Plötsligt struntade jag fullständigt i att blommigt inte klär en kvinna med begynnande medelåldersplufs, och slog till. Det var ett bra val. Nu tassar jag omkring iklädd puffärmar och volanger, i färger som inte klär mig, men känner mig exakt som Lena Olin i Havana (1990).

En kastanjebrunett i romantisk klänning. Liksom.

Och här har vi Lena för dig som inte var med på den tiden.

En lustig grej det där. Jag mindes bilden bara efter att ha sett den på reklampelaren på Huddinge busstation under mitt första gymnasieår 1991. Bara för att jag tyckte att han höll henne så vackert.

Vi är ute. De sparkar lite boll. Brorsan är målvakt, syrran skytt.
– Mamma jag gjorde mål!
Jag visar upp två tummar och ett ansikte som ser glatt ut.
– Mamma jag gjorde mål igen!
Jag ser glad ut igen. Tummen upp.
– Mamma nu har jag gjort tre mål!
Jag nickar bara med tummen upp.
– Mamma nu är det fyra!
Nu orkar jag inte titta upp längre. Men lyfter slött upp en tumme.
– Mamma! Jag har gjort fem mål! … mamma?
Målvakten är däremot tålmodig.
– Mamma, jag gjorde ett sexte mål!
– Det heter sjätte, säger han, och man anar en liten irriterad skiftning om man riktigt lyssnar efter den.

—

Fotbollen, ja. Nu har hon tjatat om att få börja på fotboll så länge att det får bli så. Jag är på något underligt vis stolt över att hon inte tjatat lika ihärdigt om att få börja på balett. Det är som ett betyg: grattis, du har inte tvingat in dem i någon könsroll. Ändå kände jag mig tvungen att ha den här diskussionen:
– Då börjar du i samma grupp som din bror.
– Det passar bra. Det vill jag också.
– Det finns inga andra flickor där.
– Nej, jag vet.
Jag tänker efter. Och så är det, jag bara måste ställa nästa fråga.
– Stör det inte dig alls?
– Nej.
Brorsan lägger sig i.
– Du måste vara förberedd på att det är svårt, säger han.
– Ja.
– Det är jättesvårt att få mål på riktigt, betonar han.
– Jamen man får väl kämpa och kämpa! tycker hon.
– Nämen ibland får motståndarna åtta mål och ditt lag noll. Och då får man inte gråta.
– Nämen det viktigaste inte är att man vinner. Det viktigaste är att man kämpar, säger min dotter, hon som är 102 cm lång och segast i världen.

När jag läser Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates tänker jag på den jag fått boken av, charmigt inslagen med häftmassa istället för tejp. Amanda. Som ju har ett konstaterande gerundivum (ja! ett gerundivum) redan i sitt förnamn: “hon som måste älskas”. Det där hjärtat, där varenda vingbrutna hittar en vrå att gråta ut i, skulle jag unna alla. Fin människa, säger jag bestämt, sannolikt finast av alla världens amandor.

Fin bok också. Lyxigt tung, inbunden.

Vad är det Amanda gillar med den här eleganta, faktiskt i sig lite fågellika amerikanskans verk som hon hyllar ibland, det vill vi veta.

Det kan vara karaktärerna. Sångerskan är en ljuvlig liten hedonist, vilsen i sin trista verklighet. Hon flyr den på fel sätt och när berättelsen börjar är hon död. Eller berättelsens tonårsdotter; så väldigt ensam i sin sorg och förvirring. Språket tror jag att det inte är; det doftar översättning, jag läser liksom parallellt den engelska i mitt huvud bara för att den skiner igenom. Men är det den här brutna, rätt fiffiga och nytänkande tidslinjen? Säkert till en del. Eller själva mysteriet rentav? Nej, jag tror inte att Amanda läser ut boken för att veta vem mördaren är. (Kanske, kanske har hon tänkt: men Saara läser ju mordhistorier ibland.)

Efter halva boken bestämmer jag mig för tre ting.
1. Amanda lever med i författarens ömhet för tonåringen Krista i boken och plågas av de vuxna karaktärernas själviskhet. Jag tror att det river i henne när ingen tar hand om Krista, att de vuxna inte lägger undan sin egen sorg och sitt kaos. Ingen erbjuder en hjärtevrå att gråta ut i.
2. Den gungande rytmen som liksom vaggar berättelsen fram och tillbaka (i ett rätt så ohyggligt vaggande, kan jag tala om) är en annan grej som gräver sig in i en läsandes hjärna.
3. Den där konsten att öppna en så fysiskt starkt luktande, smakande, sönderknakande värld utan att medlen tar över, det är en konst man gärna vill lära sig. Den här världen har all potential att sluka läsaren. Kanske har Amanda blivit slukad.

