Spaniens solkust bjuder på regn. Vi håller oss inomhus i väntan på blå himmel.

Vår bostad tillhör familjens morfar, som för något år sedan fick epitetet ‘gammel-’. På väggen hänger en bild på Mannerheim, och foton på alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn av kvinnligt kön, också av vår lilla Misse. Denna vägg beskriver gammelmorfar – eller gammelsmurfen, som vi säger – rätt bra. Krigsveteran. Gillar söta tjejer. Att det dessutom står dunkar med vatten i duschen, för säkerhets skull, beskriver honom också. Han är förberedd.

Ibland spekulerar vi kring hans ålder.
- Vår gammelmorfar är äldre än Finland, kan barnen skryta med. Och ha helt rätt.

Jag för min del föreställer mig femtio-sextiotalet exakt så som det beskrivs i Mad Men. De stiliga männen bär hatt och deras fruar har getingmidjor. Mannens kontor är inpyrt med rök och har bruntonad inredning. På den tiden – i denna så kallade svunna värld – var gammelmorfar en driven karl i fyrtioårsåldern, och alls inte en nyfödd valp, inte ens en kaxig tjugoåring.

Han fanns innan den första finska presidenten valdes. Han var med om att ryskan i marksedlarna slopades, och om den finska markens död. Hans relativt nyfunna flickvän (som i fjol fyllde nittio och som är sex år yngre än han) gick i skola i finska Viborg, där det nu springer ryska barn.

Gammelmorfar är kort sagt – gammal.

Sådant tänker vi på.

Utomlands känner man igen Det missnöjda folket på långt håll.

Det kan vara svenskar det handlar om. Det svenska missnöjet sitter i vecken kring munnen, i näsrynkorna, i pannrynkorna i det smala ansiktet. Och så sitter det i stegen. Man tar sig fram som om man var rädd för rabieshundar och för råttspillning. Eller är det bara det att gatunamnen inte är på svenska? Eller det att pizzan inte smakade som på Pizza Hut? Att man inte kan betala med kronor i Rom? Stora, olösta frågor. Som jag ställer med stor ömhet och kärlek i hjärtat.

Om svenskarna tillhör pannrynkareliten står ändå finnarna för de verkliga tungviktarna. Missnöjet hos en turistande finne handlar snarare om misstänksamhet och ren avsky mot den nya, främmande omgivningen som man skannar uttryckslöst och slött. På loppmarknaden Porta Portese hörde jag följande odödliga replik ur en okänd finnes mun:
– Mä voisin ostaa täältä vaikka mitä, mut mä vaan en jaksa noita mutiaisia.
Hon skulle kunna tänka sig att köpa ett och annat, men hon “orkar inte med de där svartskallarna” som säljer. Italienarna, menar du? Här i Italien? Jag förstår din chock, väna varelse från nord. Italien befolkas mycket riktigt av människor med mörk kalufs.

Mina två sista frågor är så självklara att de blir lite töntiga, men:
Vad är det för en instans som skickar nordbor till Rom mot deras vilja?
Och var anmäler man sig som frivillig?

Lördag är turistdag. Jenni, som normalt är vår AD, blir nu vår hänsynslösa personal trainer och guide. Hon tar oss till Ghettot, Teatro di Marcello, Capitolium, Forum Romanum, Colosseum, Fontana Di Trevi, Pantheon, Piazza Navona, Ponte Sant’Angelo, Vatikanstaten. (Till fots, vill jag tillägga bara för att få det sagt: mina ben värker fortfarande.)

På väg in till Pantheon säger tonårstjejejerna bakom oss till varann:
- AND, we’re gonna sing in there.
- Really?
- Yes. Right in the middle.
- Omigod. Omigod.

Ja verkligen, tänkte jag. Amerikanare. De är lite, lite som revirmarkerande hundar.

Inne i Panteon gör vi som alla andra turister. Knäpper kort med självutlösare. Kollar in altarna. Trängs lite. Och så genljuder Pantheon plötsligt av änglasång. Min man, som enligt egen utsago hatar körsång, får inte igång videokameran fort nog. De vackraste renaste stämmorna bara smeker väggarna och alla turister stannar och gapar.

Det är en ungdomskör, från Chicago, som står i en ring kring körledaren. De är tonåringar, de skäms lite, med ljudet de skapar är himmelskt och rent.

Omigod. Verkligen omigod.

Jani är fotograf och en del av vårt sällskap i Rom.

Det lustiga med Jani är att han är som ett knippe fyrverkerier som då och då självantänder. Explosiv slash färgsprakande. Godhjärtad slash hetsig. Lika passionerad över det perfekta motivet som över en saftig blodapelsin vid frukosten. För ivrig för att läsa bok på flyget fast den är såå hurja braa!, och när han slutligen lugnat sig tillräckligt för att läsa är han besviken över att resten av boken inte var lika bra som dess början. Fullständigt spretig, som en gräshoppa på speed, brukar jag säga om honom, för vi jobbar ihop då och då.

