Det är väldigt mycket kaurismäkirealism över stället. Borde man inte kultförklara det?

För priset av en stor latte på Annegatan får du en stadig frukost på café blåstjärnan. Du tänker kanske croissant med marmelad. Små tyska korvar och fluffig äggröra. Sinitähti fnyser: kontinentala pretentioner! Riktiga män ska faktiskt klara sig på denna frukost fram till lunch.

Är du en riktig man men fortfarande lite vilsen i rollen följer nu ett how-to.

Gå in och smäll en femma på disken.

I gengäld får du en fullastad bricka. Du får en kopp kaffe av den finska, bittra sorten. Ett kokt ägg. En stor fralla fylld med grönsaker, skinka och ost. Ett glas apelsinjuice. Den tanige mannen vore mätt i detta skede, men inte du. Därför har du dessutom en ångande, överfull gröttallrik under nosen och du ställs inför valet: smörklick, saftsås eller mjölk till? Med dessa låga priser måste du välja ett. Inte ta två.

Jag brukar följa med männen ibland (min man och andra pappor – aldrig mammor – som droppat av barn till Haga lågstadium) och begrunda det faktum att det sällan tar längre än tio minuter att trycka i sig allt detta.

Själv knaprar jag på en ugnsvarm karrr-jalanpiirakka (0, 90 €) och sväljer den med kaffet som svider i magen.

Finsk exotik, säger jag uppfriskat och nöjt.

Nu har kedjan öppnat en butik i Helsingfors. Jag hade hellre skaffat dessa kläder i Paris bara för att det känns snäppet mer spännande… (låter jag snobbig igen? kom igen, shopping i Paris är mera spännande) men ser mycket fram emot att höra hur namnet låter i folkmun i vårt avlägsna lilla land.

Kappan! Som min tös hade älskat att tassa omkring i i vintras, och som tog slut innan jag hann beställa. Men att en fransk tös kan kosta på sig ballerinaskor i kappväder får man helt enkelt bara ignorera.

Bloggarna har verkligen, minst sagt, hittat den här radion. Titta här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här, på en favoritblogg.

Men jag är nog den första som briljerar med att det är en före detta kollega som designat den, en trevlig prick. Jag tyckte spontant om radion när jag såg den – jag sa faktiskt ojjjh högt för mig själv – men visst gillar jag den ändå aningen lite mer nu när jag vet vem som suttit och mediterat kring pasteller och femtiotalsnostalgi där i rummet utan fönster. Heja Patrik!

Man kan älska det nyskapande i företagets sätt att jobba. Bli glad och filosofisk av det starkt konstnärliga i bilderna. Jag blir det! Ler faktiskt.

Men man kan också, i nämnda filosofiska state of mind, gå vidare och tycka att bilderna ironiserar vår konsumtionsfrossa big time. Ökar aptiten. Påvisar på ett otroligt symboliskt sätt hur vi funkar. Läckra bilder väcker habegär till den grad att priset blir oviktigt, säger firman, fast det egentligen uttrycker de det så här: “Vi har valt att arbeta med fotografer som vanligtvis inte fotograferar bostäder… …vi anser att det är viktigare att nå de spekulanter som älskar bostaden, än att nå alla som bara tycker om den. Det påverkar slutpriset.”

När jag tittar på den helhet dessa bilder är tagna från kopplar jag på afrikafiltret. Jag gör det egentligen då och då. Afrikafiltret går ut på att man zoomar ut och tänker: jag visar dessa bilder åt säg, en mamma i min ålder i Uganda som kanske har lite problem med att hitta mat åt barnen varje dag – blir hon lika glad och filosofisk som jag?

Man kan (och ska) också fråga hur samvetet klarar av att jobba med varumärken och med reklam som jag gör. Det är rätt enkelt. Man ser till att koppla på afrikafiltret alltid när man rör sig i gråzonen. Om produkten känns kriminell i det perspektivet – välj att marknadsföra en annan. Om tonen, estetiken känns som ett brott mot mänskligheten – välj ett annat uttryckssätt.

För sent.

Allt ska de berätta vidare, mina två små.
På bilden min fjärilsspottsklänning från Noa Noa.

Det är när min man går igenom dagens post (det är alltid han; vi andra kliver bara över den) och hittar det överdådigt glassigt tryckta The Wealth Collection-magasinet. “Titta, din tidning kom”, säger han och så är vi glada en stund.

