Boken låg i brevlådan när jag kom hem. Två timmar senare hade jag läst ut den.

Jag antog att Felicia kanske tyckt att mamman varit för sträng. Sådär som barn alltid tycker. Eller att ensamleken inte passade hennes personlighet. Att det var stressigt att följa ett schema. På den nivån.

Jag var inte beredd på detta. Att barnen låg inlagda på sjukhus på grund av undernäring i flera månader. Att barnen – flocken! – fick klara sig utan vuxna i flera dagar i sträck, när mamman bara försvann. Att Anna faktiskt var stupfull och krälade med blodiga knän på gräsmattan medan hon egentligen lärde tre spädbarn sova hela natten. Att hon inte ens dolde sina flaskor som normala alkoholister gör. Och de där vidriga männen, som kletade ner flickorna med sin närvaro.

Rummet gungar när jag läser ut sista sidan.

Jag går ner efter Barnaboken och börjar läsa i den. Den känns patologiskt lögnaktig nu.

Folk tycker att Felicia borde sitta tyst med sin ångest och hålla hämnden flr sig själv. Jag är däremot tacksam över boken. Nu har vi två extrema versioner – vi kan säkert själva komma fram till en nyanserad version av sanningen.

Jag har bevakat och sedermera klickat hem Felicia försvann. Jag väntar nu otåligt på att den ska landa hemma i brevlådan.

Boken kommer att gå åt som smör. Alla vi som någonsin haft ångest eller tvivel kastar oss över boken med en enda tanke på hjärtat: snälla säg att det inte gör någonting att det inte gick till hos oss som hos Anna Wahlgren.

Det handlar förstås om Anna Wahlgrens dotters bok. Dottern som växte upp med självaste uppfostringsgurun som mamma. Tusen gånger har jag tänkt: vet man hur barnen blev? Var är barnen i dag? Hur mår de? Och snart, så fort boken landat, vet jag hur ett av barnen mår.

I själva verket vet jag redan. Jag har läst Pia Ingströms HBL-recension och några Sverigesvenska artiklar och det är tydligt att ett av barnen inte mått bra.

När jag lusläste Barnaboken när jag hade min första, storögda baby i famnen greps jag en och annan gång av någonting som liknade panik. Jag lärde mig snabbt att hoppa över allt det skuldbeläggande, och ta ut allt det som kändes relevant. Och när jag lånade ut boken till andra mammor sa jag: här, den hjälper, men stryk allt som känns irrelevant och skuldbeläggande.

Relevant var ju det där med att barnets gråt på kvällen i mörkret är ingenting annat än en fråga: är det verkligen tryggt för mig att somna? Min man (det var bara han som orkade) lyckades övertyga barnen om att det är ok, att ingen varg (Annas uttryck) kommer och tar dem, och hela familjen sover som en stock sedan år ett. Det är säkert tiotusentals svenska barn som sover gott tack vare Anna Wahlgren.

Relevant var också det där med delaktigheten. Familjen är en flock. Ingen tjänar; alla deltar. Och nu steker pojken plättar åt flocken, han som fick vifta med diskborsten år noll. Tack vare Anna Wahlgren.

Lite relevant var det också att barnen behöver isolering och ensamhet ibland för att kunna koncentrera sig riktigt ordentligt. Ensamleken (som det hette) gjorde vi inte till en fast programpunkt, men definitivt till en återkommande vana. Barnet fick pyssla och läsa för sig självt och upptäcka den där underbara känslan av fridfull koncentration.

Och där slutar influenserna.

Länge försökte jag övertyga mig själv om att jag är en bra mamma fast jag inte är Anna Wahlgren. Så kom dotterns bok, och redan innan jag ens läst den känner jag: Klart jag är.

Bild på Felicia från Gomorron / svt.se

Renoveringen och flytten har slukat oss helt. Medan två lejda män svettas med våra golv, tak och väggar svettas vi med att måla och restaurera möbler. Till och med Billy-hyllorna, som redan senaste flytt skulle med endast tillfälligt. Nu googlar jag “beautiful shades of gray” och hittar nyanser med poetiska namn: November Rain. Raccoon Hollow. Jag skaffar byttan, och sedan står jag en vecka och målar över mellanbrunt fuskträ med dimmig färg, och det blir långt ifrån perfekt, men ändå rätt fint.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.

