I Jan Lööfs illustrationer till Ta fast Fabian tar detaljerna aldrig slut. Noah pekar på en siare i ett tivolitält och säger:
- Han har minsann smutsigt mjöl i fickan.
Jag funderar en sekund och så exploderar jag av skratt. Skrattet smittar av sig, men att det heter på på riktigt mamma, man säger så, det får han fram.
- Det heter “han har minsann inte rent mjöl i påsen”, kvider jag, och så ligger vi där i våningssängen i en skrattande hög denna måndagkväll, jullovets första.

Jag är på jakt efter min kreativitet. Jag köpte min första moleskine. Nu undrar jag om det var vist.

“A pillar“, säger kreativitetsgurun Hugh MacLeod i mitt öra, och utvecklar sin tanke: “The more talented somebody is, the less they need the props. Meeting a person who wrote a masterpiece on the back of a deli menu would not surprise me. Meeting a person who wrote a master piece with a silver Cartier foun­tain pen on an antique writing table in an airy SoHo loft would SERIOUSLY sur­prise me.” Han sänker rösten och tillägger: “A fancy tool just gives the second-rater one more pillar to hide behind. Which is why there are so many second-rate art directors with state-of-the-art Macinotsh computers.”

Jag misstänker att min nya moleskine är en “prop”. Precis som min laptop, mitt fina staffli, min dyra målarduksrulle.

Tänker på Séraphine som i filmen igår målade med lera, blod och parafin också när hon skulle ha haft råd med fabriksproducerade oljefärger.

I det här sammanhanget borde det kännas som en uppmuntran att det på alla världens moleskines står att detta var anteckningsboken som Hemingway och Picasso föredragit. Men nej, det blir ju inte så.

Min stackars lilla moleskine kommer att tänka avundsjukt på sina förfäder. Inuti den här anrika bokpärmen kommer det att döljas mediokra idéer. Blask i lyxförpackning.

Så. Dags att vända fram det första bladet. Det är vitt och orört och fullt av förväntan.

Min make har tagit nachos i en skål och salsa i en annan, och stekt lite racletteost så den blivit knaprig och svettig. Tekopparna ryker på ett hemtrevligt sätt. Vi står i köket och försöker sammanfatta dagen för varandra, fast tröttheten värker i nacke och vader och ögonlock.

- Mathias var på kontoret idag och vi talade om poesi, säger maken lite oväntat.
- Ja han sysslar med poesiaftnar, var det idag han hade den isländska skalden på besök, säger jag, för Mathias är också min vän.
- Jaha? Han hade just varit på en arabisk poesiafton där alla andra pratade arabiska, säger min man och vi pausar en stund för att helt tyst tänka på vår gemensamma Mattis bland araberna.
När vi är klara med det fortsätter min man:
- Jag sa åt honom så här: “Poesi för mig är det som föds när nån säger ‘Okej gissa vad jag tänker på för ord NU.’ Och man försöker gissa och kastar fram:

klockan tre

balkongen

hemulen

jag undrar

varför”.
… Och bara för att bevisa det slog jag upp en diktbok och läste högt och det var precis så. Helt randoma ord utan stora bokstäver. Och Mathias spelade in allt på sin mobil.

Jag skrattar så jag viker mig dubbel. Mathias som lever dem, texterna alltså – egna och andras – och så min visuelle make som liksom tittar dem, och att dessa två karlar hittat en helt perfekt samexistens, ja det är ju så underbart att det blir poetiskt.

Dricker ur och känner, att allt är som det ska.

Johanna har försett sina vänner med ett redskap för vetenskaplig analys av belästhetsgrad. Jag har testkört det och kan intyga att resultatet är osvikligt. (För snygg, det är man ju.)

Klicka på länken!

(Det ska stå “64 % boknörd“.)

För ett fåtal år sedan blev jag och min man frälsta. MBTI-frälsta. MBTI står för Myers-Briggs Type Indicator och är ett verktyg för personlighetsanalys.

Man kan dela in hela världens befolkning i sexton huvudtyper.
Man får energi av att antingen vara
inåtvänd (I) eller utåtriktad (E)
och man tar in information antingen
intuitivt (N) eller erfarenhetsbaserat (S).
Dessutom agerar man antingen
rationellt (T) eller känslostyrt (F)
samt lever sitt liv antingen
organiserat (J) eller oplanerat (P).

