Pampasslätten lyser i soluppgångens alla färger.

Och säkerhetskontrollen på Vasa flygplats avleder uppmärksamheten från det orimligt lilla propellerplanet på ett effektivt sätt.

- Du har int na parfyym? frågar han när han klämmer på min väska.
- Va?
- Parfyym. Na smink, na smetona.
- Jahaa. Nää, int na smetona, säger jag.

Och så smakar jag på ordet smetona när jag stapplar upp för fem metalliska trappsteg in i universums minsta passagerarplan.

Jag kollar igenom mina utkast. Här är ett inlägg från sommaren jag glömt att publicera. (Gör andra så här månntro? Skriver långt och glömmer att lägga upp?)
___

På bilden köar Noah med höga förväntningar.

Jag borde kanske avslöja att hans förväntningar gick i kras. Tänk att en sjuåring kan tycka att Picassoutställningen i Ateneum var bättre än Picassomuseet i Malaga. Jag kände mig paff och kunde inte förstå. Men visst. I Helsingfors gjorde mörkret och punktbelysningen utställningen mer mystisk, här badade allt i avslöjande ljus.

Jag och Naomi var nöjdast. Utbudet var litet men gott. Videoinstallationen där Picasso själv målar med vitt på en glasskiva mot kameran var charmig och hypnotisk. Det är underbart att följa en penna som ritar, och invänta sekunden man förstår vad bilden kommer att föreställa. Flamingo! Nakna bröst! Vi tjejer fick slita varandra därifrån.

Och så såg vi denna viga kvinna.

Efter en glass på gatan återhämtade sig även sonen. I någon dag framöver ritade han oerhört vackra streckteckningar med vassa näsor, skevt perspektiv och stora ikonögon.
– De här är lite abstrakta, sa han blygt.

Morgonen ser ut att lova en molnig dag; i sovrummet med de gula gardinerna ligger en flicka i kissekattpyjamas och sover ut. Rufsig som ett ugglebarn som håller på att få riktiga fjädrar. Jag smyger dit då och då för att titta till, för klockan är över tio.

Nu. Rufsungen har öppnat sina ögon.

– Gomolon! jollrar jag.
– Mpf. Jag vill sova mera.
– Okej.
– Med någon.
Jag ger en kudde att krama.
– Med någon människa, säger hon, och det är ungefär så långt hon kan sträcka sig när hon ber om närhet.
– Men jag är ju människa, tycker jag då och kryper ner i det sovvarma uggleboet ett tag, och tar både unge och kramkudde i min famn.

Lycka är.

Det lilla sympatiska tehuset ligger på en gata som varje turist passerar, för det ligger på samma gata som Picassomuseet. Intill Picassomuseet rentav, snett mittemot.

På menyn finns en sanslös massa tesorter.

Om man bläddrar fram till rooibos finns det tjugo olika varianter av bara den. Jag väljer en blandning av verbena, rooibos och mynta – mina favoriter, tänka sig.

Blandningen, som jag själv aldrig i livet skulle ha kommit att tänka på, är en lustig sensation. Man måste blunda för att urskilja smakerna. Verbenan känner jag av sida vid sida med myntan, men rooibosteet bidrar egentligen främst med sin röda färg.

Det roligaste är ändå de hemlagade glassarna, gjorda på te. Vi beställer tre glassorter. Jag väljer hibiskusglass. Min man väljer en som är gjord på vit choklad och chaismakande yogite, samt en som gjorts av lassi, söt kondenserad mjölk och citron.

Kul, gott – och nytt.

Mannen ville dock ha sin café con leche.

Och barnet fick ett hörn av kaffekexet.

När barnen tröttnade på tevärlden sprang de över gågatan. Där gav bougainvillean skugga.

Vi började med katedralen som rätt och slätt heter “Malagas katedral”. Min man stannade utanför och läste Kindlebok i trädgården – i tyst samförstånd med denne målande man.

Båda barnen däremot var begeistrade över att se interiören. Min och min dotters diskussion vid tröskeln var dock enerverande.
– Mamma, varför får jag inte fota med min egen kamera?

– För att den har blixt.
– Men varför har du kamera?
– För att den här fotar utan blixt så att det ändå blir bra.
– Varför får man inte fota med blixt?
– Det stör andra, och dessutom bleker det färgerna i målningar och infattningar.
– Men jag vill ändå ha.
– Nej tyvärr.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Det är förbjudet.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Men du får fota med den här.

