Familjens stiligaste vän packade sina väskor i somras och delade ut sina gardiner och fåtöljer till vännerna. Det gav en känsla av slutgiltighet. “Hon ska hjälpa bebisar i Afrika”, sa barnen. Och jag grät.

Jag berättade för barnen hur gamla de kommer att vara när hon flyttar tillbaka till oss igen. Då såg jag min egen sorg flytta över till barnens ögon. Det här var ett avsked, ett av de värsta, deras första.

Mejlen som nu kommer från långt borta i sydost är sandiga, sjukdomsbeströdda. De ångar av styrka ändå. Den här kvinnan, som ser ut som ett solblekt vetestrå, är fullständigt oknäckt. Hon pluggar in ett nytt språk, hon duckar för kriget i landet, och hon håller sitt fokus.

“Glöm mig inte”, skriver hon för säkerhets skull, som om vi hade den valmöjligheten.

Jag försökte avråda mina två tjejkollegor från att klippa håret kort inför sommaren. För det har jag själv gjort och ångrat. Man tror att ansiktet kommer att se accentuerat kvinnligt ut när det ramas in av kort hår – men det gör det inte. Man tror man blir som Keira men när man ser sig själv i spegeln på morgonen är det en Kiba man ser, förklarade jag. De skrattade med den där lilla igenkänningen i blicken – den som avslöjar att de identifierat en gnutta sanning i det roliga, och därför blir det extra roligt.

Allt är inte en story, tänkte jag sedan. Den senaste tiden har jag skapat turbulens i mitt liv och det har krävts enorma ansträngningar av mig att se livssituationen som något annat än en story, annat än ett drama där jag själv är min egen narrator, och istället distansera mig, sammanfatta och planera; se fakta. Precis som Kalle i Kalle och Hobbe blir jag annars så lätt en Spiff.

Men när jag distanserat mig, analyserat och sammanfattat mitt liv som det varit ser jag det igen: det blev ju… en story. Och tanken går inte att koppla ifrån längre.

Inte alls.

Sitter i buss nummer 40, den som dyker rakt igenom ett nördigt och småborgerligt Haga. Kassarna är fulla med allt möjligt för en enklare vardag (smygrean har startat, står det i Clas skyltfönster) och jag tittar på busschaufförens profil i backspegeln. Vilken fint krökt näsa! Han måste vara nordafrikan, kanske tunisier eller marockan. Istället för HST:s blåa uniform har han en välstruken vit skjorta på sig. Och han kör mjukt. Molnen ovanför Helsingfors har dränkt gatorna. Oförberedda och otillräckliga arbetar gatubrunnarna för att suga i sig allt vatten. Bussen plogar sig igenom vattenmassorna och bildar vallar, flera meter breda.

Plötsligt tvärstannar min buss. Det finns inga hinder på vägen, inga galna bilister, inga rödljus, inga regnförblindade cyklister. Jag följer busschaufförens blick ut på gångbanan vid sidan av: där hjälper en pappa sin midjelånga pojke med regnjackan. De skulle ha blivit genomvåta båda två om chauffören hållit farten. Han stoppade vattenvallen, tänker jag häpet.

Jag hör min inre protest, lite trött i rösten: Let go, allt är inte en story. Och så, äntligen, den starkare rösten jag kallar visshet, tvär och bestämd: Jo, det är det visst. Allt är en story!

Vi lever en story.

Hur det gick med mina kollegors frisyrer? Det blev kortklippt för båda.

Bukarest är en kvinna som tagit sig ur ett förhållande med en psykopat. En tid efteråt var hon lemlästad och full med blåmärken. Självförtoendet var krossat. Hon var chockad över att det faktiskt gick att bli kvitt den jäveln – hur k u n d e han behandla mig så och: inte kommer han väl ändå tillbaka? Åren går, tiden läker och hon börjar försiktigt räta sin rygg och samla på självkänsla. Hon gör sig vacker igen och gör det bästa hon kan av de ärr som misshandeln lämnat på hennes kropp. Skammen är borta.

Överallt ser man nämligen spår efter Ceausescu. Grandiosa skrytbyggen som arbetarna betalt för och raka motsatsen, osannolikt fula gråa lådor till höghus, numera sorgligt förfallna. Det är rysligt hur närvarande historien är, jag hör de kommunistiska barnkörerna sjunga onatrurligt dresserat. Det är så absurt. Det känns som att stiga in i ett gultonat vykort från åttiotalet, eller in i en dokumentärfilm.