Jag har läst ut min senaste Ramotswe – på två ställen grät jag, inte för att innehållet var särskilt grafiskt, det är det aldrig, utan för att jag fattat en sådan otrolig kärlek för de här karaktärerna och för deras sätt att resonera kring vår existens.

Berättelsen insisterar på godhet och vänlighet (kindness), står det på pocketomslaget. Tänk att det är en beskrivning som sitter exakt där den ska. Ska man våga peta i det perfekta kan man försiktigt påstå att damernas detektivbyrå-serien helt och hållet bygger på detta, på att dröja vid goda ting. Moral. Mänsklighet och medmänsklighet. Generositet. Enkelhet. Gemenskap. Trohet. Rättvisa! Kindness.

Goda ting är också fruktsconesen, och de där mängderna med rooibosthé, som vår detektiv svalkar sig med i middagshettan i Botswana.

Mina semestrar blir inte bra utan Alexander MacCall Smith. Jag har läst av alla hans serier, men det är bara Mma Ramotswe som matar semesterfriden i hjärtat.

Jag vet att inlägget nedan skulle vara det sista gällande något afrikanskt och tvingas nu säga ursäkta.

Jag tyckte om boken Populärmusik från Vittula, och jag spontangillade den ödmjuka, roliga författaren som jag hört en gång på Hanaholmen. Jag dyrkade inledningen, den där författaren pissar sig fri efter att ha fastnat med läppen i en metallplatta på toppen av (typ) Himalaya. (Lånade härligheten åt svärmor. Som tyckte den var ‘lite ofin’.)

Och nu när jag sitter och bläddrar bland kanalerna känner jag igen filmen på Liv direkt: det är ju den! Jag kommer in mitt under scenen då den svarta pastorn från Kongo står inför den norrbottniska skaran och hans tolk, en gammal missionärsdam, kollapsar i malaria (!) inför hela församlingen.
– Kom och titta, det här är den bästa scenen! ropar jag till min man.

Minns ni? Den svarte (eller “snarare blå”, som tanterna i församlingen viskar) pastorn behöver ju fortfarande bli tolkad, så han ropar ut till åhörarna:
– Does anyone speak English?
Tystnad. Franska då? Tystnad. Arabiska? Tystnad. Och så på esperanto: vad ska jag ta mig till när ni inte förstår något av mina språk. Och då reser sig vår lille huvudperson, som suttit och lyssnat på en språkkurs i esperanto på radio under livets tråkiga dagar, ur bänken och säger (typ): – Mi parolas esperanton.

Och så börjar afrikanens ordsvada. Först på esperanto. Men så kommer min man, som tyckt att han gott klarar sig utan populärmusikhistorien, med några snabba skritt.
– Finns det en senegales med också?
– Nej, han är från Kongo.
– Men han talar ju wolof.
Och vår lille huvudperson tolkar och tolkar.

Kongo ligger flera tusen kilometer från språkområdet för wolof. Det är kul att tänka sig filmmakarnas desperata tanke, för det finns inte alltid rätt skådis för rätt jobb. “Ingen märker säkert att han byter språk, bara han låter lite lagom afrikansk hela tiden.”

När jag läser Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates tänker jag på den jag fått boken av, charmigt inslagen med häftmassa istället för tejp. Amanda. Som ju har ett konstaterande gerundivum (ja! ett gerundivum) redan i sitt förnamn: “hon som måste älskas”. Det där hjärtat, där varenda vingbrutna hittar en vrå att gråta ut i, skulle jag unna alla. Fin människa, säger jag bestämt, sannolikt finast av alla världens amandor.

Fin bok också. Lyxigt tung, inbunden.

Vad är det Amanda gillar med den här eleganta, faktiskt i sig lite fågellika amerikanskans verk som hon hyllar ibland, det vill vi veta.

Det kan vara karaktärerna. Sångerskan är en ljuvlig liten hedonist, vilsen i sin trista verklighet. Hon flyr den på fel sätt och när berättelsen börjar är hon död. Eller berättelsens tonårsdotter; så väldigt ensam i sin sorg och förvirring. Språket tror jag att det inte är; det doftar översättning, jag läser liksom parallellt den engelska i mitt huvud bara för att den skiner igenom. Men är det den här brutna, rätt fiffiga och nytänkande tidslinjen? Säkert till en del. Eller själva mysteriet rentav? Nej, jag tror inte att Amanda läser ut boken för att veta vem mördaren är. (Kanske, kanske har hon tänkt: men Saara läser ju mordhistorier ibland.)