Och så fotade hon vita liljor.

Och ljusen.

Och så satte hon sig för att lyssna inåt.

Jag fotade altaret.

Och en insamlingsbox.

Sedan blev det balansgång för barnen.

– Detta, mina barn, är en pietà, sa jag som visste.

Tätt följd av en mater dolorosa, sörjande mor.
– Här i Spanien talar man mycket om Maria i kyrkan, förklarade jag.

– Nu går vi ut! sa barnen när de var klara.

Nästa inlägg bidrar med det utlovade turisttipset – ett trevligt litet théhus.

Barnens farmor har gemensamma drag med Muminmamman – inre, inte yttre. Bland annat ligger det i hennes DNA att ordna saft- och bullkalas (sort of) för sina barn och barnbarn, om än på distans.
– Malaga är nog värt ett besök, förklarar hon per telefon på sitt hemlighetsyppande sätt.
– Man kan leta sig fram från tåget ut mot gamla stan i sakta mak. Där finns den gamla katedralen, och Picassomuseet, och Picassos hem – för han föddes ju faktiskt i Malaga, det är det inte alla som vet – och så finns där den gamla borgen uppe på berget. Och så finns där ju en stor El Corte Inglés som är lätt att hitta. Men man behöver ju inte ha bråttom och ta allt på en gång. Först kanske man stannar och tar en liten lunch, och så ser man på någonting smått, och sedan tar man sig en kaffe … och kanske en glass.

Ungefär så säger hon.

Tänk att vi lydde. Vi har ju aldrig känt oss särskilt intresserade av Malaga, så denna vänliga övertalning satt där den skulle. Det är ju inte en lång resa heller, och lokaltåget, som är det enda som behövs från Los Boliches, är svalt och skönt.

Min vana otrogen tänkte jag lägga upp lite bilder snart, och till och med bidra med ett litet turisttips.

Semestermorgnarna går ut på att skära upp melon (vatten-sådan: sandía), rosta bröd (fullkorn: integral), hälla upp apelsinjuice (con pulpa, sin additivos), koka espresso, hälla rasslande cornflakes i barnens skålar.

På balkongen förstås. Gammelmorfars tunna vita gardiner fläktar intill medan vi äter. Nere vid bassängen ligger de morgonpigga redan och solar. Man kan kika ner, man kan fnissa åt rikssvenskarnas morgonyoga.

Efteråt tömmer vi bordet, kletar på solkräm. Och så borstar och flätar vi Naomis hår.

Samma rutiner, samma plats, samma tös, mindre hår, 2006.

Ett gäng på tre stockholmare i pensionsåldern går förbi just när några senegaleskillar ställt sig på muren för att höra efter om tumultet på andra sidan gatan berör dem på något sätt, och om det finns poliser inblandade.

– Ja-a, en av dem håller väl vakt och varnar de andra, säger damen nasalt till de övriga sina.

Hon har ju helt rätt i sitt konstaterande.

Men jag reagerar inombords. Jag tycker att tonen är omedmänsklig; jag tycker att jag aldrig hört maken till markering av ordet ”dem”, sällan känt av sådan brist på inlevelseförmåga och respekt. Aldrig känt mig så distanserad till mina forna landsmän – aldrig så osvensk.

Men visst är det väl så: fördömelse ovanifrån låter illa. Det är allra enklast att påstå saker som att man väljer sin egen väg och fattigdom är ett självvalt tillstånd om man själv varken stått vid särskilt radikala vägskäl, eller haft någon fattigdom att välja bort. Ändå gör vi det. Som om vi hade någon som helst rätt att göra så.

Noah visar ett djupt engagemang i senegalesfrågan.
– När du berättade om den gamla mannen som jobbat som någonting fint i sitt eget land – kanske som läkare eller dagistant – och som nu säljer solglasögon … då började jag nästan gråta, bekänner han.

Jag minns mannen jag syftat på. En äldre herre med gråa tinningar och någonting rysligt icke-europeiskt värdigt i blicken.

Men – dagistant?

Jag föreställer mig mannen ta hand om senegalesiska dagisbarn. För det första försöker jag föreställa mig ett senegalesiskt dagis. Kanske med en färggrann, säkerhetstestad Lappset-rutschkana på gården. Fullt möjligt, väl? En massa instanser vill satsa på Afrikas barn och kan tänkas bygga rutschkanor på sandiga gårdar. Och sedan försöker jag placera denne värdige herre dit för att byta blöjor på tultingarna. Fast då måste jag först försöka föreställa mig ett senegalesiskt barn som faktiskt bär blöja. Det måste finnas – kanske det finns västerländskt influerade föräldrar som skaffar blöjor åt sina barn? Nej, jag ger upp. Den här bilden håller inte ihop sådär bara.

