Jag föddes med fördomar mot sk. presentböcker. Bara omslagen ger mig utslag: fonten är ofta en sirlig serif i guldfolie. Guldfolie på pärmen är synonymt med samlade aforismer.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.

Sedan mars 2004 har jag och min man hängt i sovrummet varje kväll för att Noah ska somna. Tanken har varit att han inte ska behöva känna sig övergiven. Det har brukat ta från en halv timme till två timmar att få honom att somna. Och alltsom oftast har vi somnat också själva vid det laget. Men sonen har varit garanterat trygg…

Jag har läst Nannyboken, Barnaboken och Curlingföräldrar och servicebarn om vartannat. Det kan ta veckor att lära barnet att somna själv, antyder författarna. Vissa barn tycks studsa upp trettio gånger innan de somnar. Jag såg på Dr Phil en gång också, och han påstod att ungar kan lära sig att kräkas för att locka in föräldrarna tillbaka i sovrummet. Jag och min man är lata och bekväma och har tyckt att det helt enkelt låter för körigt för vår livsstil.

Men igår behövde vi tydligen ett avbrott i lättjan för vi meddelade sonen att han från och med nu får börja somna för sig själv. Han såg road ut. Vi sjöng Gud som haver och Trollmor och bad kvällsbön och marscherade sedan ut. Han opponerade sig rätt så lamt och plitkskyldigt: vi fick beskåda hans tryne i dörrspringan ett antal gånger, jo, men halv tio sov han som en liten gris. (Sover små grisar gott?)

Ikväll bärgade vi oss för en liknande rumba men han kom inte ut en enda gång.

Det var alldeles för lätt! Här sitter vi och känner oss korkade. Min man räknar bortkastade timmar och stönar.

Ett tag sedan meddelade jag morskt här att jag skulle ge mig i kast med två böcker samtidigt: The Da Vinci Code (några år efter boomen) och Captivating – Unveiling the Mystery of a Woman’s Soul. Jag hade inte en tanke på att det skulle finnas en idé med att läsa just dessa två vitt skilda böcker samtidigt. Läser man dem och tänker ”kristendomens kvinnobild” är det plötsligt meningsfullt.

Dan Brown låter oss förstå att kvinnans egenart alltid har setts som ett hot. Kvinnor som ”tänkte fritt” brändes på bål. Kvinnor har i alla tider förtryckts, fängslats, dränkts i kristendomens namn. Anklagelserna som riktas mot kyrkan är ingalunda nya. Däremot är det sällan man hör att kvinnan är kristendomens värsta fiende. Skulle Maria från Magdala vara Jesu hustru skulle detta kvinnohat raseras och världen skulle bli jämställd. (Men skulle inte världen bli jämställd om man verkligen skulle ställa Bibeln som rättesnöre, herr Brown?)

John och Stasi Eldredge framför en motsatt bild av kristen kvinnosyn. Gud skapade människan till sin avbild – mannen och kvinnan skapar denna avbild tillsammans. Mannen fick vissa av Guds drag, medan kvinnan fick andra. Kvinnan fick bland annat Guds skönhet, en inre skönhet som tröstar, uppmuntrar, attraherar. Kvinnan är den ondes främsta hatobjekt (med Eva som första offer) och därför har kvinnor i alla tider misshandlats. Självaste orsaken till den ondes hat av kvinnor är hennes skönhet som bär en oerhörd god kraft som förmår göra under om den fick regera. Eldredgarna är onödigt poetiska och sentimentala när de framför sina kvinnolovordande idéer, och mycket i boken tycks byggas på ganska lösryckta citat. Precis som Dan Brown kommer Eldredgarna ändå med någonting nytt som ger näring åt tanken.

Behöver jag nämna att jag tycker att Dan Brown med sina gnostiska funderingar förlorar i min jämförelse? Att kvinnan inte skulle vara god är väl just en gnostisk, inte urkristen tanke! Gud skapade ju man och kvinna till sin avbild och

Gud såg

att allt som han hade gjort

var mycket gott.

1 Mos 1: 31, Bibel 2000

(För övrigt vill jag varna litteraturälskare för Da Vincikoden ur stilistisk synvinkel sådär. En svensk recensent klagade på ”tjatiga cliffhangers” (o ja) och språkliga klichéer samlas sällan så tätt som här. Jag tål inte heller tanken att sanningen som koncept skulle vara fullt så subjektiv som den är i Browns värld. Filmen ger jag två stjärnor (de stackars skådisarna gör sitt bästa av det usla manuset) och boken får rentav en hel (för spännande är den, och idén är minsann ny).)

Jag är så ivrig att jag knappt kan bärga mig. Jag surfade på nätet efter bra böcker och fann en bok vars beskrivning fångade mig instant. “Captivating”. Jag började genast knappa in kontokoden på webbshopen tills mannen avbröt mig. “Den där boken har vi på jobbet, du kan låna den istället.” Sicket sammanträffande! Nu håller jag verket i min hand och läser bakpärmen om och om igen – med tårar i ögonen! Jag har aldrig haft så här höga förväntningar på en bok. (Den kan inte bli annat än en besvikelse:-))

Det här är nästan en bekännelse: jag läser DaVinci-koden samtidigt. Önskar att jag kunde säga att jag är SO LAST YEAR… jag är ju de facto SO THE YEAR BEFORE LAST YEAR.

Återkommer gällande båda verken.