Så tänker jag. Men just precis då börjar del två och framochtillbakavaggandet (blues!) blir vrål (monsterrock!).

Den lilla pippifågeln till författare blir en asgam som gillar likstank. Människans ondska börjar i tonåren och kom, titta här, så här ser ondskan ut. Mår du illa? Man vänjer sig, tyvärr vänjer man sig. I del två slutar jag vara läsare och blir en medmänniska. Jag slutar fråga mig vad det är som fascinerar Amanda och miljoner andra, för jag vill ju bara vistas hos den här Krista, önska henne väl och leda henne (och övriga fina som får bli anonyma här av dramaturgiska skäl) i rätt riktning. Med andan i halsen. Med utsträckta modersvingar.

Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Jag städade i mina inboxar. (Det tog ett dygn.) Halkade in bland mailen från min man, de som består av beskrivningar av våra barns utsagon och göromål. Det är sånt vi sysslar med; vi skriver upp. Publicerar ibland, men för det mesta inte.

Läste om dottern som var en hejare på att hitta borttappade leksaker på begäran. Och om hur hon nu, i januari 2007, hade börjat sträcka upp armarna mot (den manliga) dagistanten. Vi måtte ha pustat ut!

Och då slog det mig att hon varit i princip hela sitt liv på dagis. Den där sorgen som jag kände då, den när jag märkte att jag inte klarade av att vara hemma, kom över mig igen. Hon var tio månader och två veckor gammal och hade precis tagit sitt första steg när hon började öva sig på dagislivet.

– Och inget hår hade hon, sa (den kvinnliga) dagistanten ömt när jag senare i morse stod och skulle säga hejdå till tösen, men istället berättade om morgonens reflektioner.

Dottern som ju fyller sex i år rullade plötsligt ihop sig till en boll i min famn där på dagisgården. Det kom tårar. Mamma jag vill vara hos dig. Mamma jag vill inte vara på dagis. Jag vill följa med dig till jobbet. Hon viskar. Kan hon ha känt av min sorg? Eller sörjer hon, hemska tanke, sin egen övergivenhet? Där står vi och kramas ändå, med var sin sorg i hjärtat.

Så är det: detta att vara isär största delen av det vakna livet, det kan inte vara meningen. Det finns många sätt, inget allomfattande ena rätta, men – tror jag – eventuellt endast ett rätt sätt per familj. Och vårt val för vår familj känns fortfarande fel.

Det är inte helt ovanligt att hon, mitt sällskap ute på elljusspåret, refererar böcker, serier och filmer. Vi har känt varandra sedan vintern 1994/1995 – och det börjar vara mycket vi vet om varandras preferenser när det kommer till författare och pjäser och skådisar och tv-serier och ja, berättelser.

Ändå stannar jag tvärt just denna gång.
– … och den skulle du bra kunna läsa, har hon precis sagt lite eftertänksamt.
– Vafalls? Du har precis rekommenderat en bok för mig!
Oförstående blick.
– Du har aldrig, inte en endaste gång, rekommenderat en bok för mig.
– Är det så ja?

Jag känner mig nästan lite ny! På samma sätt som efter vilken milstolpe som helst. Den nyfikenhet jag känner kan inte beskrivas i ord. När denna bokmal vill låna vidare en bok måste den avvika på något sätt.

Förra veckoslutet kom Petra på besök. Petra som jag delade lägenhet med för exakt sjutton år sedan. När man delar lägenhet delar man egentligen sitt liv med varandra.

Jag städade och slängde döda växter inför ankomsten, för när vi bodde ihop var jag den unga röriga och Petra storasystern – den som mest ville ha det snyggt omkring sig.

När man träffar en sådan person för första gången med tid och odelad uppmärksamhet efter lång period är det lustigt hur omedelbart man finner varanda. Som jag sagt förr är de flesta klyschorna slitna bara för att de är sanna: det är som om man setts igår.

När man ska sammanfatta de senaste åren över en tekopp på kvällen är det också lustigt att man väljer att för en sådan person berätta det riktigt, riktigt tunga. Hur himmelens jobbigt det var att bränna ut sig som nybliven mamma. Vilket nederlag det var att få diagnosen depression när allt var så bra. De där triangelmedicinerna, usch. Hur det var att börja på den arbetsplatsen, och på den. Och hur oerhört mycket den där ena stunden i vår tjejlägnhet för sjutton år sedan betytt för mig i retrospekt.