(Man ska veta att jag är en ganska alldaglig typ. En bohem, påstår vissa. Försöker vara ekologisk och ekonomisk. Har en dagsbudget på tjugo euro prick och där igår allt. Sparar genom att träna ute i naturen och helt enkelt inte köpa någonting. Bilen äger jag, men det är en påtvingad gåva, och lite, lite för gammal för att ge sken av ett leverne i lyx. Bor dessutom i en hyrestvåa med tvåbarnsfamiljen. En tvåa som eventuella inbrottstjuvar skulle ta sig ut ur med sura miner och tomhänta. Eventuellt skulle de bära ut firmans äppeldator.)

Det är alltså jag som får hem The Wealth Collection. Helt oförklarligt började den dimpa ner på hallgolvet för något år sedan. På hemsidan värvar tidningen annonsörer gensom att berätta att the readers of The Wealth Collection represent the top of the market and have unmatched spending power. This unique publication will be distributed by name and under personal cover to individuals representing the most affluent and successful sectors of society (min fetstil förstås). I listan över europeiska mottagare finns mina miljonärs- och miljardärspolare Duke of Westminster, David Beckham, JK Rowling, Silvio Berlusconi och Elton John.

Och jag, som sagt. Antingen ljuger tidningen för annonsörerna, eller så har någon, någonstans, faktiskt placerat ett kommatecken på fel ställe i mitt fall. I vilket fall som helst hittar jag hela tiden nya aspekter med hela historien som roar mig.

Jag leker bland annat med tanken att mitt framtida jag rest bakåt i tiden, fyllt i en prenumeratinsansökan och rest tillbaka, bara för att ge mitt nutida bohemjag en vink om en förmögen framtid, och någonting att fnissa åt med maken i väntan på det.

Jag säger så här: en iPad
… är snabb. Inget uppvikande av laptopskärm. Ett svep med fingret, och så är man ute.
… har stor skärm. Det är enklare att skriva långt än på en iPhone, och barnen behöver inte knuffas för att båda samtidigt kunna se till exempel det där ena youtubeklippet med matfrossande hamstrar som låter nomnomnom.
… är framförallt, och detta är för mig det viktigaste, lätt. Den väger lika lite som en bok, och det är hur mysigt som helst att ha till exempel en blogg som nattygsbok. Eller en nättidning. När ögonlocken blir tunga lägger man den ifrån sig och somnar.

Kan jag leva utan den? Löjlig fråga, klart jag kan. Men livet vore ett litet snäpp tråkigare.

Egentligen är det väl en läsplatta, va? Jag har fortfarande inte läst en endaste bok på den. Fast man fäller späda träd för att tillverka fysiska böcker är de fortfarande mycket billigare än sina elektroniska motsvarigheter.

Nu är det så att han ju krisar på, min son. Matvägrar ibland. Sover lite väl kort ibland. Svarta ringar runt ögonen har han i alla fall. När ingen hör spänner han den svarta blicken i mig och viskar alldeles tyst och med irritation i rösten: – Jag tyckte inte alls om den presenten.

Bortskämda valp. Tänkte jag. Djup suck därpå. Samtidigt som insikten finns där, i mitt huvud: sådana som han tycker inte att gåvor är särskilt viktiga. Han klarar sig utan. Det är inte girighet det här. Att ge och få sådant man inte behöver tycker han är fel. Mot miljö, mot människa; mot givare och tagare.

Så. På vilken punkt felar hans argument egentligen?

Hon leker visserligen med bilar, garage och tåg, och de mesta bästa vännerna är pojkar men ändå – hon kastar sig in i lekarna är det glittriga hjärtspännen som håller undan håret, och volangkjolar som fladdrar kring benen. Hon ser till att det växer träd kring briostationerna, och ser till att det finns en figur i varje tågvagn – en med en historia och ett mål. Killarna tycks gilla och respektera min tös. De låter henne hållas fast tågen rör sig betydligt snabbare och smidigare utan passagerare.

Hon siktar på att livnära sig som ballerina i vuxenlivet och i väntan på det lägger hon sig med en handspegel under kudden om kvällen.

Och mamman, den pedagogiska, kloka? Hon gör ingenting för att avstyra och avleda. Istället fördiver hon tid på ställen som dpam.fr och dylika, och gläds åt att flickebarnet tacksamt tar emot allt som klickas hem. Trumpetärmar. Silverbroderier. Applikationer. Berlocker.

