Min man, som bland sina små företag även har ett produktionsbolag, har skaffat ytterligare en kamera. Just detta exemplar kan man fästa på bilar om man ska filma action, och lägga i en kastrull om man filmar ett kockprogram.

Och så kan man filma under vatten.

På landet testar familjens män och släktens simmande hund kamerans möjligheter under ytan. Hunden får hoppa i ett tiotal gånger. Min man vadar i (i år är vattnet i Saimen lågt) och filmar lite. Och sonen följer den simmande hundens tassiga tassar, dykandes med kameran i högsta hugg.

Väl hemma i Helsingfors ser mannen och jag på filmsnuttarna. Det visar sig att Saimens vatten är för grumligt för prisvärda shots. Men de är intressanta på andra sätt.

Och kusliga.

I princip släpper det vattentäta höljet kring kameran inte in ljud. Men ändå har mikrofonen snappat upp fragment. Plasket när man hoppar i. Bruset när man dyker. Pojkens bubblande läten när han håller andan och sedan släpper ut lite luft. Rassel av virvlande bottensand och gyttja. Allt detta medan det på skärmen växlar mellan bilder på bottnen med avbrutna vasskvistar, på den solglittriga ytan, på armar och ben, på bruntonat sjövatten.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske är detta precis vad man ser och hör när man drunknar.

Och så ligger jag vaken på natten och tänker på den fyraochetthalvtårige lille pojken på en annan strand i fjol. Jag tänker på de pumpande ryggarna och armarna som försökte trycka in liv i pojkens slaka kropp. På ambulansmännen som kom efter vad som kändes som en evighet, och som sprang i slowmotion där folk en kvart innan hade solat. På det ohyggliga, omänskliga avgrundsvrålet när mamman fick höra att sonen aldrig kommer tillbaka. På pappan, som inte kom förrän nu när allt arbete, allt hopp var förbi. Och på hans avgrundsvrål.

På hur grumligt jag tyckte vattnet var.

På det faktum att om man drunknar gör man det ljudlöst. Man bara försvinner paralyserat under ytan, har jag läst.

På mina egna barns reaktion då i fjol, för vi kom inte ifrån den där dödsdrabbade stranden snabbt nog. – Mamma, skulle du skrika så där om det var vi?

Och äntligen, i natt, kopplar mitt tröga huvud ihop saker och ting. Min sons retsamma “titta mamma, jag drunknar” och frågor av typen “vad skulle du göra om jag skulle drunkna nu?” och den omåttliga fascinationen med döden i alla dess former.

Strandepisoden i fjol var det värsta jag sett i mitt liv. Då kan det mycket väl vara det värsta barnen sett och kommer att se inom de närmaste trettio åren. Har de fått behandla det skedda tillräckligt?

Är det händelserna på dödsstranden som spökar under ytan?

Åter igen skulle jag vilja ha barnen trehundra kilometer närmare mig. För att fråga.

Så är det, vi ska faktiskt flytta på hösten. Den rätt så slitna bostaden ska vi först fixa upp.

Jag har alltid sett mig omkring på inredningsbloggar. Men nu, när det gäller att besluta sig för någonting som ska vara i tio, femton år, är det någonting febrilt över mitt klickande.

Och tro mig: trenden just nu är att dränka möbler i vit färg. Trots att jag minns exakt hur skönt det kändes senast när vitt gick ur mode tänkte jag själv passa på att skaffa pinnstolar (kanske be att få de grönbetsade som finns i min mammas och pappas källare) och måla dem halvblankt vita. För nu ska det rymmas minst tio personer kring bordet, och då behövs det fler stolar. Och vitt ska det bli för att vitt är fräscht.

Det vi gjorde fel på åttiotalet, och som vi fortfarande ser på bloggar ibland, är att man i jakten på nordisk lantlighet och shabby-chic far över alla träytor i ett rum. Bordet, stolarna, golvet får täckande färg i vita och pastelliga nyanser. Det som slutligen sker är att man kvävt rummet.

Håller du med?

Jag visar. Allt det organiska, det vill säga brödet, det gröna höet och den jutefärgade tidskriftskorgen som finns på bilden har jag täckt över.

