När jag läser Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates tänker jag på den jag fått boken av, charmigt inslagen med häftmassa istället för tejp. Amanda. Som ju har ett konstaterande gerundivum (ja! ett gerundivum) redan i sitt förnamn: “hon som måste älskas”. Det där hjärtat, där varenda vingbrutna hittar en vrå att gråta ut i, skulle jag unna alla. Fin människa, säger jag bestämt, sannolikt finast av alla världens amandor.

Fin bok också. Lyxigt tung, inbunden.

Vad är det Amanda gillar med den här eleganta, faktiskt i sig lite fågellika amerikanskans verk som hon hyllar ibland, det vill vi veta.

Det kan vara karaktärerna. Sångerskan är en ljuvlig liten hedonist, vilsen i sin trista verklighet. Hon flyr den på fel sätt och när berättelsen börjar är hon död. Eller berättelsens tonårsdotter; så väldigt ensam i sin sorg och förvirring. Språket tror jag att det inte är; det doftar översättning, jag läser liksom parallellt den engelska i mitt huvud bara för att den skiner igenom. Men är det den här brutna, rätt fiffiga och nytänkande tidslinjen? Säkert till en del. Eller själva mysteriet rentav? Nej, jag tror inte att Amanda läser ut boken för att veta vem mördaren är. (Kanske, kanske har hon tänkt: men Saara läser ju mordhistorier ibland.)

Efter halva boken bestämmer jag mig för tre ting.
1. Amanda lever med i författarens ömhet för tonåringen Krista i boken och plågas av de vuxna karaktärernas själviskhet. Jag tror att det river i henne när ingen tar hand om Krista, att de vuxna inte lägger undan sin egen sorg och sitt kaos. Ingen erbjuder en hjärtevrå att gråta ut i.
2. Den gungande rytmen som liksom vaggar berättelsen fram och tillbaka (i ett rätt så ohyggligt vaggande, kan jag tala om) är en annan grej som gräver sig in i en läsandes hjärna.
3. Den där konsten att öppna en så fysiskt starkt luktande, smakande, sönderknakande värld utan att medlen tar över, det är en konst man gärna vill lära sig. Den här världen har all potential att sluka läsaren. Kanske har Amanda blivit slukad.

Så tänker jag. Men just precis då börjar del två och framochtillbakavaggandet (blues!) blir vrål (monsterrock!).

Den lilla pippifågeln till författare blir en asgam som gillar likstank. Människans ondska börjar i tonåren och kom, titta här, så här ser ondskan ut. Mår du illa? Man vänjer sig, tyvärr vänjer man sig. I del två slutar jag vara läsare och blir en medmänniska. Jag slutar fråga mig vad det är som fascinerar Amanda och miljoner andra, för jag vill ju bara vistas hos den här Krista, önska henne väl och leda henne (och övriga fina som får bli anonyma här av dramaturgiska skäl) i rätt riktning. Med andan i halsen. Med utsträckta modersvingar.

Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Jag har på sistone varit ganska trött på kvällarna. Kan ha med det faktum att göra att sonen börjat gå upp, gå på toa, borsta tänderna, klä på sig, ta vitamin och sedan tända alla lampor och hojta, vänligt men ändå ljudligt:
– Upp och hoppa! Jag ser ingen gröt på bordet! Sluta slöa! Oppsi-hopp!
Och då visar uret alls icke ännu på sju.

Igår kväll var det tänkt att vi skulle se på lite webb-Conan med maken, och äta kokta kronärtskockor. Mannen som inte är på diet brukar dippa dem i Dijonsenap. Det är gott. Jag ville. Men orkade inte ta mig upp efter kvällssagan. Då buffade han på lite, min gosse, mästaren på situationskoll.
– Mamma. Du irriterar pappa nu. Du måste gå och äta artishocker med honom för att göra honom glad.

Han hade rätt. Jag slet mig upp, men somnade innan den rödhårige irländaren sagt ett ord.

Att äta kronärtskockor ensam. Det måste vara höjden av sorglighet.

Det är inte helt ovanligt att hon, mitt sällskap ute på elljusspåret, refererar böcker, serier och filmer. Vi har känt varandra sedan vintern 1994/1995 – och det börjar vara mycket vi vet om varandras preferenser när det kommer till författare och pjäser och skådisar och tv-serier och ja, berättelser.