Bokstavskombinationerna har namn. En ESFJ-person är en “provider” som drivs av plikter och medkänsla. En INFP-person är en “healer” som gärna konfronterar för att rätta till. Och så vidare, i fjorton variationer till.

Med den här upptäckten förvandlades allt. Plötsligt fick vi en ny värld att förvalta, rentav. Vi fick fritt inträde in i det förr så obegripliga, det här med människor som inte är som vi och som det är så synd om just därför. En bunt med universalnycklar! Som alla nyfrälsta ville vi dela med oss.

Till en början roade vi framförallt oss själva med att testa våra vänner. Vi utsatte dem för horder av jo/nja-frågor av typen “Jag föredrar kompetens snarare än medkänsla”. Jaha, det gör du? Då blir det ett T! Eller: Nehej, inte det? Då är du F! Våra vänner kände sig kanske kränkta och konfunderade efteråt – men å andra sidan kunde de trösta sig med att de från och med skulle få vara sig själva utan att behöva förklara sig.

Med tiden har vi lugnat oss något. MBTI-profilerna sitter ändå i ryggraden och jargongen är därefter.

Exempel 1. Lillflickan städar upp efter oss och väntar färdigklädd vid dörren medan vi andra irrar runt och letar efter kalsongerna, plånboken och mobilen en kvart till. Å nej, hoppas hon inte blir en SJ. Hur ska hon klara av att bo med oss?

Exempel 2. Sonen är nästan framme vid WC-dörren när han glömmer vart han är på väg. Suck, vad han är P, säger vi, och skuffar honom bestämt åt rätt håll igen. Tuppen var det!

Exempel 3. Jag var på bio med en ISTJ, säger mannen efter lediga kvällen, och jag fnissar. Såg de samma film såg de ändå var sin film.

Exempel 4. När min man har suttit på planeringsmöte med sin kollega (båda är de N) anar jag hur det gått till. Vi saknar en konkret S-plan, vi bara improviserar, klagar min man efteråt i telefon med kollegan. När han lägger på har ingenting förändrats. Eventuellt har en ny diffus (men inspirerande) framtidsvision kommit till.

Jag då? Jag är en ESFP, en “entertainer”. (Dock med kraftig dragning mot N och J.) Mina kors lär vara att jag dyrkar mig själv, blir lätt uttråkad, är opålitlig, håller inga deadlines och vantrivs i skuggan. Slå dessa om du kan! Helt okej snabbtester finns på nätet, exempelvis här.

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

(Bilden är från Avotakka.)

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.

Sjuttio år är hon, och pensionär. Jag tror att hon har slutat hoppas på att fullfölja fler drömmar i livet. Jag tror att alltför många av dem har gått i kras. Jag ser det i alla fall som en eventuell bekräftelse att hon sitter och läser för sitt barnbarn medan jag hör på, halvt passivt:

Perrette har en full mjölkkruka. Hon ska sälja mjölken på marknaden. På vägen dit drömmer hon om att byta mjölken mot en höna, hönan mot en ko, kossan mot ett hus, huset mot en gård, gården mot ett slott. Fantasin fångar henne så att hon snubblar i sin iver och krukan hon bär på faller i kras. Hon går gråtande hem, utan att äga vare sig slott eller pengar för mjölken. Pappa Mjölkbonden säger: “Gråt inte över spilld mjölk.”

Och myntar därmed uttrycket. Men nu avbryter jag. “Var det allt? Så deprimerande!”
Mormor ger sig inte. “Nej då, den fortsätter.”

Ibland gör vi som Perrette. Vi bygger luftslott. I våra drömmar kan vi allt, alla älskar oss, pengarna tar aldrig slut. Men verkligheten — den kan vi aldrig fly. Det lönar sig inte att drömma.

Nämen! tänker jag. Så absurt. Så sadistiskt. Kan detta verkligen vara fabelns budskap? Jag vet ju att det visst lönar sig att ta vara på sina drömmar. Drömmar är en drivkraft. Säkert en livsviktig sådan. Till och med Perrettes vision går att genomföra i verkligheten; det går att byta från ett rött gem till ett tvåvåningshus i Canada och bjuda in hela världen på housewarming om man vill och har tur. Det lönar sig alltid att försöka.

Barnbarnet ser bara förvirrat ut. Jag hoppas att han inte förstått ett ord av vad mormor precis läst. Att det är onödigt att gråta över spilld mjölk kan jag hålla med om förstås. Det gör han ju ibland. Bokstavligen.

