Det är natt när vi landar i ett glittrigt Sydney. Look look, there’s the opera house! … and the Bay Harbour Bridge! säger pappan till sina två högljutt flygrädda, stöddigt byggda pojkar som förstört hela flygningen för mig med sitt gnäll. Men nu tittar jag åt samma håll som de och vilken fantastisk syn det är som vi delar! Operahuset är upplyst, och det är också bron. Det är otroligt vackert. Jag tycker mera om de bråkiga killarna nu, för vi tycker om samma syn.

Mina egna sover i stolarna, fast det endast är en timmes flygning mellan Gold Coast och Sydney. Det är bara att bära dem ner till bagageutlämningen och utgången. För första gången på våra exotiska utfärder är det ett bekant ansikte som möter oss, Johan. Det känns underbart. Noah undrar sömndrucket om Johan kör taxi. Nej, Johan bor här. Och det är hans egen bil Noah.

—

Den följande veckan visar att Sydney är någonting som man måste beskriva som Stockholms, Londons och Bangkoks kärleksbarn. Och jag är förälskad i det!

Det regnar!

Det tycks ljusna emellanåt, men det behövs inget annat än att jag eller min man uttalar tankar av typen “tänk om man idag skulle ta och ge sig ut på – ” för att regnet ska överrösta en mer aggressivt än tidigare. Havet öster om oss skummar våldsamt i vitt, och klustern av highrisers i norr skyls av regnväggen helt. Jag ger mig inte utan virar in mig i en badhandduk innan jag ställer mig på busshållplatsen in mot centrum. Möter en tjej med bara fötter, ben och lår, som har ett enormt gult paraply. Vi kikar nyfiket på varann i dånet. Min badhandduk är lika optimistisk, rosa-, orange- och gulrandig, som en solsemester.

Jag noterar att regndropparna har oerhörd ytspänning: de guppar som vita pärlor på den vattendränkta trottoaren innan de löses upp.

Den första veckan i Australien har varit precis så overklig. Vi har ingen aning som vad som händer när regnridåerna dras undan.

—

När jag på alla hjärtans dag köper ett kärleksrött paraply börjar det äntligen ljusna. Första försöket att ta hela familjen och Nybäckarna ut på en utflykt till stan misslyckas. En buss duschar ner fyra av oss på Bridget Jones-maner. Det är bara att klättra tillbaka till vårt hem på Magic Mountain igen för att byta om till torrt. Andra försöket lyckas. Vi tar oss ända till Surfers och tassar söderut, hemåt, längs stranden mot kvällskvisten. Kastar misstroende blickar upp mot skyn: håller den tätt?

Nästan. Det duggar snart igen men också solen sticker fram. Och vilken regnbåge det blir! Den bildar en komplett cirkel när den speglas mot den våta sanden. Bilden har ett oerhört magiskt sug. Det blir resans andra tähtihetki.

Det unga paret har allahjärtansdate på stranden. Naomi som “älsskaj hjäjtan” och brorsan likaså stannar för att uppskatta konsten. De vill delta, så de kompletterar med egna hjärtan. Så fint det blir!

Det unga paret är alldeles urförjust. De knäpper foton och ser det som ett fruktbarhetstecken att våra små amorkeruber flockas kring deras hjärtan. Eller nåt.

Vi har ett eget hushåll i Surfer’s. Jag har tröttnat på närlivset och tagit mig till Coles, som är större.

Isbergssalladen ligger oinpackad i backar. Jag vänder på ett salladshuvud. Nu är det dags att inse att vi befinner oss på andra sidan jordklotet: snittytan är vit och pinfärsk istället för brun, och det finns spår av svart mull. Päronen är fasta och klargröna. De visar sig smaka himmelskt, sött, syrligt och saftigt, allt på en gång. Product of Australia, står det med små försynta bokstäver på märket. Plockar på mig nektariner med vitt fruktkött, tomater som doftar, bananer som är vackert jämngula och med spår av bananblomman längst ut. Allt är ungt, friskt, nytt och products of Australia. Det är som att botanisera i en trädgård, att handla frukt och grönt på Coles.

Men att de kiwifrukter som enligt all logik borde komma från Nya Zeeland visar sig komma från Italien är lite kul. Får höra att det inte är kiwisäsong just nu.

På bilden: en medelstor (!) potatis, komplett med röd jord.

“Är alla de där tvillingar med varann?” undrar Noah när vi väntar på tåget just när ungdomarnas skoldag är över. “Nja”, säger jag, och är lika stirrglad som han. Det är lustigt att man så ogenerat rör sig i sin uniform på stan. Jag kan inte låta bli att läsa på bröstet. Jaha, en sån sån uniform har man på St Peter’s Lutheran College.

Viss variation kan noteras. Morgonrutin hos en del flickelever: håret tuperas till ett fågelbo och sätts sedan upp i slarvig hästsvans. Slipsen knutes löst. Blusen knäppes alls icke ända upp. Sko med klack väljes ut. Plutmun och sömnig blick intas. Dock ej på just St Peter’s Lutheran College, noterar jag.

Fler uniformer! Här har vi en kille från Pizza Hut. “Kim” jobbar som “Salad Bar Captain” på Sizzler och kliver på min buss. Undrar om det hör samman med de härdande tolv åren av skoluniformsbärande att man rör sig i sin arbetsuniform på stan!

Det är 27 grader varmt i vattnet, stranden är så gott som öde så långt ögat når. Sanden är helt ren. Vi bor en bit ifrån skyskraporna i Surfer’s Paradise.