Efter halva boken bestämmer jag mig för tre ting.
1. Amanda lever med i författarens ömhet för tonåringen Krista i boken och plågas av de vuxna karaktärernas själviskhet. Jag tror att det river i henne när ingen tar hand om Krista, att de vuxna inte lägger undan sin egen sorg och sitt kaos. Ingen erbjuder en hjärtevrå att gråta ut i.
2. Den gungande rytmen som liksom vaggar berättelsen fram och tillbaka (i ett rätt så ohyggligt vaggande, kan jag tala om) är en annan grej som gräver sig in i en läsandes hjärna.
3. Den där konsten att öppna en så fysiskt starkt luktande, smakande, sönderknakande värld utan att medlen tar över, det är en konst man gärna vill lära sig. Den här världen har all potential att sluka läsaren. Kanske har Amanda blivit slukad.

Så tänker jag. Men just precis då börjar del två och framochtillbakavaggandet (blues!) blir vrål (monsterrock!).

Den lilla pippifågeln till författare blir en asgam som gillar likstank. Människans ondska börjar i tonåren och kom, titta här, så här ser ondskan ut. Mår du illa? Man vänjer sig, tyvärr vänjer man sig. I del två slutar jag vara läsare och blir en medmänniska. Jag slutar fråga mig vad det är som fascinerar Amanda och miljoner andra, för jag vill ju bara vistas hos den här Krista, önska henne väl och leda henne (och övriga fina som får bli anonyma här av dramaturgiska skäl) i rätt riktning. Med andan i halsen. Med utsträckta modersvingar.

– Varför är det blod på beetle-hemmet? frågade Noah när han såg bokpärmen.
Och jag, som den goda mor jag är, håller på att ta reda på.

Jag gillar det israeliska med boken. Jag var i Israel 1993 och tyckte mycket om landet, sådär som turist. De där ljusa kalkstenarna som ser så sanslöst snygga ut både som husvägg och gata. Den goda maten, aubergineöverflödet, min första frozen yoghurt och det där osyrade brödet före påsk. Tjejsoldaterna, som jag tyckte såg avundsvärt orädda ut.

Och de lustiga lockarna skumpade på ortodoxjuden som spiralfjädrar när han sprang hem med sina heta pizzakartonger då en gång.

Boken var det. Jag har kommit så långt i boken att mordoffret funnits och hennes föräldrar underrättats i denna annars så tilltalande kalkstensmiljö. Batya Gur är en författare som tycks skriva ur allas synvinkel, inte ur arabisk eller judisk. Inte för att jag brukar läsa israeliska författare men visst förväntar man sig ett ställningsstagande alltid när det gäller just Israel?

Jag har lagt om mitt ätande för en tid framöver. Reglerna är ungefär: vatten, te, 100 % juice, frukter och grönsaker är okej. Inget kaffe alltså. Och inte en endaste lilla ostfralla. Igår på jobbet la jag mig på soffan, drog över mig fleecefilten och bara kved, för jag frös och huvudet höll på att sprängas av koffeinbrist. Ibland utbrast jag spontana uttryck för mitt lidande (som jag är hungrig och jag dör nu). Mina blida kollegor sa försiktigt att det eventuellt är de som lider mest, när jag späkar mig. De har fel.

– Åh vad gott det ska bli med färsk baguette, sa min man när han bröt itu frukostbrödet i morse. Fras. Äggröran – den fluffigt vita, smöriga, salta – fräste i stekpannan och kaffet drog sig i pressokokaren.
– Oj, javisstja, du äter ju inte. Hehe. Tycker du jag är osportslig?

Dessutom läser han numera sitt senaste bokfynd dag och natt – en kokbok av det maffigaste slaget. Och läser högt. Han berättar att det finns ett sätt att tillreda efterrättsgelé av champagne så att bubblorna stelnar. Och att baconglass blir en hit bara man inte kallar rätten för ‘glass’. Och så ville han att vi skulle gissa om det är mjölk eller morot som innehåller mera vatten.
– Jag vill ha morot, svarade jag.
Och bemöttes med ett nytt, skadeglatt skratt.

(Rätt svar: Mängden vatten i mjölk är lägre än mängden vatten i morötter.)

Det är inte helt ovanligt att hon, mitt sällskap ute på elljusspåret, refererar böcker, serier och filmer. Vi har känt varandra sedan vintern 1994/1995 – och det börjar vara mycket vi vet om varandras preferenser när det kommer till författare och pjäser och skådisar och tv-serier och ja, berättelser.

