Le Croisic vid den franska atlantkusten verkar ha två stora näringar – det ena är saltframställning, och det andra, mer väntat, är fisket. Fisken, ostronen och musslorna är garanterat dagsfärska och goda. Så här kan det gå till på fiskrestaurangen:

Mamma:(till sin sexåriga son) Å nej, jag åt hela min fisk nästan. Ville du ha lite av min fisk?
Son: Neeeej, åt du ögonen?
Mamma: Gchh. Nej!
Son: Jag vill ha ögonen!
Pappa: Sch, mammor tycker inte om att prata om fiskögon.
Son: Men de är goda.
Mamma: Gchh.

Berättelsens mamma skär bort fiskhuvudet och ger det åt sin hungrande son. Sådär äcklat, med lillfingrarna spretande.

Son: Mjam.
Pappa: Sch. Mammor och flickor tycker inte om att man äter fiskögon. Ingen flicka vill pussa fiskögonätare.
Son: Varför inte det?
Pappa: Flickor blir äcklade av sånt. Så här gör man: man äter sina fiskögon och ostron och annat utan att prata om det. Sedan när man gift sig an man säga att man tycker om att äta fiskögon och sånt, för då är det för sent för henne att backa.

Berättelsens mamma är mållös. Sonens ögon lyser av den djupa tacksamhet som dessa oväntade insiker i vuxenvärlden skapar i honom.

Jag bytte jobb för några månader sedan. Ett jobb som jag hade ska man egentligen vara rädd om. Så kommer jag att säga om någon ber om råd i en liknande situation.

1. Jag hade först och främst en kärleksfull krets av arbetskamrater.
2. Vidare hade jag en dynamisk kille som närmaste chef. En sådan som drog sporadiskt förbi som en orkan med styrka fem. När stormen bedarrade hade det liksom dammat upp en hög med ogjorda arbeten som låtsades obemärkt dala ner på mitt bord. Dem kunde man sedan med viss nyfikenhet och iver börja nosa i.
3. Jag jobbade för en VD som ingen av teamet ville byta ut mot en politisk korrekt sådan. Inte ens Aktivisten, Feministen eller Den Uttalade ville byta ut honom. Strypa, ibland, kanske, men inte byta ut. Trots allt.
4. Jag hade dessutom uppgifter intressanta nog att väcka mig med lösningar till problem mitt på natten. Ack, den passionen.

Och så bytte jag jobb. Rätt val? Ja! Vilken tur att jag inte frågade mig själv om råd när jag stod inför valet.

Juni har övergått i juli, och barnen, de små (5 och 3 år gamla) har bott med farmor och farfar på landet. Till huvudstaden är det nästan trettio mil. Till närmaste stad tar man sig med bil på tjugo minuter. Till byn kan man ta motorbåten. Till brevlådan går man på femton minuter längs grusvägen. Till Saimens strand springer man på tre. Och det är det de gör för det mesta, de små liven.

Själva har vi bott kvar i stan, mannen och jag, och slitit för brödfödan på var sitt håll. Slitit på kontorsstolen för min del, det vill säga. Inte mycket att göra i juli, då marknadsföringen ändå inte biter.

Mannen och jag after workar oss varje dag nästan. Terass, bio, middag ute. Går hem mellan utefiken på Kalevagatan och värjer för turistmassorna, som i år bär munskydd. Träffar vänner, linkar hem i julinatten med skavande skor. Ibland ringer man barnen. Sonens nyktra nyländska accent: Nå jag vill också krama dig mamma men vi tar det sen i övermorgon när du kommer. Han låter duktig och välartikulerad som om han tränade högläsning, sådär som nyländska barn låter. Jag sväljer skrattet och frågar vad han syslat med. Han berättar om myrorna. Han har hjälpt dem att bygga bo. Och så är det den lilla flickan, hon som tagit en aning efter mammans rikssvenska, som tar vid med sin honungslena amywinehouseröst: Mamma. Jag älskar dig. Du är finast i hela hela hela hela hela världen. Jag försöker leda över samtalet till praktiska ting för att inte evaporera helt där i stadsvimlet med mobilen mot kinden men hon vidhåller: Mamma du är så fin. Hon vill inte prata om praktiska ting. Hon vill tala om kärlek.