Ändå stannar jag tvärt just denna gång.
– … och den skulle du bra kunna läsa, har hon precis sagt lite eftertänksamt.
– Vafalls? Du har precis rekommenderat en bok för mig!
Oförstående blick.
– Du har aldrig, inte en endaste gång, rekommenderat en bok för mig.
– Är det så ja?

Jag känner mig nästan lite ny! På samma sätt som efter vilken milstolpe som helst. Den nyfikenhet jag känner kan inte beskrivas i ord. När denna bokmal vill låna vidare en bok måste den avvika på något sätt.

Plötsligt, ungefär tolv år efter bröllopet, fick jag för mig att de där tio timmarna med video från kyrkan och från bröllopsresan borde klippas till en tittbar film. Jag hittade dem nätt sorterade i en ask. Den gamla analoga videokameran hackade ovilligt igång efter lite laddning och datorn tar just nu in materialet. Jag byter kassett när det där nittiotalistiska surrandet hörs, det där när ett band spolas till början.

Min man var en spoling med magra kinder och runda, metalliska glasögon, och en piercing i det vänstra ögonbrynet. Han bar mig och kjolarna över tröskeln och såg på mig så vackert! Och jag var en liten, ojojoj så liten tjej på 24 år och 50 kilo med mahognyfärgat hår och smala fingrar och en så rikssvensk brytning. Ögonbryn tunnplockade som Garbos. Nittiotal!

Hur var det att vara jag på nittiotalet anar man om man tittar på vissa snuttar.

Där rörde jag nervöst mina kinder på ett akvarium när barnen plockade upp sjöstjärnor och ålar med sina bara händer. Jag var äcklad och rädd. Både för de där bakteriekryllande havsdjuren och för barnen; båda lika oförutsägbara, obehagligt organiska. Jag var äcklad av och rädd för livet självt. På filmen anar man det bara om man följer mina händer.

Där smet jag under täcket iförd endast underkläder i den mysiga lilla bungalown. Så smal att jag faktskt drar efter andan idag och ropar till mannen: kom och titta hur jag har sett ut! Nu har ju graviditeterna dragit ut skinnet på magen. Åren har lagt till tio kilo.

Och jag påstår att det som väger i de tio kilona är rätt trevliga ting. Lycka, förmåga till närhet, förnöjsamhet, stabilitet, oräddhet, levnadslust. Jag minns ju hur fobisk den där smala varelsen var, och hur motbjudande livet kändes, och hur försiktigt hon tog sig fram på jorden. Nästan utan att andas, och ofta utan att äta. Och fullständigt, totalt oinsatt i hur sann lycka, kärlek och förlåtelse beter sig.

Samtidigt kan man inte se ner på flickan med mahognyhåret bara för att hon saknar erfarenhet. Tvärtom. Att ge sig in en ny verklighet, den gifta eran, är modigt. Och flickan på filmen tror ju att hon alltid kommer att må så där dåligt, alltid frysa av hunger. För resten av sitt liv. Och att som på filmen ändå våga leva och ändå hoppas på en framtid där man kommer att kunna andas med lungornas fulla kapacitet — det tycker jag är mod.

Det blir en fin liten bröllopsfilm.

Son: Kan du inte fråga vad du brukar fråga när vi kommer hem.
Mor: Oj. Hur har du haft det i dagis, jag menar förskola och eftis? [Lär mig aldrig att det är nya tider nu.]
Son: Ja det också. Jag har haft det mycket bra. Men du brukar fråga något annat.

Mor tänker så det knakar… men nej.

Son: Du brukar fråga hur det går med kärleken!
Mor: Oj, okej. Hur går det med kärleken?
Son: Bra! Mycket bra!
Mor: Har du en flickvän?

Sonen visar tummen upp. Nej, för nu följer pekfingret. Och långfingret. Han räknar!

Mor: Har du tre flickvänner?

Ringfinger. Lillfinger.