Ändå stannar jag tvärt just denna gång.
– … och den skulle du bra kunna läsa, har hon precis sagt lite eftertänksamt.
– Vafalls? Du har precis rekommenderat en bok för mig!
Oförstående blick.
– Du har aldrig, inte en endaste gång, rekommenderat en bok för mig.
– Är det så ja?

Jag känner mig nästan lite ny! På samma sätt som efter vilken milstolpe som helst. Den nyfikenhet jag känner kan inte beskrivas i ord. När denna bokmal vill låna vidare en bok måste den avvika på något sätt.

Boken jag fick av svärmor i julklapp, Kalla det vad fan du vill, levererade.

Här granskas Malmödemografin under lupp. Jag känner igen varenda karaktär; både blond och mörk. Iranier, chilenare, araber, en jamaican och ååå, dessa förvirrade svenskar.

Som författare är Marjaneh som en slagborr. Ganska onyanserad men väldigt ihärdig. Och hon borrar djupt, för att nu fortsätta på analogin. Att man får slå upp dörrarna så här vidöppna hade jag inte förstått att man kan och får göra. Och att hon ska bli journalist förvånar mig inte.

Extra tacksam är jag för sättet hur hon vänder spotlightsen på den person som de facto är den mest troliga läsaren av boken: den välvilligt inställda sverigesvensken som gör ett pinsamt stort nummer av sin tolerans och sitt bejakande av interkulturellt utbyte. Vad som händer när lamporna knäpps på är en riktigt, riktigt festlig tanke. Önskar jag hade följt diskussionen när boken var aktuell i Sverige.

Den uttalstrogna blattesvenskan som jag gillade i Ett öga rött får sällskap av tusen andra svenska uttal i Kalla det vad fan du vill, vilket i sig är en orsak att bända upp boken och bara mysa i myllret av nyanser. Och frestelsen att avsluta med ett micket berå bok, faktisk vinner mitt goda omdöme.

Författarbilden har fotostudio Anna Alexander Olsson tagit. Den har publicerats i svenska Metro och jag hittade inga copyrightrestriktioner.

– Mamma, vem tycker du mera om, mig eller Noah?
Det är förstås dottern som frågar. Noah hinner svara först.
– Mähh. Hur kan du fråga en sån fråga. Vad tror du att hon ska svara? Jag menar – tänk om hon skulle svara “Noah”. Åhh.

I sin upprördhet mässar han vidare. Föräldrar tycker lika mycket om alla sina barn! Syrran ser lite skamsen ut. So sue me, tänker hon.

Hon ville ju bara kolla om något ändrats sedan sist.

—

För första gången på länge läser jag en bok som tillför någonting helt nytt i min tankevärld. Det handlar om barnuppfostran. Igår på tåget på väg hem försökte jag förklara för min resekumpan (som jag är gift med) vad den handlar om.
– Tanken är att alla barn egentligen är i grunden etiska, hjälpsamma och duktiga, men att vi föräldrar förstör dem.
– Det låter som a load of bullshit. Den där författaren har knappast egna barn, sa han direkt.
– Jo det har hon, två. Det vi kallar uppfostran är bara en maktkamp. Man vill tysta ner och trycka ner barnet. Och man kväver barnets goda vilja på det sättet.
– Men barn är ju olika! Om man tänker sig vår förstfödde så försöker han ju smita undan precis alla plikter. Så har han varit ända sedan han föddes. Hon har helt klart två SJ-barn* den där författaren och hon har inte behövt tvinga dem att jobba hemma.
– Hm. Nå, jag ger den en chans i alla fall, sa jag och fortsatte läsa.

—

Nu har jag kommit så pass långt i boken att jag åtminstone anser att hon träffar mitt i prick när det gäller föräldrars eget bagage och hur det bagaget inverkat sättet att bemöta barnet. Barnet som “uppfostras” upplever väldigt lätt att föräldern förmedlar hat, inte kärlek. Det är inte så stort steg mellan dessa två egentligen, inte om man betraktar känslorna som processer. Hat är petrifierad besviken kärlek.

Jag tycker hon har rätt. Men det viktigaste är förstås vad hon kommer fram till som alternativ metod. Helt konkret.

Återkommer kanske när jag läst klart.

