Bukarest är en kvinna som tagit sig ur ett förhållande med en psykopat. En tid efteråt var hon lemlästad och full med blåmärken. Självförtoendet var krossat. Hon var chockad över att det faktiskt gick att bli kvitt den jäveln – hur k u n d e han behandla mig så och: inte kommer han väl ändå tillbaka? Åren går, tiden läker och hon börjar försiktigt räta sin rygg och samla på självkänsla. Hon gör sig vacker igen och gör det bästa hon kan av de ärr som misshandeln lämnat på hennes kropp. Skammen är borta.

Överallt ser man nämligen spår efter Ceausescu. Grandiosa skrytbyggen som arbetarna betalt för och raka motsatsen, osannolikt fula gråa lådor till höghus, numera sorgligt förfallna. Det är rysligt hur närvarande historien är, jag hör de kommunistiska barnkörerna sjunga onatrurligt dresserat. Det är så absurt. Det känns som att stiga in i ett gultonat vykort från åttiotalet, eller in i en dokumentärfilm.

Men denna kvinna har alltså rest sig. Hon blickar en rakt i ögonen med ett fantastiskt trots: well, take me as I am or leave me.

Vad man idag tycker om den forna diktatorn verkar variera. Maria säger att de unga inte har några problem att tala om honom, kanske är det så att historien inte berör den som inte minns. Hon säger också att diktatorn fortfarande har anhängare.

Själva märker vi av en viss förtegenhet. På vårt hotell säger receptionstjejen som går igenom kartan med oss att det stora parlamentshuset – världens näst största byggnad – finns alldeles här, bakom de här husen. ”I dont’t know if you know about… ” hon låter meningen dö ut och vi säger ingenting, för vi fattar inte varför hon är så påtagligt dramatisk. På gatan är det senare en härlig äldre herre, komplett med käpp och stärkt krage, som stannar oss som så tydligt är turister, och han håller en halvtimmes föreläsning åt oss. Där i det där huset mina landsmän hölls fången. Här, här och här mejades mina landsmän ner av militären i december 1989. Här blödde de. Efteråt tvättade vi gatorna tillsammans. Min man chansar och frågar vid namn om det var diktatorn som gjorde det, och den äldre upprepar:
Yes. Him. Ceausescu. Det sista säger han försiktigt som ett barn som lär sig ett nytt ord. När vi skiljs åt säger han som ett sista vänligt råd: And never speak his name. Börjar inse att Ceausescu är något av en Rumäniens Voldemort, he who must not be named.

Vi traskar till parlamentshuset för att se var denne Voldemort, den slusken Jack, brukade hålla hus.

På piatsan nylanseras Coca-Cola Zero idag. Ta på dig ögonbindeln (bifogas som giveaway) – du kommer inte att känna skillnaden mellan originalet och zero!

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.

I ett par månader har jag skämtat om vår lilla semester som infaller i slutet på maj, det skämtandet tycker jag att jag har rätt till med tanke på att jag kommer från det som sverigereportern kallade för Hell-sinki.

Vid biljettkassan blev det nämligen klurigt i mars då det var dags att slå till. Rom stod det på önskalistan, men de biljetterna var slut för kristihimmelfärdshelgen i maj. Jag pekade i all hast på Rom-ania istället. ”Två biljetter, tack”. Associationerna kring Rom klingar annorlunda än kring Rumänien – det var poängen med mitt skämtande förstås – men folk har kommenterat i stil med ”det blir säkert en rom-antisk resa” och sagt att Bucharest har säkert ungefär samma charm som Prag. För syftet med resan var att fira våra tio år som gifta, mina och makens.

Ligger på badhandduken på strandsanden. Det är vår semesters sista dag.

En mås har ställt sig vid handdukskanten. Guldkustens måsar är annorlunda. De beter sig lika arrogant som katter. Denna mås stäcker på halsen och ser mig rakt i ögonen över sin näbbtipp: Jaha, ni kom hit. Till min strand. Så trevligt. Det är en ironisk mås.

I havet, precis där vågorna reser sig innan de bryts, flockas de badlystna. Det brukar vara förvånansvärt unga barn som tar sig dit ut, veckoslutsbadare, enstaka bleka turister och, på området som markeras av de blå flaggorna, surfare. Det är vanlig vardag idag, och min Bo och Noah finns bland de få badlystna.

Havet dånar och vinden plockar med sig resten av ljudfragmenten. Människorna skriker och skrattar, de kastar frisbee, mimandes och ljudlöst. Jakten på the perfect wave därute ser ut som en omtagning i slowmotion. Min lillkilles kopparbruna rygg piskas av vågorna, och han kastar sig in i dem på nytt och på nytt. Det är som att se på en stumfilm också, på någonting som passerat länge sedan. Man känner sorg, för snart är allt detta för länge sedan hänt.