Son: Jag har fem.
Mor: Oj! Så många. Kan man ha fem? Som du är kär i?
Son: Ja.
Mor: Som är kära i dig?
Son: Ja.
Mor: Men… Brukar man inte bara ha en flickvän i taget?
Son: Tydligen inte. De andra undrar också hur det är möjligt att nästan alla är kära i oss. Ja, i mig och Joakim alltså.

Men mor som känner båda gossarna ganska väl undrar inte alls.

Det var väl ungefär i samma tider som tjugohundratalets första ekonomiska svacka satte in som affärsmedia började lyfta fram fenomenet: människor med poster börjar hoppa av ekorrhjulet. Helt frivilligt. Långt innan de bränner ut sig. Medan yrkeslivet är som bäst. De har både namn, efterfrågan och massor av energi.

Kauppalehti skrev om dem. Markkinointi & Mainonta använde till och med satser som “livets mening” och “sanna värden”.

Vad är det som pågår när våra mest affärsdrivna tidningar skriver om att klättra ner för karriärstegen?

Jag tror att alla känner någon som drabbats av uppsägning. När man säger upp flera hundra anställda spelar det ingen roll hur bra val individ Jens var för arbetsplatsens sammansättning. Då spelar det ingen roll att Jens kollat sina jobbmejl på semestern och jobbat över när fru Maja hade födelsedag. När det blir konkret och när uppsägningarna sveper nära ens skinn tror jag att det är ett ruskigt uppvaknande man genomlever.

Det blir aldrig mera angeläget än så här. Du blir aldrig oersättlig. Vad är det du egentligen vill göra? Du behöver inte söka länge för att hitta svaret, för det är familjen och kärleken som är den enda miljö där du är oersättlig. Bäst att klättra ner för stegen ner till familjen, flickvännen, mannen. Vill de fortfarande ha dig? Känner de igen dig? Åh så du varit blind. Tänker du när du vaknar upp.

Jag har sett några dylika fall själv och sjutton också, om det inte är något av det finaste.

Min man är inte för en traditionell jul. Inte heller för traditionell julmat, ej heller julsånger. Till min svärmor sa jag att jag vet hur tjejer som gift sig med muslimer känner sig: de tar barnen till De vackraste julsångerna utan att mannen är med. De ser på skolans julspel utan att den käraste sitter på stolen bredvid. Ett tag tyckte jag att jag gift mig med självaste Grinch.

Jag har sedermera lugnat mig och slutat vara dramatisk. (Klart han var med på barnens skoljulfester, maken min.)

Vi har istället, lite smått, börjat utarbeta julens meny. Det blir ett besök till Saluhallen. Det blir rökt lammkött. Det blir löjrom, räkor, smetana och lök på toast. Det blir merguez, inhandlad på knagglig men ihärdig wolof från den franska matmarknaden idag, med pepprig dijonsenap och lök, med baguette. Kanske ostron. Och så blir det lite skinka också, hos svärmor på julaftons dag, när den precis kommit ur ugnen. Jag har insett att jag egentligen bara behöver ett par ingredienser från barndomens julbord för att smakerna ska sitta där de ska; sillsallad, kålrotslåda och julmust. Lättfixat.

Jag tror – egentligen – att barnen kommer att ha julkänsla vad vi än gör. Bara det att granen lyser i vardagsrummet när de tassar till toaletten på natten kommer kommer att göra den lilla magen pirrig. Och den vetskapen räcker för mig.

Varenda karl som blev kär i mig beskrev mig i något skede med ordet gåtfull. Det betydde, lärde jag mig, att jag blev ointressant så fort de tröttnade på att försöka lösa gåtan. Vadå gåta förresten. Jag tyckte inte det fanns någon gåta. What you see is what you get, liksom. Men de vidhöll. Tills de tröttnade och insåg att jag kanske hade rätt.

Så kom han som inte en enda gång kallade mig vare sig mystisk eller gåtfull. Tvärtom tycktes han ha känt mig hela mitt liv. Jag kände mig ända från början bara lugn i hans närhet.

Och det var den 22 november 1998 han friade. (Jag sa ja.)

Oj, det är tolv år sedan just idag!

