisyrer och alldeles inom ett par år kommer de att behöva hjälp med matkassarna, med läkarbesöken, med snöplogandet och gräsklippandet. Med äppelplockandet och äppelmosandet.

Till råga på allt kostar huset mittemot det gula inte ens 300 000 euro. I Helsingfors, så nära huvudstadscentrum som husen på bilden är, skulle ett hus kosta betydligt mer och vara utom räckhåll. Visst vore det rätt sak att slå till? Att ta hand om gamla mamma och pappa? Se till att de får åldras och dö i det gula huset de haft i femtio år och satsat all sin egendom i?

Och ändå går det inte. Vi ska bo kvar där jag bor, och låta barnen växa upp här de hör hemma. Men det är ett faktum (inte ens ett beslut) som framkallar tårar.

Hela huset kan du beundra och köpa här.

När man i fyra dagars tid isolerat sig för att storrensa i boet känns det så skönt med besök utifrån. Det är Mattishövdingen från grannstaden som sticker sig in efter lite reashoppande, och som blickar nyfiket på vårt rensstök.

Vi har, som sagt, ett minimalt bo. Ty sextio kvadrat för tvåbarnsfamilj efter ännu en pryljul är ett aningen för knappt bo.

Beror väl förresten på vem man frågar. För en bengal vore det vulgärt med så glest bebodda kvadratmetrar. Jag vägrar avundas någon och föredrar skuldkänslor, så jag riktar blicken just österut.

Nu är vi på segersidan. Det finns bara lite småplock kvar, och snart kommer julklapparna att rymmas in i rummet. Eftersom vi egentligen bara har ett avgränsat rum kallar barnen det rätt och slätt så. Åter igen riktar jag blicken österut och vägrar avundas folk med fler rum.

Jag har lärt mig två saker om Fida under dagens lopp: killarna som gör gratis avhämtningar kan konsten att göra tomt. Rappt och målmedvetet. Kanske hjälper det upp att man är lite människoskygg. Man vill snabbt bort från kunden, liksom. Det andra är att det känns som om luften blivit lättare att andas när en Fida-lastbil med fyra kubikmeter med saker som förr var våra lämnar gården.

Mattishövdingen känner doften av övermogen ananas där han sitter vid vårt bord. Klämmer på frukten. Påstår att det vore dags nu, innan de börjar ruttna. Tar sig till köket och kör ihop allt möjligt till en julig, ljuvlig fruktsallad. Roas av lammkarrén som ska bli vår lunch.
- Att ni äter lammkarré till lunch med barnen en mellandag är också lite bourgeois, säger han med vänlig ironi. Jag vägrar fråga vad “också” syftar på, för han har rätt.

Det finns en halv liter vispbar grädde i kylen. Mattishövdingen vispar upp ett par deciliter till fruktsalladen, den ljuvliga, juliga.

Nästa år vill jag leva mera rätt. Äga mindre, avundas mindre, slösa mindre; slippa ringa Fida vid årsskiftet för att befria oss.

Påstående: Den bekräftelse som funkar som bränsle för ens kreativitet [paus för tanke] ska komma inifrån. Uppmuntran och beröm utifrån i all ära, men finns det inte ett sunt självförtroende som grund att bygga på klarar man inte av perioderna av torka. Med torka menar jag de perioder då alla ens insatser och bedrifter föds och dör ut kritiserade eller än värre: onoterade.

Skulle man nu ha sådana perioder.

Egentligen har detta rätt så lite med den insikten att göra, men ungarna och jag gjorde årets pepparkaksdeg idag. (Ungarna är nu fem och fyra, och jag vill i denna parantes be att få tala om att deras tanke och uttryck är övertygande. Ibland vuxet övertygande. You wouldn’t last one minute.)

Jag radar upp och namnger ingredienser inför min misstänksamma avkomma.
- Vad är farin? undrar syrran.
- Akta! Det är giftigt, varnar brorsan.
- Mamma, är farin giftigt?
- Nej, det är ett slags socker, säger jag och tänker att vi bakar rätt så sällan.
Att smaka på farin också om det inte är giftigt kan de tänka sig. Men nu rynkas det på pojknosen, den kräsna, när kryddmixen ska i siraps- och farinblandningen.
- Usch mamma. Ursäkta, men jag tror du har satt i fel indredienser. Det luktar faktiskt illa om den här degen.
Dottern är inne på samma banor.
- Mamma, du har nog fel recept. Dåligt recept.
Jag står på mig. Sirap, farin, ingefära, nejlika, kanel och pomeransskal ska finnas i degen. Och den ska lukta precis så här. De blandar motvilligt i degbunken, turvis, och försöker låta bli att andas genom näsan.
När så fettet och mjölet blandats i och när degen börjar anta igenkännlig form tänds ett hopp i blickarna.
Det går inte att beskriva den flämtning, den fullständiga chock, det vitt gapande ansikte, den samtidigt så urholkade men så gälla röst; överrumplingen, kapitulationen när min son smakat på degen och vänt sig till sin syster:
- Det smakar som – som – -

Båda stirrar på mig och kan inte fatta att mitt giftiga recept omvandlats till något som liknar – ja, någonting som man närmast kunde jämföra med just pepparkaksdeg.

