Min vän och jag nordic walkar i skogen. Vi kan kalla henne Anna. Hon har blivit bjuden på Mary Kay-visning, säger hon och jag blir smått road, för hon har som vana att glatt dyka upp på dylika home network-tillställningar och smaka på hembakta pajer och slurpa te och sedan glatt meddela sitt tack, jag är inte här för att köpa, helt utan att känna av kraven att inhandla överprissatta plastburkar – som förresten inte håller vad de lovar. Själv känner jag mig tvungen att köpa något för pressen som de hembakta pajerna skapar blir för stor, och så är jag arg på systemet som bygger just på denna känsla av att stå i skuld.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Jag har haft en ovanligt lång kärleksaffär med turkost. Inser att ögat mitt enligt all logik  borde sluta älska turkost efter ett decennium av överexploatering. Kunde inte låta bli att klä hemmet i det en sista gång trots detta. Det får bli ett farväl.

Gardiner & kuddar från Indiska. Älskar sättet gardinen silar ljuset på, det påminner om doften av min barndoms solvarma gardiner.

På jobbet håller jag på med texter som andas idén vår. Vårstädning; ut med det gamla, in med ljus och frisk luft. Fixa upp balkongen, låt det blomma. Jag har ingen aning om kunderna blir våryra och glada. Men själv blir jag inspirerad.

Men, vårstädning, alltså. Tömmer än en gång garderoben på noppiga, förkrympta, missfärgade eller formlösa kläder. Det skär i hjärtat att inse att det främst är främst Vero Moda, Vila, Benetton, Inwear och till och med den käraste favoriten Zara som står för de minst tåliga kläderna.

Kollar in märket på de plagg som hållit. Promod, Mango, NafNaf. Men mitt favoritmärke från tidigt nittiotal Indiska finns bland dem! Nästa dag styr jag stegen till Indiska och köper denna härliga klänning.
 

PS. Nej, jag tänker inte börja modeblogga (komiska tanke). Däremot har jag lagt in den nya kategorin shopping. Ibland vill man helt enkelt visa vad man hittat och berätta varför.

Denna morgon vill jag inte ha kontorskaffe, fast det är rätt gott och det finns alltid någon kollega med både hjärta och pliktkänsla som brygger det. Nej, jag vill ha kaffe i paffmugg med lock med varningstext caution! hot content idag. Det är någonting amerikanskt med kaffe i paffmugg, en liten whiff of success i brist på annat.
Tjejen, hon med morotsfärgad brunutansol, är ensam denna morgon och hyllorna gapar tomma.
- Niin? ropar hon och stryker bort hår från ansiktet – det stressade – med baksidan av sin gummibeklädda hand. – Tuleeko syötävää?
Ska du ha nåt?
Jo tack, jag beställer en halv baguette med skinkfyllning och en latte.
Åh, så jäktad hon är. Hon vill helt klart hinna fylla hyllorna före frukostboomen och jag hindrar henne.

Men när jag får min urbana frukost och tar den första klunken av mjölkskum för att få på locket blir världen så tvärt ny att det är absurt. Det är en himmelsk latte. Jag säger nästan jag älskar dig rätt in i det morotsfärgade.

Går igenom vårens och sommarens fotoskörd just nu. I maj tog mannen och jag en fyradagarstripp till Paris på tumis (ett finlandssvenskt ord som varje språkälskare bör överväga att ta till sig). Nedan följer en liten resesammanfattning.