Och fullständigt, oerhört proffsig.

Jani knäppte igår klockan ett italiensk tid, ungefär, ett foto som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Eftersom det var en bild åt en kund kan jag inte lägga in den eller ens beskriva den, men när jag som betraktare insåg vart han var på väg var det som att bli slagen med en slägga i hjärtat. Jag hörde ett invärtes duns. Jag rös så ögonen tårades. Till och med Jani själv blev stum i någon sekund när han insåg vad han precis tryckt av.
– Se on siinä, sa han sedan lite kvävt, som årtusendets understatement.

Vi samlades kring kamerans lilla skärm och blickade ner på miniatyrbilden i vördnad, den mytiskt vackra, alla vi som hade förmånen att vara närvarande där i en liten liten apelsinlund på en kulle ovanför Rom.

Lisa är en bra bekantskap på resor. På den första kvällen passerar vi några stiliga matställen. De ser fräscha och moderna ut genom de enorma blanka glasrutorna. Praktexemplar när det gäller inredningsdesign.

Lisa är estet. En förebild i stilkänsla. Men Lisa sneglar knappt på dessa hippa ställen, utan drar förbi.

Lisa går som en målsökande robot. Och när vi kommer till en öppen piazza pekar hon på en håla, ett skyffe med presseningskyddad uteplats, och säger osannolikt nog:
– Det där ser bra ut.

Vi är sju. Vi tränger oss in, vi får platser. Och så kommer kocken och sätter sig bredvid mig, lår mot lår, en mysig, mullig man med tjocka matlagande fingrar, och liksom andas ut medan han sluter sig in i vår krets. Sådär som om han väntat på oss, resten av sitt gäng.
– Okay. Sooo. What would you like to eat? frågar han som en profet som anar ens innersta längtan, medan han tar fram en ny blank sida i sitt block.

Nu är vi ju undernärda på allt som är gott och färskt och vitaminrikt. Så han smäller i oss allt som är just vad vi behöver. De färska kronärtskockorna dryper av olivolja och varenda en kring bordet stönar lyriskt. Ostar. Pasta. Kött. Grönsaker, frukt. Pudrad tiramisu. Vin, karaff efter karaff. Korgen med mandelkakorna i taket hissas ner när vi är klara. Limoncellon och espresson ställs på bordet. Vi är sju, som sagt, och alla sju ler när vi svävar och rullar ut.

Men Lisa. Hur visste du?

Och Lisa yppar sin hemlighet med låg röst: när hon skannar omgivningen tittar hon på restaurangens kunder. De ska vara många, och de ska vara lokala. Där de lokala finns finns också de riktiga kockarna, de där med matlagande tjocka fingrar.

Egentligen är målet inte så viktigt med resor.

De där små stunderna som infinner sig på varje resa är däremot ganska viktiga.

Landar man någonstans där man är väntad är det så skönt att sätta sig i en bil när man tumlat ut, lite yrt efter timmarna på planet. Sedan kan man kika på hastighetsmätaren över förarens axel, lite fartblint efter åket på landningsbanan precis innan, och (alltid) inse att han kör för fort. Man kan titta på nattliga motorvägsvyer och kisa: hur långt är våren kommen här? Är det löv på träden? Och så kan man läsa vägskyltar. Spänna sig för hur hotellet blir.

I Rom är träden knoppiga och gröna, ser vi i ljuskäglan. Vägskyltarna visar avtaget till Vatikanstaten. Och hotellet – oj, hotellet. Vi har ställt in oss på en bed and breakfast men vet inte ännu i detta skede att stället är femstjärnigt och saknar like.

Den förväntansfulla tillvaron, den där lilla stunden på väg bort från flyget, den är skön.

—

Eftersom nätkontakten var sådär på vårt Rom-ställe lägger jag upp en rad inlägg nu. Vi kör!

Min dotter är världens bästa på kallprat. Hon talar så inlevelsefullt om väder. Med henne, och med alla andra väderpratare, blir jag liksom stum. Jag hittar helt enkelt inte på någonting att svara.
– Oj, så solen skiner, kan hon säga.
– Ja, så skönt, säger jag.
– Igår var det också en vacker dag.
– Ja.
– Ser inte världen vacker ut när solen skiner?
– O ja.
– Det börjar bli vår.
Men så småningom ger hon upp och jag känner att jag sviker hennes – och alla andra väderpratares – entusiasm.

På onsdag åker jag och jobbet till Rom för branschmässa, jobb och firande (vårt företag fyller 10). Vädret i Rom:

Cirka femton och sådär… halvsoligt. Och nej, jag har ingen som helst åsikt om detta heller.

