Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Jag funderar på att fasta. Det är bäst att börja med en eller två fastlagsbullar. Som en förberedelse.

Bulldegen jäser under en duk.

Och det slår mig nu för fösta gången hur falsk traditionen är. Man förbereder sig inför en period av stillhet och eftertanke – med ett sista hopp i friheten. Man planerar att kliva in i ett rum av koncentration och självdisciplin för att nå nya, andliga höjder – men man vältrar sig en sista gång i socker och grädde innan man kliver in i det rummet.

Lite som en rojsig svensexa.

Bläh.

Plötsligt, ungefär tolv år efter bröllopet, fick jag för mig att de där tio timmarna med video från kyrkan och från bröllopsresan borde klippas till en tittbar film. Jag hittade dem nätt sorterade i en ask. Den gamla analoga videokameran hackade ovilligt igång efter lite laddning och datorn tar just nu in materialet. Jag byter kassett när det där nittiotalistiska surrandet hörs, det där när ett band spolas till början.

Min man var en spoling med magra kinder och runda, metalliska glasögon, och en piercing i det vänstra ögonbrynet. Han bar mig och kjolarna över tröskeln och såg på mig så vackert! Och jag var en liten, ojojoj så liten tjej på 24 år och 50 kilo med mahognyfärgat hår och smala fingrar och en så rikssvensk brytning. Ögonbryn tunnplockade som Garbos. Nittiotal!

Hur var det att vara jag på nittiotalet anar man om man tittar på vissa snuttar.

Där rörde jag nervöst mina kinder på ett akvarium när barnen plockade upp sjöstjärnor och ålar med sina bara händer. Jag var äcklad och rädd. Både för de där bakteriekryllande havsdjuren och för barnen; båda lika oförutsägbara, obehagligt organiska. Jag var äcklad av och rädd för livet självt. På filmen anar man det bara om man följer mina händer.

Där smet jag under täcket iförd endast underkläder i den mysiga lilla bungalown. Så smal att jag faktskt drar efter andan idag och ropar till mannen: kom och titta hur jag har sett ut! Nu har ju graviditeterna dragit ut skinnet på magen. Åren har lagt till tio kilo.

Och jag påstår att det som väger i de tio kilona är rätt trevliga ting. Lycka, förmåga till närhet, förnöjsamhet, stabilitet, oräddhet, levnadslust. Jag minns ju hur fobisk den där smala varelsen var, och hur motbjudande livet kändes, och hur försiktigt hon tog sig fram på jorden. Nästan utan att andas, och ofta utan att äta. Och fullständigt, totalt oinsatt i hur sann lycka, kärlek och förlåtelse beter sig.

Samtidigt kan man inte se ner på flickan med mahognyhåret bara för att hon saknar erfarenhet. Tvärtom. Att ge sig in en ny verklighet, den gifta eran, är modigt. Och flickan på filmen tror ju att hon alltid kommer att må så där dåligt, alltid frysa av hunger. För resten av sitt liv. Och att som på filmen ändå våga leva och ändå hoppas på en framtid där man kommer att kunna andas med lungornas fulla kapacitet — det tycker jag är mod.

Det blir en fin liten bröllopsfilm.

Aldrig, aldrig hade jag föreställt mig hur rått det kan vara att vara förälder. Det krävs iskalla nerver ibland. Som här en kväll.

Teaterpjäsen (akt tre av fem i en magnifik svit) gick åt skogen, tyckte min son, i och med att motspelerskan började adlibba lite.
– Från och med idag slutar hon spela teater, tyckte han. Kastade sig på golvet och vrålade rakt ut. Bankade hälarna i marken, rev sig i ansiktet. Krävde att jag skulle ingripa, fixa allt, förklara för syrran att hon måste lyda honom.
– Icke, sa mor. I akt fyra får ni tänka ut hur storyn fortsätter på bästa möjliga sätt. Men inte ikväll.
– Hjälp mig, fortsatte han att vråla bara. Är det ingen som tänker fixa det här?

Nix.

Jag blir i regel lugn som en ko – jamen precis, den kossa han kallar mig för – när han får trotsanfall. Det är egentligen bara när han börjar häva ur sig saker som han kommer att ångra efteråt som jag ser jag till ropa hepp. Det blir ju så jobbigt att reparera allt man slagit sönder med sina ord. Att syrran alltid förlåter är sant, men ingenting man ska ta för givet. Förklarar jag, medan han försöker få världen att stanna upp.