St-Germain-des-Prés
Vi bodde på St-Germain-des-Prés på gränsen till Quartier Latin, och jag tror vi i och med detta har hittat kvarteret som känns bäst att bo i. Hotellet Belloy Saint-Germain var riktigt prisvärt, fräscht och bra (men tydligen beror det mycket på vilket rum man får hur man uppfattar standarden). När min man ringde hotellet och beställde rosor till rummet och avslöjade att det var vår nionde (detta runda tal!) bröllopsdag uppgraderades rummet till ett deluxerum. Vi fick franska balkonger åt två motsatta håll och kunde se ner på Rue Rasin. Nedanför fönstret råkade min favoritshop Nafnaf finnas, bland annat, och en femvånings bokhandel, och naturligtvis ett michelinnoterat brasseri.
Vi har bott på tiotals franska hotell och har upptäckt att det inte är självklart att badrummet är mögelfritt. I själva verket var detta mitt livs andra franska mögelluktsfria badrum.
Frukostutbudet överraskade positivt. För detta pris var vi vana vid kaffe samt toast och marmelad. Istället fick vi plocka åt oss en perfekt liten petit-déjeuner med ett lagom brett urval av bröd och croisanter, olika pålägg, färskpressade juicer, yoghurt, olika flingor, frukt, och så det perfekta kaffet som smakar så gott just i Frankrike.

Mat
Paris är fullt av små restauranger och bistroer – men åh, vilka onödiga ord! Lika självklart är det att alla parisälskare hittar sina favoriter bland dessa, ofta av en slump och utgående från sina personliga upplevelser. Det är glädjen över att hitta ett helt eget vardagsrum själv som utgör det största nöjet, så är det bara. Vi har våra egna små favoriter vi med, våra tillhåll hundratals mil hemifrån. Ett av dem är Chez Paul i Quartier Bastille, ett annat La Maison Rose i Montmartre.
Första kvällen sökte vi oss till michelinbrasseriet (2007) Brasserie Balzar nedanför fönstret, på rue des Ecoles. Maten var medioker och jag var lite förvånad över att jag precis intagit ett nystan av majonäsmarinerad purjolök när vi klev ut. Min fisk var lite överstekt och hård i kanten. Inte heller mannen var extatisk, han åt en tråkig men dyr biff.
Ett tredje favioritställe hittade vi däremot ett par dagar senare på rue de l’Ecole de Médicine, även det nära hotellet. Vi hade sett den senaste Indiana Jones-filmen (ja, vi såg en amerikansk b-film i Paris – so? ) när vi ramlade in där och intog en perfekt liten middag i pub-lik miljö med lågt i tak och nakna tegelväggar. Servitrisen fick mycket kärlek av mig för att hon förstod min franska.

En udda söndag
En dag spenderade vi med våra franska vänner. Det var en söndag, så vi följde Xavier till en protestantisk gudstjänst – i katolska Frankrike. Det var konfirmation på gång, och konfirmanderna verkade inte alls så tonåriga som konfirmander brukar; de höll var sitt tal belevat och glatt och såg ut som modeller för Zara en del (inga pinsamma vita kåpor här inte). Resten av dagen blev improviserad: vi ramlade in på en udda porslinsfabrik och strosade i den närliggande parken. Parken var oändllig och gav lite Versailles-vibbar. Familjens två bildsköna flickor talade tålmodigt franska med mig.
Vi uppskattar denna vänskap enormt!

Det kändes skönt att ta tåget från förstaden tillbaka till stadskärnan på natten. En dag som denna blev mätt av en croque-monsieur och en tekopp på ett bistro som höll på att stänga.

Barnkläder
De franska mammorna klär sina barn snyggt. Ändå tycker jag att barnmodet är betydligt mera praktiskt i den franska gatubilden än vad den är i den spanska, där jag sett barn klättra i klätterställningar iförda små stövletter och andra vansinnigheter.
Jag läste på på nätet och mannen (som bevisligen älskar mig mycket) följde mig till Petit bateau och Du pareil au même. Petit bateau kändes lite väl marint (då är vår svenska PoP bättre på samma anda), medan DPAM blev en av veckoslutets största utgifter och till och med mannen började samla på sig plagg efter plagg. Vem hade kunnat motstå? Det hängde en liten mjukisflamingo från ett par körsbärsfärgade byxor. Det föreslogs en matchande omlottcardigan till den. Och titta här! En liten halterneck med samma tassiga flamingo! Killen fick ett par orangea jeans med en applikation på bakfickan: en perfekt liten VW-bubbla i härlig hippieanda. Även han fick matchande överdelar och pappan valde till min förtjusning ut strumpor ton i ton. Priset konkurrerade knappast med H&M Kids (finns även i Paris), men var ingalunda hutlöst. De flesta byxorna kostade kring femton och cardiganen kostade cirka tjugo.