Plötsligt, ungefär tolv år efter bröllopet, fick jag för mig att de där tio timmarna med video från kyrkan och från bröllopsresan borde klippas till en tittbar film. Jag hittade dem nätt sorterade i en ask. Den gamla analoga videokameran hackade ovilligt igång efter lite laddning och datorn tar just nu in materialet. Jag byter kassett när det där nittiotalistiska surrandet hörs, det där när ett band spolas till början.

Min man var en spoling med magra kinder och runda, metalliska glasögon, och en piercing i det vänstra ögonbrynet. Han bar mig och kjolarna över tröskeln och såg på mig så vackert! Och jag var en liten, ojojoj så liten tjej på 24 år och 50 kilo med mahognyfärgat hår och smala fingrar och en så rikssvensk brytning. Ögonbryn tunnplockade som Garbos. Nittiotal!

Hur var det att vara jag på nittiotalet anar man om man tittar på vissa snuttar.

Där rörde jag nervöst mina kinder på ett akvarium när barnen plockade upp sjöstjärnor och ålar med sina bara händer. Jag var äcklad och rädd. Både för de där bakteriekryllande havsdjuren och för barnen; båda lika oförutsägbara, obehagligt organiska. Jag var äcklad av och rädd för livet självt. På filmen anar man det bara om man följer mina händer.

Där smet jag under täcket iförd endast underkläder i den mysiga lilla bungalown. Så smal att jag faktskt drar efter andan idag och ropar till mannen: kom och titta hur jag har sett ut! Nu har ju graviditeterna dragit ut skinnet på magen. Åren har lagt till tio kilo.

Och jag påstår att det som väger i de tio kilona är rätt trevliga ting. Lycka, förmåga till närhet, förnöjsamhet, stabilitet, oräddhet, levnadslust. Jag minns ju hur fobisk den där smala varelsen var, och hur motbjudande livet kändes, och hur försiktigt hon tog sig fram på jorden. Nästan utan att andas, och ofta utan att äta. Och fullständigt, totalt oinsatt i hur sann lycka, kärlek och förlåtelse beter sig.

Samtidigt kan man inte se ner på flickan med mahognyhåret bara för att hon saknar erfarenhet. Tvärtom. Att ge sig in en ny verklighet, den gifta eran, är modigt. Och flickan på filmen tror ju att hon alltid kommer att må så där dåligt, alltid frysa av hunger. För resten av sitt liv. Och att som på filmen ändå våga leva och ändå hoppas på en framtid där man kommer att kunna andas med lungornas fulla kapacitet — det tycker jag är mod.

Det blir en fin liten bröllopsfilm.

Man ska betala åtta euro per person om man vill välja sittplats på flyget. Vi är fyra, och vill sitta nära varandra utan att pröjsa extra.

- Tyvärr, säger den vänliga vid incheckningen. Men ni kan säkert byta plats med någon på flyget så att ni kommer närmare era barn.

Jag och mannen sitter slumpmässigt utspridda. Vi väntar på att planet ska bli fullt, för det måste ju vara fullbokat i och med den konstiga placeringen av vår lilla familj, men det blir ‘boarding completed’ medan planet fortfarande är halvtomt. Sätena omkring våra barn är ju tomma. Asgarv. Tomma! Åh, så dumt. Så ologiskt. Skrattar så det gör lite ont.

Nu är min nyfikenhet enorm. Är det så att Norwegian är så billigt att det saknar… Vadå? Ett program som fördelar passagerarna logiskt? Hur är det då möjligt att man får sitta bredvid varandra mot betalning? Hur, å hur, kan det bli billigare att erbjuda platser på måfå? Tar man betalt för att inte sabotera en från början helt logisk sittordning?

Oj, jag vill så gärna veta.

I januari inser vi att denna vinter tänker fortsätta vara vit och ljus, så planerna på att ta en månads paus i Mexiko och / eller Tucson, Arizona stryker vi. Vi drar barnen till och från dagis i pulka i sagolika snölandskap. Fast bå bilden är det Mikael som ställer upp. Jag upptäcker till min oerhörda glädje att jag kan måla (igen), och målar en målning om dagen ungefär.

På alla hjärtans dag ser barnen sockersöta ut.
Och i februari får min svärmor världens dystraste cancerbesked. Jag läser överlevnadsstatistik för just den här cancerformen och slutar – bland annat – att måla.

I mars fyller sonen sex år och bjuder till rymdkalas.
Jag fortsätter att baka äkta svenska semlor – pudrade, och bakade med hjorthornssalt – i exil.

Jag försöker matcha svartvitt med en kontrastfärg och går på konferens.
I april får dessutom alla dystra klimatprofeter tji: det blev visst vår, och snön smalt visst.

Vi firar mors dag i strålande solsken och med tunga hjärtan.
Vi firar också vår elfte bröllopsdag. Vid poolkanten, med hela familjen – i Finland.