Väl framme i Brisbane hos våra värdar Nicolina och Jakob, och deras värdar Anna och lilla treåringen Hollie, flyttar febern över till barnen. Vi väntar ut den innan vi drar vidare i landet, som förresten just nu är drabbat av hetta man inte vill befatta sig med. I Brisbane njuter vi av temperaturer kring 26-32.
Istället för att planera och packa har jag bara bett min man slänga ner klädhögar jag preliminärt samlat ihop medan jag själv legat och skakat under täcket. Jag har också gått också omkring och slängt ner enstaka saker i kappsäckarna, och nu när jag nyfiket öppnar dem för att se hur det blir när man packar utan sitt fulla förstånd håller jag på att dö av skratt.
Vi har sammetspåsar för skoförvaring! och hänglås! och ett hundratal sterila kompresser! Men jag har nästan inga kläder.
Tar slutligen en titt i Noahs ryggsäck som han packat själv: spiderman-dräkt, hörlurar och en blommig strumpa. Vi tänker lika, han och jag.

We’ve waited so long to see Spiderman’s eggs hatch, säger Bart Simpson till mig. I can’t believe they turned into doves. Också jag stirrar förbluffat på den bländvita duvan som ordnar sina vingar, och vet inte vad jag ska svara. Hey! The passengers need feeding! ropar flygkaptenen då och slänger en handfull med frön över sin axel. Det blåser i kabinen vi sitter i, för det saknar tak, och fröna kastas över hela Cattle Class, turistklassen. Det är ohyggligt kallt, jag har virat in mig i alla filtar jag hittat. Jag har till och med lånat barnens. Turbulens över Darwin, varnar kvinnorösten ovanför våra huvuden då som om hon skar i oss med rakblad, och jag tvingar upp mig själv och barnet närmast mig in An Upright Position. Feberfrossan är elak och obarmhärtig men feberyran raka motsatsen, för den vaggar mig vidare i mina underliga hallucinatoriska drömmar, och jag märker inte av någon turbulens.

Nu är det bara tre timmar kvar till Brisbane, rapporterar min man, som tydligen också är med.

Naomi har en mycket asiatisk ansiktsstruktur. På HKIA tycker vi att vi ser svarthåriga varianter av vår dotter precis överallt. Samma trotsiga eskimåblick i massupplaga. Det är fascinerande.
Hon har viss förkärlek för asiatisk mat. Efter att ha matvägrat på Finnairs flyg kastar hon sig över den starkt currykryddade nudelwoken. Hon greppar ätpinnarna energiskt. Har hon sina finska och svenska rötter till trots asiatiskt blod i sig? She’s a natural, tycker vi.

Det är med viss lättnad vi stapplar ut när vi ska byta flyg i Hong Kong. Den första kontrollen vi möter kommer som en överraskning. “Temperature Control”.
“Madam would you please step over here”, säger en kvinna med munskydd och febertermometer. Hon mäter febern och visar på displayen: ni har feber madam. Som om jag inte visste det. Jag försäkrar att jag är på väg till Australien och inte tänker mig ta in i Hong Kong, och då är det ok, jag får passera.
Jag känner mig aldrig fullt så här ofräsch när jag kommer in i ett nytt land men undrar ändå lite varför hon fångat in endast mig, och det är då vi ser värmekamerorna. Mitt ansikte lyser tomatrött på skärmen.

Det slår mig att det här måste innebära att all eventuell fågelinfluensa i Hong Kong finns just på flygplatsen. Och så ser jag mig omkring. Jag befinner mig ju i ett akvarium fullt med putsarfiskar. Precis överallt rör sig städare med olika uppgifter: väggputsning, golvtvättning, plantputsning, bordtorkande. När jag och min lilla flicka besöker tuppen tvättar städerskan golvet i båsarna bredvid så att moppen kommer in i vårt bås från båda hållen som för att säga: “Do not contaminate our country, madam!”

Har nog hört talas om resfeber. Jag lider av den värsta sorten verkar det som; riktig feber, frossa, illamående, skakningar. I sjalva verket liknar den precis den äckliga febern som kollegorna har haft i dagarna. Det gör ont i lungorna när jag hostar också. Och i morgon startar tiotimmarsflyget till Hong Kong.

Jag ska med det flyget! Jag befaller febern som en skabbig hund (“gå bort!!”) och reser mig ur sängen för att visa kroppen att den de facto är frisk. Jag ignorerar kallfrossan och stuvar halternecktoppar i kappsäcken.

Jag tänker vinna den här fighten.

Går igenom vårens och sommarens fotoskörd just nu. I maj tog mannen och jag en fyradagarstripp till Paris på tumis (ett finlandssvenskt ord som varje språkälskare bör överväga att ta till sig). Nedan följer en liten resesammanfattning.

St-Germain-des-Prés
Vi bodde på St-Germain-des-Prés på gränsen till Quartier Latin, och jag tror vi i och med detta har hittat kvarteret som känns bäst att bo i. Hotellet Belloy Saint-Germain var riktigt prisvärt, fräscht och bra (men tydligen beror det mycket på vilket rum man får hur man uppfattar standarden). När min man ringde hotellet och beställde rosor till rummet och avslöjade att det var vår nionde (detta runda tal!) bröllopsdag uppgraderades rummet till ett deluxerum. Vi fick franska balkonger åt två motsatta håll och kunde se ner på Rue Rasin. Nedanför fönstret råkade min favoritshop Nafnaf finnas, bland annat, och en femvånings bokhandel, och naturligtvis ett michelinnoterat brasseri.
Vi har bott på tiotals franska hotell och har upptäckt att det inte är självklart att badrummet är mögelfritt. I själva verket var detta mitt livs andra franska mögelluktsfria badrum.
Frukostutbudet överraskade positivt. För detta pris var vi vana vid kaffe samt toast och marmelad. Istället fick vi plocka åt oss en perfekt liten petit-déjeuner med ett lagom brett urval av bröd och croisanter, olika pålägg, färskpressade juicer, yoghurt, olika flingor, frukt, och så det perfekta kaffet som smakar så gott just i Frankrike.