Le Croisic vid den franska atlantkusten verkar ha två stora näringar – det ena är saltframställning, och det andra, mer väntat, är fisket. Fisken, ostronen och musslorna är garanterat dagsfärska och goda. Så här kan det gå till på fiskrestaurangen:

Mamma:(till sin sexåriga son) Å nej, jag åt hela min fisk nästan. Ville du ha lite av min fisk?
Son: Neeeej, åt du ögonen?
Mamma: Gchh. Nej!
Son: Jag vill ha ögonen!
Pappa: Sch, mammor tycker inte om att prata om fiskögon.
Son: Men de är goda.
Mamma: Gchh.

Berättelsens mamma skär bort fiskhuvudet och ger det åt sin hungrande son. Sådär äcklat, med lillfingrarna spretande.

Son: Mjam.
Pappa: Sch. Mammor och flickor tycker inte om att man äter fiskögon. Ingen flicka vill pussa fiskögonätare.
Son: Varför inte det?
Pappa: Flickor blir äcklade av sånt. Så här gör man: man äter sina fiskögon och ostron och annat utan att prata om det. Sedan när man gift sig an man säga att man tycker om att äta fiskögon och sånt, för då är det för sent för henne att backa.

Berättelsens mamma är mållös. Sonens ögon lyser av den djupa tacksamhet som dessa oväntade insiker i vuxenvärlden skapar i honom.

Jag bytte jobb för några månader sedan. Ett jobb som jag hade ska man egentligen vara rädd om. Så kommer jag att säga om någon ber om råd i en liknande situation.

1. Jag hade först och främst en kärleksfull krets av arbetskamrater.
2. Vidare hade jag en dynamisk kille som närmaste chef. En sådan som drog sporadiskt förbi som en orkan med styrka fem. När stormen bedarrade hade det liksom dammat upp en hög med ogjorda arbeten som låtsades obemärkt dala ner på mitt bord. Dem kunde man sedan med viss nyfikenhet och iver börja nosa i.
3. Jag jobbade för en VD som ingen av teamet ville byta ut mot en politisk korrekt sådan. Inte ens Aktivisten, Feministen eller Den Uttalade ville byta ut honom. Strypa, ibland, kanske, men inte byta ut. Trots allt.
4. Jag hade dessutom uppgifter intressanta nog att väcka mig med lösningar till problem mitt på natten. Ack, den passionen.

Och så bytte jag jobb. Rätt val? Ja! Vilken tur att jag inte frågade mig själv om råd när jag stod inför valet.

Juni har övergått i juli, och barnen, de små (5 och 3 år gamla) har bott med farmor och farfar på landet. Till huvudstaden är det nästan trettio mil. Till närmaste stad tar man sig med bil på tjugo minuter. Till byn kan man ta motorbåten. Till brevlådan går man på femton minuter längs grusvägen. Till Saimens strand springer man på tre. Och det är det de gör för det mesta, de små liven.

Själva har vi bott kvar i stan, mannen och jag, och slitit för brödfödan på var sitt håll. Slitit på kontorsstolen för min del, det vill säga. Inte mycket att göra i juli, då marknadsföringen ändå inte biter.

Mannen och jag after workar oss varje dag nästan. Terass, bio, middag ute. Går hem mellan utefiken på Kalevagatan och värjer för turistmassorna, som i år bär munskydd. Träffar vänner, linkar hem i julinatten med skavande skor. Ibland ringer man barnen. Sonens nyktra nyländska accent: Nå jag vill också krama dig mamma men vi tar det sen i övermorgon när du kommer. Han låter duktig och välartikulerad som om han tränade högläsning, sådär som nyländska barn låter. Jag sväljer skrattet och frågar vad han syslat med. Han berättar om myrorna. Han har hjälpt dem att bygga bo. Och så är det den lilla flickan, hon som tagit en aning efter mammans rikssvenska, som tar vid med sin honungslena amywinehouseröst: Mamma. Jag älskar dig. Du är finast i hela hela hela hela hela världen. Jag försöker leda över samtalet till praktiska ting för att inte evaporera helt där i stadsvimlet med mobilen mot kinden men hon vidhåller: Mamma du är så fin. Hon vill inte prata om praktiska ting. Hon vill tala om kärlek.

