Spanien och Grekland i all ära… men i Thailand är det helt annat.

Redan på flygplatsen på väg hit jublade folk när de såg lilla Naomi dra sin röda kappsäck efter sig. Hon finns i mångas fotoalbum!

Kökspersonalen på Koh Samui underhöll våra barn. På morgonen begav ungarna sig ut på egen hand. De tassade över gräsmattan till receptionsbyggnaden för att se vilka som var på jobb den morgonen. Städerskorna (som för övrigt rörde sig i klungor om minst tre, ibland sex) jublade när barnen hittade dem i kast med i övre våningens rum. Både Noah och Naomi fick tjogvis med pussar och kramar och blommor och busningar. Barnen fick smila för mobiltelefonernas kameror. Sista dagen samlades de vid vår flygtaxi och pussade ungarna våldsamt och nostalgiskt.

Taxichaufförerna på huvudgatan i Samui ropade ”Spiderman” och började kasta nät på Noah (om han hade spindelmannenskjortan på sig, annars var det kanske ”Superman!” eller ”Ferrari! WROOAM!”). Vid varje taxistolpe var det samma sak. Vid varje massageställe ropade de översminkade lättklädda thaiflickorna ”Hello little boy! Sawat dee kaa! What’s your name?” och ”Hello baby! How old? Sweet baby!”

När vi gick genom en godshamn där kvinnorna sorterade bananer gick barnen därifrån kyssta och med en bananklase i famnen. Ibland är det en ring av pärlor, ibland en mandarin. Oj så de har fått mutor!

När vi gick till John Thomsons museum i Bangkok kom det fem flerspråkiga uniformklädda guider för att ta emot våra barn. De hade lådorna överfulla med origami åt barnbesökare. De vek talande munnar och svanar åt barnen och lekte med dem. En guide fångade en fick ur fiskedammen som Noah sedan fick försöka nypa tag i. Båda kiknade av skratt: guiden och min lilla son.

En kväll vågade vi oss på att besöka en av hotellets restauranger. Vi valde den italienska för att barnen skulle få ”detti”. Servitrisen lekte kurragömma med Naomi – inte så där lite hövligt och självmedvetet som vi nordmän ibland kan kosta på oss, utan med fullständig inlevelse. Servitrisen praktiskt taget kröp på golvet och fnissade själv som en tvååring. Namnskylten i krom, den stärkta uniformen och den formella knuten hängde med i leken i den fejkeuropeiska restaurangmiljön.

Säkerhetsvakter finns det också överallt. Jag kan inte räkna de gånger Noah fått leka med vakternas metalldetektorer, batonger, stoppskyltar, blinkande rödlampor… walkie talkies! När Noah hade sin såpbubblepistol med sig på Skytrain blev vakterna teatraliskt rädda för den. Noah var överförtjust!

Den största kulturchocken var dock när vi steg på ett Skytrain. Flera människor flög upp och erbjöd sin plats – åt barnen. Det riktigt overkliga var när när en man på sjuttio flög upp och gav sin plats åt Noah. Jag skäms numera när vi kliver på tåget, för våra barn väljer platser åt sig och stirrar stint på de stackare som råkar sitta på dem.

Överallt behandlas våra barn som kungligheter. Mita och Richard, som varit i Thailand mycket mer än vi, berättade att buddhisterna i Thailand nyper vita barn för att liksom nafsa åt sig lite av deras lycka. Guy på receptionen på Samui bekräftade detta med en justering: alla barn bär samma lycka och blir nypta på samma sätt oberoende av hudfärg. Buddha lärde att man ska ta hand om och värna om barnen, för de bär på speciell lycka.

Hm. Undrar hur barnen vänjer sig vid Finland igen? Där behandlas de aldrig som kungligheter. Om två dygn är de tillbaka på dagis.

Mita och jag halkar ibland in på djuplodande samtal. Ett av de ytligaste berör skönhetsbehandlingar. Nu när man är i Thailand bör man ju passa på, tycker vi båda. Jag har återhämtat mig efter blonderingschocken och tycker nu att jag kunde både tatuera ögonlocken, permanentfärga ögonbryn och ögonfransar, skaffa akrylnaglar samt laserbleka tänderna. Men inga kirurgiska ingrepp, det är vi överens om. Mita tycker till och med att det är lite riskabelt att tatuera sig, man vet ju inte om de har fräscha nålar. Själv funderar hon på att färga ögonbrynen men är lite tveksam också med det.
– Äsch, säger jag. Det enda som kan hända är att det blir för mörkt.