I maj blir också familjeföretagets kontorsrenovering klar.

I juni åker barnen ut till landet för tre veckor.
Vi firar midsommar med släktingar och bara myser.
Vickan och Daniel gifter sig också. Min son är begeistrad, också om han tycker att Daniel inte är tillräckligt snygg för Vickan.

Och som alltid på somrarna tar vi en sväng till den sockerstinna Majorskan i Villmanstrand.

I slutet av månaden flyger vi till Paris och får löss på flyget.
I Paris bor vi på ett före detta kloster. Den som räknar till tre mjölkkartonger i frukostbordet räknar helt rätt, för vår dotter dricker mycket mjölk.
Vi träffar våra parisiska vänner på en parkpromenad.

En annan dag åker vi upp i Eiffeltornet, vilket blir min sons tähtihetki, och så tar vi tåget till och från Disneyland!

Juni blir juli. Vi behåller lägenheten i Paris medan vi tar en tripp till havet på västkusten. I Le Croisic får våra barn franska vänner som lär ut hur man fångar crevettes och serverar dem på baguette och en tjock skiva med äkta smör. Dessutom lär de ut hur man pussas. Inte franskt på kind utan amoröst på mun.

Juli fortsätter i Sverige. Det blir kärt återseende i Leksand. Sonen minns den lilla turen på Siljan med ett smil.

Det blir också en liten vandring. Och ja, banen spelar på padden i tältet medan jag steker amerikanska pannkakor på trangian.

Och så träffar vi Heidi, som lagar south western (?) hamburgers åt oss.
Och så bowlar vi.

I augusti får Daniel en poliskostym som födelsedagspresent, och i gengäld blir vi arresterade.

Min dotter får träffa en ko i Österbotten. Sa jag att hon älskar mjölk?
Samma månad börjar min son i förskolan.

Och vi går på ett bröllop. Min outfit nedan (ja faktiskt, titta noga nu, denna typs bilder är sällsynta på denna adress).


I september fyller jag själv år, och en fin tös som blev elva. Bilden är från tösens kalas.

I oktober får vi höra att svärmors värden är normala och alla otäcka växter är borta. Barnen lär sig att cykla båda två.

I november fyller min flicka fem.

I december festar vi mycket. Vi firar färdigblivandet av en liten kortfilm med cast and crew (ovan).
Vi går på måånga julfester.
Och dottern är lucia.

När julen slutligen kommer lugnar vi oss. I julklapp får vi kaffebönor som vilda katter bajsat ut. Nedan tar vi oss en klunk i goda vänners lag.

Tes: Efter att man fött barn är allt annat småpotatis.

Antites: Jag föder barn hellre än köar i timtal för att få utsätta mig för höga höjder och syrefattiga utrymmen i het-het sommarhetta och sinnessjuk trängsel.

– Utmaning, tyckte maken, och så besteg vi Eiffeltornet alla fyra – ända upp – idag trots att det för mig och för tusen övriga turister innebar mycken möda, mycket svett och lite vånda.

När vi kommit till andra våningen bönade jag visserligen (förgäves) om att få stanna där. Exakt så här avslappnad var jag.

Betydligt nöjdare blev jag på tredje våningen, över 400 meter ovan jord.

– Jag klarade det!

Syntes: Efter att ha åkt upp i Eiffeltornet är det småpotatis att föda barn.

(“Idag” var den 30 juni. Publicerar inläggen i efterhand…)

I detta land där småbarn frossar i ostron och leverpatéer och där ingen (!) är vare sig allergisk eller intolerant mot någonting tar värdfamiljen oss till en helt glutenfri restaurang – med laktosfria alternativ. Hör på den, va! Hur ofta fick man inte lista upp pas de beurre, pas de crème, pas de lait när man (förr, inte längre) hade tendenser att bli sjuk av laktos.

Maten var riktigt god. I väntan på utmärkelser kanske vissa tilltugg kunde filas på för den där lilla extra känslan för finess – torrt ris vill ingen äta på restaurang, tyckte vi som åt. Ris.

Ett extra plus till toaletten, som har individuella handdukar och som enligt min son är så snygg att den borde kosta. Laktosfritt och glutenfritt i Paris alltså: Des Si Et Des Mets.

Och nu måste jag visa hur hjärtliga skratt det var som förekom vid barnens ända av bordet.

Jag har inte fotat mig själv i en fotoautomat på minst tio år. Tänker på min favoritfilm genom tiderna när jag väl gör det i Paris. (För att få foton till metrobiljetterna.)

Senare råkar vi gå vi förbi filmens grönsakshandel i Montmartre också. Min son är trött på att gå. Anar man det?