Över veckosluten åker jag tåg ut. På perrongen i Villmanstrand skiner solen alltid, tänker jag. Det är smutsiga, förvildade barfotabarn som springer upp i famnen på mig och en trött make (han har kört nästan trettio mil inatt) som står bredvid. Barnen luktar utomhusliv lite som hundar gör efter regn. Vi har längtat efter dig när du var borta, säger killen. Vi borde alltid vara tillsammans, säger tösen. De kurar ihop sig till små kärleksfulla bollar i min hukade famn där på tågstationen. Där solen alltid skiner.

I bilen vill de höra Mamma Mia och sonen sjunger med på sin intuitiva engelska så gott han kan:

Mamma mia, does it show again?
My my, just how much I’ve missed you
Yes, I’ve been brokenhearted
Blue since the day we parted
Why, why did I ever let you go?
Mamma mia, now I really know,
My my, I could never let you go.

- – -

Det här var mitt försvarstal för det oförstörda. För att vara övertydlig: barn är bättre än vuxna.

När ironin tar vid spräcks det fina och det äkta. När man börjar i ett självmedvetet intellektuellt rus kalla Abbas låtar “kitchiga” slår man dem till spillror. När man tolkar barnens kärleksförklaringar som “gulliga” sådana och lägger till ett “vänta bara tills du är tonåring” visar man sig oförmögen att ta emot kärleken. Detta medan barnen bara är och väntar på gensvaret. De blottar sina alldeles nakna hjärtan. Och vi ironiserar bort dem.

De är helt ovetande om att det framgångsrika släktet förväntas öva in minst de tre nödvändigaste: reservation, självdistans och självironi.

Man hoppas på ett nytt släkte, en äkta generation som älskar sina ironiska föräldrar hela.

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Vi tassar längs byns gator, Noah och jag. Vi ser en bedårande söt liten flicka. Hej, säger vi, och hon har skimrande svarta ögon och hår, vävd av silke är hon! Noah går fram och skakar hand med henne. Det ser lustigt germanskt och korrekt ut men flickan ler. Så kommer hon i sin tur fram till Noah och hjälp – hon bugar gracilt som en vuxen kvinna. Hon tar ett par steg till och pussar honom på bröstet (längre upp når hon inte).

Vi blir mållösa och tagna. Vilken fin, fin människa denna lilla varelse är.

Allt det här vänliga, mjuka skulle man vilja bara svälja som ett frö och hoppas att det gror till någonting liknande i en själv.

(Hon är ett år och sex månader, säger de förtjusta föräldrarna när jag frågar.)

Åt en kycklingburgare (som jag senare på kvällen ångrade). Satt vid det enorma fönstret på Carrols på Alexandersgatan. Rutan är en bioduk för den som vill titta på människor live.

En femtioårig kvinna låter sin turkosa volangkjol fladdra fritt. Kanske påminner den henne om medelhavssemestern.

En pakistanier med rödbrun hudfärg i pressade byxor och en, som det heter, klanderfri vit skjorta med stärkt krage. Hans svarta hår skiner i solen.

En svartklädd tjej på en rosa Jopo cyklar mot universitetet.

Och så vidare i brokiga stötar. Alla har försökt göra sitt bästa när de valt sin look i morse.

Jag tycker att människorna är så rörande. Där traskar de hemåt och till Stockmann och springer till spårvagnen, men alla hoppas de bara på att få känna sig älskade. Jag tror att definitionen på människa är precis så enkel och det finns ingenting banalt med det.

För ett fåtal år sedan blev jag och min man frälsta. MBTI-frälsta. MBTI står för Myers-Briggs Type Indicator och är ett verktyg för personlighetsanalys.

Man kan dela in hela världens befolkning i sexton huvudtyper.
Man får energi av att antingen vara
inåtvänd (I) eller utåtriktad (E)
och man tar in information antingen
intuitivt (N) eller erfarenhetsbaserat (S).
Dessutom agerar man antingen
rationellt (T) eller känslostyrt (F)
samt lever sitt liv antingen
organiserat (J) eller oplanerat (P).

Bokstavskombinationerna har namn. En ESFJ-person är en “provider” som drivs av plikter och medkänsla. En INFP-person är en “healer” som gärna konfronterar för att rätta till. Och så vidare, i fjorton variationer till.