Det är bara så. Har man ungar ska man vara beredd att kämpa mot en ocean av misstro, om än kärleksfull och uppriktig sådan.

Bukarest är otroligt exotiskt. Det påminner om mer om de afrikanska storstäderna än om de europeiska. Ta nu hundarna till exempel. Det finns trimmade hundar i koppel, men lika många hundar springer oskötta och hemlösa.

En del tunnelbaneperronger är smala så smala. Metrodörren öppnas mot en betongvägg, tror man, tills man ser den smala klaustrofobiska remsan som man förväntas gå på. Och parkerandet roar mig enormt. Enligt Maria, vår inföding, lyder regeln: parkera så, att en bil kan passera. Med andra ord är båda trottoarerna och körfilerna fullpackade med bilar om kvällarna. Man chansar på att man själv startar före de andra bilarna på morgonen och stänger in dem med sin egen. När man kör står man egentligen bara still. Och tutar.

Och så är det alltså fulheten. Visserligen är de finska förstadshusen skrämmande fula. De är hopfogade av betongplattor. Efter tio år är betongplattorna brunrandiga av rinnande rostvatten. Hur husen i Bukarest blivit som de blivit är svårt att säga, jag är till och med osäker på byggnadsmaterialet för det kunde lika gärna vara våt wellpapp. Men. Ställer man sig i en korsning och snurrar runt 360 grader ser man garanterat byggarbeten överallt. Och det nya är i kontrast mot allt annat otroligt vackert. Varje nybygge ser ut som en idyllisk picknick i ett atombomblandskap. Så småningom kommer det nya och vackra att ta över helt. Jag är i och för sig samtidigt osäker på vad det kommer att göra åt stadens prägel. Som det är nu är det just blandningen, historiens vingslag och kontrasterna som är så otroligt charmig, till den grad att man blir störtkär.

Texturerna är så fina! Det finns tegelväggar som vittrar sönder så pittoreskt. Det finns avklippta huslängor. Till och med mitt i stan finns det stora, stora ytor för det finns övergivna fallfärdiga hus som JCDecaux tagit över men också de mer handarbetande affischklistrarna. Affischkulturen är stor som i Stockholm på åttiotalet. Indieband marknadsför sig på samma sätt i Helsingfors som stora namn gör här. Duffy, Michael Bolton, Sinead O’Connor och är alldeles tydligt på väg till Bukarest på sina turnéer i sommar. När det är tillräckligt många affischer på varandra blir det som en tjock bit bark som krullar sig utåt. Vilken underbar organisk struktur!

Duffy, förresten. Hennes svartskuggade ögon blickar ner från ett lakan stort som ett hus. Jag är inte perfekt men jag är jag, lyder hennes djupa slogan för Coca-Cola Light. På rumänska förstås. Detta italienskklingande vackra språk med tassiga inslag av ryska.

Jag har haft en ovanligt lång kärleksaffär med turkost. Inser att ögat mitt enligt all logik  borde sluta älska turkost efter ett decennium av överexploatering. Kunde inte låta bli att klä hemmet i det en sista gång trots detta. Det får bli ett farväl.

Gardiner & kuddar från Indiska. Älskar sättet gardinen silar ljuset på, det påminner om doften av min barndoms solvarma gardiner.

På jobbet håller jag på med texter som andas idén vår. Vårstädning; ut med det gamla, in med ljus och frisk luft. Fixa upp balkongen, låt det blomma. Jag har ingen aning om kunderna blir våryra och glada. Men själv blir jag inspirerad.

Men, vårstädning, alltså. Tömmer än en gång garderoben på noppiga, förkrympta, missfärgade eller formlösa kläder. Det skär i hjärtat att inse att det främst är främst Vero Moda, Vila, Benetton, Inwear och till och med den käraste favoriten Zara som står för de minst tåliga kläderna.

Kollar in märket på de plagg som hållit. Promod, Mango, NafNaf. Men mitt favoritmärke från tidigt nittiotal Indiska finns bland dem! Nästa dag styr jag stegen till Indiska och köper denna härliga klänning.
 

PS. Nej, jag tänker inte börja modeblogga (komiska tanke). Däremot har jag lagt in den nya kategorin shopping. Ibland vill man helt enkelt visa vad man hittat och berätta varför.

Här har barnen sett på Wallace & Gromit på ett nytt sätt. De har ritat av allt de sett på skärmen. Tittar man noga ser man stegen som alla lamm balanserar på i filmen “Close Shave”.

Ungarna hade sprejat textilputs och gnuggat sig trötta, med gott resultat, när Ann-Lois infann sig på kvällen för att ta sig en kvällskopp. Hon sneglade misstänksamt på de våta fläckarna som fanns kvar. “Du får se på bloggen sen”, sa jag som förklaring.

Jag och barnen vill även passa på och slå ett slag för Softcare Textile Care Kit. Det är ett mirakelmedel!

Det känns som ett personligt påhopp när någon kritiserar Ikea, och det är ju hur löjligt som helst av mig att vara så engagerad. Jag minns till och med ett negativt uttalande från en kvinna jag delade båthytt med för femton år sedan.
– Ja men vill man ha något trevligt får man handla någon annanstans, sa hon och jag förstod knappt vad hon menade.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.