Ibland finns det fint lokalt i Finland också. När KappAhl lanserade höstens Vintage Stories-kollektion till exempel. (Scarfen fick mamman för sitt besvär. Hon försöker urskulda sig genom att kalla dockleken för en plikt, ett besvär.)

Det oroar mig att märka hur desperat man grep den halmstrån (äntligen någon som kommer med den utmaningen, kände man), och hur mycket tid det blev över. Hur många timmar spenderar man på Facebook per vecka egentligen? Vill man ens veta.

Det ser i alla fall ut som att jag klarar av den där veckan. Nu kan det förstås hända att Kobbs inte skickar muggar till Finland. Men jag fick i alla fall en bra vecka, en sådan som kanske leder till en mer bestående förändring.

Det var en kampanj av den typen som jag hade velat vara med om att tänka ut och utveckla.

—

Oj, jag hann inte ens lägga upp det här förrän jag såg att kampanjen lagts ner.

Jag fattar inte hur man ska göra för att se chic ut när termometern visar – 20 grader celcius. Kappor i ylle är värdelösa. Blåsten tränger sig rakt igenom. Och stövlar med klack är lika värdelösa. Det finns inget sätt att klä sig snyggt utan att dö fåfänglighetsdöden väl ute: frysdöden eller halkdöden.

Jag väljer att leva. Idag ser jag ut som ett stort dagisbarn med nikab i lila ylle. Plötsligt minns jag att jag smög omkring på Helsingfors gator utstyrd precis så här hela förra vintern, och hoppades förbli osedd av medmänniskor jag känner.

Det är kallt också inne på kontoret. Ingen frysfaktor utan mysfaktor dock: i morse packade kontorsmännen in mig i plädar, grävde fram ett element till från skåpgömmorna och kokade det värmande kaffet. Men de vita sköna på bilden skaffade jag helt själv.

Speciellt glad är jag över små tillskott som Anton & Anton. Till skillnad från till exempel Viherjuuri gör A&A mindre väsen över sin ekologiskhet och beter sig lite som en fransk mataffär, betydligt mera estetisk (vilka snygga förpackningar!), mera aptitretande och för att spell it out: mindre flummig.

En guldgruva om man planerar företagsjulklappar, till exempel.

Men, Mary Kay var det alltså tal om. Under vår långa vänskap har Anna hittills utmärkt sig med ett minimum av flärd. Jag frågar om det är sällskapet och pajerna som lockar igen?
- Ja det stämmer, jag sa att jag kommer gärna men lovar inte att köpa nåt, det sa jag, säger Anna glatt.

Jag vill ändå uppmuntra lite, och berättar att en annan väninna blivit helt omvandlad efter att hon börjat med Mary Kay, “det är verkligen en produktserie jag tror på, man ser helt ansiktslyft ut”, flåsar jag, “sådär skir och porslinslik, med ett inre lyster” och så försöker jag dra in kinderna och pluta lite med munnen för att illustrera hur vacker man blir. Det är inte lätt när man stavar sig fram iförd den finska nationaldräkten tuulipuku.

Ett par veckor senare sitter hon i min soffa och ser ovanligt fräsch, för att inte säga skir och porslinslik ut. Det blonda håret har blivit en enyans blondare under påsklovet men det är inte allt. Det kryper fram att Mary Kay var ett koncept som hon så att säga köpte. Bokstavligen. Jag tar fram Mary Kays hemsida för jag vill att hon ska visa sina inköp online men hon säger uppgivet: “Nej, det är ingen idé. Jag köpte allt.”

Och så börjar bekännelsen, bikten. Hon beskriver tankegångarna på mötet. Varför det blev så att dagkräm och nattkräm och handkräm och handpeeling utökades till peeling för läpparna och två olika rynkkrämer och meterlång väska i rosa (ha!) som alla dessa goodies förvaras i. Varför det blev så att hon måste gå upp tidigare och lägga sig senare för att hinna med hela skönhetsvårdprocessen, hon som så älskar och behöver sin fulla nattsömn. Så här löd tanken: “Ska jag köra med det här ska jag köra hela vägen. Det är ingen idé att bara köpa en produkt. Då måste man snarare köpa hela serien.”

När hon berättar hur mycket det hela kostade blinkar hon bort en tår, för hon tänker på hur man hade kunnat använda pengarna mindre själviskt.