Mat
Paris är fullt av små restauranger och bistroer – men åh, vilka onödiga ord! Lika självklart är det att alla parisälskare hittar sina favoriter bland dessa, ofta av en slump och utgående från sina personliga upplevelser. Det är glädjen över att hitta ett helt eget vardagsrum själv som utgör det största nöjet, så är det bara. Vi har våra egna små favoriter vi med, våra tillhåll hundratals mil hemifrån. Ett av dem är Chez Paul i Quartier Bastille, ett annat La Maison Rose i Montmartre.
Första kvällen sökte vi oss till michelinbrasseriet (2007) Brasserie Balzar nedanför fönstret, på rue des Ecoles. Maten var medioker och jag var lite förvånad över att jag precis intagit ett nystan av majonäsmarinerad purjolök när vi klev ut. Min fisk var lite överstekt och hård i kanten. Inte heller mannen var extatisk, han åt en tråkig men dyr biff.
Ett tredje favioritställe hittade vi däremot ett par dagar senare på rue de l’Ecole de Médicine, även det nära hotellet. Vi hade sett den senaste Indiana Jones-filmen (ja, vi såg en amerikansk b-film i Paris – so? :-)) när vi ramlade in där och intog en perfekt liten middag i pub-lik miljö med lågt i tak och nakna tegelväggar. Servitrisen fick mycket kärlek av mig för att hon förstod min franska.

En udda söndag
En dag spenderade vi med våra franska vänner. Det var en söndag, så vi följde Xavier till en protestantisk gudstjänst – i katolska Frankrike. Det var konfirmation på gång, och konfirmanderna verkade inte alls så tonåriga som konfirmander brukar; de höll var sitt tal belevat och glatt och såg ut som modeller för Zara en del (inga pinsamma vita kåpor här inte). Resten av dagen blev improviserad: vi ramlade in på en udda porslinsfabrik och strosade i den närliggande parken. Parken var oändllig och gav lite Versailles-vibbar. Familjens två bildsköna flickor talade tålmodigt franska med mig.
Vi uppskattar denna vänskap enormt!

Det kändes skönt att ta tåget från förstaden tillbaka till stadskärnan på natten. En dag som denna blev mätt av en croque-monsieur och en tekopp på ett bistro som höll på att stänga.

Barnkläder
De franska mammorna klär sina barn snyggt. Ändå tycker jag att barnmodet är betydligt mera praktiskt i den franska gatubilden än vad den är i den spanska, där jag sett barn klättra i klätterställningar iförda små stövletter och andra vansinnigheter.
Jag läste på på nätet och mannen (som bevisligen älskar mig mycket) följde mig till Petit bateau och Du pareil au même. Petit bateau kändes lite väl marint (då är vår svenska PoP bättre på samma anda), medan DPAM blev en av veckoslutets största utgifter och till och med mannen började samla på sig plagg efter plagg. Vem hade kunnat motstå? Det hängde en liten mjukisflamingo från ett par körsbärsfärgade byxor. Det föreslogs en matchande omlottcardigan till den. Och titta här! En liten halterneck med samma tassiga flamingo! Killen fick ett par orangea jeans med en applikation på bakfickan: en perfekt liten VW-bubbla i härlig hippieanda. Även han fick matchande överdelar och pappan valde till min förtjusning ut strumpor ton i ton. Priset konkurrerade knappast med H&M Kids (finns även i Paris), men var ingalunda hutlöst. De flesta byxorna kostade kring femton och cardiganen kostade cirka tjugo.

Slutsumman har vi förträngt och väntar nu bara på att barnen ska växa in i kläderna.

Louvren
Har varit i Paris förut men aldrig orkat med Louvren tillsammans – för långa köer lär det vara, och det påstås att Mona Lisa är liten och intetsägande, allt det där – men nu gick vi in.

Bosse hade besökt Louvren förut. Men för mig var miljön oväntad. De höga valven, de otaliga takmålningarna och sirliga förgyllda ornamenten tyckte jag gav Louvren en direkt sakral atmosfär. Det gjorde lite ont att andas faktiskt, på ett trevligt sätt, sådär när man känner sig lite liten. Jag hade föreställt mig planare ytor och vita väggar, men interiören var en utställning i sig. Jaha visst ja, Louvren är ett före detta slott, tänk att man på något sätt missat den detaljen. Och vilket enormt slott. Vi vandrade på en halv dag och då hade vi bara skummat en våning på en vinge och lite till; en liten del av de utställningar som är öppna för allmänheten.

Det är någonting med konsten som företeelse som är enormt gripande: alla dessa druvor, måsar, grässtrån, kopparbägare som varit värda att avbildas, och så konstnärens öga som sett dem och sett på dem, huj så noggrant han har sett på dem. Det kändes som ett privilegium att få ta in det för länge sedan redan sedda.

Mona Lisa tog vi också en titt på. Jag kände mig barnsligt blyg och spänd när vi närmade oss salen. Väl inne blev vi båda tagna av företeelsen snarare än av själva målningen: människomassorna som samlats för att se. Bosse tog tiotals med bilder av människor som begapade henne. Vi trivdes länge i just den salen.