Och ändå har man ändrats. Åren har mjukat upp huden kring ögonen lite grand. Och våra roller har suddats ut; jag hade inte behövt slänga en endaste döding i kruka.

Petra lämnade ett moln av harmoni och nostalgi efter sig när hon drog vidare till sin zumbautbildning. Och en suckande Naomi. Som tittade om och om igen på sin egenhändigt infilmade zumbavideo (för jovisst, vi drog ett pass i vardagsrummet!) : hon var faktiskt ganska fin.

Dagen före julafton var det dags igen. Dags för det plågsammaste och minst prisvärda av skönhetsbehandlingar: fransförlängning. Kortvarig är effekten också: efter ett par veckor ser fransarna ut som döda spindelben. Men jag har inte gett upp utan ger det nu en sista chans.

Den där processen alltså. När man blundar i två timmar framträder lukterna och ljuden. Det luktar patchouli och eucalyptus och stickande snabblim. Och så är det spårvagnarna som passerar på gatan bakom väggen. Folk som kommer och går i receptionen. Och så den obligatoriska relaxmusiken med fågelkvitter, panflöjtar, new age-synth och porlande vatten.

Och jojk. Min känsla med just jojken – den religiösa formen, inte den här poppiga spa-varianten då kanske – är att den föds utifrån rädsla på något vis. Det känns som om de onda andarna njuter av den. Rädslan är i sig ett fängelse, och det onda har segrat i och med att det har besatt människan med rädsla, vänt blicken mot fienden. Skulle man föreställa sig ett sådant begrepp. Vilket jag ju gör.

Next up är Bach. Då slås jag av att de här stora kompositörerna arbetat utifrån ett ganska stort elände egentligen. Ser det framför mig: kompositören har begravt sitt tredje barn men sätter sig ändå ner vid arbetsbordet i eldskenet, hänger av sig sin peruk, knyter en scarf kring huvudet (det är ohyggligt kallt i 1600-talshus, sidu, men den där peruken är ett åbäke) och det vrålar en segerröst i honom trots allt – och bara för att jävlas skriver han om frihet och skönhet och hälsa där inget av dessa finns. Den känns auktoritär, barockmusiken; fokuserad på det goda, och rätt ointresserad av mörkret.

Jag har hosta, och den sista halvtimmen flyger det lösfransar och kosmetologen ropar se upp för limmet! när jag famlar halvsittande i blindo efter något att begrava hostningarna i.

I drömmen överräcker jag en bukett med blommor till den väninna som jag är mest olik. Olik hur då, avbryter du abrupt, och jag svarar: i allt, för faktum är att vi inte har en endaste likhet, men i och med att livet fullständigt struntar i detaljer som dessa har det i experimentellt syfte och med busigt sinnelag fört oss samman. Och vi har funnit glädje i det och blivit – vänner. Säkert lite konfunderade av varandras olikhet ibland, men – vänner ändå.

I drömmen överräcker jag, alltså, en bukett med blommor till denna väninna. Jag har skaffat en tjock knippe med storblommiga amaryllisar. Inte röda – vita. I drömmen blir väninnan strålig och glad. Och när hon tar emot buketten inser jag exakt hur rätt val detta var. Amaryllisarna kommer både att smälta in i och lysa upp hennes hem. När jag vaknar tänker jag att jag borde kanske skaffa dylika, för vi ses ikväll. Men nej, vi hinner inte till blomsteraffären idag.

I dagligvaruaffärens tidningshylla ser jag däremot det nyaste numret av Sköna hem, och omslagsbilden går i vad jag tror är hennes färger: snövitt, metall, blått. Som tack för lånet av en annan inredningstidning plockar jag med den här åt väninnan. Men inte förrän i bilen ser jag att den faktiskt pryds av en knippe storblommiga amaryllisar. Inte röda – vita. Exakt som i drömmen.

Spooky, javisst. Men det finns ett kapitel till.

Väl framme hos väninnan har alla gäster anlänt. Vår gemensamma hobby är vinprovning, och i kväll ska vi tävla om att skilja emellan fyra italienska röda, och det minglas, dukas fram, prasslas med täckfolie för flaskorna. Jag berättar om drömmen och pekar på omslagsbilden, varvid väninnan säger:
– Min man har redan gett åt mig, och pekar mot bordet som jag precis då får fri sikt till. Ha! Jag ser den! En amaryllis, inte rödblommig som de ofta är utan – vitblommig.
– Min favorit, lägger hon till och fortsätter sedan att agera värdinna.