Jag blir så rörd jag också. Precis exakt så här slits man av olika viljor och förväntningar och behov, egna och andras, när man är kvinna. Se på oss. Man bara måste älska oss.

Gardiner & kuddar från Indiska. Älskar sättet gardinen silar ljuset på, det påminner om doften av min barndoms solvarma gardiner.

På jobbet håller jag på med texter som andas idén vår. Vårstädning; ut med det gamla, in med ljus och frisk luft. Fixa upp balkongen, låt det blomma. Jag har ingen aning om kunderna blir våryra och glada. Men själv blir jag inspirerad.

Men, vårstädning, alltså. Tömmer än en gång garderoben på noppiga, förkrympta, missfärgade eller formlösa kläder. Det skär i hjärtat att inse att det främst är främst Vero Moda, Vila, Benetton, Inwear och till och med den käraste favoriten Zara som står för de minst tåliga kläderna.

Kollar in märket på de plagg som hållit. Promod, Mango, NafNaf. Men mitt favoritmärke från tidigt nittiotal Indiska finns bland dem! Nästa dag styr jag stegen till Indiska och köper denna härliga klänning.
 

PS. Nej, jag tänker inte börja modeblogga (komiska tanke). Däremot har jag lagt in den nya kategorin shopping. Ibland vill man helt enkelt visa vad man hittat och berätta varför.

Men när jag får min urbana frukost och tar den första klunken av mjölkskum för att få på locket blir världen så tvärt ny att det är absurt. Det är en himmelsk latte. Jag säger nästan jag älskar dig rätt in i det morotsfärgade.

St-Germain-des-Prés
Vi bodde på St-Germain-des-Prés på gränsen till Quartier Latin, och jag tror vi i och med detta har hittat kvarteret som känns bäst att bo i. Hotellet Belloy Saint-Germain var riktigt prisvärt, fräscht och bra (men tydligen beror det mycket på vilket rum man får hur man uppfattar standarden). När min man ringde hotellet och beställde rosor till rummet och avslöjade att det var vår nionde (detta runda tal!) bröllopsdag uppgraderades rummet till ett deluxerum. Vi fick franska balkonger åt två motsatta håll och kunde se ner på Rue Rasin. Nedanför fönstret råkade min favoritshop Nafnaf finnas, bland annat, och en femvånings bokhandel, och naturligtvis ett michelinnoterat brasseri.
Vi har bott på tiotals franska hotell och har upptäckt att det inte är självklart att badrummet är mögelfritt. I själva verket var detta mitt livs andra franska mögelluktsfria badrum.
Frukostutbudet överraskade positivt. För detta pris var vi vana vid kaffe samt toast och marmelad. Istället fick vi plocka åt oss en perfekt liten petit-déjeuner med ett lagom brett urval av bröd och croisanter, olika pålägg, färskpressade juicer, yoghurt, olika flingor, frukt, och så det perfekta kaffet som smakar så gott just i Frankrike.

Mat
Paris är fullt av små restauranger och bistroer – men åh, vilka onödiga ord! Lika självklart är det att alla parisälskare hittar sina favoriter bland dessa, ofta av en slump och utgående från sina personliga upplevelser. Det är glädjen över att hitta ett helt eget vardagsrum själv som utgör det största nöjet, så är det bara. Vi har våra egna små favoriter vi med, våra tillhåll hundratals mil hemifrån. Ett av dem är Chez Paul i Quartier Bastille, ett annat La Maison Rose i Montmartre.
Första kvällen sökte vi oss till michelinbrasseriet (2007) Brasserie Balzar nedanför fönstret, på rue des Ecoles. Maten var medioker och jag var lite förvånad över att jag precis intagit ett nystan av majonäsmarinerad purjolök när vi klev ut. Min fisk var lite överstekt och hård i kanten. Inte heller mannen var extatisk, han åt en tråkig men dyr biff.
Ett tredje favioritställe hittade vi däremot ett par dagar senare på rue de l’Ecole de Médicine, även det nära hotellet. Vi hade sett den senaste Indiana Jones-filmen (ja, vi såg en amerikansk b-film i Paris – so? :-)) när vi ramlade in där och intog en perfekt liten middag i pub-lik miljö med lågt i tak och nakna tegelväggar. Servitrisen fick mycket kärlek av mig för att hon förstod min franska.