Men denna kvinna har alltså rest sig. Hon blickar en rakt i ögonen med ett fantastiskt trots: well, take me as I am or leave me.

Vad man idag tycker om den forna diktatorn verkar variera. Maria säger att de unga inte har några problem att tala om honom, kanske är det så att historien inte berör den som inte minns. Hon säger också att diktatorn fortfarande har anhängare.

Själva märker vi av en viss förtegenhet. På vårt hotell säger receptionstjejen som går igenom kartan med oss att det stora parlamentshuset – världens näst största byggnad – finns alldeles här, bakom de här husen. ”I dont’t know if you know about… ” hon låter meningen dö ut och vi säger ingenting, för vi fattar inte varför hon är så påtagligt dramatisk. På gatan är det senare en härlig äldre herre, komplett med käpp och stärkt krage, som stannar oss som så tydligt är turister, och han håller en halvtimmes föreläsning åt oss. Där i det där huset mina landsmän hölls fången. Här, här och här mejades mina landsmän ner av militären i december 1989. Här blödde de. Efteråt tvättade vi gatorna tillsammans. Min man chansar och frågar vid namn om det var diktatorn som gjorde det, och den äldre upprepar:
Yes. Him. Ceausescu. Det sista säger han försiktigt som ett barn som lär sig ett nytt ord. När vi skiljs åt säger han som ett sista vänligt råd: And never speak his name. Börjar inse att Ceausescu är något av en Rumäniens Voldemort, he who must not be named.

Vi traskar till parlamentshuset för att se var denne Voldemort, den slusken Jack, brukade hålla hus.

På piatsan nylanseras Coca-Cola Zero idag. Ta på dig ögonbindeln (bifogas som giveaway) – du kommer inte att känna skillnaden mellan originalet och zero!

Min vän och jag nordic walkar i skogen. Vi kan kalla henne Anna. Hon har blivit bjuden på Mary Kay-visning, säger hon och jag blir smått road, för hon har som vana att glatt dyka upp på dylika home network-tillställningar och smaka på hembakta pajer och slurpa te och sedan glatt meddela sitt tack, jag är inte här för att köpa, helt utan att känna av kraven att inhandla överprissatta plastburkar – som förresten inte håller vad de lovar. Själv känner jag mig tvungen att köpa något för pressen som de hembakta pajerna skapar blir för stor, och så är jag arg på systemet som bygger just på denna känsla av att stå i skuld.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Dagisets påskfest med maskerad nalkas.

Syr in en musdräkt på natten.

Flickan vill ha endast en kaninsvans på morgonen.

Hon gråter som en mistlur när jag för henne, för hon avskyr uppståndelse.

Men väl hemma tar vi ut svängarna i en orange bunnydräkt och Clas Ohlsons ansiktsfärg. Det känns som att vi bearbetar morgonens trauma tillsammans.

Jag har så dåligt samvete för att jag inte sått påskgräs, för att jag tvingar min dotter på maskerad, och för att jag – faktiskt – tar min febriga son till jobbet idag. Därför känns det bra att se att barnen sått gräs på dagis.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Har precis sett Abba explodera på den vita duken i tusen nyanser.

Vi fans börjar tro att det inte finns någonting som Meryl Streep inte klarar av. I rollen som Donna ålar hon sig utmanande i par påsiga hängselbyxor, ansiktet vrider hon till en vampig dåsig min och händerna följer samma banor på kroppen som Madonnas på Like a Virgin-videon. Föga hett, men med stor värme och skämtsamhet, och man skymtar det undanpressade vrålskrattet i blicken. Åh, så roligt de har haft när de har filmat allt detta. De där skyhöga glittriga platåskorna och barocka trumpetärmarna, det är beyond Abba, det är ju Austin Powers, ljuvliga överdrifter och underbara övertramp! Alla låtarna hör jag på ett nytt sätt. Hela filmen är ett fyrverkeri. Genomtänkt. Genialt!

Tänker lite flyktigt på Ageta och Frida, och plötsligt känns deras blyga och smått seriösa framträdanden väldigt fjärran. Det är ju den här tokiga glädjen som alltid funnits instängd i Abbalåtarna som världen behöver just nu. Amatörrösterna tillför en känsla av närhet och kompenserar för att det är en död bioduk vi hurrar för.

Vilken konst av filmmakaren att mitt i allt detta tassigt farsaktiga plötsligt tvinga fram tårar. De nyare låtarna är likvärdiga pärlor i halsbandet. Sången Slipping Through My Fingers tar ett ordentligt grepp om mig och när mamman uttalar orden that well-known sadness och there’s that odd melancholy feeling and a sense of guilt I can’t deny träffar de precis. Texten sammanfattar med några meningar hur det är att vara mamma och känna hur barnens barndom flyr.