Busig dröm, tyckte jag.

Bildbevis.

Såg Eat Pray Love. Gudomliga Julia Roberts spelade en fytrioårskrisande Liz som tog ut skilsmässa och reste lite runt i världen för att finna sig själv.

Ett tiotal tjugoåringar lämnade biosalongen ungefär mitt i.

Vad tyckte jag då? Jag såg ända till slutet och tyckte att denna Liz inte fann sig själv. Däremot fann hon en ny man. Inte så lätt att missa nej. Javier ‘Närvarot’ Bardem fyllde hela biosalongen när han körde in i bilden på sin Jeep. Och då, som jag ser det, började Liz sin loop från början. Är det månne meningen att vi tittare ska inse att hon påbörjar ett nytt cykliskt nioårigt livsskede som följer precis samma mönster det förra, eller är det meningen att vi ska gå på illusionen om en bättre ever-after? Jag utgår ifrån det sistnämnda och känner mig lite besviken. Och förresten, vi tar det där med att finna sig själv också. Är inte det en hollywoodlögn bland andra, eller åtminstone en överdrift? Vem har någonsin träffat någon som på allvar påstår sig ha funnit sig själv? Svar från människor utan rynkor och kronisk apati räknas tyvärr inte just här. När man är ung sitter man stadigt i sitt jag, och tror att de som är äldre också gör det.

Så nej, resans mål, lösningen, kändes inte sann. Däremot var själva färden, utgångsläget, hur sant som helst. Tyckte jag.

Snäppet intressantare än själva filmen är kritiken, och kommentarerna till kritiken. Som vanligt har kritikerna (män!) gett filmen mestadels ruttna tomater och frågar sig saker som “varför vill man gestalta en kvinna som lämnar sin åldrande man?” och “funkade bäst som en orgie i italiensk mat”. Och så tycker de att storyn känns overklig. Nja, säger jag förstås, som tillhör målgruppen. Inte overklig direkt. Snarare ganska så realistisk på sina ställen.

Man kan väl för sjutton gubbar (pun intended) inte bedöma en film utgående från hur bra den når största möjliga bredd? Utgår man alltså ifrån att det går att göra en überkvinnocentrerad film som skulle kunna nå fram till och tilltala samma recensent som skriver om Inception och The Next Three Days? Filmer som Eat Pray Love – de bygger på igenkänningsfaktor, inte bredd.

Hur politiskt inkorrekt det än ter sig borde det alltså låta så här på redaktionsmötet:
– Och du som är fyrtio kan väl gå och ta och referera den där kvinnofilmen Eat Pray Love då, jag tror inte att någon annan här fattar sig på den.
– Absolut, det tror inte jag heller, ska den kvinnliga redaktören då säga och inte läsa in något nervärderande i det nyss sagda, utan inse att det är en eloge till det unika seendet endast hon har.

Och så till comic reliefen. För de mest hängivna fansen har följande parfymserie tagits fram.

Jag finner det hejdlöst roligt.

Amanda, hon som nästan är för lycklig för detta jordeliv, vet själv hur lätt det vore att bli bitter. Det förstår man om man läser bloggen. Så beslutsamt hon säger ifrån. Nej, jag vägrar ge mig. Hellre ser jag till att ha det bra så att jag nästan känner mig egoistisk, men bara nästan, för jag vet att jag gör rätt i att kräva att må bra. Och det är aldrig egoistiskt. Ungefär. (Naturligtvis uttrycker hon sig bättre än så.)

Jag håller med det där med egoism. Snarare är det tvärtom. Jag påstår att om bitterheten får näring och kärlek växer den till en fullvuxen vän, ett bittermonster, och det är egoistiskt att hålla fast vid sitt bittermonster, för det finns människor hatar honom så innerligt och vantrivs i dess sällskap. Amanda vantrivs, antar man, och det gör jag med. Alla barn i världen, de vantrivs de också, och de tar rentav skada.

Man bara måste komma ihåg att alla någon gång (otaliga gånger) stått vid vägskälet (det finns flera sådana vägskäl). Alla har orsak och rätt att bli bittra. Det är ett val.

