Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? :-)) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?

För ett år sedan lyssnade jag och tvåhundra andra mammor på Jari Sinkkonen, barnpsykologen som tar parti för barnen och kanske speciellt för pojkarna. Han har skrivit böcker som handlar om att födas till pojke, om könsroller, om fostran. Ofta är skolans fostran flickanpassad, påpekar han.

Pojkar måste få slåss. Får de inga bilar att leka med kör de rally med tvättsvampen i badet istället. Och pojkar måste få leka med vapen om de vill det. Det handlar inte om våldsfantasier, det handlar bara om att vara man. Män har mannaenergi som måste få utlopp. Män dras till vapen och vrålåk.

För att min point ska bli begriplig måste jag nämna att vi avskaffade teve för snart ett år sedan. Noah ser med andra ord ovanligt lite på teve. Om vi är hemma en hel dag får han se på dvd max en timme om dagen – det magra utbudet består av Wallace & Gromit och Byggare Bob och sånt.

Och för att återgå till Jari Sinkkonen fick min tilltro till honom oväntad bekräftelse igår:

Vi är på stranden, mina barn och jag. Jag har brett ut badlakan i skuggan av ett träd. Naomi sover i vagnen under en sval bomullsfilt, och Noah har lekt vid vattenbrynet och har brunbrända, sandiga händer. Han väntar nu på utlovade äppelklyftor. I handen har han en grov L-formad kvist. Plötsligt lyfter han kvisten och utstöter ett explosivt ljud (“Pww! Pww!”) medan han liksom bankar luften. Han ser hänförd ut. Jag blir med ens nyfiken.
“Är det ett verktyg? Nånting som Jamppa hade på landet?” (Jamppa är min svägerskas man, kanske något av en idol.)
“Nej. Dinen.”
“Pingvinen? I Wallace & Gromit?”
“Ja!! Åter tåd osså.”
Jag erinrar mig tågscenen i animationen “The Wrong Trousers” och det går upp ett ljus. Jag blir paff. Den kriminellt lagda pingvinen skjuter faktiskt skarpa skott mot Wallace och Gromit med ett vapen under den vilda tågjakten.
“Är det en pistol?” frågar jag ganska retoriskt, för jag vet att han aldrig hört benämningen på detta spännande nya verktyg förut. Han funderar en stund men väljer att endast avfyra några skott till inför mig, sin misstroende mamma. Och så äter vi lite äpplen och salta kex medan min hjärna försöker bearbeta faktumet att sonen som jag försökt beskydda från tevevåld precis skjutit sina första låtsasskott.

Jag föddes med fördomar mot sk. presentböcker. Bara omslagen ger mig utslag: fonten är ofta en sirlig serif i guldfolie. Guldfolie på pärmen är synonymt med samlade aforismer.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.

Sedan mars 2004 har jag och min man hängt i sovrummet varje kväll för att Noah ska somna. Tanken har varit att han inte ska behöva känna sig övergiven. Det har brukat ta från en halv timme till två timmar att få honom att somna. Och alltsom oftast har vi somnat också själva vid det laget. Men sonen har varit garanterat trygg…

Jag har läst Nannyboken, Barnaboken och Curlingföräldrar och servicebarn om vartannat. Det kan ta veckor att lära barnet att somna själv, antyder författarna. Vissa barn tycks studsa upp trettio gånger innan de somnar. Jag såg på Dr Phil en gång också, och han påstod att ungar kan lära sig att kräkas för att locka in föräldrarna tillbaka i sovrummet. Jag och min man är lata och bekväma och har tyckt att det helt enkelt låter för körigt för vår livsstil.

Men igår behövde vi tydligen ett avbrott i lättjan för vi meddelade sonen att han från och med nu får börja somna för sig själv. Han såg road ut. Vi sjöng Gud som haver och Trollmor och bad kvällsbön och marscherade sedan ut. Han opponerade sig rätt så lamt och plitkskyldigt: vi fick beskåda hans tryne i dörrspringan ett antal gånger, jo, men halv tio sov han som en liten gris. (Sover små grisar gott?)