* MBTI-personlighetsanalysjargong. S=sensing (praktisk) och J=judging (bedömande). I kombination leder dessa två bokstäver till att männsikan i fråga är pliktskyldig och duktig.
Kan även tillägga att ingen i vår lilla familj har både S och J i sin bokstavskombination.

Jag läser Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött ett par år efter boomen, som jag brukar, och min översta känsla är något slags triumf. Här har killen skrivit en bok på blattesvenska. Härligt.

I flera veckor (jag läser den långsamt) har jag tänkt med samma intonation som skolkamraterna i Flemingsberg i tiderna: med mörka a:n och utan ä:n och ö:n, snabbt och stöddigt, och med fel ordföljd i bisatser och frågor. Med inslag som len och med paranoja som utgångsläge i allt man säger.

Fast det är väl en bisak i sammanhanget, det där med att språket och tänket smittar, eller i mitt fall, väcks till liv.

Det blir nämligen en genialisk personskildring av den här låtsasdagboken. Jag minns den här huvudpersonen, den här idealistiska högljudda andragenerationsinvandraren som inte vill glömma sina rötter – det var honom man undvek att möta blicken på i skolkorridoren. Jag lovar, jag ser hur han rör sina händer och axlar när han muckar gräl. Jag hör hans sje-ljud och h-ljud, och jag vet hur han förställer sin röst för att låta svennig vid behov. Men. Det som är nytt för mig att är jag plötsligt förstår honom. Och smälter.

Han är helt fantastiskt fint och exakt gestaltad, den här Halim, utan att han beskrivs med ett endaste ord.

Och den här Jonas är en riktigt bra författare. När berättelsen är som bäst drar han en strypsnara kring halsen, med ett ryck och helt oväntat. Innan man ens märkt att man överhuvudtaget var berörd.

Vad säger man. Kom igen len, läs den eller liknande, antar jag.

Böcker och konfekt, brukar jag föreslå när tomten frågar vad jag vill ha, och så brukar det bli.

Jag tycker det är roligt att boken jag fick av min annars så städade svärmor heter Kalla det vad fan du vill, men här är de allihop:

Jag började med den gula, och haha, så usel den är! Jag läser högt för min man då och då och så fnissar vi närmast generat. Men, säger vi gång på gång, det är viktigt att veta vad som publiceras i Svenskfinland.

Och så fick vi chokladkonfekt. Jag började med att sno åt mig trillingnöten. Körsbärslikören röstades ju bort av folket – och gissa vem som sörjer, om inte min okonventionella man.

___

EDIT. Nej, sånt slarv, det var ju ägglikören som röstades bort… den sörjs inte av någon jag känner.

Jag sa aldrig vad jag tyckte om harrysviten. Utan att bloopra till det för någon kan jag säga att jag tyckte helheten var smart och fint uttänkt. Och så kan jag hålla fast vid att författarinnan inte är en stilist. Det kändes som att läsa en bok som skrivits efter filmen – usch, lite nesligt sagt, men ändå.

Jag såg filmen också, den som är bioaktuell, del ett av de sista två. Precis som det i boken finns flera hundra sidor av väntan är det samma stämning i filmen.

Respekten för konsten att bearbeta berättelser för att de ska passa bioduken växte. Varje ändring kändes motiverad och rätt. Det fanns en scen där som inte fanns med i boken, men som kändes som ett välbehövt uppbrott i det utdraget plågsamma tunga: en dansscen mellan Hermione och Harry långt inne i filmen. Den bidrog med rätt mycket egentligen. Insikter som att de här två är de bästa, oskyldigaste av vänner. De har en gemensam längtan. En uppgift större än de tror sig klara av. Dessutom är det faktiskt en mugglardans, visst dansar de typ – bugg? De är vanliga tonåringar båda två, uppväxta i en värld utan fler dimensioner än en.

Det är hujsigt så en del av oss dras till berättelser som handlar om andra dimensioner i samexistens med vår egen. Och en del av oss klarar inte av vardagen som ter sig så meningslös efter en läsning och bioupplevelse som den här. Något att tänka på som förälder!

Vi firar advent hos pysarnas farmor och farfar. Pysarna har fått en gemensam gåva; en bok. Vid första bläddringen vet jag att det är en bok speciellt i pojkens smak. En liten pöjk som fixar julen handlar det om. Min son som gillar uppfinningar och fixningar av den här typen. Och ser man på, den magra skelettgubben Döden finns med i sagan. Också det ett av min sons nyfunna intressen.