Bara för att varna mina medsystrar vill jag nu, en vecka senare, berätta att det inte stämmer. Det som kan hända och det som hände mig är följande:

Jag har sett en stackars transvestit, en lady boy som Guy i receptionen säger, i tre veckors tid i sin skönhetssalong utan kunder. Jag tycker synd om honom och eftersom det står ”permanent eyebrow colouring” på hans fönster tassar jag dit. Jag vill inte ha för mörka ögonbryn jag heller, så jag säger: Brown, please. Not black, okay? Han visar mig förpackningen han tänker använda. Det står BROWN med tydliga bokstäver. Dessutom känner jag igen märket, jag har samma förpackning hemma. Det är tämligen enkelt: man brer ut klar vätska från flaska ett och borstar färgande ämne från flaska två med en liten kam. Man sköljer omedelbart bort överflödet, det hela tar kanske tre minuter. Det kan inte gå fel.

Lady boyn följer dock ett eget, längre formulär. Jag får ligga i en fåtölj med fotpall. Han smörjer in området omkring ögonen med babyolja. Han brer ut en handduk över mina kläder. Jag blundar och snart rinner det vätskor från mitt ansikte ner på hakan och halsen. Han sköljer, borstar, mixtrar med flaskor och sköljer igen. Så länge det tar! Det har gått en timme när jag plötsligt känner hur han trycker två bomullstussar i vardera handen på mig. Jag har anat oråd en tid men känner nu att jag inte längre vill vara med.
– Open!
Jag lyder och öppnar ögonen. Han håller upp en spegel.
– Wash please.
Vilken katastrof. Jag har svarta streck över HELA ansiktet. Det som runnit ner på min hals är inte vatten utan permanentfärg, ser jag nu. Brun sådan. Mörkbrun. Kanske brunsvart rentav. Och färgen sitter som sten. Jag är Groucho Marx on crack. Ögonbrynen är målade med skakig hand. Naomi kan rita rakare streck! Jag ser vansinnig ut. Exakt som Lilja i Lilja 4-ever, om någon minns sminkscenen.

Jag betalar i chock och lady boyn säger att strecken på ansikte och hals går bort inom ett par dagar.

Min man kikar ut på mig genom gardinspringan innan han släpper in mig i vår lägenhet. Han kan inte hålla sig för skratt.
– Vad har hänt med ditt ansikte?
Naomi ser på mig med skräck i blicken och börjar krypa baklänges, bort från mig och försöker ty sig till sin far. Hon ropar osäkert på honom medan jag bara skrattar hysteriskt.
– Det är ju jag, mamma, kvider jag.
Jag förklarar att killen har målat i mammas ansikte fast killen inte riktigt kunde måla.
– Fin mamma, säger hon sedan i något frågande ton.
Min man kan inte förstå att jag betalat för denna misshandel.

Jag skrubbar och skrubbar dagarna som följer. Vi lämnar paradisön och kommer till Pattaya. Jag fortsätter att skrubba i Pattaya med både tandborste och frotté. Till slut tar jag i så att min kind glöder. Dagen efter ser jag att det blivit blodiga skrubbsår över kinden men att det svarta sitter envist kvar. Nu har jag alltså både sår och svarta streck över kinderna. Jag ser ut som om min man skulle misshandla mig.

Vi lämnar Pattaya också, och i Bangkok går jag in på en proffssalong.
– Can you take this away?
– The black? I’m sorry, but no, säger kosmetologen.
Jag låter bli att säga att det är brown, not black och ger upp för gott.

Jag har slutat skrubba och kammar helt enkelt håret över kinderna.

Och jag hoppas att Mita lät bli sina ögonbryn!

Han är en så kallad rik ryss. Innan maten kommit har han bjudit oss till Pattaya på hans bekostnad och innan efterrätten kommit har vi tackat ja. – Stay as long as you like, säger han med kraftig rysk brytning.

Vi flyger allltså till Pattaya när vår paradisvistelse på tre veckor är över. Vi möts på flygplatsen av en av Alexeys män, Ruslan. Han bjuder på chaufför och en sval minibuss.

Hotellet är så enormt att det är absurt. Vårt rum är en hundrakvadrats lägenhet med ett enormt vardagsrum, tre sovrum med dubbelsängar, fyra balkonger, två badrum och ett välutrustat kök. Varje rum har TV och air conditioning. Vi har till och med tvättmaskin och strykattiraljer. Marmorgolvet glänser i kapp med havet som glittrar utanför. För allt detta betalar vi inte en enda baht. Det känns väldigt konstigt.

Hotellet är besatt av enbart ryssar och andra forna sovjetstatsmedborgare, koreaner, kineser och japaner. Jag liknar de ryska kvinnorna på pricken med mitt blonderade hår, och min man spontanfnissar när han ser mig med dem. Vi får följa med (åter igen gratis) på ryssarnas exkursion till nationalparken med ytterligare en av Alexeys anställda: Sergej. Sergej är samtidigt guide och för oss till ytterligare en absurd miljö: han guidar oss på ryska i en miniatyrskog av bonzaiträd i en millimeterexakt blomsterträdgård. Vi träffar djur från alla håll i världen: krokodiler, elefanter, kattfisk, mungos, tigrar. Utflykten slutar på en uzbekistansk restaurang där barnen får njuta av potatismos. Själva äter vi oss sprickfärdiga.

