Det som tydligen händer när kvinnor blir ensam hemma utan man och barn i några dagar är att de grips av konstiga urges. Man har nämligen burit möbler och målat och tapetserat hela natten, och natten innan, och faktiskt också natten före den. Till jobbet tar man sig efter tio på morgonen, och då har man sovit bara någon timme. Kollegan skrattar retsamt åt ens målarfärgbestänkta händer och påsiga ögon ungefär som om man hade supit hela natten i suspekt sällskap och ramlat in med borttappad sko.

Det är höstmys man hoppas på, i motsats till höstdepression, inte i motsats till sommarmys. Det är jakten på idyllen som driver en, och man tager vad man haver. En hyrestvåa kan visst bli fin!

Dessutom vill man fylla tystnaden här och nu med kaos. Kaos känns normalt och bra. (Normalt står barnen för kaoset. En liten klarifiering åt dig som inte har barn.)

Lagom nöjd med resultatet är man förstås, så man lägger upp ett par foton. Se här på de två nya fondväggarna!

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.

(Bilden är från Avotakka.)

Jag älskar inredningstidningar och bläddrar maniskt i varje nytt exemplar. (Drömmer om ljus, rymlig lyxvilla vid havet. Hånskratt.) I vissa tidningar finns återkommande intervjuinslag av typen “tio frågor”. En standardfråga tycks vara Gästerna ringer och säger att de kommer på överraskningsvisit om en kvart. Vad gör du?

Svaren lyder ungefär:
“Sätter in fräscha handdukar på toaletten.”
“Rör ihop en snabb wok.”
Och så min favorit:
“Kyler ner en flaska champagne i frysen och springer ner till affären efter jordgubbar.”

Vad är det för en konstig verklighetsfrämmande bubbla dessa människor lever i?

Heidi, som vanligen befinner sig i Arizona, ringde i morse och sa att hon är på promenad i Haga [där jag bor] och undrade vad vi gör just nu. Äter lunch, men om du inte är rädd för lite kaos är du välkommen att titta på. Hon är en morsk realist och svarade nejdå, jag kommer nu.

Det blev varken fräscha handdukar eller champagne för Heidi. På fem minuter hann jag dock med följande:
– kastade babyns blöja i soporna (låg på golvet)
– slängde in sandig bikini i tvättkorgen (låg på vardgadsrumsbordet)
– stängde dörren till sovrummet (inventarium av kläder för dagishöst på gång; dessutom obäddat)
– ställde in smutsdisken i diskmaskinen (gårdagens degbunke låg i blöt, annan disk låg i sörjan)
– röjde en frizon framför ytterdörren (var belamrad med sandaler och väskor)
– tog ner galge med prickig kjol som hängde från takkronan i matsalen (torktumlaren är fortfarande trasig)
– förberedde ursäktande replik.

Jag förstår att vår familjs syn på inredning måste fascinera eventuella inredningsreportrar. Kom hit bara! Jag ställer gärna upp på “tio frågor” och bidrar med realism.