Nu är det så att han ju krisar på, min son. Matvägrar ibland. Sover lite väl kort ibland. Svarta ringar runt ögonen har han i alla fall. När ingen hör spänner han den svarta blicken i mig och viskar alldeles tyst och med irritation i rösten: – Jag tyckte inte alls om den presenten.

Bortskämda valp. Tänkte jag. Djup suck därpå. Samtidigt som insikten finns där, i mitt huvud: sådana som han tycker inte att gåvor är särskilt viktiga. Han klarar sig utan. Det är inte girighet det här. Att ge och få sådant man inte behöver tycker han är fel. Mot miljö, mot människa; mot givare och tagare.

Så. På vilken punkt felar hans argument egentligen?

Jag är ett Harry-fan.

Min guddotter lånade mig sexan och sjuan för ett par år sedan, men inte förrän nu tar jag mig tiden att läsa dem för första gången. Och nu är det bråttom. Jag har hittills lyckats undvika intervjuer och teveprogram som yppar hur pottersagan slutar. Men nu är ju den näst sista filmen aktuell. Skulle jag fråga min son skulle jag få veta hur allt slutar. Jag måste hinna läsa ut innan han märker att jag läser Potter.

Vad hände med lillponken som sjöng med i Byggare Bob-jinglen i vibrerande falsett förresten? Tjatigt, jag vet, men varje steg i utveckligen är mindblowing och oväntad. Det är som om jag inte hade tänkt att just mitt barn kommer att växa och utvecklas.

Nå. Ett par hundra sidor kvar bara. Inte går hon ju upp mot C S Lewis berättarmässigt, hon Rowling. Men intrigen gillar jag. Dyrkar hjärnan som tänkt ut allt det här!

Undrar om det finns kockar som vill slänga sleven i nyllet på korpulenta michelinkritiker. Och jag undrar om det finns författare som vill kasta sin Moleskine på utvalda kulturskribenter.
– Besserwisser. Gör det bättre själv då. Ja, varför skriver inte du böcker själv förresten, va, va? Kanske för att talangen inte riktigt räckte till, va? Du var väl på samma creative writing kurs som jag, va? Jag var bra! Men det minns du förstås. Medelmåtta!

Typ.

Knappast om man vinner Nobelpriset förstås. Men andra, mera dödliga författare måste ju hysa lite agg ibland:

Här klär man av sig naken. Inte bara det, man sliter upp bröstkorgen och blottar sitt mörker.

Min tes: ödmjuka läsare (kritiker eller ej) har bättre mörkerseende.

I Jan Lööfs illustrationer till Ta fast Fabian tar detaljerna aldrig slut. Noah pekar på en siare i ett tivolitält och säger:
- Han har minsann smutsigt mjöl i fickan.
Jag funderar en sekund och så exploderar jag av skratt. Skrattet smittar av sig, men att det heter på på riktigt mamma, man säger så, det får han fram.
- Det heter “han har minsann inte rent mjöl i påsen”, kvider jag, och så ligger vi där i våningssängen i en skrattande hög denna måndagkväll, jullovets första.

Jag är på jakt efter min kreativitet. Jag köpte min första moleskine. Nu undrar jag om det var vist.

“A pillar“, säger kreativitetsgurun Hugh MacLeod i mitt öra, och utvecklar sin tanke: “The more talented somebody is, the less they need the props. Meeting a person who wrote a masterpiece on the back of a deli menu would not surprise me. Meeting a person who wrote a master piece with a silver Cartier foun­tain pen on an antique writing table in an airy SoHo loft would SERIOUSLY sur­prise me.” Han sänker rösten och tillägger: “A fancy tool just gives the second-rater one more pillar to hide behind. Which is why there are so many second-rate art directors with state-of-the-art Macinotsh computers.”

Jag misstänker att min nya moleskine är en “prop”. Precis som min laptop, mitt fina staffli, min dyra målarduksrulle.

Tänker på Séraphine som i filmen igår målade med lera, blod och parafin också när hon skulle ha haft råd med fabriksproducerade oljefärger.

I det här sammanhanget borde det kännas som en uppmuntran att det på alla världens moleskines står att detta var anteckningsboken som Hemingway och Picasso föredragit. Men nej, det blir ju inte så.

Min stackars lilla moleskine kommer att tänka avundsjukt på sina förfäder. Inuti den här anrika bokpärmen kommer det att döljas mediokra idéer. Blask i lyxförpackning.