Egentligen sammanfattar känslan av att stå där i trängseln vid Mona Lisa känslan som jag grips av i Paris varje gång när vi väntar på métro eller river itu en prasslig croissant (lite degig i mitten). Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den. Ungefär så här: Paris tillhör världen och med den just mig. Det är inte fransmännens stad utan min. De råkar bebo min stad… som jag (hoppsan) precis bestrött med färska croissantsmulor.

Vi traskar mot Food Garden på M/S Amorella, det är den tiden på året nu.

Vi möts av ett oljud som bums får sin förklaring: puben har Karaoke Hour. En herreman som ser precis ut som en karaokesjungande Kauko eller Taisto ska se ut misshandlar My way. Vilket patos. Vilken falsett! Åh, så jag kämpar både mot skratt och mot känslor av överlägsenhet. Samtidigt känns det bra att det finns vissa sanningar som håller som schweiziska klockor lär göra: att finnar som regel inte ska sjunga offentligt tror jag är sant.

Min man däremot inser sin plikt som fostrare. Han samlar barnen (ja, fast de är två är det ett väldigt samlande ändå) och går in i puben. Jag ser honom stå hukad vid dem och förklara och peka medan avkomman gapar lika stort som mannen med micken.

– Jag förklarade att finnarna tycker om att ta sig en öl och sedan sjunga en sång. De verkade tycka att det var helt okej, flinar min man när vi drar vidare.

Oj, nu skymtar jag karaokevärden bakom den ylande kaukon. På båten jobbar de anställda med olika saker inom olika skift, att den coola DJ:n får ta hand om den uncoola karaoken på dagsturen tycker en del kanske är naturligt. Men denna syn är kittlande: denna biff till kille som gnuggar sin tuffa renrakade skalle som om han led av migrän, och så den finske mannen i struken ljusgrönrandig sommarskjorta – förresten har han nu har nått klimax och vrålar ända från magen.

Min hjärna har tagit en stillbild på detta och döpt den till DJ:n gav aldrig upp drömmen om Ibiza.

Jag jobbar för ett svenskt företag i Finland. Det betyder att jag några gånger om året beger mig till företagets säte i Dalarna, kanske för att utbilda mig lite, eller för att jobba, eller för att delta i ett möte rentav, eller i en fest.

Denna gång ska jag och de andra två finnarna jobba på plats, vägg i vägg med de svenska kollegorna. Det är bara att traska in med en utskrift i handen om man har en idé man vill föra fram, eller en korrekturtext som ska rättas, eller en webbsida som ska uppdateras. Som på tiden före e-mail, mycket behändigt och lite ovant.

Det är ett lustigt rike, Dalarna. Mina svenska kollegor talar dalmål, och det låter ju så bubbligt och mjukt. De dyker upp på jobbet som en brokig och mycket personlig massa, en del i rutig flanell och skinnväst, en del i åttiotalstajts och tunikor från Vila och Gina Tricot. Vi känner oss hemma med båda varianter och hela skalan däremellan, känns det som. De hänger ofta i det finska rummet och dalabubblar på en stund, längre än vad som vore lovligt där vi kommer ifrån. Formuläret är givet, det handlar om detaljerna med vår vistelse och så sägs det någonting uppsakattande om Finland. Prover på språkkunskaper ges efter lite övertalning – moi mukulat, ei saa peittää, terve terve, paljon lunta mutta ei taskulamppua. Under denna vistelse talar vi om fotbolls-em: ja, egentligen spelade Finland bra, det var ren otur att ni inte fick vara med i EM. Så småningom tvekar de jovialt och milt och självironiskt som alltid vid dörröppningen och så avslutar de – alltid – hela denna fascinerande sociala ritual med ett nöjt och runt ”Vad bra,” och så avlägsnar de sig och lämnar ett moln av mysighet efter sig.

What’s there not to love?

I rummet bredvid sitter en kille och jobbar över, han ska gifta sig i juli och hans tjej är på husvisning just nu. Jag känner en enorm längtan efter en bit från samma tårta och undrar indiskret vad ett hus vid Dalälven skulle kosta, säg, i Leksand. Ja det kostar ju rätt mycket, säger killen, en miljon får man punga ut.
Jag förstår ingenting. – En miljon euro? Ja visst är det på den myckna sidan, men…
– Nej kronor. En miljon kronor. Drygt, faktiskt. Upp till ett och två.

När jag förstått att summan saknar en nolla formar jag tanken i chock: idyllen är… överkomlig! Min lilla familj skulle kunna linda sig in i detta bubbliga, joviala och svenska utan ångest över prislappen. En egen gård och utsikt över vatten skulle vi ha. Jag skulle kunna köpa en bit gräsmatta för mina barns bara fötter, inte i något obekant land som Belgien, utan i ett land där alla talar det enda språk som mina barn kan. Det är en nästan lite för stor insikt att bära på.

Och på detta grunnar jag fortfarande, två veckor senare på.

Det som tydligen uppstår när man inser att man har valmöjlighet är beslutsångest: det gäller att besluta sig för vad man vill. Jag tror att det finns ett uttryck bland ursprungsbefolkningen (hej Maria) för den här typen av jobbigheter, de kallas i-landsproblem.

Det sägs att thailänningar tycker om barn. Å andra sidan sägs det om greker och spanjorer och alla möjliga andra typiska semesterortsbefolkningar. Jag tycker dessa föreställningar och klichéer främst handlar om att vi i Norden inte tycker om barn, inte så synligt och spontant och gränslöst som andra åtminstone. Ungarna ska vara tysta och de ska inte ta upp säten på bussen. Är det inte lite sant i alla fall?