Le Croisic vid den franska atlantkusten verkar ha två stora näringar – det ena är saltframställning, och det andra, mer väntat, är fisket. Fisken, ostronen och musslorna är garanterat dagsfärska och goda. Så här kan det gå till på fiskrestaurangen:

Mamma:(till sin sexåriga son) Å nej, jag åt hela min fisk nästan. Ville du ha lite av min fisk?
Son: Neeeej, åt du ögonen?
Mamma: Gchh. Nej!
Son: Jag vill ha ögonen!
Pappa: Sch, mammor tycker inte om att prata om fiskögon.
Son: Men de är goda.
Mamma: Gchh.

Berättelsens mamma skär bort fiskhuvudet och ger det åt sin hungrande son. Sådär äcklat, med lillfingrarna spretande.

Son: Mjam.
Pappa: Sch. Mammor och flickor tycker inte om att man äter fiskögon. Ingen flicka vill pussa fiskögonätare.
Son: Varför inte det?
Pappa: Flickor blir äcklade av sånt. Så här gör man: man äter sina fiskögon och ostron och annat utan att prata om det. Sedan när man gift sig an man säga att man tycker om att äta fiskögon och sånt, för då är det för sent för henne att backa.

Berättelsens mamma är mållös. Sonens ögon lyser av den djupa tacksamhet som dessa oväntade insiker i vuxenvärlden skapar i honom.

(Ja, jag får väl börja med att avråda den känsliga. Hoppa över det här inlägget.)

Vi ska åka hyrbil i Frankrike. En timme tar det för oss att få nycklarna i handen. Europcar. Grannen Avis utlovar samma tjänst på fem minuter, någonting som får oss (mig) att känna ännu större frustration. Vi är trötta och svettiga när vi öppnar bakluckan till vår bil. (Jag är det, åtminstone.)
– Den luktar, säger min son precis samtidigt som jag känner detsamma.

Nu är det inte så att den luktar “lite illa”. Nej. Vad vi känner är en stank som förlamar varje människa med luktsinnet i behåll – mig och honom, verkar det som. En lukt som ondska, liksom. Ett os som omedelbart letar reda på hjärnans kräkcenter och panikcenter, och som börjar pirra i magen och fötterna som illamående, och som slår lock för öronen och rycker i kinderna som en demon: andas in mig och spy, ditt kräk. Och då har vi bara öppnat bakluckan.

Luftkonditioneringen kyler ner bilen bara nämnvärt. För att den ska hjälpa mot den dåliga luften måste vi ha på den för fullt. Om vi har på den för fullt hör vi inte navigatorn som ska guida oss ut ur Paris. Som är trafikstockad och het. Så bilen är fortsatt het.

Min son ger sig efter en timme, när vi precis kommit utanför parisportarna. Ja, du vet. Prasslig påse och långt till närmaste stopplats. Tapperhet utan like.

Sju timmar senare landar vi i Le Croisic, och den sista spyan landar i ett solvarmt dike. Men fem bilminuter senare öppnar sig det öppna havet äntligen framför oss, och vårt underbara hotell visar sig. – Det är Atlanten! säger familjepappan. Våra barn har sett fyra kontinenter – ja, tänk att de har det – men Atlanten har de aldrig sett. Det gäller att väcka lillasyster, som sovit sig igenom allt jobbigt.
– Vi är framme!

Att kliva ur bilen är en oerhörd sensation. Hotellet är omgivet av stora tallar och andra jag inte vet namnet på. Det doftar av vatten och barr – det luktar faktiskt av barndomens lilla insjö Gömmaren, en sval oas efter en fyrakilometers cykeltur. Färska ostron, tycker min man.

Man kan inte annat än att dra in luften och bara glömma de senaste sju timmarna. Himmel.

Såå fåningt.
Men klicka (en gång till, på nästa sida) för läsbar bild.

En lustig sak är förstås är att när jag tar en klunk känner jag åsnesparken, varefter den lille killen börjar galoppera nerför backen med famnen full med rabarberstjälkar. Vad lär vi oss idag? Antingen att är det ett oerhört enkelt jobb det där med att känna viner, eller att min make har en talang utan like.

Precis har man stigit av shufflen och dragit in den heta sydeuropeiska luften i lungorna och känt, att livet pausar mellan semestrarna. Så säger han, maken min, och så känner jag.

Man ska köpa RER-biljetter på Roissy, den där tågstationen vid Charles de Gaulle i Paris, när man blir stoppad av poliser. De anställda marscherar ut och polisbilarna parkerar utanför. Man tror sig ha hittat en bomb.

Så vi väntar. Min son är så van vid att jag överdriver att han tar bombhotet med ro. Vi andas mera sydeuropaluft och jag, den ständigt ansande apmamma jag är, kliar honom i hårbottnen. En svart liten bagge knäpper jag bort. Krafsar vidare och hittar en bagge till. Död åt den också. En tredje. Nu känner jag mig olustig. – Vad sjutton. Du har små loppor i ditt hår, säger jag.