Så. Dags att vända fram det första bladet. Det är vitt och orört och fullt av förväntan.

Min make har tagit nachos i en skål och salsa i en annan, och stekt lite racletteost så den blivit knaprig och svettig. Tekopparna ryker på ett hemtrevligt sätt. Vi står i köket och försöker sammanfatta dagen för varandra, fast tröttheten värker i nacke och vader och ögonlock.

- Mathias var på kontoret idag och vi talade om poesi, säger maken lite oväntat.
- Ja han sysslar med poesiaftnar, var det idag han hade den isländska skalden på besök, säger jag, för Mathias är också min vän.
- Jaha? Han hade just varit på en arabisk poesiafton där alla andra pratade arabiska, säger min man och vi pausar en stund för att helt tyst tänka på vår gemensamma Mattis bland araberna.
När vi är klara med det fortsätter min man:
- Jag sa åt honom så här: “Poesi för mig är det som föds när nån säger ‘Okej gissa vad jag tänker på för ord NU.’ Och man försöker gissa och kastar fram:

klockan tre

balkongen

hemulen

jag undrar

varför”.
… Och bara för att bevisa det slog jag upp en diktbok och läste högt och det var precis så. Helt randoma ord utan stora bokstäver. Och Mathias spelade in allt på sin mobil.

Jag skrattar så jag viker mig dubbel. Mathias som lever dem, texterna alltså – egna och andras – och så min visuelle make som liksom tittar dem, och att dessa två karlar hittat en helt perfekt samexistens, ja det är ju så underbart att det blir poetiskt.

Dricker ur och känner, att allt är som det ska.

Johanna har försett sina vänner med ett redskap för vetenskaplig analys av belästhetsgrad. Jag har testkört det och kan intyga att resultatet är osvikligt. (För snygg, det är man ju.)

Klicka på länken!

(Det ska stå “64 % boknörd“.)

För ett fåtal år sedan blev jag och min man frälsta. MBTI-frälsta. MBTI står för Myers-Briggs Type Indicator och är ett verktyg för personlighetsanalys.

Man kan dela in hela världens befolkning i sexton huvudtyper.
Man får energi av att antingen vara
inåtvänd (I) eller utåtriktad (E)
och man tar in information antingen
intuitivt (N) eller erfarenhetsbaserat (S).
Dessutom agerar man antingen
rationellt (T) eller känslostyrt (F)
samt lever sitt liv antingen
organiserat (J) eller oplanerat (P).

Bokstavskombinationerna har namn. En ESFJ-person är en “provider” som drivs av plikter och medkänsla. En INFP-person är en “healer” som gärna konfronterar för att rätta till. Och så vidare, i fjorton variationer till.

Med den här upptäckten förvandlades allt. Plötsligt fick vi en ny värld att förvalta, rentav. Vi fick fritt inträde in i det förr så obegripliga, det här med människor som inte är som vi och som det är så synd om just därför. En bunt med universalnycklar! Som alla nyfrälsta ville vi dela med oss.

Till en början roade vi framförallt oss själva med att testa våra vänner. Vi utsatte dem för horder av jo/nja-frågor av typen “Jag föredrar kompetens snarare än medkänsla”. Jaha, det gör du? Då blir det ett T! Eller: Nehej, inte det? Då är du F! Våra vänner kände sig kanske kränkta och konfunderade efteråt – men å andra sidan kunde de trösta sig med att de från och med skulle få vara sig själva utan att behöva förklara sig.

Med tiden har vi lugnat oss något. MBTI-profilerna sitter ändå i ryggraden och jargongen är därefter.

Exempel 1. Lillflickan städar upp efter oss och väntar färdigklädd vid dörren medan vi andra irrar runt och letar efter kalsongerna, plånboken och mobilen en kvart till. Å nej, hoppas hon inte blir en SJ. Hur ska hon klara av att bo med oss?

Exempel 2. Sonen är nästan framme vid WC-dörren när han glömmer vart han är på väg. Suck, vad han är P, säger vi, och skuffar honom bestämt åt rätt håll igen. Tuppen var det!

Exempel 3. Jag var på bio med en ISTJ, säger mannen efter lediga kvällen, och jag fnissar. Såg de samma film såg de ändå var sin film.

Exempel 4. När min man har suttit på planeringsmöte med sin kollega (båda är de N) anar jag hur det gått till. Vi saknar en konkret S-plan, vi bara improviserar, klagar min man efteråt i telefon med kollegan. När han lägger på har ingenting förändrats. Eventuellt har en ny diffus (men inspirerande) framtidsvision kommit till.

