Så här går det till. Man strosar längs gågatan i Santa Monica, California och hör gatumusikern sjunga sjukt bra. Ljudtekniknörd som man är ber man att ta upp låten och sitter sedan hemma och klickar på kurvorna på skärmen (som förresten lär vara de enda kurvor man ser på så nära håll, så nördig är man) och tänker ungefär jäklar vilket härligt sound (jag tror det är så de uttrycker sig, ljudnördarna, när de blir ivriga). Och så BOOM BA-DANG infinner sig visionen, den vansinniga.

Den gudomliga.

Hör här:

Tänk om man fick hela den lidande världen att joina in i en hel konsert. Den fösta låten handlar om vikten av att ha nägon att älska. Efter denna första låt ska det bli fler. En ska handla om vår gemensamma längtan efter fred. Och då tar vi in Indien, där den kastlösa är röstlös. Ghana, där det varit så himla svårt att inrätta demokrati. Israel, där varenda unge är rädd för att åka buss. Sydafrika, där den avskaffade regimen egentligen kanske ändå sitter kvar. Ursprungsamerikanarna måste absolut med. Och en gammal svart dude från New Orleans måste vi ha, nån som minns hur det var förr. Undrar om man kunde få Bono att representera irländare? De har minsann också krigat, blött och lidit.

Och så genomför man det vansinniga. Sådär bara.

Jäklar vilket härligt sound det blir, tänker jag, som varken är nördig (nåja) eller särskilt musikalisk, och som aldrig svär, inte ens lite snällt. Vartenda ansikte, alla dessa sammanflätade ljudmönster, vilket oerhört globalt sammanhang det blir. Så här kommunicerar man nog idag, tänker jag; med nakna budskap. På förtryckarspråket, kolonialspråket. På det förenande språket.

Plötsligt har man varit med om något oerhört stort. Ens inre blick zoomar ut och ser och hör dessa enstaka små stjärnor på vår kära lilla jordglob, simultant, unisont med gemensamt hopp, playing (med l) for change. We don’t need no more trouble.

(Tack Linken som modigt klickade ”send to everyone” på Facebook. Och kära optimistiska Googlare: storyn är kanske inte helt och hållet sann, läs den riktiga på sajten. )

Jag bor på två minuters avstånd från en av Finlands farligaste korsningar. Det är Mannerheimvägen som övergår i Tammerforsleden, och Skogsbackavägen i Vichtisvägen. Just nu är trafiken dessutom omlagd, och filerna bildar ett obekant och ologiskt spindelnät, som skrämmer slag på semesterfolket som återvänder till stan. Korsningen övervakas av poliskameror.

Och tydligen av mäktigare varelser än så, märkte jag idag.

När det växlade till grön pil söderut för oss som kom österifrån följde jag bara blint och rutinmässigt bilen framför mig. Först undrade jag över de heldragna vita linjerna som omgav mig, sedan över mängderna med bilar som mötte mig i enad front: fyra filer, fyra bilköer, allihop i motsatt körriktning från mig sett. Gud. Det är jag som kör i fel körriktning, och jag är instängd. Valet var att köra in i betonggrisarna, krocka med bilarna eller att vända. Jag slutade tänka och slog i backen. Medan jag backade hade jag ögonkontakt med chauffören i bilen som kom körande mot mig – och jag lovar: han hade mage att le! Jag såg ingenting, inte heller att det var rött för trafiken söderifrån, som jag nu räknades till. Och just då blev det grönt för trafiken från väst. Fyra bilköer söderifrån, fyra västerifrån, och i mitten stod jag med min mans lilla bil.

Åh, den lilla trogna bilen. Volvos crash test dummies skulle omedelbart vittra sönder av blotta åsynen av den. Det är en fin bil med klass, men den föddes 1986 … då “air bag” lät helt synonymt med “air sickness bag”, åtminstone i mina kretsar.

Jag var helt beredd på det där obehagliga ljudet av metall när två bilar liksom biter varandra – den som krockat, den vet – och jag kan inte beskriva vad som hände sedan, helt enkelt för att jag inte vet. Men istället för att bada i blod och glasskärvor och dödlighet satt jag mekaniskt och körde söderut. Ingen tutade åt mig, tänkte jag. Dessa lustiga bagateller som präntar sig in i huvudet medan andra, viktigare detaljer bara försvinner. Som till exempel: vad hände med bilen som ledde mig in på fel körbana? Visst slank han in på rätt körbana före mig?

Och hemma, där hade min man upplevt att jag var i trafikfara. Han påstår att han inte upplever det alltid när jag kör, den diplomaten. Dessutom hade han känt sig lugn och övertygad om att jag klarat mig oskadd.

Mäktigt, eller hur?

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.