Ikväll bärgade vi oss för en liknande rumba men han kom inte ut en enda gång.

Det var alldeles för lätt! Här sitter vi och känner oss korkade. Min man räknar bortkastade timmar och stönar.

Ett tag sedan meddelade jag morskt här att jag skulle ge mig i kast med två böcker samtidigt: The Da Vinci Code (några år efter boomen) och Captivating – Unveiling the Mystery of a Woman’s Soul. Jag hade inte en tanke på att det skulle finnas en idé med att läsa just dessa två vitt skilda böcker samtidigt. Läser man dem och tänker ”kristendomens kvinnobild” är det plötsligt meningsfullt.

Dan Brown låter oss förstå att kvinnans egenart alltid har setts som ett hot. Kvinnor som ”tänkte fritt” brändes på bål. Kvinnor har i alla tider förtryckts, fängslats, dränkts i kristendomens namn. Anklagelserna som riktas mot kyrkan är ingalunda nya. Däremot är det sällan man hör att kvinnan är kristendomens värsta fiende. Skulle Maria från Magdala vara Jesu hustru skulle detta kvinnohat raseras och världen skulle bli jämställd.

John och Stasi Eldredge har uppfattat verkligheten annorlunda. Gud skapade människan till sin avbild – mannen och kvinnan skapar denna avbild tillsammans. Mannen fick vissa av Guds drag, medan kvinnan fick andra. Kvinnan fick bland annat Guds skönhet, en inre skönhet som tröstar, uppmuntrar, attraherar. Kvinnan är den ondes främsta hatobjekt (med Eva som första offer) och därför har kvinnor i alla tider misshandlats. Självaste orsaken till den ondes hat av kvinnor är hennes skönhet som bär en oerhörd god kraft som förmår göra under om den fick regera. Eldredgarna är onödigt poetiska och sentimentala när de framför sina kvinnolovordande idéer, och mycket i boken tycks byggas på ganska lösryckta citat. Precis som Dan Brown kommer Eldredgarna ändå med någonting nytt som ger näring åt tanken.

Behöver jag nämna att jag tycker att Dan Brown med sina gnostiska funderingar förlorar i min jämförelse? Att kvinnan inte skulle vara god är väl just en gnostisk, inte urkristen tanke! Gud skapade ju man och kvinna till sin avbild och

Gud såg

att allt som han hade gjort

var mycket gott.

1 Mos 1: 31, Bibel 2000

För övrigt vill jag varna litteraturälskare för Da Vincikoden ur stilistisk synvinkel sådär. En svensk recensent klagade på ”tjatiga cliffhangers” (o ja) och språkliga klichéer samlas sällan så tätt som här. Jag tål inte heller tanken att sanningen som koncept skulle vara fullt så subjektiv som den är i Browns värld. Filmen ger jag två stjärnor (de stackars skådisarna gör sitt bästa av det usla manuset) och boken får rentav en hel (för spännande är den, och idén är minsann ny).)

Jag är så ivrig att jag knappt kan bärga mig. Jag surfade på nätet efter bra böcker och fann en bok vars beskrivning fångade mig instant. “Captivating”. Jag började genast knappa in kontokoden på webbshopen tills mannen avbröt mig. “Den där boken har vi på jobbet, du kan låna den istället.” Sicket sammanträffande! Nu håller jag verket i min hand och läser bakpärmen om och om igen – med tårar i ögonen! Jag har aldrig haft så här höga förväntningar på en bok. (Den kan inte bli annat än en besvikelse:-))

Det här är nästan en bekännelse: jag läser DaVinci-koden samtidigt. Önskar att jag kunde säga att jag är SO LAST YEAR… jag är ju de facto SO THE YEAR BEFORE LAST YEAR.

Återkommer gällande båda verken.