Jag måste ha sagt läkare eller lärare den gången.

Känner inte lokalbefolkningen, sa jag det precis?
– Nanga def! hör vi ju i igenkännande ton, och det är ett bekant mannaansikte där bland de senegalesiska säljarna. Det blir ett skrattigt återseende, som övergår i ett skämtande vars ton jag tycker så mycket om att lyssna på.
– Jag har tänkt på det där med vad du sa om att grunda restaurang, säger denne svarte karl med bus i blicken, och jag tror du har rätt. Jag ska grunda restaurang. Med dig! Du står för all xalis, och jag lagar djebu djen åt massorna. Kommer bli succé.

Lakanen han säljer väskor på har ett repverk: det är bara att greppa handtaget i mitten och slinka undan, om polisen kommer.
– Vad händer om polisen faktiskt kommer? Hamnar ni i finkan? frågar min man, sufflerad av min son som verkligen vill veta.
– Vi springer.
– Och om han får fast dig?
– Han tar prylarna. Det är ett stort bakslag när det händer. Jag har själv köpt dem med egna pengar för att sälja.

Min man köper faktiskt två filmer av polaren bredvid – som faktiskt vuxit upp i samma trakter som min man, i fiskebyn Mbour vid Atlantkusten, och som har samma afrikanska efternamn som jag. Practically family, känner vi.
– Är det bra kvalitet? morrar min man sedan med en misstänksam skiftning i blicken, och syftar på piratkopian.
– Absolut, mycket bra kvalitet.
– Om det är pixligt och handfilmat kommer jag tillbaks och ger stryk både åt dig och din vän väskförsäljaren här, säger min man, och det förstår jag, för han boxar sin handflata, och senegaleserna – seniga, långa, muskulösa bjässar – tycker som jag: det var dagens prov på självdistanserad humor. Värt ett flabb.

Igår kväll:

Vi strosar längs strandgatan och ser på de spanska midsommarförberedelserna.

Spanjorerna har börjat dumpa kvistar och paff och masonitskivor på strandsanden, och byggt klumpiga fula gubbar av skräp – sådana som gott kunde få liv i barnens ohyggligaste mardrömmar och i filmer som utspelar sig på Elm Street.

Gubbarna ska senare på kvällen eldas upp. Även det underlag för en skräckhistoria, tycker jag.

Kvistarna och det andra brännbara ska bli en brasa, en som man sportar med att hoppa över. Tydligen kan den spanska midsommarbrasan uppfylla ens önskningar också, magiska tre stycken, bara man skriver dem på en lapp som man sedan låter elden ta.

Havet intill för bort tre onda ting: tidvattnet för bort lappar med namn på sjukdomar och olösta konflikter. Egentligen skulle jag vilja utforska strandlinjen dagen efter. Fiska upp lappar som dryper av vatten och sorg, googla spanska ord jag inte känner till.

Vi deltar inte, för vi känner inte lokalbefolkningen; ingen som kan guida oss i firandet av S:t Johanni födelse, och bjuda oss på chips och grillat och kanske några vinstänk.

Väl medveten om att de senaste inläggen handlat om dimma, dis och moln måste jag ändå nämna det: dimman har nu fullständigt tagit över kusten och omvandlat den till ett kusligt, rått landskap.

Himlen döljs av en gul ridå. Spanjorerna firar skolavslut och San Juan på stranden, och kring midnatt blir det fyrverkerier av samma kaliber som vid nyår därhemma. Los Pacos skakar, men dimman släpper inte igenom en endaste gnista av färg.

Grannhusen har försvunnit. Poolen ser ut att ryka, för det virvlar små moln av dimma på ytan.

Plötsligt förstår jag att den Sherlock Holmeska londondimman jag sett på film finns på riktigt. Den som rullar fram som tumbleweed i ökenvinden; ödesmättat som ingenting annat.

Solen väcker oss den första morgonen, och vi ser att denna gång – olikt vår senaste visit i april-maj – har den spanska sommaren kommit.

Hettan lugnar själen med detsamma. Jag kommer inte på vad det är för veckodag idag.