När detonationen hörs och skakar marken vi står på landar min kille i verkligheten: en riktig bomb. Precis samtidigt hittar jag en fjärde och femte bagge, och medan polisbilarna kör bort och skakiga resenärer återvänder till tågperrongerna överröstar min fasa allt annat:
– Du har löss, Noah!

–

Hela vägen till La Gare du Nord ansar jag min familj. Alla fyra har löss. Jag klämmer trettio löss till döds. Från apoteket skaffar vi gift, och börjar med att klä av oss på det asketiska klostret vi ska bo i: avlusning.

En annorlunda start, men vi ser ljust på morgondagen.

Bukarest är en kvinna som tagit sig ur ett förhållande med en psykopat. En tid efteråt var hon lemlästad och full med blåmärken. Självförtoendet var krossat. Hon var chockad över att det faktiskt gick att bli kvitt den jäveln – hur k u n d e han behandla mig så och: inte kommer han väl ändå tillbaka? Åren går, tiden läker och hon börjar försiktigt räta sin rygg och samla på självkänsla. Hon gör sig vacker igen och gör det bästa hon kan av de ärr som misshandeln lämnat på hennes kropp. Skammen är borta.

Överallt ser man nämligen spår efter Ceausescu. Grandiosa skrytbyggen som arbetarna betalt för och raka motsatsen, osannolikt fula gråa lådor till höghus, numera sorgligt förfallna. Det är rysligt hur närvarande historien är, jag hör de kommunistiska barnkörerna sjunga onatrurligt dresserat. Det är så absurt. Det känns som att stiga in i ett gultonat vykort från åttiotalet, eller in i en dokumentärfilm.

Men denna kvinna har alltså rest sig. Hon blickar en rakt i ögonen med ett fantastiskt trots: well, take me as I am or leave me.

Vad man idag tycker om den forna diktatorn verkar variera. Maria säger att de unga inte har några problem att tala om honom, kanske är det så att historien inte berör den som inte minns. Hon säger också att diktatorn fortfarande har anhängare.

Själva märker vi av en viss förtegenhet. På vårt hotell säger receptionstjejen som går igenom kartan med oss att det stora parlamentshuset – världens näst största byggnad – finns alldeles här, bakom de här husen. ”I dont’t know if you know about… ” hon låter meningen dö ut och vi säger ingenting, för vi fattar inte varför hon är så påtagligt dramatisk. På gatan är det senare en härlig äldre herre, komplett med käpp och stärkt krage, som stannar oss som så tydligt är turister, och han håller en halvtimmes föreläsning åt oss. Där i det där huset mina landsmän hölls fången. Här, här och här mejades mina landsmän ner av militären i december 1989. Här blödde de. Efteråt tvättade vi gatorna tillsammans. Min man chansar och frågar vid namn om det var diktatorn som gjorde det, och den äldre upprepar:
Yes. Him. Ceausescu. Det sista säger han försiktigt som ett barn som lär sig ett nytt ord. När vi skiljs åt säger han som ett sista vänligt råd: And never speak his name. Börjar inse att Ceausescu är något av en Rumäniens Voldemort, he who must not be named.

Vi traskar till parlamentshuset för att se var denne Voldemort, den slusken Jack, brukade hålla hus.

På piatsan nylanseras Coca-Cola Zero idag. Ta på dig ögonbindeln (bifogas som giveaway) – du kommer inte att känna skillnaden mellan originalet och zero!

Det är dag fyra i Bukarest i slutet på maj.

Maria och Rufus, våra lokala guider, har då och då sett busiga ut och sagt ”ja just det, och så har vi det stället kvar”. Stället som de trott att jag och min man speciellt kommer att tycka om att besöka.

En kväll när det har blivit mörkt kör vi så till andra sidan stan och slinker in i källaren till ett av de vackrare höghusen. Källaren är en korsning mellan en opiumhåla och ett vandrarhem — och ett théhus. Det är det sista av de tre det är, de facto, men man ligger i våningssängarna i ljuset av aromoljelampor, och lutar sig mot de halvt fuktiga kuddarna och råa källarväggarna, och undrar var man hamnat.

Jag slås av en känsla jag minns från åren cirka femton år bakåt i tiden. Då kände jag en ständig längtan till stunden nu. Det var den känslan som dominerade och gjorde en så sorgsen: en motstridig längtan åt alla håll som gjorde att man inte kunde ta vara på nuet. Någon gång beskrev jag den känslan för en själsfrände, och han sa självklart: Nämen. Det är den känslan jag kallar för lycka.

Att i en dröm vistas i en källare kan betyda att man handskas med det undermedvetna och dåtiden. Underligt nog är det just här, i thékällaren, som det känns så. Jag drömmer. Och det förflutna, det glömda kommer ikapp. Jag minns saker.