Miljön känns syntetisk och plastig. Och så tittar vi på bilden så att de levande materialen syns:

Plötsligt känns de målade trämöblerna mera som just massiva trämöbler när de omges av nakna material. Rummet andas igen!

I och för sig en ganska onödig insikt för mig som ändå inte ligger i riskzonen och som varken gillar lantlig stil eller shabby-chic.

Det är arbetsamt, det här funderandet.

—

Önskar att jag kom ihåg varifrån jag tagit bilden också. Kanske dags att gå och lägga sig bara. Tänka på annat.

…. Går inte!

Vi har en årlig produkt, ett årsmagasin, som hela gänget lägger nästan all sin tid på under några veckors tid. Det är massor av timmar som går åt. Jag har skickat hundratals mejl. Ringt samtal, funderat ut deadlines som sedan aldrig håller. Jag har hållit koll på textlängder och maxantal ord. Som alltid överskrids. Det blir bilderna som det gallras bland, eller så förminskas de – båda alternativen är ett elände och ett helgerån, när nu fotografen råkar vara den bästa (ja!), och när bilderna är därefter.

Jag bearbetar alla artiklar och säljer dem till läsarna – med ingresser, rubriker och bildtexter. För det där med att rubricera och tänka ut korttexter, det är väldigt mycket som copywriting.

Och så korrekturläser jag. Rensar bort massor av stavfel. Spårar rättstavning av exotiska namn. Känner slutligen: det var nog allt.

När den färdiga produkten kommer från tryckeriet är vi alla på festhumör i flera dygn, men jag är den enda som dansar vals med alstret.

Hela den där bubblan av stolthet spricker när man hittar det första tryckfelet – i en fet rubrik. Då vill man inte längre tänka på allt som satsats i form av pengar, pappersmassa, tid och passion, för en felstavad rubrik tär lite på allt.

På sommaren lyssnar man på radio. Gamla hederliga radioprogram. Följetonger. Sommarprat. Jazz. Eller än bättre, solmättad sydstatsblues. Men nu undrar jag lite försynt om inte sommarradion blir snäppet somrigare om apparaten ser ut så här!

Bloggarna har verkligen, minst sagt, hittat den här radion. Titta här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här, på en favoritblogg.

Men jag är nog den första som briljerar med att det är en före detta kollega som designat den, en trevlig prick. Jag tyckte spontant om radion när jag såg den – jag sa faktiskt ojjjh högt för mig själv – men visst gillar jag den ändå aningen lite mer nu när jag vet vem som suttit och mediterat kring pasteller och femtiotalsnostalgi där i rummet utan fönster. Heja Patrik!

Efter en mental djupdykning i Afrika (detta torde bli det sista på ett tag kring det temat) klickar jag mig in på Fantastic Frank. (Som vanligt vill jag inte länka, men googla för all del). Företaget sysslar med bostadsförmedling, eller som svenskarna själva säger: fastighetsmäkleri.

Man kan älska det nyskapande i företagets sätt att jobba. Bli glad och filosofisk av det starkt konstnärliga i bilderna. Jag blir det! Ler faktiskt.

Men man kan också, i nämnda filosofiska state of mind, gå vidare och tycka att bilderna ironiserar vår konsumtionsfrossa big time. Ökar aptiten. Påvisar på ett otroligt symboliskt sätt hur vi funkar. Läckra bilder väcker habegär till den grad att priset blir oviktigt, säger firman, fast det egentligen uttrycker de det så här: “Vi har valt att arbeta med fotografer som vanligtvis inte fotograferar bostäder… …vi anser att det är viktigare att nå de spekulanter som älskar bostaden, än att nå alla som bara tycker om den. Det påverkar slutpriset.”

När jag tittar på den helhet dessa bilder är tagna från kopplar jag på afrikafiltret. Jag gör det egentligen då och då. Afrikafiltret går ut på att man zoomar ut och tänker: jag visar dessa bilder åt säg, en mamma i min ålder i Uganda som kanske har lite problem med att hitta mat åt barnen varje dag – blir hon lika glad och filosofisk som jag?

Man kan (och ska) också fråga hur samvetet klarar av att jobba med varumärken och med reklam som jag gör. Det är rätt enkelt. Man ser till att koppla på afrikafiltret alltid när man rör sig i gråzonen. Om produkten känns kriminell i det perspektivet – välj att marknadsföra en annan. Om tonen, estetiken känns som ett brott mot mänskligheten – välj ett annat uttryckssätt.