Måsen med den isiga blicken står kvar.

Noah är ett lustigt vått poolväsen. Då och då kommer han upp på ytan och blåser ut vattnet ur näsan, och ser lika blank och hal ut som en säl, med långa droppbestänkta ögonfransar. Och så — blubb — försvinner han igen. Han vill bli dykare när han är stor. Under resans lopp lär han sig att simma också ovanför ytan, men det har aldrig varit hans prioritet. Det är under ytan det är spännande.

Naomi trivs bäst vid bassängkanten. Hon har en klar mission som man inte kan distrahera henne ifrån. Hon avverkar svarta små myror genom att hälla klorvatten på dem med en blå hink.

En gång provar jag att hålla henne under magen så att hon flyter och – hon börjar simma omedelbart. Jag skrattar så jag kiknar, för hon är frenetisk. Hon frustar och spottar mig i ansiktet, och benen och armarna arbetar som kvarnhjul. Hon är inte ett simmande flickebarn utan ett fenomen.

Nästa dag kommer jag till poolen när familjen redan är där.
- Nu kan du visa åt mamma vad du lärt dig, säger pappan.
Till min fasa försvinner dottern under vattenytan och börjar sprattla vilt som i panik. Hon tappar fotfästet och det är buken och sedan baken som sticker upp ovanför. Jag hinner precis fram till bassängkanten för att hoppa i efter henne när hon utan besvär ställer sig upp och säger andfått med ett stolt leende:
– Såg du mamma? Ja dykte.
Hon ser sedan förvånad ut, för jag har inte hunnit nollställa mitt oroliga ansikte.

Sedan dess har hon också levt under vattnet, och jag kämpar för att slappna av under varje dykning som ser ut som en dödskamp. Naomi är medveten om detta. När hon ser paniken hos förbipasserande konstaterar hon:
– Alla tjoj att ja djunknar. Men ja baja simmaj undej vattnet.

Jag har aldrig varit med om en mer imponerande havsstrand, och det är mycket sagt med tanke på hur mäktigt havet i sig är, alltid.

På Nobby’s är stranden bred.
Sanden är kritvit. Vattnet är turkost. Det är dessutom kliniskt rent. Man ser havsbottnen (till och med i Sydneys hamn var vattnet klart). Också sanden är ren. Det finns inte en kapsylkork, inget glassplitter, inga fimpar, inga fruktkärnor, inga plåster. Det är helt enkelt rent överallt, också om man gräver i sanden.
Vattnet är varmt. Idag var det tjugofem i vattnet, tidigare var det tjugosju.
Det är tryggt. Då och då flyger en hajspanande helikopter förbi. Kommer det en obahaglig ballongfisk som idag ropar barnen det åt varann på ett språk som jag förstår: watch out! it’s a puffer fish! ooo — scary! Vågorna är stora och lekfulla, lifeguardsen väljer att visa gul flagga. På diverse skyltar kan vi läsa vad det är som gäller. Ta hand om ditt barn på stranden. Simma mellan de rödgua flaggorna. Känner man sig osäker, som jag, är det bara att gå nära en som ser trovärdigt jämnbrun ut och kopiera: jaha, det var en våg man ska dyka igenom, jaha, det var en man bara hoppar över. Och man överlever.

Man vill inte hem.

— So what’s up on the Gold Coast? frågar min man taxichaffisen lite skämtsamt. Vi återvänder till vår lägenhet vid Nobbys efter en vecka i Sydney.
— What’s happening on Gold Coast? Well — säger taxichauffören lite roat men börjar sedan med att beskriva recessionen, hur näringarna omkring honom drabbats, samma story som vi hört några gånger i Australien. Folks investeringar har gått ner med tjugo-trettio procent som regel, en del har gått ner med femtio.

Jag sitter på baksätet med ungarna som hatar att man pratar recession med taxichaufför. Det är nu jag börjar ana att operation interkulturell kompetens har misslyckats.
— Jag tycker int’ om mänskor som pratar engelska och int’ heller kinesiska, säger Noah och överröstar alla.
— Nää, int’ jag hellej, säger Naomi.
— Kinesiska låter så här: shing-shong-kon, och det tycker jag inte om, säger Noah myndigt.
— Ja, ja tyckej baja om bacon, säger Naomi lika myndigt.

Underbart.

Det har varit ovanligt jobbigt att hitta hotell på nätet. Har till och med sökt på orden “mysigt hotell sydney” och “bästa hotellet sydney” i hopp om att ramla in på någons reseblogg. Resultat noll.