Över veckosluten åker jag tåg ut. På perrongen i Villmanstrand skiner solen alltid, tänker jag. Det är smutsiga, förvildade barfotabarn som springer upp i famnen på mig och en trött make (han har kört nästan trettio mil inatt) som står bredvid. Barnen luktar utomhusliv lite som hundar gör efter regn. Vi har längtat efter dig när du var borta, säger killen. Vi borde alltid vara tillsammans, säger tösen. De kurar ihop sig till små kärleksfulla bollar i min hukade famn där på tågstationen. Där solen alltid skiner.

I bilen vill de höra Mamma Mia och sonen sjunger med på sin intuitiva engelska så gott han kan:

Mamma mia, does it show again?
My my, just how much I’ve missed you
Yes, I’ve been brokenhearted
Blue since the day we parted
Why, why did I ever let you go?
Mamma mia, now I really know,
My my, I could never let you go.

- – -

Det här var mitt försvarstal för det oförstörda. För att vara övertydlig: barn är bättre än vuxna.

När ironin tar vid spräcks det fina och det äkta. När man börjar i ett självmedvetet intellektuellt rus kalla Abbas låtar “kitchiga” slår man dem till spillror. När man tolkar barnens kärleksförklaringar som “gulliga” sådana och lägger till ett “vänta bara tills du är tonåring” visar man sig oförmögen att ta emot kärleken. Detta medan barnen bara är och väntar på gensvaret. De blottar sina alldeles nakna hjärtan. Och vi ironiserar bort dem.

De är helt ovetande om att det framgångsrika släktet förväntas öva in minst de tre nödvändigaste: reservation, självdistans och självironi.

Man hoppas på ett nytt släkte, en äkta generation som älskar sina ironiska föräldrar hela.

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

—

Men. Ett théhus alltså. Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Vi tassar längs byns gator, Noah och jag. Vi ser en bedårande söt liten flicka. Hej, säger vi, och hon har skimrande svarta ögon och hår, vävd av silke är hon! Noah går fram och skakar hand med henne. Det ser lustigt germanskt och korrekt ut men flickan ler. Så kommer hon i sin tur fram till Noah och hjälp – hon bugar gracilt som en vuxen kvinna. Hon tar ett par steg till och pussar honom på bröstet (längre upp når hon inte).

Vi blir mållösa och tagna. Vilken fin, fin människa denna lilla varelse är.

Allt det här vänliga, mjuka skulle man vilja bara svälja som ett frö och hoppas att det gror till någonting liknande i en själv.

(Hon är ett år och sex månader, säger de förtjusta föräldrarna när jag frågar.)

Åt en kycklingburgare (som jag senare på kvällen ångrade). Satt vid det enorma fönstret på Carrols på Alexandersgatan. Rutan är en bioduk för den som vill titta på människor live.

En femtioårig kvinna låter sin turkosa volangkjol fladdra fritt. Kanske påminner den henne om medelhavssemestern.

En pakistanier med rödbrun hudfärg i pressade byxor och en, som det heter, klanderfri vit skjorta med stärkt krage. Hans svarta hår skiner i solen.

En svartklädd tjej på en rosa Jopo cyklar mot universitetet.

Och så vidare i brokiga stötar. Alla har försökt göra sitt bästa när de valt sin look i morse.

Jag tycker att människorna är så rörande. Där traskar de hemåt och till Stockmann och springer till spårvagnen, men alla hoppas de bara på att få känna sig älskade. Jag tror att definitionen på människa är precis så enkel och det finns ingenting banalt med det.

För ett fåtal år sedan blev jag och min man frälsta. MBTI-frälsta. MBTI står för Myers-Briggs Type Indicator och är ett verktyg för personlighetsanalys.

Man kan dela in hela världens befolkning i sexton huvudtyper.
Man får energi av att antingen vara
inåtvänd (I) eller utåtriktad (E)
och man tar in information antingen
intuitivt (N) eller erfarenhetsbaserat (S).
Dessutom agerar man antingen
rationellt (T) eller känslostyrt (F)
samt lever sitt liv antingen
organiserat (J) eller oplanerat (P).

Bokstavskombinationerna har namn. En ESFJ-person är en “provider” som drivs av plikter och medkänsla. En INFP-person är en “healer” som gärna konfronterar för att rätta till. Och så vidare, i fjorton variationer till.