Spanien och Grekland i all ära… men i Thailand är det helt annat.

Redan på flygplatsen på väg hit jublade folk när de såg lilla Naomi dra sin röda kappsäck efter sig. Hon finns i mångas fotoalbum!

Kökspersonalen på Koh Samui underhöll våra barn. På morgonen begav ungarna sig ut på egen hand. De tassade över gräsmattan till receptionsbyggnaden för att se vilka som var på jobb den morgonen. Städerskorna (som för övrigt rörde sig i klungor om minst tre, ibland sex) jublade när barnen hittade dem i kast med i övre våningens rum. Både Noah och Naomi fick tjogvis med pussar och kramar och blommor och busningar. Barnen fick smila för mobiltelefonernas kameror. Sista dagen samlades de vid vår flygtaxi och pussade ungarna våldsamt och nostalgiskt.

Taxichaufförerna på huvudgatan i Samui ropade ”Spiderman” och började kasta nät på Noah (om han hade spindelmannenskjortan på sig, annars var det kanske ”Superman!” eller ”Ferrari! WROOAM!”). Vid varje taxistolpe var det samma sak. Vid varje massageställe ropade de översminkade lättklädda thaiflickorna ”Hello little boy! Sawat dee kaa! What’s your name?” och ”Hello baby! How old? Sweet baby!”

När vi gick genom en godshamn där kvinnorna sorterade bananer gick barnen därifrån kyssta och med en bananklase i famnen. Ibland är det en ring av pärlor, ibland en mandarin. Oj så de har fått mutor!

När vi gick till John Thomsons museum i Bangkok kom det fem flerspråkiga uniformklädda guider för att ta emot våra barn. De hade lådorna överfulla med origami åt barnbesökare. De vek talande munnar och svanar åt barnen och lekte med dem. En guide fångade en fick ur fiskedammen som Noah sedan fick försöka nypa tag i. Båda kiknade av skratt: guiden och min lilla son.

En kväll vågade vi oss på att besöka en av hotellets restauranger. Vi valde den italienska för att barnen skulle få ”detti”. Servitrisen lekte kurragömma med Naomi – inte så där lite hövligt och självmedvetet som vi nordmän ibland kan kosta på oss, utan med fullständig inlevelse. Servitrisen praktiskt taget kröp på golvet och fnissade själv som en tvååring. Namnskylten i krom, den stärkta uniformen och den formella knuten hängde med i leken i den fejkeuropeiska restaurangmiljön.

Säkerhetsvakter finns det också överallt. Jag kan inte räkna de gånger Noah fått leka med vakternas metalldetektorer, batonger, stoppskyltar, blinkande rödlampor… walkie talkies! När Noah hade sin såpbubblepistol med sig på Skytrain blev vakterna teatraliskt rädda för den. Noah var överförtjust!

Den största kulturchocken var dock när vi steg på ett Skytrain. Flera människor flög upp och erbjöd sin plats – åt barnen. Det riktigt overkliga var när när en man på sjuttio flög upp och gav sin plats åt Noah. Jag skäms numera när vi kliver på tåget, för våra barn väljer platser åt sig och stirrar stint på de stackare som råkar sitta på dem.

Överallt behandlas våra barn som kungligheter. Mita och Richard, som varit i Thailand mycket mer än vi, berättade att buddhisterna i Thailand nyper vita barn för att liksom nafsa åt sig lite av deras lycka. Guy på receptionen på Samui bekräftade detta med en justering: alla barn bär samma lycka och blir nypta på samma sätt oberoende av hudfärg. Buddha lärde att man ska ta hand om och värna om barnen, för de bär på speciell lycka.

Hm. Undrar hur barnen vänjer sig vid Finland igen? Där behandlas de aldrig som kungligheter. Om två dygn är de tillbaka på dagis.

Vi får nya vänner på Koh Samui, en stockholmsfamilj på en tvåmånaderstripp som lider mot sitt slut. Mamman Mita och pappan Richard har gift sig på resan, och våra barn trivs tillsammans precis som vi vuxna funnit varann på ett underbart sätt.

Mita och jag halkar ibland in på djuplodande samtal. Ett av de ytligaste berör skönhetsbehandlingar. Nu när man är i Thailand bör man ju passa på, tycker vi båda. Jag har återhämtat mig efter blonderingschocken och tycker nu att jag kunde både tatuera ögonlocken, permanentfärga ögonbryn och ögonfransar, skaffa akrylnaglar samt laserbleka tänderna. Men inga kirurgiska ingrepp, det är vi överens om. Mita tycker till och med att det är lite riskabelt att tatuera sig, man vet ju inte om de har fräscha nålar. Själv funderar hon på att färga ögonbrynen men är lite tveksam också med det.
– Äsch, säger jag. Det enda som kan hända är att det blir för mörkt.

Bara för att varna mina medsystrar vill jag nu, en vecka senare, berätta att det inte stämmer. Det som kan hända och det som hände mig är följande:

Jag har sett en stackars transvestit, en lady boy som Guy i receptionen säger, i tre veckors tid i sin skönhetssalong utan kunder. Jag tycker synd om honom och eftersom det står ”permanent eyebrow colouring” på hans fönster tassar jag dit. Jag vill inte ha för mörka ögonbryn jag heller, så jag säger: Brown, please. Not black, okay? Han visar mig förpackningen han tänker använda. Det står BROWN med tydliga bokstäver. Dessutom känner jag igen märket, jag har samma förpackning hemma. Det är tämligen enkelt: man brer ut klar vätska från flaska ett och borstar färgande ämne från flaska två med en liten kam. Man sköljer omedelbart bort överflödet, det hela tar kanske tre minuter. Det kan inte gå fel.