Vulcan Hotel som min man hittar råkar dock bli helt perfekt. Det är en gammal fin tegelbyggnad som för tankarna till Paris. Inuti är hotellet så gott som nybyggt, fast de gamla färgade fönsterrutorna sitter kvar, och väggen i vårt rum har charmiga slarvigt spacklade sprickor. Inredningen är modern och går i brunt och brutet grått i hela byggnaden. Allt funkar och allt matchar. Personalen är kantigt europeisk. Våra vänner säger att det är så det är. Man kan inte utgå från att ingen förstår dig när du pratar svenska, för på den här kontinenten har hela världen samlats.
Några minusar: Frukosten kostar skjortan vilket vi börjar tro är typiskt för Sydney. Området där hotellet är beläget är på gångavstånd från Darling Harbour men ändå lite industriellt — vår närmaste granne är ett billackeringsgarage. Dessutom är det aningen långt till närmaste tåg, buss och monorail om man bär på två barn [mina benaj e så tjötta!] och en fullpackad ryggsäck.

Vi byter sydneyhotell inför sista natten, och det blir en fullträff! Harbour Rocks Hotel står mitt i Australiens absolut äldsta västerländska stadsdel, The Rocks. Hotellet är ett gammat ombyggt sjukhus i tre våningar, stiligt och behagligt, på gränsen till lyxigt. Utanför fönstret har vi operahuset (!) och Circular Quay.
Gränden mellan Circular Quay och hotellet är en liten oas. De italienska restaurangerna står sida vid sida, och en charmig liten knappaffär, och en frissa som klipper Naomis pannlugg för 5 dollar. Solen gassar på när vi äter linguini och pizza. I själva verket känns det som om man vore i någon liten sydauropeisk småstad. Och detta några hundra meter ifrån operahuset.

Det är natt när vi landar i ett glittrigt Sydney. Look look, there’s the opera house! … and the Bay Harbour Bridge! säger pappan till sina två högljutt flygrädda, stöddigt byggda pojkar som förstört hela flygningen för mig med sitt gnäll. Men nu tittar jag åt samma håll som de och vilken fantastisk syn det är som vi delar! Operahuset är upplyst, och det är också bron. Det är otroligt vackert. Jag tycker mera om de bråkiga killarna nu, för vi tycker om samma syn.

Mina egna sover i stolarna, fast det endast är en timmes flygning mellan Gold Coast och Sydney. Det är bara att bära dem ner till bagageutlämningen och utgången. För första gången på våra exotiska utfärder är det ett bekant ansikte som möter oss, Johan. Det känns underbart. Noah undrar sömndrucket om Johan kör taxi. Nej, Johan bor här. Och det är hans egen bil Noah.

—

Den följande veckan visar att Sydney är någonting som man måste beskriva som Stockholms, Londons och Bangkoks kärleksbarn. Och jag är förälskad i det!

Det regnar!

Det tycks ljusna emellanåt, men det behövs inget annat än att jag eller min man uttalar tankar av typen “tänk om man idag skulle ta och ge sig ut på – ” för att regnet ska överrösta en mer aggressivt än tidigare. Havet öster om oss skummar våldsamt i vitt, och klustern av highrisers i norr skyls av regnväggen helt. Jag ger mig inte utan virar in mig i en badhandduk innan jag ställer mig på busshållplatsen in mot centrum. Möter en tjej med bara fötter, ben och lår, som har ett enormt gult paraply. Vi kikar nyfiket på varann i dånet. Min badhandduk är lika optimistisk, rosa-, orange- och gulrandig, som en solsemester.

Jag noterar att regndropparna har oerhörd ytspänning: de guppar som vita pärlor på den vattendränkta trottoaren innan de löses upp.

Den första veckan i Australien har varit precis så overklig. Vi har ingen aning som vad som händer när regnridåerna dras undan.

—

När jag på alla hjärtans dag köper ett kärleksrött paraply börjar det äntligen ljusna. Första försöket att ta hela familjen och Nybäckarna ut på en utflykt till stan misslyckas. En buss duschar ner fyra av oss på Bridget Jones-maner. Det är bara att klättra tillbaka till vårt hem på Magic Mountain igen för att byta om till torrt. Andra försöket lyckas. Vi tar oss ända till Surfers och tassar söderut, hemåt, längs stranden mot kvällskvisten. Kastar misstroende blickar upp mot skyn: håller den tätt?

Nästan. Det duggar snart igen men också solen sticker fram. Och vilken regnbåge det blir! Den bildar en komplett cirkel när den speglas mot den våta sanden. Bilden har ett oerhört magiskt sug. Det blir resans andra tähtihetki.