Jag skaffade flera par skor inför sommaren i år, och de snyggaste är dödliga vapen. Mina bruna Faith-skor är så högklackade att jag blir invalidiserad av ryggont som varar i två dygn. De vita är så stela att jag inte kan röra fötterna i dem utan går som en robot. De skaver också. Men jag känner mig fin. Mest har jag dock gått i gamla flipflops bara för att skona mig, men de föll isär till slut.

Jag är på väg till Prisma, stormarknaden, med barnen. Eftersom det börjar bli höst och de vita riskerar att åka oanvända in i garderoben snart väljer jag dem.
“Nu går vi! Kom Noah!” ropar jag.
Noah är två år och fem månader gammal, men han kastar en blick på mina fötter, försvinner och kommer tillbaka med ett par mer slitna, men himmelskt bekväma röda slip-ins. Han ställer dem framför mig och befaller:
“Mamma ta dom nona.”
Krånglar han?
“Ska mamma ta de skorna?” frågar jag osäkert.
“Joo. Vita nona itte ba. Mamma få ont. Mamma aj aj. Mamma daja totton. Döda nona baa! Mamma må ba.” [Vita skorna är inte bra, mamma får ont, mamma måste till doktorn. Röda skorna bra; mamma mår bra.]
Han är nästan andfådd och jag tror knappt mina öron. Men min son har bestämt sig. Jag byter snällt till de röda slitna, och han säger:
“NUU dara titen.” [Nu kan vi fara till butiken.]

Och jag följer den förnuftige fogligt ut genom dörren.

(Fotnot: Bildens sko har ingenting med textens skor att göra.)

Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? :-)) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?

Det händer att vi grubblar över detta med utseende och tro med mina väninnor. En del av oss får dåligt samvete av att göra sig vacker i och med att skönhet är oerhört skuldbelastat i många kretsar.

En vänlig profetissa sa så underbart övertygande till mig en gång att vi är döttrar till en kung och en sådan ska bära sig med samma stolthet och värdighet. ”Se bara på den perfekta kvinnan i ordspråksboken, också hon klädde sig i purpur.” (Ja, hon som vaknar först och somnar sist av alla, och som däremellan ger oss dödliga kramp i prestationskörteln.) Hon utryckte sig på ett sätt som fick mig att förstå någonting nytt och stort om Gud. Det finns ingenting grått och ödmjukt ursäktande över Guds skaparkraft. Det är han som är källan för allt det sköna; vi speglar honom så gott vi kan.

Egentligen känns det dumt att slösa ord på detta. Man behöver ju bara se på skapelsen för att ana hurdan smak vår skapare har. Riktigt komiskt är det när man läser beskrivningen över det nya Jerusalem. Men det är väl bara jag som tänker “Versace” när jag läser hur porten ser ut (?).

Ett tag sedan meddelade jag morskt här att jag skulle ge mig i kast med två böcker samtidigt: The Da Vinci Code (några år efter boomen) och Captivating – Unveiling the Mystery of a Woman’s Soul. Jag hade inte en tanke på att det skulle finnas en idé med att läsa just dessa två vitt skilda böcker samtidigt. Läser man dem och tänker ”kristendomens kvinnobild” är det plötsligt meningsfullt.

Dan Brown låter oss förstå att kvinnans egenart alltid har setts som ett hot. Kvinnor som ”tänkte fritt” brändes på bål. Kvinnor har i alla tider förtryckts, fängslats, dränkts i kristendomens namn. Anklagelserna som riktas mot kyrkan är ingalunda nya. Däremot är det sällan man hör att kvinnan är kristendomens värsta fiende. Skulle Maria från Magdala vara Jesu hustru skulle detta kvinnohat raseras och världen skulle bli jämställd.

John och Stasi Eldredge har uppfattat verkligheten annorlunda. Gud skapade människan till sin avbild – mannen och kvinnan skapar denna avbild tillsammans. Mannen fick vissa av Guds drag, medan kvinnan fick andra. Kvinnan fick bland annat Guds skönhet, en inre skönhet som tröstar, uppmuntrar, attraherar. Kvinnan är den ondes främsta hatobjekt (med Eva som första offer) och därför har kvinnor i alla tider misshandlats. Självaste orsaken till den ondes hat av kvinnor är hennes skönhet som bär en oerhörd god kraft som förmår göra under om den fick regera. Eldredgarna är onödigt poetiska och sentimentala när de framför sina kvinnolovordande idéer, och mycket i boken tycks byggas på ganska lösryckta citat. Precis som Dan Brown kommer Eldredgarna ändå med någonting nytt som ger näring åt tanken.