Lady boyn följer dock ett eget, längre formulär. Jag får ligga i en fåtölj med fotpall. Han smörjer in området omkring ögonen med babyolja. Han brer ut en handduk över mina kläder. Jag blundar och snart rinner det vätskor från mitt ansikte ner på hakan och halsen. Han sköljer, borstar, mixtrar med flaskor och sköljer igen. Så länge det tar! Det har gått en timme när jag plötsligt känner hur han trycker två bomullstussar i vardera handen på mig. Jag har anat oråd en tid men känner nu att jag inte längre vill vara med.
– Open!
Jag lyder och öppnar ögonen. Han håller upp en spegel.
– Wash please.
Vilken katastrof. Jag har svarta streck över HELA ansiktet. Det som runnit ner på min hals är inte vatten utan permanentfärg, ser jag nu. Brun sådan. Mörkbrun. Kanske brunsvart rentav. Och färgen sitter som sten. Jag är Groucho Marx on crack. Ögonbrynen är målade med skakig hand. Naomi kan rita rakare streck! Jag ser vansinnig ut. Exakt som Lilja i Lilja 4-ever, om någon minns sminkscenen.

Jag betalar i chock och lady boyn säger att strecken på ansikte och hals går bort inom ett par dagar.

Min man kikar ut på mig genom gardinspringan innan han släpper in mig i vår lägenhet. Han kan inte hålla sig för skratt.
– Vad har hänt med ditt ansikte?
Naomi ser på mig med skräck i blicken och börjar krypa baklänges, bort från mig och försöker ty sig till sin far. Hon ropar osäkert på honom medan jag bara skrattar hysteriskt.
– Det är ju jag, mamma, kvider jag.
Jag förklarar att killen har målat i mammas ansikte fast killen inte riktigt kunde måla.
– Fin mamma, säger hon sedan i något frågande ton.
Min man kan inte förstå att jag betalat för denna misshandel.

Jag skrubbar och skrubbar dagarna som följer. Vi lämnar paradisön och kommer till Pattaya. Jag fortsätter att skrubba i Pattaya med både tandborste och frotté. Till slut tar jag i så att min kind glöder. Dagen efter ser jag att det blivit blodiga skrubbsår över kinden men att det svarta sitter envist kvar. Nu har jag alltså både sår och svarta streck över kinderna. Jag ser ut som om min man skulle misshandla mig.

Vi lämnar Pattaya också, och i Bangkok går jag in på en proffssalong.
– Can you take this away?
– The black? I’m sorry, but no, säger kosmetologen.
Jag låter bli att säga att det är brown, not black och ger upp för gott.

Jag har slutat skrubba och kammar helt enkelt håret över kinderna.

Och jag hoppas att Mita lät bli sina ögonbryn!

Vår resa får en lustig vändning när vi träffar en vän till vår vän. Han heter Alexey och råkar befinna sig på Koh Samui samtidigt som vi, så vi träffas på en … tja, en blind date! Restaurangen tillhör de bästa; italienska Prego.

Han är en så kallad rik ryss. Innan maten kommit har han bjudit oss till Pattaya på hans bekostnad och innan efterrätten kommit har vi tackat ja. – Stay as long as you like, säger han med kraftig rysk brytning.

Vi flyger allltså till Pattaya när vår paradisvistelse på tre veckor är över. Vi möts på flygplatsen av en av Alexeys män, Ruslan. Han bjuder på chaufför och en sval minibuss.

Hotellet är så enormt att det är absurt. Vårt rum är en hundrakvadrats lägenhet med ett enormt vardagsrum, tre sovrum med dubbelsängar, fyra balkonger, två badrum och ett välutrustat kök. Varje rum har TV och air conditioning. Vi har till och med tvättmaskin och strykattiraljer. Marmorgolvet glänser i kapp med havet som glittrar utanför. För allt detta betalar vi inte en enda baht. Det känns väldigt konstigt.

Hotellet är besatt av enbart ryssar och andra forna sovjetstatsmedborgare, koreaner, kineser och japaner. Jag liknar de ryska kvinnorna på pricken med mitt blonderade hår, och min man spontanfnissar när han ser mig med dem. Vi får följa med (åter igen gratis) på ryssarnas exkursion till nationalparken med ytterligare en av Alexeys anställda: Sergej. Sergej är samtidigt guide och för oss till ytterligare en absurd miljö: han guidar oss på ryska i en miniatyrskog av bonzaiträd i en millimeterexakt blomsterträdgård. Vi träffar djur från alla håll i världen: krokodiler, elefanter, kattfisk, mungos, tigrar. Utflykten slutar på en uzbekistansk restaurang där barnen får njuta av potatismos. Själva äter vi oss sprickfärdiga.

Och överallt talar folk ryska till mig.

När finska frissor känner på mitt hår uttrycker de samma budskap på olika sätt: Vilken hiskelig massa hår du har, kvinna, kom och känn på det här, alla frissakollegor! När jag läste Zadie Smiths bok White Teeth noterade jag inte vad titelns vita tänder relaterade till. Däremot minns jag fortfarande precis huvudpersonens tjocka bångstyriga hår. Det var litteratur som verkligen berörde mig.

Frissan vi ramlar över på Koh Samui klipper våra barn billigare och snyggare än någon någonsin. Jag börjar känna viss tillit till denna frissa. Och kommer själv tillbaka dagen efter.