Kikar man söderut från balkongen ser man att hettan ligger som ett tjockt, vitt, sömnigt dis över staden och över Medelhavet.

Vi är redo för årets längsta siesta.

Första kvällen slår vi på elen och vattnet och kopplar i tv-antennen. Vi packar upp med detsamma och bäddar med nya lakan åt oss själva; barnen sover ju redan i sina gamla från senast.

Tidigare på dagen var vi i ett morgondisigt Köpenhamn. Och så såg vi ett solstekande Barcelona efter det. Nu, i medelhavsnatten, är vi två trötta varelser.

Vi lagar ändå en kvällsbit för två. Det blir sådant vi hittar i våra väskor. Müsli bars. Ett äpple delas mitt itu. Nötter serveras i liten skål. Te, som i detta land alltid får en grusig beläggning.

Och så sitter vi där vid dukat bord på balkongen, och tittar på stjärnhimlen. Där är karlavagnen, mitt framför.

Vi tänker på privilegiet – att ha tillgång till den här bostaden är ett stort sådant – och på vad som väntar oss i Finland: vår första egna bostad. Hurdant kök ska det bli egentligen? Vi har sett kanske tjugo olika hos köpenhamnska kökstillverkare. Vi tänker på det här dygnets upplevelser; på Gaudis konstiga stad. Den där mosaiködlan med ett grönt flaskbottensöga. Den där knotiga, organiska estetiken.

Våra huvuden är helt enkelt tunga av intryck. Benen värker: det drar i senorna och svider i fotsulorna.

– Är müslibarsen från Lidl? frågar min man efter den evighetslånga meditativa tystnaden rakt ut mot stjärnhimlen.
Jag tycker ju att frågan sammanfattar precis hur vi känner oss. Ursprunget till müslibarsen på bordet är exakt vad vi orkar tala om just nu.
– Ja. De som de delade ut utanför Kampens Alko.

Vi var på väg till gammelmorfars bostad vid Solkusten, men färden blev lång.

Flyget mellanlandade i ett soligt och hett Barcelona. Maken till innehållsrik mellanlandning har vi aldrig varit med om. Vi klev av, tog bussen till centrum, gick till Casa Batlló, Casa Milà (vi tog även lite baguette och con leche utanför), och sedan metron till Park Güell, taxin till Sagrada Família (taxin där Naomi sov i fem minuter) och slutligen promenerade vi på gågatan La Rambla innan vi återvände till terminalen med tåg och shuttle. Flyget var en timme försenat och barnen lyckades inte somna på flyget – en nasal ettåring såg till att hålla åhörarna vakna …

… vilket (syftning på allt det ovan nämnda) innebar att barnen slocknade elvatiden på kvällen i lokaltåget mellan Malaga och Los Boliches, stapplade ut med hjälp av andra nattliga passagerare – för våra händer var upptagna med tre kappsäckar och fyra handbagage – och la sig på asfalten tid tågstationen.

Framme!

Jag gillar att flyga numera. Så fort planet tagit sig igenom det översta av alla molnlager blir jag lite euforisk rentav.

Idag tittar jag ner mot molntäcket, det vitaste av vita, och lyssnar slött till tjejerna med kaffekärran som närmar sig längs korridoren. De bryter på spanska, och den äldsta ser ut som Penelope om man slänger ett bländat öga ditåt.

Vi avlägger långsamt mil efter mil av molnmassa. Och då plötsligt är det som om någon sköt en missil där nere och jag måste kisa för att se vad det är som korsar vår väg här på tiotusen meters höjd. Ett annat flygplan förstås, här ovanför Beneluxländerna skjuts inga missiler. Men så snabbt det är. Så nära det for! Är detta okej? Klart det är okej.

Så minns jag ett tal från tolv år bakåt i tiden. Det att ni träffades var lika sannolikt som när två flygplan krockar i luften. Ändå skedde det statistiskt osannolika, era luftbanor korsade varanda, och det blev – en krock. Så valde min mans gudfar att beskriva mitt och min mans möte i sitt bröllopstal. Mötet av två unga med flygskräck. Men nere på fast mark har man ju distans och kan skratta åt liknelsen. Och hålla med om att vi tycker att vårt liv tillsammans var osannolikt — och meant to be.

Och så ger molnen där nere upp och blottar jorden. Bergstopparna sträcker sig efter oss med sina snövita vassa fingrar, oss som beställer kaffe av en penelope på tryggt avstånd ovan molnen.