Jag har förmånen att lufta tankarna med en kreativ människa som ställer knepiga frågor. En fördel med samtal med denna typ är att han är rätt ung. Idealismen finns där i en form som inte nötts i kanterna än. Dagens fråga var i alla fall: “Varför blogga?”

Jag vet en rad fördelar som jag vet att andra njuter av. Det där sociala; nätverksbygget, samfundskänslan. Likasinnade hittar varandra. Och motsatser hittar varandra. Man flyttar inte ut på nätet, tvärtom, i längden berikar man sitt verkliga liv med de kontakter man skapat. Och så det där kommunikativa slash informativa: här har du chansen att skriva vad du vill, ingen förlagsredaktör, ingen moderator lägger sig i. Många tycker dessutom att de inte har något ansvar inför läsaren, att man inte är en offentlig person. (En fiffig bloggare jag känner säger tvärt så här: alla har ett ansvar, alla är vi förebilder, vare sig vi bloggar eller ej, och jag håller egentligen med där.)

Men för mig har bloggen en endaste funktion: det är en plats där jag kan fullborda texter. Att jag sedan bara skickar ut det i universum räcker för mig.

Det är som att släppa taget om ett handskrivet ark ute i blåsten: jag vet inte var pappret hamnar. Kanske, oj pirriga tanke, kanske plockar någon upp det där på gatan, vecklar upp och sätter sig ner för att läsa.

En kompis till mig hade ramlat över en seriestripp – ursprung okänt – och kopierat den med fri hand i affischformat. När min man såg affischen ville han ha en likadan till sitt nygrundade företag. Bilden har sedan dess följt med företaget till alla dess adresser under årens lopp.

De senaste åren har företaget legat på gatuplan med fri insyn.

Många som går längs gatan utanför fönstret stannar när de ser affischen. En del tar fram sina kameror och knäpper genom rutan. Ibland ropar folk på varandra och samlas i flock och pekar och skrattar tillsammans. Ett par gånger har det hänt att de ringt kontorsnumret som står i fönstret. Vi på andra sidan rutan svarar “Nej, tyvärr tillverkas affischen inte”.

Poängen här? Jo. Tänk att en affisch bakom en reflekterande, kanske lite sotig glasruta, uppe på en kontorsvägg lyckas fånga uppmärksamhet. Det betyder att den är tillräckligt enkel och öser ur en tillräckligt allmän intertextuell källa, och med de medlen lyckas den ändå överraska.

Behöver jag säga att jag tycker att bra reklam vore precis exakt på pricken sådan?

Lördag är turistdag. Jenni, som normalt är vår AD, blir nu vår hänsynslösa personal trainer och guide. Hon tar oss till Ghettot, Teatro di Marcello, Capitolium, Forum Romanum, Colosseum, Fontana Di Trevi, Pantheon, Piazza Navona, Ponte Sant’Angelo, Vatikanstaten. (Till fots, vill jag tillägga bara för att få det sagt: mina ben värker fortfarande.)

På väg in till Pantheon säger tonårstjejejerna bakom oss till varann:
- AND, we’re gonna sing in there.
- Really?
- Yes. Right in the middle.
- Omigod. Omigod.

Ja verkligen, tänkte jag. Amerikanare. De är lite, lite som revirmarkerande hundar.

Inne i Panteon gör vi som alla andra turister. Knäpper kort med självutlösare. Kollar in altarna. Trängs lite. Och så genljuder Pantheon plötsligt av änglasång. Min man, som enligt egen utsago hatar körsång, får inte igång videokameran fort nog. De vackraste renaste stämmorna bara smeker väggarna och alla turister stannar och gapar.

Det är en ungdomskör, från Chicago, som står i en ring kring körledaren. De är tonåringar, de skäms lite, med ljudet de skapar är himmelskt och rent.

Omigod. Verkligen omigod.

Jani är fotograf och en del av vårt sällskap i Rom.