När jag sätter mig i stolen ökar tilliten: hon har sett tjockt hår förut och vet att tjockheten är framförallt ett problem. Gud har tydligen skapat mina gener i samma veva som thailänningarnas. Jag skulle kunna pussa henne när hon säger:
– Is too much hair. Is too curly. I cut.

Och hon klipper mig precis så kort i nacken som jag alltid velat vara och som finnarna konsekvent stenvägrat att göra. Det är steg ett.

Steg två: jag vill ha en lite ljusare brun nyans i håret. Jag bläddrar fram till ett foto av Elle McPherson i sandfärgat hår. Hon ser ut som en dröm.
– This colour? Can do, säger hon stensäkert.
För att cirekeln ska slutas på alla möjliga sätt råkar jag läsa i en Zadie Smith-bok medan jag klipps och färgas. Efter fyra timmar i frisörstolen tittar jag upp från boken och ser ett förnyat jag i spegeln. Jag bär en billig peruk av enfärgad nylon. En gul potta har jag på huvudet! Jag ser ut som en ryss som experimenterat med väteperoxid. Nej, jag ser ut som en hora vars rikaste stamkund egentligen tycker om blondiner men inte har råd med en äkta! Jag ser fruktansvärd ut. Ansiktet är inte längre lätt brunt, det är grisrosa mot det gula. Jag känner ren panik.

Färgkartan var förstås ämnad för svart thaihår. Tydligen skapades inte jag och thaikvinnorna på samma dag trots allt!

Jag springer hem till hotellet, tacksam för mörkret som fallit. Min man har varit orolig för att jag dröjt så han är bara glad över att se att jag lever. Jag tigger om familjens kärlek: visst tycker ni om mig fast jag ser konstig ut? De kramar om mig allihop och tycker att jag är fin.

Också vår nya vän på hotellrestaurangen, Guy, noterar skillnaden och vill känna på mitt hår. Håret ser superfint ut, säger han. Du ser yngre ut! Och priset? Ååh! ropar han, det var ett bra pris! Han betalar nästan lika mycket för klippning och färg fast han har killhår! Det där gula går bort när du simmar här ett par veckor. Och så blir du brun i ansiktet. Tro mig. Han tröstar mig som en vis mamma och jag blir lugn.

Jag tycker så småningom att det hela är komiskt. Då vågar min man skämta att han alltid önskat sig en egen Ljubljana med blekt kalufs.

Uppdaterad med bild 31.1.2008

Den blå stunden på Koh Samui är snarare en gyllene stund. Havet och himlen glittrar i blekgult och reflekterar gulhet på allt det andra. Palmerna, människorna, sanden och hyddorna sveps in i gult och ockrafärgat och terracottatonat ljus under några få minuters tid. Och plötsligt har den svarta sammeten – den thailändska natten – slutit in en i ett nafs, lite som en mamma (jag) som får fatt på sin förrymda tvååring (Naomi) precis vid vattenbrynet.

Vi tassar längs byns gator, Noah och jag. Vi ser en bedårande söt liten flicka. Hej, säger vi, och hon har skimrande svarta ögon och hår, vävd av silke är hon! Noah går fram och skakar hand med henne. Det ser lustigt germanskt och korrekt ut men flickan ler. Så kommer hon i sin tur fram till Noah och hjälp – hon bugar gracilt som en vuxen kvinna. Hon tar ett par steg till och pussar honom på bröstet (längre upp når hon inte).

Vi blir mållösa och tagna. Vilken fin, fin människa denna lilla varelse är.

Allt det här vänliga, mjuka skulle man vilja bara svälja som ett frö och hoppas att det gror till någonting liknande i en själv.

(Hon är ett år och sex månader, säger de förtjusta föräldrarna när jag frågar.)

Har faktiskt lite svårt med dessa femtio-sextioåriga framtunga och ofta motbjudande karlar med unga thailändskor i hälarna. Idag pekade Bosse ut en ny sorts thailändska åt mig: denna bar parasoll åt mannen. Är inte det där en konkubinsk gärning? frågar min man lite diskret.

Dessa kvinnor är änglar. Vad männen är vet jag inte än, för jag kämpar mot mina fördomar.

På hotellet har vi en thaikvinna som sköter mannens ärenden. Hon går till apoteket, serverar vatten, brer solkräm som åt ett barn. Mannen har en son som är fyrtiosex, lika gammal som hon själv kan jag tro. Hon sköter till och med om sonens ögoninflammation.

Har talat med sonen, en britt. Han säger sig ha förälskat sig i en thailändska och upptäckt nyligen att hon inte var trogen. Så han kom hit till ön för att återfå sina krafter istället. Jag ser min spegelbild i hans solglasögon och märker att jag inte tror på hans version av sanningen.

En minibuss tar oss från färjan mellan Koh Samui och fastlandet (staden Surat Thani). Chauffören, den brunrostade gamlingen, står på taket och tar emot våra kappsäckar som väger trettio kilo var, minst. Det ryms tio personer i hans bil.

Han sätter sig bakom ratten – på höger sida av bilen som vi vänjer oss vid snart, igen – och ropar ut fyra hotellnamn som ett sista koll. Folk känner igen sina hotell och säger ungefär ja, det är vårt hotell. Men inte de två buskiga killarna som jag delar bänk med. När deras hotell nämns börjar de whooa och hojta och peka på sig själv med båda tummarna och visa segertecknet och annat överdrivet, väldigt lågmält och lite självmedvetet dock, men ändå. Amerikanare.