Underligt lydigt vaknar barnen kring fyra på morgonen och går med oss till Nørrebro metrostation en kilometer ifrån Ivans bed and breakfast.

Samtidigt är de danska studenterna på väg hemåt. Eller så inte. De rinner ut ur nattklubbarna och sätter sig i vajande, melankoliska klungor på trottoarer och broar. De här som inte tänker gå hem vill hålla kvar den här natten så länge som möjligt. De vill aldrig bli annat än nykorade studenter.

En del utforskar studentnatten spiknyktra, med skarpa ögon under de blanka mössbrättena, och lapar in allt det magiskt minnesvärda (i den annars så alldagliga hemstaden!) på ett helt annat sätt än årskullens övriga valpar.

Jag förklarar studentmössorna för barnen, vi räknar att nio år i grundskolan och tre på gymnasiet blir tolv år av allmänbildande studier, och så lämnar vi studenterna i morgondiset, och säger farväl till Köpenhamn.

I Köpenhamn bor vi i Nørrebro, där vi har valt ett Visit Copenhagen-boende. Ivan, som värden heter, har en sjurummare (med vitoljade trägolv, som alla andra danska hem) där han hyr ut rum. Lägenheten måste vara värd hutlösa summor. Köket har luckor i massivt trä. Det är högt i tak. Kristallkronorna hänger i takrosetter. Men på fönsterbrädorna trängs halvdöda krukväxter. I köket är ytorna belamrade med obskyra flaskor, burkar, tidningar – och en igengrodd tekokare. I badrummet skulle jag vilja fara fram med en flaska Cif Creme.

Det är rätt dammigt i sovrummen också.
– Jag har aldrig sett Seppo städa sådär, säger dennes fru lite omskakat.
– Det var tio års damm, påstår Seppo.
Seppo vem då, tycker du. Jo, vi är många vänfamiljer som hyrt in oss här tillsammans, och Seppos fina familj är en av dem.

Sista natten sitter Seppo – en karl på 197 centimeter – uppe med mig och min man, och funderar på det här med kroppslängd. Vi tror allihop att långa människor behöver kämpa lite mindre än sina kortare konkurrenter när det gäller att bevisa sin trovärdighet. Och så googlar vi kroppslängder. Obama 187! Men Sarkozy är 165. Hitler var någonstans mellan 173 och 176. Berlusconi 167 cm. Napoleon var också väldigt liten, källorna tycks vara oense, men 150 och någonting. Kanske är det så att korta män blir lite maktgalna.

Det är oerhört skönt att snacka strunt i Ivans sjabbiga kök i København. För så är det ju: ingen av oss störs egentligen av sjabbigheten. Den känns organisk på ett hemtrevligt sätt och erbjuder en perfekt scen för samtal vars enda riktiga syfte är att flyta fram helt okontrollerat.

Och i morgon flyger vi – jag och min man och barnen – vidare till Barcelona.

Tivolit i Köpenhamn. Hur gammal var Noah när vi var här senast?

Jag minns inte.

Men han hade en ljusblå collegetröja som vi tappade bort här, det minns jag. Och där ungefär gav han sin mor en första riktiga puss. Det var medan vi väntade på att resten av sällskapet skulle landa på marken efter en skyfärd i raketfart. Resten av sällskapet, förresten, var idel män, och jag fick så ofattbart mycket hjälp med vagn och barn och dörrar och ombordstigning på tåg den gången. Och över det där lilla stängslet ville han klättra, den lille pysen med blöjbak. I den där puben satt vi en stund på kvällen i tivolins ljus, tills det blev för rökigt, och då tog jag mitt förstfödda barn hem till hotellet.

Noah måste ha varit ett år och tre månader. Nu fnyser han åt pariserhjulet, och vill åka en andra och helst en tredje gång i berg- och dalbanan, och sin mor pussar han bara när ingen ser.

Regnskurarna i Köpenhamn är tidsinställda. Det har Noah märkt.
– Man väntar, och så slutar det om en minut, säger han kisandes upp mot den gråa skyn. Vi har springande sökt skydd under ett tak.

Cykeltrafiken avstannar när cyklisterna samlas under träden med stora löv. Träden som kantar deras trafikled.

Mycket sant tunnas regnet ut snabbt även denna gång. Våra skor och stumpor är ständigt våta under denna vistelse, men vi har det bra.