Med den här upptäckten förvandlades allt. Plötsligt fick vi en ny värld att förvalta, rentav. Vi fick fritt inträde in i det förr så obegripliga, det här med människor som inte är som vi och som det är så synd om just därför. En bunt med universalnycklar! Som alla nyfrälsta ville vi dela med oss.

Till en början roade vi framförallt oss själva med att testa våra vänner. Vi utsatte dem för horder av jo/nja-frågor av typen “Jag föredrar kompetens snarare än medkänsla”. Jaha, det gör du? Då blir det ett T! Eller: Nehej, inte det? Då är du F! Våra vänner kände sig kanske kränkta och konfunderade efteråt – men å andra sidan kunde de trösta sig med att de från och med skulle få vara sig själva utan att behöva förklara sig.

Med tiden har vi lugnat oss något. MBTI-profilerna sitter ändå i ryggraden och jargongen är därefter.

Exempel 1. Lillflickan städar upp efter oss och väntar färdigklädd vid dörren medan vi andra irrar runt och letar efter kalsongerna, plånboken och mobilen en kvart till. Å nej, hoppas hon inte blir en SJ. Hur ska hon klara av att bo med oss?

Exempel 2. Sonen är nästan framme vid WC-dörren när han glömmer vart han är på väg. Suck, vad han är P, säger vi, och skuffar honom bestämt åt rätt håll igen. Tuppen var det!

Exempel 3. Jag var på bio med en ISTJ, säger mannen efter lediga kvällen, och jag fnissar. Såg de samma film såg de ändå var sin film.

Exempel 4. När min man har suttit på planeringsmöte med sin kollega (båda är de N) anar jag hur det gått till. Vi saknar en konkret S-plan, vi bara improviserar, klagar min man efteråt i telefon med kollegan. När han lägger på har ingenting förändrats. Eventuellt har en ny diffus (men inspirerande) framtidsvision kommit till.

Jag då? Jag är en ESFP, en “entertainer”. (Dock med kraftig dragning mot N och J.) Mina kors lär vara att jag dyrkar mig själv, blir lätt uttråkad, är opålitlig, håller inga deadlines och vantrivs i skuggan. Slå dessa om du kan! Helt okej snabbtester finns på nätet, exempelvis här.

Sonen ser på när jag packar väskan.
– Nu ska mamma ut på vift, förklarar jag.
– Piff?
– Vift. Ja, mamma har night off.
– Poff?

Just det. Jag är ledig på alla torsdagkvällar och min man på tisdagkvällarna. Så har det varit i flera år. Det blir bio, singelvänner, gym, museibesök (!) eller annat barnovänligt. (Min man brukar komma hem och lukta öl.) Vi kopierade systemet helt ogenerat från vänner som skaffade barn före oss. Det är ett fantastikt system som förmodligen räddat familjen från en hel del sammanbrott.

Ut på piff med er således, kära mammor och pappor!

Efter att tvättskörden som magsjukan förde med sig var borta kom det en ny, ännu större tvättskörd: man vill fräscha till allt som bara legat framme när det begav sig. Man vill höra en böljande melodi som i sköljmedelsreklamen när man bäddar. Dubbellakan, dubbel uppsättning barnlakan, barnhanddukar, badlakan. Stora saker som fyller upp tvättkorgen i ett nafs.

Torktumlaren har betjänat mig troget i sju år. Och det är nu som den säger sitt jag vet inte om jag någonsin älskat din tvätt. Sjuårskris! Och precis som alla kriser är den helt och utterly fel tajmad.

Jag ringer Zanussi. ”Den blir inte het längre”, säger jag.
”Pyörii, muttei lämmitä”, upprepar mannarösten.
Jag förklarar att det är bråttom. Herr Zanussi kan inte komma förrän om fem dagar. Jag tänker på tvätthögen och hör ”om fem år”. Kvider lite. Vad ska jag göra under tiden?
”Käytä fööniä”, fnissar mannen.

Hårtorken?! Han tar inte vår sjuårskris på allvar…

Jag om min man firar faktiskt också vårt sjuårsjubileum i vår. Men mellan oss finns värmen kvar.