Det lustiga med Jani är att han är som ett knippe fyrverkerier som då och då självantänder. Explosiv slash färgsprakande. Godhjärtad slash hetsig. Lika passionerad över det perfekta motivet som över en saftig blodapelsin vid frukosten. För ivrig för att läsa bok på flyget fast den är såå hurja braa!, och när han slutligen lugnat sig tillräckligt för att läsa är han besviken över att resten av boken inte var lika bra som dess början. Fullständigt spretig, som en gräshoppa på speed, brukar jag säga om honom, för vi jobbar ihop då och då.

Och fullständigt, oerhört proffsig.

Jani knäppte igår klockan ett italiensk tid, ungefär, ett foto som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Eftersom det var en bild åt en kund kan jag inte lägga in den eller ens beskriva den, men när jag som betraktare insåg vart han var på väg var det som att bli slagen med en slägga i hjärtat. Jag hörde ett invärtes duns. Jag rös så ögonen tårades. Till och med Jani själv blev stum i någon sekund när han insåg vad han precis tryckt av.
– Se on siinä, sa han sedan lite kvävt, som årtusendets understatement.

Vi samlades kring kamerans lilla skärm och blickade ner på miniatyrbilden i vördnad, den mytiskt vackra, alla vi som hade förmånen att vara närvarande där i en liten liten apelsinlund på en kulle ovanför Rom.

I januari inser vi att denna vinter tänker fortsätta vara vit och ljus, så planerna på att ta en månads paus i Mexiko och / eller Tucson, Arizona stryker vi. Vi drar barnen till och från dagis i pulka i sagolika snölandskap. Fast bå bilden är det Mikael som ställer upp. Jag upptäcker till min oerhörda glädje att jag kan måla (igen), och målar en målning om dagen ungefär.

På alla hjärtans dag ser barnen sockersöta ut.
Och i februari får min svärmor världens dystraste cancerbesked. Jag läser överlevnadsstatistik för just den här cancerformen och slutar – bland annat – att måla.

I mars fyller sonen sex år och bjuder till rymdkalas.
Jag fortsätter att baka äkta svenska semlor – pudrade, och bakade med hjorthornssalt – i exil.

Jag försöker matcha svartvitt med en kontrastfärg och går på konferens.
I april får dessutom alla dystra klimatprofeter tji: det blev visst vår, och snön smalt visst.

Vi firar mors dag i strålande solsken och med tunga hjärtan.
Vi firar också vår elfte bröllopsdag. Vid poolkanten, med hela familjen – i Finland.

I maj blir också familjeföretagets kontorsrenovering klar.

I juni åker barnen ut till landet för tre veckor.
Vi firar midsommar med släktingar och bara myser.
Vickan och Daniel gifter sig också. Min son är begeistrad, också om han tycker att Daniel inte är tillräckligt snygg för Vickan.

Och som alltid på somrarna tar vi en sväng till den sockerstinna Majorskan i Villmanstrand.

I slutet av månaden flyger vi till Paris och får löss på flyget.
I Paris bor vi på ett före detta kloster. Den som räknar till tre mjölkkartonger i frukostbordet räknar helt rätt, för vår dotter dricker mycket mjölk.
Vi träffar våra parisiska vänner på en parkpromenad.

En annan dag åker vi upp i Eiffeltornet, vilket blir min sons tähtihetki, och så tar vi tåget till och från Disneyland!

Juni blir juli. Vi behåller lägenheten i Paris medan vi tar en tripp till havet på västkusten. I Le Croisic får våra barn franska vänner som lär ut hur man fångar crevettes och serverar dem på baguette och en tjock skiva med äkta smör. Dessutom lär de ut hur man pussas. Inte franskt på kind utan amoröst på mun.

Juli fortsätter i Sverige. Det blir kärt återseende i Leksand. Sonen minns den lilla turen på Siljan med ett smil.

Det blir också en liten vandring. Och ja, banen spelar på padden i tältet medan jag steker amerikanska pannkakor på trangian.

Och så träffar vi Heidi, som lagar south western (?) hamburgers åt oss.
Och så bowlar vi.

I augusti får Daniel en poliskostym som födelsedagspresent, och i gengäld blir vi arresterade.

Min dotter får träffa en ko i Österbotten. Sa jag att hon älskar mjölk?
Samma månad börjar min son i förskolan.

Och vi går på ett bröllop. Min outfit nedan (ja faktiskt, titta noga nu, denna typs bilder är sällsynta på denna adress).