—

Men. Ett théhus alltså. Menyn är en handbunden bok med ett hundratal olika tesorter listade. Det är nu vi minns den nötiga smaken av riktig Oolong som växer högt uppe på bergen i Taiwan och som skördas med samma vetenskapliga kunnande som champagnedruvor. Det var en upptäckt från tio år bakåt i tiden i Malaysia. Den milt gula vätskan sväljer man, och efteråt kommer smaken. Den slår in som med fördröjning, som den av ett ekfatslagrat vitt vin, i främre delen av gommen, mycket milt och ja, förfinat för att vara riktigt exakt. Man andas ut genom näsan för att hålla kvar sensationen en sekund till. Smaken är liksom blyg och feminin och upplöses snabbt. Nästa lilla klunk. Och nästa. Det går inte att dricka sig mätt på Oolong.

Jag beställer en rooibos med ingefära. Min man och Robban beställer dessa blyga taiwanthéer. Ioana beställer ett yogithé och Rufus ett kallt thé med skum på ytan som serveras och ser ut om ett öl. Maria beställer dessutom in hembakta nötkakor, japanska snacks och annat knaprigt.

Efter denna sävliga upplevelse är vi som syskon. Vi har krupit ut från en sällsam rumänsk källarhåla i kvällsmörkret i sena maj, då bondar man på ett nytt sätt fast ingenting av vikt har uttalats.

I ett par månader har jag skämtat om vår lilla semester som infaller i slutet på maj, det skämtandet tycker jag att jag har rätt till med tanke på att jag kommer från det som sverigereportern kallade för Hell-sinki.

Vid biljettkassan blev det nämligen klurigt i mars då det var dags att slå till. Rom stod det på önskalistan, men de biljetterna var slut för kristihimmelfärdshelgen i maj. Jag pekade i all hast på Rom-ania istället. ”Två biljetter, tack”. Associationerna kring Rom klingar annorlunda än kring Rumänien – det var poängen med mitt skämtande förstås – men folk har kommenterat i stil med ”det blir säkert en rom-antisk resa” och sagt att Bucharest har säkert ungefär samma charm som Prag. För syftet med resan var att fira våra tio år som gifta, mina och makens.

Ligger på badhandduken på strandsanden. Det är vår semesters sista dag.

En mås har ställt sig vid handdukskanten. Guldkustens måsar är annorlunda. De beter sig lika arrogant som katter. Denna mås stäcker på halsen och ser mig rakt i ögonen över sin näbbtipp: Jaha, ni kom hit. Till min strand. Så trevligt. Det är en ironisk mås.

I havet, precis där vågorna reser sig innan de bryts, flockas de badlystna. Det brukar vara förvånansvärt unga barn som tar sig dit ut, veckoslutsbadare, enstaka bleka turister och, på området som markeras av de blå flaggorna, surfare. Det är vanlig vardag idag, och min Bo och Noah finns bland de få badlystna.

Havet dånar och vinden plockar med sig resten av ljudfragmenten. Människorna skriker och skrattar, de kastar frisbee, mimandes och ljudlöst. Jakten på the perfect wave därute ser ut som en omtagning i slowmotion. Min lillkilles kopparbruna rygg piskas av vågorna, och han kastar sig in i dem på nytt och på nytt. Det är som att se på en stumfilm också, på någonting som passerat länge sedan. Man känner sorg, för snart är allt detta för länge sedan hänt.

Måsen med den isiga blicken står kvar.

Noah är ett lustigt vått poolväsen. Då och då kommer han upp på ytan och blåser ut vattnet ur näsan, och ser lika blank och hal ut som en säl, med långa droppbestänkta ögonfransar. Och så — blubb — försvinner han igen. Han vill bli dykare när han är stor. Under resans lopp lär han sig att simma också ovanför ytan, men det har aldrig varit hans prioritet. Det är under ytan det är spännande.

Naomi trivs bäst vid bassängkanten. Hon har en klar mission som man inte kan distrahera henne ifrån. Hon avverkar svarta små myror genom att hälla klorvatten på dem med en blå hink.

En gång provar jag att hålla henne under magen så att hon flyter och – hon börjar simma omedelbart. Jag skrattar så jag kiknar, för hon är frenetisk. Hon frustar och spottar mig i ansiktet, och benen och armarna arbetar som kvarnhjul. Hon är inte ett simmande flickebarn utan ett fenomen.

Nästa dag kommer jag till poolen när familjen redan är där.
- Nu kan du visa åt mamma vad du lärt dig, säger pappan.
Till min fasa försvinner dottern under vattenytan och börjar sprattla vilt som i panik. Hon tappar fotfästet och det är buken och sedan baken som sticker upp ovanför. Jag hinner precis fram till bassängkanten för att hoppa i efter henne när hon utan besvär ställer sig upp och säger andfått med ett stolt leende:
– Såg du mamma? Ja dykte.
Hon ser sedan förvånad ut, för jag har inte hunnit nollställa mitt oroliga ansikte.