Senegaleserna kom inte till Spaniens solkust förrän på 2000-talet. Båtlasterna strandade en efter en. De tidigaste vi hört om kom 2001, och då var det piroger, skröpliga smala fiskebåtar, målade i vackra färger, men fullständigt odugliga för månader på Atlanten. Det var tuffa båtfärder. Folk dog i mängder. Vännerna omkring en blev sjuka, torkade ihop och kastades överbord. Senare började man köpa biljetter till färjorna istället och slutade dö.

Berättar de som överlevde. För min Bo.

Men resten av storyn är inte lika unik. De senegaleser som flyttat till Europa för att jobba ihop lite mera pengar täcks helt enkelt inte ringa hem och berätta sanningen. Jag har inte fått något riktigt jobb. Jag säljer fendikopior åt snäsiga turister. Ingen köper. De har äkta väskor eller helt andra typer av väskor på axeln. Och köper nån en väska eller två är min andel helt löjligt liten. Nej det finns inte en chans att jag kan skicka hem pengar. Istället håller man skenet uppe. Europa är bra! Och när kusinen också vill komma tiger man, fast det bär emot. Kanske, kanske säger man lite försiktigt: Njae, näe, du har det bättre hemma tror jag. Plugga vidare du bara. Kom inte hit. Men sedan täcks man inte svara på frågan: Vad menar du, varför skulle jag inte vilja komma och tjäna pengar?

Det ironiska och idiotiska i flykten till Europa är ju att det inte råder någon stor nöd på de här unga snygga killarna och tjejerna så länge de är i Senegal. Ingen krigar, inte nämnvärt ens i grannländerna, och inte i närhistorien. Ingen avrättas av politiska eller religiösa skäl.

Tvärtom snackar vi hyfsad livskvalitet. Det råder en härlig inställning till livet i landet där i västra Afrika. Folket skrider fram på sandiga gator, visserligen bland bråte och plastskräp, men alltid perfekt klädda, och med dansösraka ryggar. De äldre med en värdighet som väcker skräck. Men de unga rör sig alltid med en retsam, humoristisk glimt i ögat, och en sval aura omkring sig. Man har liksom genomskådat människan, genomskådat livet, och tar det inte på så himla stort allvar. I själva verket är livet rätt komiskt, och människan som skapelsens krona – finns det någonting i henne som man inte kunde skratta åt? Snuskhumorn är så pervers att det finns ord för företeelser vi saknar ord för. Man är grov. Man kallar sina vita svettiga vänner för rödöron, och gapflabbar uppiggat när man blir kallad svartskalle i gengäld – och kanske slav, om man faktiskt känt varandra sedan barnsben. Man jobbar ihop pengar med ett huvudsyfte: att skaffa nya kläder och bra käk till nästa fest. Fester är livets fasta punkter. Och maten man lagar – åh! Inte undra på att det knappt finns en smal människa i hela landet – maaffe, den jordnötsgeggiga kycklinggrytan, börjar man laga genom att hälla i en halv liter matolja. Senegal är planetens mysigaste land. All they do is mysa and mysa. Dansa, shoppa, äta, dricka, driva med varandra. I klimatet, som står still där kring trettio grader celsius.

Eller äsch. Klart det finns korruption och dummisar med makt. Klart man inte flyttar om man har ett jobb man är ens lite nöjd med. Klart det är lite skralt med jobb. Och lönerna är i proportion till levnadsstandarden: låga. Klart det saknas ett socialväsende, klart det finns riktigt fattiga. Benlösa eller förlamade släpar de allra mest utsatta sig genom sanden med hjälp av härdade händer och armar. Handikappade tigger i skuggan, ditförda av sina släktingar. Och tiggarbarnen, även kallade number elevens (två snorsteck under näsan – get it?). Dakar är den ovänligaste staden jag varit i – man måste helt enkelt räkna med att bli rånad en eller fler gånger. Man är så lysande vit, lätt att se, en vandrande plånbok. Men. Min poäng är att det inte är dessa handikappade och missanpassade som kommer till Europa. Det är universitetsstuderande och deras lärare; medelklassen, de som faktiskt redan har det helt okej.

Drar man till Spanien med eurotecken i ögonen – då kommer man inte hem tomhänt. Man skulle bli ihjälmobbad och sönderironiserad av alla. Alltså återvänder man inte. Hellre säljer man plastiga väskor, dansande elvisdockor och knakande, lättrispade solglasögon. Och hoppas. På någonting.