I september fyller jag själv år, och en fin tös som blev elva. Bilden är från tösens kalas.

I oktober får vi höra att svärmors värden är normala och alla otäcka växter är borta. Barnen lär sig att cykla båda två.

I november fyller min flicka fem.

I december festar vi mycket. Vi firar färdigblivandet av en liten kortfilm med cast and crew (ovan).
Vi går på måånga julfester.
Och dottern är lucia.

När julen slutligen kommer lugnar vi oss. I julklapp får vi kaffebönor som vilda katter bajsat ut. Nedan tar vi oss en klunk i goda vänners lag.

Vill man ha en välbesökt blogg ska man
- nischa sig
- skriva kortkort och ändå smart med knorr
- skriva dagligen
- lägga upp bilder
- kommentera på större bloggar och länka hem.

Det roar mig att jag fejlar på alla punkter. Och att jag kommer att fortsätta fejla på alla fem punkter för all framtid på denna adress.

Kring nyår hittade jag en blogg som formar mig. Det är en fasligt insiktsfull författare slash konstnär som med beundransvärd regelbundenhet skickar ut sina budskap i bloggrymden. Hon skriver om kreativitet och om de väggar en kreativ människa kan tänkas törna emot. Hon försöker på ett vänligt sätt påvisa de föreställningar som innebär döden för det kreativa, och erbjuder nya, konstruktivare tankemönster. Nya vägar. Intelligent och vist som en mamma. På ett sätt som vare sig Seth Godin eller Hugh McLeod någonsin lyckats med i mitt fall.

Hon talar varje gång rakt in i min situation. En gång var jag på vippen att fråga: are you even real? För, ser du, det är nästan som om det bara var jag som läser. Som om hon fanns till bara för mig, eller, ännu troligare: som om hon egentligen inte fanns på riktigt.

Sök på letterpressrebel, så hittar du bloggen, om du behöver en ledande ängel i ditt skapande. Om hon nu skulle tänka sig att uppenbara sig för andra än mig.

Idag ramlade jag över en adress dit någon samlat in nytänkande lekar från hela världen. Jag fördrev en god stund klickandes och utforskandes, för det är så fascinerande, det där livet outside the box för en som fortfarande bara drömmer om det.

Kanske slogs jag mest av stämningen på We Feel Fine. Som jag skrivit tidigare tycker jag ju om att googla på citat som “idag kände jag mig som en” bara för att kolla stämningen därute. Men killarna som byggt sajten driver det längre. De plockar in alla meningar som börjar med “I feel” och “I am feeling” i bloggvärlden. Och där dansar de runt, känslorna, i en egen liten rymd. Det är bara att fånga dem:

The Creative Internet-sajten är bara halva orsaken till att världen aldrig känts så liten och hanterbar, och möjligheterna så stora som idag. Men ändå. Ta en titt.

Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.

Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

Jag är på jakt efter min kreativitet. Jag köpte min första moleskine. Nu undrar jag om det var vist.

“A pillar“, säger kreativitetsgurun Hugh MacLeod i mitt öra, och utvecklar sin tanke: “The more talented somebody is, the less they need the props. Meeting a person who wrote a masterpiece on the back of a deli menu would not surprise me. Meeting a person who wrote a master piece with a silver Cartier foun­tain pen on an antique writing table in an airy SoHo loft would SERIOUSLY sur­prise me.” Han sänker rösten och tillägger: “A fancy tool just gives the second-rater one more pillar to hide behind. Which is why there are so many second-rate art directors with state-of-the-art Macinotsh computers.”

Jag misstänker att min nya moleskine är en “prop”. Precis som min laptop, mitt fina staffli, min dyra målarduksrulle.

Tänker på Séraphine som i filmen igår målade med lera, blod och parafin också när hon skulle ha haft råd med fabriksproducerade oljefärger.

I det här sammanhanget borde det kännas som en uppmuntran att det på alla världens moleskines står att detta var anteckningsboken som Hemingway och Picasso föredragit. Men nej, det blir ju inte så.

Min stackars lilla moleskine kommer att tänka avundsjukt på sina förfäder. Inuti den här anrika bokpärmen kommer det att döljas mediokra idéer. Blask i lyxförpackning.

Så. Dags att vända fram det första bladet. Det är vitt och orört och fullt av förväntan.