Med den här upptäckten förvandlades allt. Plötsligt fick vi en ny värld att förvalta, rentav. Vi fick fritt inträde in i det förr så obegripliga, det här med människor som inte är som vi och som det är så synd om just därför. En bunt med universalnycklar! Som alla nyfrälsta ville vi dela med oss.

Till en början roade vi framförallt oss själva med att testa våra vänner. Vi utsatte dem för horder av jo/nja-frågor av typen “Jag föredrar kompetens snarare än medkänsla”. Jaha, det gör du? Då blir det ett T! Eller: Nehej, inte det? Då är du F! Våra vänner kände sig kanske kränkta och konfunderade efteråt – men å andra sidan kunde de trösta sig med att de från och med skulle få vara sig själva utan att behöva förklara sig.

Med tiden har vi lugnat oss något. MBTI-profilerna sitter ändå i ryggraden och jargongen är därefter.

Exempel 1. Lillflickan städar upp efter oss och väntar färdigklädd vid dörren medan vi andra irrar runt och letar efter kalsongerna, plånboken och mobilen en kvart till. Å nej, hoppas hon inte blir en SJ. Hur ska hon klara av att bo med oss?

Exempel 2. Sonen är nästan framme vid WC-dörren när han glömmer vart han är på väg. Suck, vad han är P, säger vi, och skuffar honom bestämt åt rätt håll igen. Tuppen var det!

Exempel 3. Jag var på bio med en ISTJ, säger mannen efter lediga kvällen, och jag fnissar. Såg de samma film såg de ändå var sin film.

Exempel 4. När min man har suttit på planeringsmöte med sin kollega (båda är de N) anar jag hur det gått till. Vi saknar en konkret S-plan, vi bara improviserar, klagar min man efteråt i telefon med kollegan. När han lägger på har ingenting förändrats. Eventuellt har en ny diffus (men inspirerande) framtidsvision kommit till.

Jag då? Jag är en ESFP, en “entertainer”. (Dock med kraftig dragning mot N och J.) Mina kors lär vara att jag dyrkar mig själv, blir lätt uttråkad, är opålitlig, håller inga deadlines och vantrivs i skuggan. Slå dessa om du kan! Helt okej snabbtester finns på nätet, exempelvis här.

Sonen ser på när jag packar väskan.
– Nu ska mamma ut på vift, förklarar jag.
– Piff?
– Vift. Ja, mamma har night off.
– Poff?

Just det. Jag är ledig på alla torsdagkvällar och min man på tisdagkvällarna. Så har det varit i flera år. Det blir bio, singelvänner, gym, museibesök (!) eller annat barnovänligt. (Min man brukar komma hem och lukta öl.) Vi kopierade systemet helt ogenerat från vänner som skaffade barn före oss. Det är ett fantastikt system som förmodligen räddat familjen från en hel del sammanbrott.

Ut på piff med er således, kära mammor och pappor!

Efter att tvättskörden som magsjukan förde med sig var borta kom det en ny, ännu större tvättskörd: man vill fräscha till allt som bara legat framme när det begav sig. Man vill höra en böljande melodi som i sköljmedelsreklamen när man bäddar. Dubbellakan, dubbel uppsättning barnlakan, barnhanddukar, badlakan. Stora saker som fyller upp tvättkorgen i ett nafs.

Torktumlaren har betjänat mig troget i sju år. Och det är nu som den säger sitt jag vet inte om jag någonsin älskat din tvätt. Sjuårskris! Och precis som alla kriser är den helt och utterly fel tajmad.

Jag ringer Zanussi. ”Den blir inte het längre”, säger jag.
”Pyörii, muttei lämmitä”, upprepar mannarösten.
Jag förklarar att det är bråttom. Herr Zanussi kan inte komma förrän om fem dagar. Jag tänker på tvätthögen och hör ”om fem år”. Kvider lite. Vad ska jag göra under tiden?
”Käytä fööniä”, fnissar mannen.

Hårtorken?! Han tar inte vår sjuårskris på allvar…

Jag om min man firar faktiskt också vårt sjuårsjubileum i vår. Men mellan oss finns värmen kvar.