Vi skumpar iväg. Denna chaufför tar en genväg genom ön istället för längs stränderna som de andra bolagen gör. Utanför fönstret ser jag lösa hundar, mobila kök, smutsiga barn, förfallna hyddor; slum nästan. När vi närmar oss strandstäderna blir bebyggelsen tätare, trafiken galnare och chaufförens tutningar mer frekventa.

De buskiga amerikanarna blir allt ivrigare när de ser sitt hotell: det är flummigt och precis i stil med dessa backpackerhippies. Det blir mera whoooa och wow och oh yeah och allt mindre lågmäldhet, och allt eskalerar i jubel när de ser thaiboxningsträningen på hotellområdet.

Vi andra åker vidare i tysthet när hippiesarna stigit av. Min man och jag har låga förväntningar på vårt hotell utgående från billigt pris och undermåliga hemsidor. Men när den brunrostade gamlingen kurvar in på hotellområdet känns det som att köra hem till en gammal bekant som väntat på en. En liten oas är det som vi har hittat – aningen förfallen, något överbevuxen, men som ett hem mitt i turistsoppan. Det är lummigt och havsglittrigt och smått.

Vårt hotell är definitivt värt många whoooa och wow och yeah.

Att landa i Bangkok på natten är som att sjunka ner i en famn klädd i svart sammet, festfin och glittrig, uppklädd enbart för mig, min make och mina två små barn. Det mjuka, varma och vänliga känns så gott.

Sänder en hastig tanke till den isande Helsingforsvinden. Det känns som att tänka på ren ondska.

Ingen i vår familj tycker om kylan och mörkret.

Min kropp är inte ämnad för det nordiska klimatet. I Thailand blir den som den ska vara. Huden suger i sig fukten tacksamt och törstigt. Köldskadorna på fingrarna växer igen på några dagar. De stackars instängda fötterna gräver ner sig i pudersanden som fångar på rymmen.

Och barnen! Deras själar är inte ämnade för dagis. De blir knasigt kärleksfulla på vår semester i värmen. De börjar krama och pussa oss och varandra som svärmiska små fransmän. Jag tycker de överdriver litet, så jag kallar min son smörig när han – ordagrant – säger att han vill följa mig vart jag än går för att han älskar mig.

Just nu känns det som en tröstande tanke att vi har tre veckor kvar på oss.

Det är dags att berätta om resans andra underliga utgift.

Vi står vid inrikesincheckningen på Bangkoks flygplats när jag hör mig själv fråga var Noahs Napi är, för min hjärna har tydligen registrerat att det sista synminnet av den är från natten. Det var när sonen tyckte att den såg ut som en drake i mörkret. Napi är en blåtonad tygvovve.
– Den ligger väl i någon av väskorna, säger Bosse.
– Nej. Då ligger den kvar i sängen, säger jag.

Bosse ringer hotellet och ger Napis signalement och väntar spänt.
– Really? All right. Do you have any ideas on how we could get it?

Oh, she has. Tio minuter senare står vi vid utgång ett på fjärde våningen och tar emot Napi som stiger ut ur hotellets taxi! Noah tar emot den med uppsträckta händer och tycks tro att tygvovvar då och då åker taxi även i det verkliga livet.
– Noah-ss Napi-Napi! ropar lillasystern, och tar ett extra hårt grepp om sin rosa napi (en höna), som är välbehållen.
En medturist från USA har stått bredvid och bevittnat det hela.
– Gee. Did he come only to bring the stuffed animal? Really? That is amazing.

Taxichauffören får hundra baht. Jag tycker det är väl använda pengar medan mannen morrar något.

Resans första underliga utgift ramlar på oss redan vid säkerhetskontrollen på Helsingfors flygfält. Vi fnissar godmodigt när Noah är den enda vars kappsäck inte blir självklart godkänd på en gång.

Men snart tar kontrollanten på sig handskar och det blir allvar. Han ber om tillåtelse att öppna väskan och min man försöker sig på ett skämt:
– Det är min son här som har packat den, du kan ju vända dig till honom.
Jag tittar på min son vars runda ögon stirrar upp på kontrollanten från en meters höjd och tycker min man är rätt rolig.
Kontrollanten verkar inte anse det utan öppnar kappsäcken – som för övrigt är röd och försedd med gula nallar – och så tar han upp Noahs borrmaskin, den stora boven.
– Det är ju en leksak, säger vi.
– Vad gör han med min borrmaskin, undrar Noah.
– Han säger att vi kanske inte får ta med den till Thailand, säger vi.
– Varför, frågar han.
Vi är tysta och avväger en stund tanken: ska vi berätta för honom om terrorister? Nej, kanske inte.
– Ja, säg det, väljer min man att säga.
– Jag kan kolla med min förman, säger kontrollanten utan entusiasm och återkommer snart med det självemotsägenade beskedet:
Tämä muistuttaa niin erehdyttävästi oikeaa, että sitä ei voi ottaa mukaan. Vaikka leluhan tämä selkeästi on.

Han surrar med borrmaskinen på prov och jag undrar för mig själv om han själv har barn med likadana leksaker. Men när han föreslår att vi checkar in barnens kappsäck med leksaker, böcker och pyssel som vi reserverat för flygningen på tio timmar inser jag att han är fullständigt och komplett barnlös.

Jag för alltså borrmaskinen till förvaringen istället och säger där att vi kommer efter den den fjärde februari. Killen på förvaringen verkar mycket medkänslig och säger att ja, de nya säkerhetskraven är vansinniga, och att han har tagit emot likadana leksaker förr. Fem euro, tack, tillägger han och låter egentligen ganska nöjd med sin business.