Förstås är det smarta kvinnor det handlar om. Förr eller senare inser mamman på något plan att bitterheten finns där och att det aldrig kan vara bra att bära den med sig den i längden. Varken löneförhöjning eller jämställdhet på arbetsplatsen är något som en utomstående part förverkligar i mammans liv, det vet hon. Detsamma måste gälla rättvis fördelning i hemmet. Och det vet hon väl egentligen. Det är hon själv som ska säga ifrån, sluta offra sig. Börja röja plats för sina behov.

Men. Med den insikten kickar egoismen in hellre än beslutsamheten. Bittermamman har de facto jobbat hårt till den grad att hon rent fysiskt är för trött, det ska man nämna i rättvisans namn. Kan man klandra henne för att hon tar ett fastare grepp om den trogna följeslagaren bittermonstret istället? På något sätt är allt ändå andras fel, försöker hon envist tänka, och i monstrets öra räknar hon viskande upp allt från svärföräldrarna som aldrig ställer upp till de slappa klassmammorna som inte ens säljer kokosbollar, ja bittermamman bär faktiskt hela planeten Tellus på sina späda axlar, och det är inte litet det. Den enda som alltid ställer upp för mamman är monstret. Det är du och jag, monstret.

Här har man offrat sig ända sedan man fick barn. Ska man till råga på alla offer slakta monstret, det enda trygga, det enda som gör att man orkar? Ilskan är en nämligen en kraftkälla utan like. Så länge man innerst inne är lite sur finns det ork att tvätta ytterligare ett par nerkissade barnbyxor. Det är tillfredsställande att veta att man fullföljt sitt kall och känna att de andra är skyldiga ett tack för resten av sina liv. Nej, rätten till ilska är inget man ger ifrån sig sådär bara. Man har ju jobbat hårt för den rätten.

Men ändå. Det finns ingen annan väg. Ingen genväg, ingen gyllene medelväg, ingen halvdan samexistens med monstret om du vill börja må bra igen. Det krävs en kraftansträngning helt utan like från din sida. Ska du få glädjen tillbaka måste bitterheten bort, och det är bara du som kan helt enkelt bestämma dig för att vägra känna vid den. Vässa dolken, säger jag, det är dags för ett absolut sista offer. Död åt monstret!

Är det inte det som står på vägskyltarna vid det där vägskälet förresten? Om det står Bitterhet 5 km och Ensamhet 10 km (ja, ensamhet också, för vem vill lyssna på bittermamman i längden?) på skylten som pekar mot nordväst, ja då borde det rimligtvis stå Glädje och Gemenskap i riktning mot nordost.

Visst låter jag misstänkt insiktsfull förresten? Som om jag varit med om det själv rentav?

Familjens stiligaste vän packade sina väskor i somras och delade ut sina gardiner och fåtöljer till vännerna. Det gav en känsla av slutgiltighet. “Hon ska hjälpa bebisar i Afrika”, sa barnen. Och jag grät.

Jag berättade för barnen hur gamla de kommer att vara när hon flyttar tillbaka till oss igen. Då såg jag min egen sorg flytta över till barnens ögon. Det här var ett avsked, ett av de värsta, deras första.

Mejlen som nu kommer från långt borta i sydost är sandiga, sjukdomsbeströdda. De ångar av styrka ändå. Den här kvinnan, som ser ut som ett solblekt vetestrå, är fullständigt oknäckt. Hon pluggar in ett nytt språk, hon duckar för kriget i landet, och hon håller sitt fokus.

“Glöm mig inte”, skriver hon för säkerhets skull, som om vi hade den valmöjligheten.

Jag försökte avråda mina två tjejkollegor från att klippa håret kort inför sommaren. För det har jag själv gjort och ångrat. Man tror att ansiktet kommer att se accentuerat kvinnligt ut när det ramas in av kort hår – men det gör det inte. Man tror man blir som Keira men när man ser sig själv i spegeln på morgonen är det en Kiba man ser, förklarade jag. De skrattade med den där lilla igenkänningen i blicken – den som avslöjar att de identifierat en gnutta sanning i det roliga, och därför blir det extra roligt.

Allt är inte en story, tänkte jag sedan. Den senaste tiden har jag skapat turbulens i mitt liv och det har krävts enorma ansträngningar av mig att se livssituationen som något annat än en story, annat än ett drama där jag själv är min egen narrator, och istället distansera mig, sammanfatta och planera; se fakta. Precis som Kalle i Kalle och Hobbe blir jag annars så lätt en Spiff.

