Familjens stiligaste vän packade sina väskor i somras och delade ut sina gardiner och fåtöljer till vännerna. Det gav en känsla av slutgiltighet. “Hon ska hjälpa bebisar i Afrika”, sa barnen. Och jag grät.

Jag berättade för barnen hur gamla de kommer att vara när hon flyttar tillbaka till oss igen. Då såg jag min egen sorg flytta över till barnens ögon. Det här var ett avsked, ett av de värsta, deras första.

Mejlen som nu kommer från långt borta i sydost är sandiga, sjukdomsbeströdda. De ångar av styrka ändå. Den här kvinnan, som ser ut som ett solblekt vetestrå, är fullständigt oknäckt. Hon pluggar in ett nytt språk, hon duckar för kriget i landet, och hon håller sitt fokus.

“Glöm mig inte”, skriver hon för säkerhets skull, som om vi hade den valmöjligheten.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.

På våren brukar chocken komma. Folk som överlever flygkrascher och sjönöd måste känna någonting besläktat med sina posttraumatiska symptom. Man undrar hur det är möjligt att man fortfarande är vid liv. Och man frågar sig vad det är för ett helvete man egentligen har överlevt. Man har flashbacks av kyla, mörker, vinterkläder, slask, fulhet, blekhet och kamp mot sjukdomar.

Våren är den tid då jag och min man årligen svär: aldrig mer vill vi vara med om en finländsk vinter till.