En udda söndag
En dag spenderade vi med våra franska vänner. Det var en söndag, så vi följde Xavier till en protestantisk gudstjänst – i katolska Frankrike. Det var konfirmation på gång, och konfirmanderna verkade inte alls så tonåriga som konfirmander brukar; de höll var sitt tal belevat och glatt och såg ut som modeller för Zara en del (inga pinsamma vita kåpor här inte). Resten av dagen blev improviserad: vi ramlade in på en udda porslinsfabrik och strosade i den närliggande parken. Parken var oändllig och gav lite Versailles-vibbar. Familjens två bildsköna flickor talade tålmodigt franska med mig.
Vi uppskattar denna vänskap enormt!

Det kändes skönt att ta tåget från förstaden tillbaka till stadskärnan på natten. En dag som denna blev mätt av en croque-monsieur och en tekopp på ett bistro som höll på att stänga.

Barnkläder
De franska mammorna klär sina barn snyggt. Ändå tycker jag att barnmodet är betydligt mera praktiskt i den franska gatubilden än vad den är i den spanska, där jag sett barn klättra i klätterställningar iförda små stövletter och andra vansinnigheter.
Jag läste på på nätet och mannen (som bevisligen älskar mig mycket) följde mig till Petit bateau och Du pareil au même. Petit bateau kändes lite väl marint (då är vår svenska PoP bättre på samma anda), medan DPAM blev en av veckoslutets största utgifter och till och med mannen började samla på sig plagg efter plagg. Vem hade kunnat motstå? Det hängde en liten mjukisflamingo från ett par körsbärsfärgade byxor. Det föreslogs en matchande omlottcardigan till den. Och titta här! En liten halterneck med samma tassiga flamingo! Killen fick ett par orangea jeans med en applikation på bakfickan: en perfekt liten VW-bubbla i härlig hippieanda. Även han fick matchande överdelar och pappan valde till min förtjusning ut strumpor ton i ton. Priset konkurrerade knappast med H&M Kids (finns även i Paris), men var ingalunda hutlöst. De flesta byxorna kostade kring femton och cardiganen kostade cirka tjugo.

Slutsumman har vi förträngt och väntar nu bara på att barnen ska växa in i kläderna.

Louvren
Har varit i Paris förut men aldrig orkat med Louvren tillsammans – för långa köer lär det vara, och det påstås att Mona Lisa är liten och intetsägande, allt det där – men nu gick vi in.

Bosse hade besökt Louvren förut. Men för mig var miljön oväntad. De höga valven, de otaliga takmålningarna och sirliga förgyllda ornamenten tyckte jag gav Louvren en direkt sakral atmosfär. Det gjorde lite ont att andas faktiskt, på ett trevligt sätt, sådär när man känner sig lite liten. Jag hade föreställt mig planare ytor och vita väggar, men interiören var en utställning i sig. Jaha visst ja, Louvren är ett före detta slott, tänk att man på något sätt missat den detaljen. Och vilket enormt slott. Vi vandrade på en halv dag och då hade vi bara skummat en våning på en vinge och lite till; en liten del av de utställningar som är öppna för allmänheten.

Det är någonting med konsten som företeelse som är enormt gripande: alla dessa druvor, måsar, grässtrån, kopparbägare som varit värda att avbildas, och så konstnärens öga som sett dem och sett på dem, huj så noggrant han har sett på dem. Det kändes som ett privilegium att få ta in det för länge sedan redan sedda.

Mona Lisa tog vi också en titt på. Jag kände mig barnsligt blyg och spänd när vi närmade oss salen. Väl inne blev vi båda tagna av företeelsen snarare än av själva målningen: människomassorna som samlats för att se. Bosse tog tiotals med bilder av människor som begapade henne. Vi trivdes länge i just den salen.

Egentligen sammanfattar känslan av att stå där i trängseln vid Mona Lisa känslan som jag grips av i Paris varje gång när vi väntar på métro eller river itu en prasslig croissant (lite degig i mitten). Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den. Ungefär så här: Paris tillhör världen och med den just mig. Det är inte fransmännens stad utan min. De råkar bebo min stad… som jag (hoppsan) precis bestrött med färska croissantsmulor.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.

Storebror har samlat sina nya skatter till sig och vaktar dem med sitt liv från andra sidan sandlådan. Nu ser han vad syrran håller på med och kommer av sig helt. Åh nej, nu tar han den anklagande minen igen och vänder sig till den stackars mamman.
– Men var är min påse!

Mamman slutar gratulera sig själv och börjar gräva febrilt. Emballaget som leksakerna kom i duger.