Den stannar inte upp. Till hans lättnad, tror jag ju. Så småningom kränger han på sig sin pyjamas och klämmer tandkräm på sin tandborste.

Jag tror nämligen inte på att man ska ge utrymme för den här typen av ilska. Ilska mot omvärlden som är dum och vägrar lyda hans villkor (syrran). Och som vägrar rättfärdiga hans ilska (mamman).

Då och då ser jag på mig själv utifrån. Kanske med en bebisförälders ögon. Vad hade jag själv tyckt när jag hade mitt första lilla bylte i famnen om jag hade bevittnat den här scenen? Jag hade ögon som både sökte förebilder och, kanske ännu oftare, grövre misstag än jag själv begått, och som jag aldrig tänkt begå själv. Men i något skede vändes den där blicken bort och inåt istället. Då hade jag insett ett par ganska stora saker vill jag tänka:

Ett. Min familj är min egen. Mitt barn följer ett helt eget unikt mönster. Ingen annan har gått den här vägen före mig.

Två. Det är nu jag måste hämta kraft inifrån. Det är nu jag måste plocka fram det lilla jag har av självsäkerhet och trygghet och mod. Jag har haft hela mitt liv på mig att samla på mig, och nu är det dags att redovisa.

Tre. En summa av ettan och tvåan. Man kan inte kopiera någons uppfostran. Det är ingen idé att göra och säga som andra fostrare gör om man inte förstått tanken bakom det gjorda och sagda. Det blir bara ett inkonsekvent potpurri av det hela. Och tanken, den formas när man förstått på ett ungefär vem just mitt barn är.

Men ändå. Ofta känns det som att man gett sig ut i ett krig med en käpp som enda vapen. Ofta skulle man vilja desertera. Lägga sig. Ge upp och börja jobba med curlingborsten istället, för att bli mera omtyckt av trotsbarnet.

Och precis där klämde jag in en liknelse för mycket.

Familjens stiligaste vän packade sina väskor i somras och delade ut sina gardiner och fåtöljer till vännerna. Det gav en känsla av slutgiltighet. “Hon ska hjälpa bebisar i Afrika”, sa barnen. Och jag grät.

Jag berättade för barnen hur gamla de kommer att vara när hon flyttar tillbaka till oss igen. Då såg jag min egen sorg flytta över till barnens ögon. Det här var ett avsked, ett av de värsta, deras första.

Mejlen som nu kommer från långt borta i sydost är sandiga, sjukdomsbeströdda. De ångar av styrka ändå. Den här kvinnan, som ser ut som ett solblekt vetestrå, är fullständigt oknäckt. Hon pluggar in ett nytt språk, hon duckar för kriget i landet, och hon håller sitt fokus.

“Glöm mig inte”, skriver hon för säkerhets skull, som om vi hade den valmöjligheten.

Det var min kusin med fem års försprång som försökte viska budskapet åt mig först: det att man vill “bli någon” hör ungdomen till. Hon antydde att man i något skede av livet – nej, i ett visst skede av livet – inser att detta är så som livet blev, och mer blir det inte. “Mer”. Man gör inga oerhörda insatser och får inga oerhörda insikter, alltså. Inga som förändrar världen. Inte i ett makroperspektiv.

Man inser att det är i den nära kretsen man är en astrid lindgren och en schjerfbeck och en moder teresa av calcutta. Det är där man påverkar med sina ord och sina bilder och sin kärlek. Och det är där man blir nerdränkt av den dyrkan som man sökt på fel ställen.

Hon antydde visst också att det är en brytning som svider, samtidigt som den svindlar. Tänk att det finns ett litet mikrokosmos som är mitt. Det är litet. Hjälp, det är stort!

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.

På våren brukar chocken komma. Folk som överlever flygkrascher och sjönöd måste känna någonting besläktat med sina posttraumatiska symptom. Man undrar hur det är möjligt att man fortfarande är vid liv. Och man frågar sig vad det är för ett helvete man egentligen har överlevt. Man har flashbacks av kyla, mörker, vinterkläder, slask, fulhet, blekhet och kamp mot sjukdomar.

Våren är den tid då jag och min man årligen svär: aldrig mer vill vi vara med om en finländsk vinter till.