Men när jag distanserat mig, analyserat och sammanfattat mitt liv som det varit ser jag det igen: det blev ju… en story. Och tanken går inte att koppla ifrån längre.

Inte alls.

Sitter i buss nummer 40, den som dyker rakt igenom ett nördigt och småborgerligt Haga. Kassarna är fulla med allt möjligt för en enklare vardag (smygrean har startat, står det i Clas skyltfönster) och jag tittar på busschaufförens profil i backspegeln. Vilken fint krökt näsa! Han måste vara nordafrikan, kanske tunisier eller marockan. Istället för HST:s blåa uniform har han en välstruken vit skjorta på sig. Och han kör mjukt. Molnen ovanför Helsingfors har dränkt gatorna. Oförberedda och otillräckliga arbetar gatubrunnarna för att suga i sig allt vatten. Bussen plogar sig igenom vattenmassorna och bildar vallar, flera meter breda.

Plötsligt tvärstannar min buss. Det finns inga hinder på vägen, inga galna bilister, inga rödljus, inga regnförblindade cyklister. Jag följer busschaufförens blick ut på gångbanan vid sidan av: där hjälper en pappa sin midjelånga pojke med regnjackan. De skulle ha blivit genomvåta båda två om chauffören hållit farten. Han stoppade vattenvallen, tänker jag häpet.

Jag hör min inre protest, lite trött i rösten: Let go, allt är inte en story. Och så, äntligen, den starkare rösten jag kallar visshet, tvär och bestämd: Jo, det är det visst. Allt är en story!

Vi lever en story.

Hur det gick med mina kollegors frisyrer? Det blev kortklippt för båda.

Bukarest är en kvinna som tagit sig ur ett förhållande med en psykopat. En tid efteråt var hon lemlästad och full med blåmärken. Självförtoendet var krossat. Hon var chockad över att det faktiskt gick att bli kvitt den jäveln – hur k u n d e han behandla mig så och: inte kommer han väl ändå tillbaka? Åren går, tiden läker och hon börjar försiktigt räta sin rygg och samla på självkänsla. Hon gör sig vacker igen och gör det bästa hon kan av de ärr som misshandeln lämnat på hennes kropp. Skammen är borta.

Överallt ser man nämligen spår efter Ceausescu. Grandiosa skrytbyggen som arbetarna betalt för och raka motsatsen, osannolikt fula gråa lådor till höghus, numera sorgligt förfallna. Det är rysligt hur närvarande historien är, jag hör de kommunistiska barnkörerna sjunga onatrurligt dresserat. Det är så absurt. Det känns som att stiga in i ett gultonat vykort från åttiotalet, eller in i en dokumentärfilm.

Men denna kvinna har alltså rest sig. Hon blickar en rakt i ögonen med ett fantastiskt trots: well, take me as I am or leave me.

Vad man idag tycker om den forna diktatorn verkar variera. Maria säger att de unga inte har några problem att tala om honom, kanske är det så att historien inte berör den som inte minns. Hon säger också att diktatorn fortfarande har anhängare.

Själva märker vi av en viss förtegenhet. På vårt hotell säger receptionstjejen som går igenom kartan med oss att det stora parlamentshuset – världens näst största byggnad – finns alldeles här, bakom de här husen. ”I dont’t know if you know about… ” hon låter meningen dö ut och vi säger ingenting, för vi fattar inte varför hon är så påtagligt dramatisk. På gatan är det senare en härlig äldre herre, komplett med käpp och stärkt krage, som stannar oss som så tydligt är turister, och han håller en halvtimmes föreläsning åt oss. Där i det där huset mina landsmän hölls fången. Här, här och här mejades mina landsmän ner av militären i december 1989. Här blödde de. Efteråt tvättade vi gatorna tillsammans. Min man chansar och frågar vid namn om det var diktatorn som gjorde det, och den äldre upprepar:
Yes. Him. Ceausescu. Det sista säger han försiktigt som ett barn som lär sig ett nytt ord. När vi skiljs åt säger han som ett sista vänligt råd: And never speak his name. Börjar inse att Ceausescu är något av en Rumäniens Voldemort, he who must not be named.

Vi traskar till parlamentshuset för att se var denne Voldemort, den slusken Jack, brukade hålla hus.

På piatsan nylanseras Coca-Cola Zero idag. Ta på dig ögonbindeln (bifogas som giveaway) – du kommer inte att känna skillnaden mellan originalet och zero!