Och överallt talar folk ryska till mig.

Frissan vi ramlar över på Koh Samui klipper våra barn billigare och snyggare än någon någonsin. Jag börjar känna viss tillit till denna frissa. Och kommer själv tillbaka dagen efter.

När jag sätter mig i stolen ökar tilliten: hon har sett tjockt hår förut och vet att tjockheten är framförallt ett problem. Gud har tydligen skapat mina gener i samma veva som thailänningarnas. Jag skulle kunna pussa henne när hon säger:
– Is too much hair. Is too curly. I cut.

Och hon klipper mig precis så kort i nacken som jag alltid velat vara och som finnarna konsekvent stenvägrat att göra. Det är steg ett.

Steg två: jag vill ha en lite ljusare brun nyans i håret. Jag bläddrar fram till ett foto av Elle McPherson i sandfärgat hår. Hon ser ut som en dröm.
– This colour? Can do, säger hon stensäkert.
För att cirekeln ska slutas på alla möjliga sätt råkar jag läsa i en Zadie Smith-bok medan jag klipps och färgas. Efter fyra timmar i frisörstolen tittar jag upp från boken och ser ett förnyat jag i spegeln. Jag bär en billig peruk av enfärgad nylon. En gul potta har jag på huvudet! Jag ser ut som en ryss som experimenterat med väteperoxid. Nej, jag ser ut som en hora vars rikaste stamkund egentligen tycker om blondiner men inte har råd med en äkta! Jag ser fruktansvärd ut. Ansiktet är inte längre lätt brunt, det är grisrosa mot det gula. Jag känner ren panik.

Färgkartan var förstås ämnad för svart thaihår. Tydligen skapades inte jag och thaikvinnorna på samma dag trots allt!

Jag springer hem till hotellet, tacksam för mörkret som fallit. Min man har varit orolig för att jag dröjt så han är bara glad över att se att jag lever. Jag tigger om familjens kärlek: visst tycker ni om mig fast jag ser konstig ut? De kramar om mig allihop och tycker att jag är fin.

Också vår nya vän på hotellrestaurangen, Guy, noterar skillnaden och vill känna på mitt hår. Håret ser superfint ut, säger han. Du ser yngre ut! Och priset? Ååh! ropar han, det var ett bra pris! Han betalar nästan lika mycket för klippning och färg fast han har killhår! Det där gula går bort när du simmar här ett par veckor. Och så blir du brun i ansiktet. Tro mig. Han tröstar mig som en vis mamma och jag blir lugn.

Jag tycker så småningom att det hela är komiskt. Då vågar min man skämta att han alltid önskat sig en egen Ljubljana med blekt kalufs.

Uppdaterad med bild 31.1.2008

Vi blir mållösa och tagna. Vilken fin, fin människa denna lilla varelse är.

Allt det här vänliga, mjuka skulle man vilja bara svälja som ett frö och hoppas att det gror till någonting liknande i en själv.

(Hon är ett år och sex månader, säger de förtjusta föräldrarna när jag frågar.)

Dessa kvinnor är änglar. Vad männen är vet jag inte än, för jag kämpar mot mina fördomar.

På hotellet har vi en thaikvinna som sköter mannens ärenden. Hon går till apoteket, serverar vatten, brer solkräm som åt ett barn. Mannen har en son som är fyrtiosex, lika gammal som hon själv kan jag tro. Hon sköter till och med om sonens ögoninflammation.

Har talat med sonen, en britt. Han säger sig ha förälskat sig i en thailändska och upptäckt nyligen att hon inte var trogen. Så han kom hit till ön för att återfå sina krafter istället. Jag ser min spegelbild i hans solglasögon och märker att jag inte tror på hans version av sanningen.

Han sätter sig bakom ratten – på höger sida av bilen som vi vänjer oss vid snart, igen – och ropar ut fyra hotellnamn som ett sista koll. Folk känner igen sina hotell och säger ungefär ja, det är vårt hotell. Men inte de två buskiga killarna som jag delar bänk med. När deras hotell nämns börjar de whooa och hojta och peka på sig själv med båda tummarna och visa segertecknet och annat överdrivet, väldigt lågmält och lite självmedvetet dock, men ändå. Amerikanare.

Vi skumpar iväg. Denna chaufför tar en genväg genom ön istället för längs stränderna som de andra bolagen gör. Utanför fönstret ser jag lösa hundar, mobila kök, smutsiga barn, förfallna hyddor; slum nästan. När vi närmar oss strandstäderna blir bebyggelsen tätare, trafiken galnare och chaufförens tutningar mer frekventa.