Slutsumman har vi förträngt och väntar nu bara på att barnen ska växa in i kläderna.

Louvren
Har varit i Paris förut men aldrig orkat med Louvren tillsammans – för långa köer lär det vara, och det påstås att Mona Lisa är liten och intetsägande, allt det där – men nu gick vi in.

Bosse hade besökt Louvren förut. Men för mig var miljön oväntad. De höga valven, de otaliga takmålningarna och sirliga förgyllda ornamenten tyckte jag gav Louvren en direkt sakral atmosfär. Det gjorde lite ont att andas faktiskt, på ett trevligt sätt, sådär när man känner sig lite liten. Jag hade föreställt mig planare ytor och vita väggar, men interiören var en utställning i sig. Jaha visst ja, Louvren är ett före detta slott, tänk att man på något sätt missat den detaljen. Och vilket enormt slott. Vi vandrade på en halv dag och då hade vi bara skummat en våning på en vinge och lite till; en liten del av de utställningar som är öppna för allmänheten.

Det är någonting med konsten som företeelse som är enormt gripande: alla dessa druvor, måsar, grässtrån, kopparbägare som varit värda att avbildas, och så konstnärens öga som sett dem och sett på dem, huj så noggrant han har sett på dem. Det kändes som ett privilegium att få ta in det för länge sedan redan sedda.

Mona Lisa tog vi också en titt på. Jag kände mig barnsligt blyg och spänd när vi närmade oss salen. Väl inne blev vi båda tagna av företeelsen snarare än av själva målningen: människomassorna som samlats för att se. Bosse tog tiotals med bilder av människor som begapade henne. Vi trivdes länge i just den salen.

Egentligen sammanfattar känslan av att stå där i trängseln vid Mona Lisa känslan som jag grips av i Paris varje gång när vi väntar på métro eller river itu en prasslig croissant (lite degig i mitten). Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den. Ungefär så här: Paris tillhör världen och med den just mig. Det är inte fransmännens stad utan min. De råkar bebo min stad… som jag (hoppsan) precis bestrött med färska croissantsmulor.

Det känns som ett personligt påhopp när någon kritiserar Ikea, och det är ju hur löjligt som helst av mig att vara så engagerad. Jag minns till och med ett negativt uttalande från en kvinna jag delade båthytt med för femton år sedan.
– Ja men vill man ha något trevligt får man handla någon annanstans, sa hon och jag förstod knappt vad hon menade.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.

Jag har varit på Clas Ohlson och handlat igen. Det är rea på sommarvaror och jag har köpt nya sandleksaker åt barnen, eftersom deras stulits av små eller stora tjuvar som gästat sandlådan.
För storebror är det väldigt viktigt med rättvisa. ”Varsör fitt hon men inte jad?” ropar han anklagande nu som då, och argumentet ”för att hon är så liten” har till och med jag själv tröttnat på. Och då är det inte stora saker det handlat om. Ett nytt sugrör när det första tuggats sönder. Typ.
Jag har följaktligen köpt likadana förpackningar åt båda barnen. De kikar in i den blåvita Classe-påsen och vi plockar upp leksakerna: två små krattor, två kakformar, två spadar. De är nöjda och ser man på, mamman har lyckats väl, ty sonen jämför leksakerna och håller med om att fördelningen verkar rättvis.
Lillflickan tar den blåvita prasselpåsen i ena handen och spaden [”laadii!”] i den andra och styr mot sandberget. Hon börjar lassa sand i påsen med stor beslutsamhet.

Storebror har samlat sina nya skatter till sig och vaktar dem med sitt liv från andra sidan sandlådan. Nu ser han vad syrran håller på med och kommer av sig helt. Åh nej, nu tar han den anklagande minen igen och vänder sig till den stackars mamman.
– Men var är min påse!

Mamman slutar gratulera sig själv och börjar gräva febrilt. Emballaget som leksakerna kom i duger.