Men inga barns drömmar ska kvävas mer. Jag ska konfiskera Perrette och mjölkkrukan vid tillfälle. Det har jag rätt till. Mitt namn står ju med crayolakrita på pärmens insida.

Tagged by Ben, min vän. He made a vast and very, very, very thorough investigation before answering the meme — you need to read the entire post to fully understand what I mean, it’s hilarious.

Well, here we go:
1. One book that changed your life: The trilogy starting with Out of the Silent Planet gave me a much-needed change of perspective. By C. S. Lewis, of course.
2. One book that you have read more than once: Pride and Prejudice by Jane Austen.
3. One book you’d want on a desert island: Since my husband brings our copy of Jungle Travel and Survival by John Walden I would bring The Chronicles of Narnia by C.S.Lewis. It would be conforting to read it in the evenings, after a hard day’s work of making fire and cracking coconuts.
4. One book that made you laugh: White teeth by Zadie Smith
5. One book that made you cry: The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood by Rebecca Wells. I’m kind of embarrassed, but I do recommend the book… to women, I guess. (And hey: they left my favorite parts out when they made the movie.)
6. One book that you wish had been written: My husband’s book. I know I’m going to love it.
7. One book that you wish had never been written: Some books are annoying. I like all the other stuff this author does, including her naïve paintings. The novel Kreisland is too disgusting, though. (It begins with a mother giving birth and eating the placenta … I’m just proving my point here )
8. One book that you’re currently reading: Shantaram by Gregory David Roberts. 800 pages to go!
9. One book you’ve been meaning to read: Catcher in the Rye by J.D.Salinger. Can’t believe I still haven’t read it.
10. Now tag five people. … well, Mathias needs to be tagged, being literature student and all, before anyone else does. And his hugely entertaining wife Carina. And please, Ann-Lois, Mia, Maria, and other ‘non-bloggers’, please do post your lists here, I would love to have them.

Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? ) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?

För ett år sedan lyssnade jag och tvåhundra andra mammor på Jari Sinkkonen, barnpsykologen som tar parti för barnen och kanske speciellt för pojkarna. Han har skrivit böcker som handlar om att födas till pojke, om könsroller, om fostran. Ofta är skolans fostran flickanpassad, påpekar han.

Pojkar måste få slåss. Får de inga bilar att leka med kör de rally med tvättsvampen i badet istället. Och pojkar måste få leka med vapen om de vill det. Det handlar inte om våldsfantasier, det handlar bara om att vara man. Män har mannaenergi som måste få utlopp. Män dras till vapen och vrålåk.

För att min point ska bli begriplig måste jag nämna att vi avskaffade teve för snart ett år sedan. Noah ser med andra ord ovanligt lite på teve. Om vi är hemma en hel dag får han se på dvd max en timme om dagen – det magra utbudet består av Wallace & Gromit och Byggare Bob och sånt.

Och för att återgå till Jari Sinkkonen fick min tilltro till honom oväntad bekräftelse igår:

Vi är på stranden, mina barn och jag. Jag har brett ut badlakan i skuggan av ett träd. Naomi sover i vagnen under en sval bomullsfilt, och Noah har lekt vid vattenbrynet och har brunbrända, sandiga händer. Han väntar nu på utlovade äppelklyftor. I handen har han en grov L-formad kvist. Plötsligt lyfter han kvisten och utstöter ett explosivt ljud (“Pww! Pww!”) medan han liksom bankar luften. Han ser hänförd ut. Jag blir med ens nyfiken.
“Är det ett verktyg? Nånting som Jamppa hade på landet?” (Jamppa är min svägerskas man, kanske något av en idol.)
“Nej. Dinen.”
“Pingvinen? I Wallace & Gromit?”
“Ja!! Åter tåd osså.”
Jag erinrar mig tågscenen i animationen “The Wrong Trousers” och det går upp ett ljus. Jag blir paff. Den kriminellt lagda pingvinen skjuter faktiskt skarpa skott mot Wallace och Gromit med ett vapen under den vilda tågjakten.
“Är det en pistol?” frågar jag ganska retoriskt, för jag vet att han aldrig hört benämningen på detta spännande nya verktyg förut. Han funderar en stund men väljer att endast avfyra några skott till inför mig, sin misstroende mamma. Och så äter vi lite äpplen och salta kex medan min hjärna försöker bearbeta faktumet att sonen som jag försökt beskydda från tevevåld precis skjutit sina första låtsasskott.