Min vän och jag nordic walkar i skogen. Vi kan kalla henne Anna. Hon har blivit bjuden på Mary Kay-visning, säger hon och jag blir smått road, för hon har som vana att glatt dyka upp på dylika home network-tillställningar och smaka på hembakta pajer och slurpa te och sedan glatt meddela sitt tack, jag är inte här för att köpa, helt utan att känna av kraven att inhandla överprissatta plastburkar – som förresten inte håller vad de lovar. Själv känner jag mig tvungen att köpa något för pressen som de hembakta pajerna skapar blir för stor, och så är jag arg på systemet som bygger just på denna känsla av att stå i skuld.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Dagisets påskfest med maskerad nalkas.

Syr in en musdräkt på natten. Flickan vill ha endast en kaninsvans på morgonen. Hon gråter som en mistlur när jag för henne, för hon avskyr uppståndelse.

Men väl hemma tar vi ut svängarna i en orange bunnydräkt och Clas Ohlsons ansiktsfärg. Det känns som att vi bearbetar morgonens trauma tillsammans.

Jag har så dåligt samvete för att jag inte sått påskgräs, för att jag tvingar min dotter på maskerad, och för att jag – faktiskt – tar min febriga son till jobbet idag. Därför känns det bra att se att barnen sått gräs på dagis.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Har precis sett Abba explodera på den vita duken i tusen nyanser.

Vi fans börjar tro att det inte finns någonting som Meryl Streep inte klarar av. I rollen som Donna ålar hon sig utmanande i par påsiga hängselbyxor, ansiktet vrider hon till en vampig dåsig min och händerna följer samma banor på kroppen som Madonnas på Like a Virgin-videon. Föga hett, men med stor värme och skämtsamhet, och man skymtar det undanpressade vrålskrattet i blicken. Åh, så roligt de har haft när de har filmat allt detta. De där skyhöga glittriga platåskorna och barocka trumpetärmarna, det är beyond Abba, det är ju Austin Powers, ljuvliga överdrifter och underbara övertramp! Alla låtarna hör jag på ett nytt sätt. Hela filmen är ett fyrverkeri. Genomtänkt. Genialt!

Tänker lite flyktigt på Ageta och Frida, och plötsligt känns deras blyga och smått seriösa framträdanden väldigt fjärran. Det är ju den här tokiga glädjen som alltid funnits instängd i Abbalåtarna som världen behöver just nu. Amatörrösterna tillför en känsla av närhet och kompenserar för att det är en död bioduk vi hurrar för.

Vilken konst av filmmakaren att mitt i allt detta tassigt farsaktiga plötsligt tvinga fram tårar. De nyare låtarna är likvärdiga pärlor i halsbandet. Sången Slipping Through My Fingers tar ett ordentligt grepp om mig och när mamman uttalar orden that well-known sadness och there’s that odd melancholy feeling and a sense of guilt I can’t deny träffar de precis. Texten sammanfattar med några meningar hur det är att vara mamma och känna hur barnens barndom flyr.

När den mogna kvinnotrion brast ut i Dancing Queen märkte jag att jag stod. Fann mig men stämde snart in precis som väninnan bredvid.

Det är sällan man blir så upprymd och genuint glad av en film.

När finska frissor känner på mitt hår uttrycker de samma budskap på olika sätt: Vilken hiskelig massa hår du har, kvinna, kom och känn på det här, alla frissakollegor! När jag läste Zadie Smiths bok White Teeth noterade jag inte vad titelns vita tänder relaterade till. Däremot minns jag fortfarande precis huvudpersonens tjocka bångstyriga hår. Det var litteratur som verkligen berörde mig.

Frissan vi ramlar över på Koh Samui klipper våra barn billigare och snyggare än någon någonsin. Jag börjar känna viss tillit till denna frissa. Och kommer själv tillbaka dagen efter.

När jag sätter mig i stolen ökar tilliten: hon har sett tjockt hår förut och vet att tjockheten är framförallt ett problem. Gud har tydligen skapat mina gener i samma veva som thailänningarnas. Jag skulle kunna pussa henne när hon säger:
– Is too much hair. Is too curly. I cut.

Och hon klipper mig precis så kort i nacken som jag alltid velat vara och som finnarna konsekvent stenvägrat att göra. Det är steg ett.