Jag då? Jag är en ESFP, en “entertainer”. (Dock med kraftig dragning mot N och J.) Mina kors lär vara att jag dyrkar mig själv, blir lätt uttråkad, är opålitlig, håller inga deadlines och vantrivs i skuggan. Slå dessa om du kan! Helt okej snabbtester finns på nätet, exempelvis här.

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.

(Bilden är från Avotakka.)

Sjuttio år är hon, och pensionär. Jag tror att hon har slutat hoppas på att fullfölja fler drömmar i livet. Jag tror att alltför många av dem har gått i kras. Jag ser det i alla fall som en eventuell bekräftelse att hon sitter och läser för sitt barnbarn medan jag hör på lite halvt: Perrette har en full mjölkkruka. Hon ska sälja mjölken på marknaden. På vägen dit drömmer hon om att byta mjölken mot en höna, hönan mot en ko, kossan mot ett hus, huset mot en gård, gården mot ett slott. Fantasin fångar henne så att hon snubblar i sin iver och krukan hon bär på faller i kras. Hon går gråtande hem, utan att äga vare sig slott eller pengar för mjölken. Pappa Mjölkbonden säger: “Gråt inte över spilld mjölk.” Och myntar därmed uttrycket.

Men nu avbryter jag. “Var det allt? Så deprimerande!”

Mormor ger sig inte. “Nej då, den fortsätter.”

Ibland gör vi som Perrette. Vi bygger luftslott. I våra drömmar kan vi allt, alla älskar oss, pengarna tar aldrig slut. Men verkligheten — den kan vi aldrig fly. Det lönar sig inte att drömma.

Nämen! tänker jag. Så absurt. Så sadistiskt. Kan detta verkligen vara fabelns budskap? Jag vet ju att det visst lönar sig att ta vara på sina drömmar. Drömmar är en drivkraft. Säkert en livsviktig sådan. Till och med Perrettes vision går att genomföra i verkligheten; det går att byta från ett rött gem till ett tvåvåningshus i Canada och bjuda in hela världen på housewarming om man vill och har tur. Det lönar sig alltid att försöka.

Barnbarnet ser bara förvirrat ut. Jag hoppas att han inte förstått ett ord av vad mormor precis läst. Att det är onödigt att gråta över spilld mjölk kan jag hålla med om förstås. Det gör han ju ibland. Bokstavligen.

Men inga barns drömmar ska kvävas mer. Jag ska konfiskera Perrette och mjölkkrukan vid tillfälle. Det har jag rätt till. Mitt namn står ju med crayolakrita på pärmens insida.

Tagged by Ben, min vän. He made a vast and very, very, very thorough investigation before answering the meme — you need to read the entire post to fully understand what I mean, it’s hilarious.

Well, here we go:
1. One book that changed your life: The trilogy starting with Out of the Silent Planet gave me a much-needed change of perspective. By C. S. Lewis, of course.
2. One book that you have read more than once: Pride and Prejudice by Jane Austen.
3. One book you’d want on a desert island: Since my husband brings our copy of Jungle Travel and Survival by John Walden I would bring The Chronicles of Narnia by C.S.Lewis. It would be conforting to read it in the evenings, after a hard day’s work of making fire and cracking coconuts.
4. One book that made you laugh: White teeth by Zadie Smith
5. One book that made you cry: The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood by Rebecca Wells. I’m kind of embarrassed, but I do recommend the book… to women, I guess. (And hey: they left my favorite parts out when they made the movie.)
6. One book that you wish had been written: My husband’s book. I know I’m going to love it.
7. One book that you wish had never been written: Some books are annoying. I like all the other stuff this author does, including her naïve paintings. The novel Kreisland is too disgusting, though. (It begins with a mother giving birth and eating the placenta … I’m just proving my point here :-) )
8. One book that you’re currently reading: Shantaram by Gregory David Roberts. 800 pages to go!
9. One book you’ve been meaning to read: Catcher in the Rye by J.D.Salinger. Can’t believe I still haven’t read it.
10. Now tag five people. … well, Mathias needs to be tagged, being literature student and all, before anyone else does. And his hugely entertaining wife Carina. And please, Ann-Lois, Mia, Maria, and other ‘non-bloggers’, please do post your lists here, I would love to have them.