När den mogna kvinnotrion brast ut i Dancing Queen märkte jag att jag stod. Fann mig men stämde snart in precis som väninnan bredvid.

Det är sällan man blir så upprymd och genuint glad av en film.

När finska frissor känner på mitt hår uttrycker de samma budskap på olika sätt: Vilken hiskelig massa hår du har, kvinna, kom och känn på det här, alla frissakollegor! När jag läste Zadie Smiths bok White Teeth noterade jag inte vad titelns vita tänder relaterade till. Däremot minns jag fortfarande precis huvudpersonens tjocka bångstyriga hår. Det var litteratur som verkligen berörde mig.

Frissan vi ramlar över på Koh Samui klipper våra barn billigare och snyggare än någon någonsin. Jag börjar känna viss tillit till denna frissa. Och kommer själv tillbaka dagen efter.

När jag sätter mig i stolen ökar tilliten: hon har sett tjockt hår förut och vet att tjockheten är framförallt ett problem. Gud har tydligen skapat mina gener i samma veva som thailänningarnas. Jag skulle kunna pussa henne när hon säger:
– Is too much hair. Is too curly. I cut.

Och hon klipper mig precis så kort i nacken som jag alltid velat vara och som finnarna konsekvent stenvägrat att göra. Det är steg ett.

Steg två: jag vill ha en lite ljusare brun nyans i håret. Jag bläddrar fram till ett foto av Elle McPherson i sandfärgat hår. Hon ser ut som en dröm.
– This colour? Can do, säger hon stensäkert.
För att cirekeln ska slutas på alla möjliga sätt råkar jag läsa i en Zadie Smith-bok medan jag klipps och färgas. Efter fyra timmar i frisörstolen tittar jag upp från boken och ser ett förnyat jag i spegeln. Jag bär en billig peruk av enfärgad nylon. En gul potta har jag på huvudet! Jag ser ut som en ryss som experimenterat med väteperoxid. Nej, jag ser ut som en hora vars rikaste stamkund egentligen tycker om blondiner men inte har råd med en äkta! Jag ser fruktansvärd ut. Ansiktet är inte längre lätt brunt, det är grisrosa mot det gula. Jag känner ren panik.

Färgkartan var förstås ämnad för svart thaihår. Tydligen skapades inte jag och thaikvinnorna på samma dag trots allt!

Jag springer hem till hotellet, tacksam för mörkret som fallit. Min man har varit orolig för att jag dröjt så han är bara glad över att se att jag lever. Jag tigger om familjens kärlek: visst tycker ni om mig fast jag ser konstig ut? De kramar om mig allihop och tycker att jag är fin.

Också vår nya vän på hotellrestaurangen, Guy, noterar skillnaden och vill känna på mitt hår. Håret ser superfint ut, säger han. Du ser yngre ut! Och priset? Ååh! ropar han, det var ett bra pris! Han betalar nästan lika mycket för klippning och färg fast han har killhår! Det där gula går bort när du simmar här ett par veckor. Och så blir du brun i ansiktet. Tro mig. Han tröstar mig som en vis mamma och jag blir lugn.

Jag tycker så småningom att det hela är komiskt. Då vågar min man skämta att han alltid önskat sig en egen Ljubljana med blekt kalufs.

Uppdaterad med bild 31.1.2008

Har faktiskt lite svårt med dessa femtio-sextioåriga framtunga och ofta motbjudande karlar med unga thailändskor i hälarna. Idag pekade Bosse ut en ny sorts thailändska åt mig: denna bar parasoll åt mannen. Är inte det där en konkubinsk gärning? frågar min man lite diskret.

Dessa kvinnor är änglar. Vad männen är vet jag inte än, för jag kämpar mot mina fördomar.

På hotellet har vi en thaikvinna som sköter mannens ärenden. Hon går till apoteket, serverar vatten, brer solkräm som åt ett barn. Mannen har en son som är fyrtiosex, lika gammal som hon själv kan jag tro. Hon sköter till och med om sonens ögoninflammation.

Har talat med sonen, en britt. Han säger sig ha förälskat sig i en thailändska och upptäckt nyligen att hon inte var trogen. Så han kom hit till ön för att återfå sina krafter istället. Jag ser min spegelbild i hans solglasögon och märker att jag inte tror på hans version av sanningen.

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)