Steg två: jag vill ha en lite ljusare brun nyans i håret. Jag bläddrar fram till ett foto av Elle McPherson i sandfärgat hår. Hon ser ut som en dröm.
– This colour? Can do, säger hon stensäkert.
För att cirekeln ska slutas på alla möjliga sätt råkar jag läsa i en Zadie Smith-bok medan jag klipps och färgas. Efter fyra timmar i frisörstolen tittar jag upp från boken och ser ett förnyat jag i spegeln. Jag bär en billig peruk av enfärgad nylon. En gul potta har jag på huvudet! Jag ser ut som en ryss som experimenterat med väteperoxid. Nej, jag ser ut som en hora vars rikaste stamkund egentligen tycker om blondiner men inte har råd med en äkta! Jag ser fruktansvärd ut. Ansiktet är inte längre lätt brunt, det är grisrosa mot det gula. Jag känner ren panik.

Färgkartan var förstås ämnad för svart thaihår. Tydligen skapades inte jag och thaikvinnorna på samma dag trots allt!

Jag springer hem till hotellet, tacksam för mörkret som fallit. Min man har varit orolig för att jag dröjt så han är bara glad över att se att jag lever. Jag tigger om familjens kärlek: visst tycker ni om mig fast jag ser konstig ut? De kramar om mig allihop och tycker att jag är fin.

Också vår nya vän på hotellrestaurangen, Guy, noterar skillnaden och vill känna på mitt hår. Håret ser superfint ut, säger han. Du ser yngre ut! Och priset? Ååh! ropar han, det var ett bra pris! Han betalar nästan lika mycket för klippning och färg fast han har killhår! Det där gula går bort när du simmar här ett par veckor. Och så blir du brun i ansiktet. Tro mig. Han tröstar mig som en vis mamma och jag blir lugn.

Jag tycker så småningom att det hela är komiskt. Då vågar min man skämta att han alltid önskat sig en egen Ljubljana med blekt kalufs.

Uppdaterad med bild 31.1.2008

Har faktiskt lite svårt med dessa femtio-sextioåriga framtunga och ofta motbjudande karlar med unga thailändskor i hälarna. Idag pekade Bosse ut en ny sorts thailändska åt mig: denna bar parasoll åt mannen. Är inte det där en konkubinsk gärning? frågar min man lite diskret.

Dessa kvinnor är änglar. Vad männen är vet jag inte än, för jag kämpar mot mina fördomar.

På hotellet har vi en thaikvinna som sköter mannens ärenden. Hon går till apoteket, serverar vatten, brer solkräm som åt ett barn. Mannen har en son som är fyrtiosex, lika gammal som hon själv kan jag tro. Hon sköter till och med om sonens ögoninflammation.

Har talat med sonen, en britt. Han säger sig ha förälskat sig i en thailändska och upptäckt nyligen att hon inte var trogen. Så han kom hit till ön för att återfå sina krafter istället. Jag ser min spegelbild i hans solglasögon och märker att jag inte tror på hans version av sanningen.

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

När killarna lämnade hushållet igår för att byta till sommardäck och tvätta bilen och andra dylika maskulina uppdrag passade jag och babydottern (1 år 4 mån) på.

Han har precis fyllt tre år och fått alla möjliga manicker som kompletterar hans tågbana. Vi kastar oss över pojkhimlen. En tågstation med stins som ropar ut stationsnamn på olika språk bara man trycker på knappen. Ett batteridrivet lok. Två brandvagnar med brandman och brandsiren. Mamma bygger en rund tågbana och tåget far iväg. Babydottern rättar till tåget när det håller på att skena ur. Hon skuffar försiktigt när loket går långsamt. Då och då trycker hon på stationsknappen. Mest trycker hon på brandsirenknappen och skriker av lycka varje gång. Hennes fingrar skakar av iver. Vi leker länge med de förbjudna leksakerna och jag försäkrar dig: vi känner ett djupt samförstånd.

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.

(Bilden är från Avotakka.)

Åååh, nu vet jag inte vad jag ska säga för att inte försäga mig. Kanske så här:

Ikväll såg jag en film för alla som
• har en mor
• förlorat sin mor
• är en mor
• är en dotter
• har en dotter
• förlorat en dotter.
Kort sagt
• alla kvinnor
• alla som älskar kvinnor.
Eller
• alla som älskar Almodóvar.
Eller
• alla som tycker att Penelope Cruz är attraktiv.

Klev ur biosalongen i ett rus. Ojoj vilken lycka att få se en så bra film att den liksom ärar sin publik och belönar den så fint. Volver är verkligen värd alla överorden och utmärkelser den fått.

(Invändningar mot spanskan i rubriken? Ber om ursäkt.)