—

Nu är vi på en strandrestaurang med presseningskyddad altan, som vetter mot sanden och Medelhavet. Vi sitter och dricker kaffe efter sardinlunchen.

Vi lyser ju upp varje gång en senegales kommer traskande med ett knippe säljgods. Det kommer en våg med senegalanda med. Gott mod. Bus.
– Eee, du har många väskor, mannen! skämtar min Bo på wolof, stamspråket.
– Ja men vafan… vad gör man, fnissar denna nit bu ñuul, människa som är svart, och lägger till: köp en väska, vetja, istället för att bråka med en hederligt jobbande.
– Skulle inte tro det. Använder inte handväska.
– Din fru använder. ¿Habla wolof?
– Habla wolof tutj rekk, påstår min man, men jag protesterar, “snackar lite wolof” så sjutton heller – eller okej, definiera “lite”, räknas ett hej? Men i alla fall. Jag har precis köpt en väska. I brunt skinn från Springfield. Här under bordet. Det finns en gräns för antal väskor liksom. Eller vad säger jag nu. Ingen gräns finns. Fast vet du, nej, nej tack ändå.
Säger jag. Med gester och miner, och några ord franska.
– Jag såg en av dina polare här i går. Jag sa att ni alla måste slå ihop er och grunda en restaurang, fortsätter min man.
– Eeeh! Vadå grunda! Med vilka pengar! C’est difficile!
– Jomen seriöst. Ingen köper dina väskor. Gör något bra. Något ni kan. Folk älskar ju Senegals mat. Djebu djen, fisk med ris. Skulle bli stort. Skulle bli succé.
– Yassa, säger jag aningen för ivrigt, för jag älskar ju den där citronsmakande kycklinggrytan.
Ögonen på dessa män är som svarta speglar. Nu är de lite stirriga av hemlängtan. Maten därhemma är smaklöksprängande god.
Samtalet driver iväg till hemlandet. Vilken by, vilken stadsdel var ditt hem? Är frun kvar där? Barnen? När var du där senast? Och du då?
Men nu är vi här.
I Fuengirola, Spanien, Europa.
– Men köp en plånbok då. Glammig!
– Nå jo, men nej tack.

När han går börjar Bo skratta sådär så ögonen försvinner bland skrattrynkorna.
– Han sa “habla wolof”!
I Senegal är det franskan som får bidra med glosor. I Spanien är det tydligen spanskan. Livet är inte högtidligt, och inte heller språket. Lite som nylandssvenskan som suger i sig finska ord ändrar stamspråket form i ny språkmiljö.

Ser man på, där kommer kompisen från i går också, han som borde öppna en restaurang. Återseendet är skrattigt.
– Mannen! Vad är det för fel på dig! Säljer du förtfarande solbrillor! Du skulle ju öppna en restaurang! Eeeh. Du är en besvikelse.

—

Jag känner samtidigt både pirr – för varje möte med de svarta i Spanien är en liten hujsig resa – och frid. De bär omkring på myset, de här människorna. Tiden stannar. Faktiskt.

Ibland fastnar min man för att prata wolof en timme. Jag sitter bredvid, litet bakom, och bara lyssnar – förstår tillräckligt.
Spanien känns som Afrika idag.
Barnen leker i sanden. Gräver ner sina ben så den torra sanden yr.
– Han den där pojken är er son va? säger en av senegalmännen.
– Ja.
– Han tittade upp på mig och sa nanga def innan jag träffade dig. Måste erkänna att jag blev paff.

—

När man skriver som jag riskerar man att bli stämplad som omvänd rasist. Ingen upplyst människa kan väl komma och påstå att ett folk vore mera mysigt än ett annat? Ändå är det exakt vad jag påstår.
Kalla det kärlek om det känns mera PK.

Vi plockar snäckor och stenar på Medelhavsstranden. På påskdagen hittar jag otaliga ovala stenar, precis som ägg. Jag leker med tanken att lägga upp ett kollage av stenägg på Facebook som en påskhälsning till alla vänner. Det blir inte av. Jag är ledig nu. Och det är för skönt.

Jag gillar perfekta former. Runda, marmorvita stenar. Hela snäckor, som det finns mängder och åter mängder av nu efter vintern, och före turistmassorna. Och möjligen gillar jag också slipade glasbitar, som lyser gröna i vattnet, men som slocknar när de torkat.