Sedan dess har hon också levt under vattnet, och jag kämpar för att slappna av under varje dykning som ser ut som en dödskamp. Naomi är medveten om detta. När hon ser paniken hos förbipasserande konstaterar hon:
– Alla tjoj att ja djunknar. Men ja baja simmaj undej vattnet.

Jag har aldrig varit med om en mer imponerande havsstrand, och det är mycket sagt med tanke på hur mäktigt havet i sig är, alltid.

På Nobby’s är stranden bred. Sanden är kritvit. Vattnet är turkost. Det är dessutom kliniskt rent. Man ser havsbottnen (till och med i Sydneys hamn var vattnet klart). Också sanden är ren. Det finns inte en kapsylkork, inget glassplitter, inga fimpar, inga fruktkärnor, inga plåster. Det är helt enkelt rent överallt, också om man gräver i sanden. Vattnet är varmt. Idag var det tjugofem i vattnet, tidigare var det tjugosju. Det är tryggt. Då och då flyger en hajspanande helikopter förbi. Kommer det en obehaglig ballongfisk som idag ropar barnen det åt varann på ett språk som jag förstår: watch out! it’s a puffer fish! ooo — scary! Vågorna är stora, lifeguardsen väljer att visa gul flagga. På diverse skyltar kan vi läsa vad det är som gäller. Ta hand om ditt barn på stranden. Simma mellan de rödgula flaggorna. Känner man sig osäker, som jag, är det bara att gå nära någon som ser trovärdigt jämnbrun ut och kopiera: jaha, det var en våg man ska dyka igenom, jaha, det var en man bara hoppar över. Och man överlever.

Man vill inte hem.

— So what’s up on the Gold Coast? frågar min man taxichaffisen lite skämtsamt. Vi återvänder till vår lägenhet vid Nobbys efter en vecka i Sydney.
— What’s happening on Gold Coast? Well — säger taxichauffören lite roat men börjar sedan med att beskriva recessionen, hur näringarna omkring honom drabbats, samma story som vi hört några gånger i Australien. Folks investeringar har gått ner med tjugo-trettio procent som regel, en del har gått ner med femtio.

Jag sitter på baksätet med ungarna som hatar att man pratar recession med taxichaufför. Det är nu jag börjar ana att operation interkulturell kompetens har misslyckats.
— Jag tycker int’ om mänskor som pratar engelska och int’ heller kinesiska, säger Noah och överröstar alla.
— Nää, int’ jag hellej, säger Naomi.
— Kinesiska låter så här: shing-shong-kon, och det tycker jag inte om, säger Noah myndigt.
— Ja, ja tyckej baja om bacon, säger Naomi lika myndigt.

Underbart.

Det har varit ovanligt jobbigt att hitta hotell på nätet. Har till och med sökt på orden “mysigt hotell sydney” och “bästa hotellet sydney” i hopp om att ramla in på någons reseblogg. Resultat noll.

Vulcan Hotel som min man hittar råkar dock bli helt perfekt. Det är en gammal fin tegelbyggnad som för tankarna till Paris. Inuti är hotellet så gott som nybyggt, fast de gamla färgade fönsterrutorna sitter kvar, och väggen i vårt rum har charmiga slarvigt spacklade sprickor. Inredningen är modern och går i brunt och brutet grått i hela byggnaden. Allt funkar och allt matchar. Personalen är kantigt europeisk. Våra vänner säger att det är så det är. Man kan inte utgå från att ingen förstår dig när du pratar svenska, för på den här kontinenten har hela världen samlats.
Några minusar: Frukosten kostar skjortan vilket vi börjar tro är typiskt för Sydney. Området där hotellet är beläget är på gångavstånd från Darling Harbour men ändå lite industriellt — vår närmaste granne är ett billackeringsgarage. Dessutom är det aningen långt till närmaste tåg, buss och monorail om man bär på två barn [mina benaj e så tjötta!] och en fullpackad ryggsäck.

Vi byter sydneyhotell inför sista natten, och det blir en fullträff! Harbour Rocks Hotel står mitt i Australiens absolut äldsta västerländska stadsdel, The Rocks. Hotellet är ett gammat ombyggt sjukhus i tre våningar, stiligt och behagligt, på gränsen till lyxigt. Utanför fönstret har vi operahuset (!) och Circular Quay.
Gränden mellan Circular Quay och hotellet är en liten oas. De italienska restaurangerna står sida vid sida, och en charmig liten knappaffär, och en frissa som klipper Naomis pannlugg för 5 dollar. Solen gassar på när vi äter linguini och pizza. I själva verket känns det som om man vore i någon liten sydauropeisk småstad. Och detta några hundra meter ifrån operahuset.