De buskiga amerikanarna blir allt ivrigare när de ser sitt hotell: det är flummigt och precis i stil med dessa backpackerhippies. Det blir mera whoooa och wow och oh yeah och allt mindre lågmäldhet, och allt eskalerar i jubel när de ser thaiboxningsträningen på hotellområdet.

Vi andra åker vidare i tysthet när hippiesarna stigit av. Min man och jag har låga förväntningar på vårt hotell utgående från billigt pris och undermåliga hemsidor. Men när den brunrostade gamlingen kurvar in på hotellområdet känns det som att köra hem till en gammal bekant som väntat på en. En liten oas är det som vi har hittat – aningen förfallen, något överbevuxen, men som ett hem mitt i turistsoppan. Det är lummigt och havsglittrigt och smått.

Vårt hotell är definitivt värt många whoooa och wow och yeah.

Sänder en hastig tanke till den isande Helsingforsvinden. Det känns som att tänka på ren ondska.

Ingen i vår familj tycker om kylan och mörkret.

Min kropp är inte ämnad för det nordiska klimatet. I Thailand blir den som den ska vara. Huden suger i sig fukten tacksamt och törstigt. Köldskadorna på fingrarna växer igen på några dagar. De stackars instängda fötterna gräver ner sig i pudersanden som fångar på rymmen.

Och barnen! Deras själar är inte ämnade för dagis. De blir knasigt kärleksfulla på vår semester i värmen. De börjar krama och pussa oss och varandra som svärmiska små fransmän. Jag tycker de överdriver litet, så jag kallar min son smörig när han – ordagrant – säger att han vill följa mig vart jag än går för att han älskar mig.

Just nu känns det som en tröstande tanke att vi har tre veckor kvar på oss.

Vi står vid inrikesincheckningen på Bangkoks flygplats när jag hör mig själv fråga var Noahs Napi är, för min hjärna har tydligen registrerat att det sista synminnet av den är från natten. Det var när sonen tyckte att den såg ut som en drake i mörkret. Napi är en blåtonad tygvovve.
– Den ligger väl i någon av väskorna, säger Bosse.
– Nej. Då ligger den kvar i sängen, säger jag.

Bosse ringer hotellet och ger Napis signalement och väntar spänt.
– Really? All right. Do you have any ideas on how we could get it?

Oh, she has. Tio minuter senare står vi vid utgång ett på fjärde våningen och tar emot Napi som stiger ut ur hotellets taxi! Noah tar emot den med uppsträckta händer och tycks tro att tygvovvar då och då åker taxi även i det verkliga livet.
– Noah-ss Napi-Napi! ropar lillasystern, och tar ett extra hårt grepp om sin rosa napi (en höna), som är välbehållen.
En medturist från USA har stått bredvid och bevittnat det hela.
– Gee. Did he come only to bring the stuffed animal? Really? That is amazing.

Taxichauffören får hundra baht. Jag tycker det är väl använda pengar medan mannen morrar något.

Men snart tar kontrollanten på sig handskar och det blir allvar. Han ber om tillåtelse att öppna väskan och min man försöker sig på ett skämt:
– Det är min son här som har packat den, du kan ju vända dig till honom.
Jag tittar på min son vars runda ögon stirrar upp på kontrollanten från en meters höjd och tycker min man är rätt rolig.
Kontrollanten verkar inte anse det utan öppnar kappsäcken – som för övrigt är röd och försedd med gula nallar – och så tar han upp Noahs borrmaskin, den stora boven.
– Det är ju en leksak, säger vi.
– Vad gör han med min borrmaskin, undrar Noah.
– Han säger att vi kanske inte får ta med den till Thailand, säger vi.
– Varför, frågar han.
Vi är tysta och avväger en stund tanken: ska vi berätta för honom om terrorister? Nej, kanske inte.
– Ja, säg det, väljer min man att säga.
– Jag kan kolla med min förman, säger kontrollanten utan entusiasm och återkommer snart med det självemotsägenade beskedet:
Tämä muistuttaa niin erehdyttävästi oikeaa, että sitä ei voi ottaa mukaan. Vaikka leluhan tämä selkeästi on.

Han surrar med borrmaskinen på prov och jag undrar för mig själv om han själv har barn med likadana leksaker. Men när han föreslår att vi checkar in barnens kappsäck med leksaker, böcker och pyssel som vi reserverat för flygningen på tio timmar inser jag att han är fullständigt och komplett barnlös.

Jag för alltså borrmaskinen till förvaringen istället och säger där att vi kommer efter den den fjärde februari. Killen på förvaringen verkar mycket medkänslig och säger att ja, de nya säkerhetskraven är vansinniga, och att han har tagit emot likadana leksaker förr. Fem euro, tack, tillägger han och låter egentligen ganska nöjd med sin business.