Så resonerar alls inte barnen. Trasiga snäckor är fynd. Knasiga, oregelbundna stenar är fynd. Helst tvåfärgade, randiga eller – till allas förvåning fyndedes även dessa – rutiga. Kakelbitar. Tegel. Fynden får kärleksfulla namn. Räksnäckan är rosavitrandig. Grodfoten är ett fragment av en shellsnäcka. Hur tumnussnäckan ser ut vet man om man riktar blicken mot faunen Tumnus horn.

Kärleksfullt. De är lediga nu.

Vid frukosten säger Naomi:
- Jag hoppas att Marita och Göran är där.
Hon syftar på bassängkanten. Barnen har nämligen skaffat nya vänner.

Jag för min del har försökt säga att det kan hända att Marita och Göran vill sola ifred ibland. Barnen menar att jag har fel.
- Genast när vi går dit börjar de prata med oss, säger de.
Bland annat har Göran berättat att han är sjuttiofyra år gammal, och att jultomten är hans kompis.
Jag har inte hjärta att säga att det är det svenska sättet. Man är alltid vänlig och social, också om man vill vara ifred. Det kan ju hända att jag har fel.

En dag går Noah till peluquerian, ditförd av sin far. I retur får vi en sorgsen varelse, kortsnaggad och tårögd. Han känner inte igen sig själv i spegeln, och hans mor och far tänker tyst på krigsbarn som hade sorgemoln i sina stora tårblanka ögon.

Nästa dag sätter sig barnen intill Göran och Marita igen. Göran ligger på mage, med näsan alldeles nära klöverblommorna som tar fäste i gräsmattan. Han måste känna deras doft, tänker jag. Och så måste han känna kylan från min sons bassängskalla, fuktiga varelse. Han talar mjukt, Göran; så som man talar när man känner semesterfrid i själen, när man talar med munnen i gräsgrönska, och när solen grillar ens redan kaffefärgade nacke. Och när man kommer från Göteborg.
- När jag var en liten kille så klippte de mig precis så som de har klippt dig nu, mumlar han vänligt.
Noah pillar med gräset och lyssnar efter en fortsättning.
- Och vet du vad alla kallade mig för sedan?
Nej, det kan Noah inte gissa.
- Stubben, avslöjar Göran.
Det blir paus för solandning och tystnad.
- Det var en stubbfrisyr. En väldigt fin frisyr, det där, avslutar Göran, och har därmed blåst bort det mörka sorgemolnet, och krigsbarnets konturer suddas ut där i solen.

Fastan slutar medan vi är i Spanien. Ett sju kilo lättare jag tar fyra godisbitar, en bakelse och en Sandwich-glass. Men ingenting smakar gott. I själva verket påminner sockret om ett obehagligt minne under graviditeten 2003.

Det gick ut på att gravidillamående inta flera glas med glukoslösning på fastande mage för ett test, långsamt och i hemska intervaller. Glukosen var iskall och infernaliskt söt, så som man kan vänta sig av flytande socker. Den gången skakade jag under ett täcke och ville dö.

Jag tror jag betackar mig den här gången.

Tillhållet i Spanien byggdes på sjuttiotalet och ändras inte mycket från år till år. För tolv år sedan var det tomt på bebyggelse omkring, minns vi, för det var då vi liksom tog vår första gemensamma siesta. Vi passerade åker efter åker när vi skulle ta oss till huset, som låg högt ovanför havsytan, ett par kilometer från Medelhavet, omringat av berg. Idag kryssar vi bland långsamt tillkomna bostäder när vi ska till huset, till och med caféer och restauranger finns där det förut fanns åker. Fördelen är att utsikten aldrig kommer att blockeras, tror vi, för nu är ju varenda tomt ända ner till havet bebyggd.

Balkongen bjuder på vyn. Gården är trevlig – trädgården välskött, poolen ren – men det är när man vänder på huvudet mot sydväst, och ser över ett hav av takpannor som man ser Medelhavet skymta. Om dagen är dimfri ser man gränsen mellan himmel och vatten. Bucklig och bulkig är den gränsen, för det är Afrika som skymtar där mellan skyn och vattnet, min mans kontinent.

Idag klättrade vi upp på berget här bredvid, vi och barnen, och begrundade den där strimman av grådisig kontinent med värk i hjärtat.

En del av våra liv, mitt och min mans respektive liv, är att vara rotlös. Det faktum att ett av våra fasta punkter på Klotet Jord ligger i fogen mellan mitt Europa och hans Afrika är så lämpligt, så poetiskt, att det faktiskt gör lite ont där själen sitter.