Behöver jag nämna att jag tycker att Dan Brown med sina gnostiska funderingar förlorar i min jämförelse? Att kvinnan inte skulle vara god är väl just en gnostisk, inte urkristen tanke! Gud skapade ju man och kvinna till sin avbild och

Gud såg

att allt som han hade gjort

var mycket gott.

1 Mos 1: 31, Bibel 2000

För övrigt vill jag varna litteraturälskare för Da Vincikoden ur stilistisk synvinkel sådär. En svensk recensent klagade på ”tjatiga cliffhangers” (o ja) och språkliga klichéer samlas sällan så tätt som här. Jag tål inte heller tanken att sanningen som koncept skulle vara fullt så subjektiv som den är i Browns värld. Filmen ger jag två stjärnor (de stackars skådisarna gör sitt bästa av det usla manuset) och boken får rentav en hel (för spännande är den, och idén är minsann ny).)

(Vänta med att läsa tills du sett filmerna – om du ska se dem, dvs.)

Vi har anlitat barnvakter i tät takt på sistone. Det har blivit ovanligt mycket bio, och jag har fått beundra tre av mina favoritskådespelerskor i bra roller.

Jodie Foster är en av dem. I The Inside Man är hon en riktig överklasshynda, Madeline White. Det är hon som uttalar den ena av filmens kungstankar: en del av oss väljer att bli rika på andras misär. Det gäller i hög grad henne själv, och så den värdige gråhårige bankchefen vars bank rånas (på ett sätt never seen before), och till och med den sympatiske negotiatorn som ska reda ut gisslandramat.
Det är många som står som vinnare när gisslandramat är över. Ingenting gör vi utan själviska motiv – det är den andra kungstanken.

En annan av mina favoritskådespelerskor är Julianne Moore. Hon är magnifik som Brenda Martin i Freedomland. Jag känner igen människan när jag ser på henne. Jag minns till och med människor som delar Brendas blick, röst och historia – människor som jag för länge sedan tappat kontakten med.
Liksom i Capote får man som åskådare åter igen öva sig i att ha medkänsla för skurken. Det känns lite nyttigt så länge brottet inte glorifieras. Det är inget problem i denna film, magen vänder sig i avsky. Men ”berättaren” vill beröra till vilket pris som helst när han väljer att skada ett barn i sin film, tycker jag som är en mor.

Man kan nästan säga att Woody Allen glorifierar brottet i sin geniala thriller Match Point. Det är kanske orsaken till att man lämnade biosalongen i ett verkligt underligt sinnestillstånd, en blandning av skuld och lättnad. Bosse, min man, gick tyst en stund och sa sedan: ”Vad glad man är att man lever ett så okomplicerat liv. Det kunde vara så mycket värre.” O ja.
England tycks vara ett fiffigt val av miljö för filmen. Ingen annanstans (?) skulle man på ett lika naturligt sätt kunna utnyttja klassamhället som ett så relevant element i berättelsen. Det blir ett kaos när huvudpersonen Chris försöker kombinera karriär (som chefens svärson) med lustfylld kärlek (utanför äktenskapet med en bohem). Distinktionen mellan överklass och arbetarklass framställs lika sublimt som man anar den i verkligheten i England. Fantastiskt. Man följer den klassklättrande Chris med andan i halsen, ungefär lika otåligt som en tennismatch.
Den tredje skådespelerskan som jag alltså hade tänkt prisa i höjderna spelar alltså bohemen Nola: Scarlett Johansson. Hon får återigen spela offer och urtyp av femme fatale. Farlig för männen men farligast för sig själv.

Av filmerna som helheter är det kanske bara Woody Allens som är sevärd.

Våra stackars barnvakter har fått hem förvirrade föräldrar, något tilltufsade av den råa verklighet som filmerna förmedlat. Vi har tittat till barnen ovanligt noga efter biokvällarna. Visst mår de bra trots att världen är så sjuk?