Man kan bli så väldigt rofylld vid havet om man bara vill. “Havets lugnande verkan” är en kliché, och klichéer skall icke föraktas! De berättar ett och annat verkligt om… verkligheten. Just den här måste betyda att många upplever samma som jag vid strandbrynet: försoning, kanske.
Den där sällsynta känslan av enhet med universum (ni vet?) sätter ju människan i perspektiv. En liten varelse är man, och vare sig man jämför sig själv med andra till sin egen fördel eller om man lidit av sin ondska blir båda alternativen obetydliga när man står där, överväldigad av dånet och vidden och rytmen och allt det kusliga osedda som man bara hört om havet och som man ogärna kanske ens tänker på just då. Budskapet lyder ungefär “vad är en människa”, och det är enbart en tröst att bli förringad på det här sättet.

Människan är för liten för att bära sin egen ondska, och för liten för att vara tillräckligt god. Det är bara att släppa taget och lita. Och då blir man lugn.

Nedan jag och pojken min innan han klädde av sig.

Det sägs ju att dagis är lika bra för motståndskraften som att bo och jobba på bondgård. Mjo. På dagiset finns bakteriebeläggningar med evigt liv som etsat sig fast på ytorna ungefär lika envist och tjockt som inlandsisen i tiderna. Dagispersonalen desinficerar så svetten lackar, men bakterierna håller tydligen andan. Fördelen är att hela familjen snart är immun mot både tyfus och hepatit. Förmodligen har vi haft även lupus, detta underbart gåtfulla onda som man ständigt tror sig fajta på House M.D:s sjukhus. Och snart är vi osårbara.

Och det har skett en skiftning. Min egen inställning till sjukdomar är radikalt ny: de knäcker mig inte längre. Det har blivit ett viktigare kriterium att vara med Gud än att vara frisk. Inte för att jag tror att Gud vill att någon någonsin ska vara sjuk. Men ibland, numera rätt ofta, är man det ändå.

Barnen har klarat sig bra. De är som barn är: ganska likgiltiga inför sitt lidande bara de får rena lakan, Panadol och kärlek.

Min son har dessutom planer på att bli doktor. Då och då släpar han en patient till lekrummet, stänger dörren och bäddar ner. Han kollar öronen med lupp, kikar på halsen med ficklampan, kollar knäreflexen, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland syr han igen ett hål i pannan. Och är man inte tillräckligt trovärdig som patient sufflerar han ”gråt lite”. Patienten säger ”buhuuu” och doktorn tröstar myndigt: ”De e ingen sara, det bommer innet blod.”

I morse hade han ett block i handen och frågade mig var jag har ont. ”I huvudet”, sa jag sanningsenligt där jag låg i hans 140 cent långa bädd. Han ritade mamman i sitt block och mumlade: aha, ont i båren [håret]. Och så drog han ett långt streck; ett hårstrå som stack upp från streckmammans huvud. Där. Då ska vi se. Jag fick lektyr att avnjuta på sjukbädden (”På byggarbetsplatsen” och ”Jul i Bullerbyn”) och uppmanades att vila. Sagt och gjort, tills böckerna abrupt rycktes ifrån mig: ”Sådär, nu e du prist [frisk]. Nu sta du säja tatt o hejdå dottorn!”

Vi har varit hemma ett par dagar nu, för barnen hade feber. Har lärt mig sånt man inte ser på en kväll eller en helg tillsammans: flickan börjar bli riktigt klipsk. Jag hade ingen aning om att hon kan bygga duplotorn på, kära nån, sex klossar, förrän jag satt spänt och räknade. Och hon kan lägga hela sitt knoppussel! Vilken rackare.

Men, barnen blev friska på ett nafs. Lille M.D. är åter på dagis med sin syrra.

Tack och hejdå doktorn!

Jag försöker få babyn att somna i sin säng. Noah ligger redan i sin.
- Gubbe står där, säger han plötsligt och pekar på en plats bredvid dubbelsängen.
Jag blir kall.
- Vad sa du Noah?
- Gubbe står där.
Nu är jag fullkomligt skräckslagen.
- Jaha. Har han skägg?
- Skägg nej.
Då är det inte Jesus. (Hade Jesus skägg?)
- Är det en ängel?
- Ängel nej.
- Ser han snäll ut?
- Snäll jo.
- Jaha. Vad säger han?
- Inget. Gubbe tittar på Noah.
Jag försöker agera som vanligt och fortsätter med att lägga babyn, slänger undan lite leksaker … hoppsan, rakt på “gubben”.
- Gubben sitter i stolen nu, säger Noah, och ser alldeles tydligt någon i ansiktet, någon som sitter i stolen, medan han kryper blygt mot mig. Han ber att få sitta i min famn men jag nattar babyn, det går inte. Jag kämpar-kämpar-kämpar mot skräcken, den får inte synas. Och Noah lägger sig lydigt och somnar snabbt. Babyn somnar också snällt.

Men jag lägger mig på dubbelsängen med bultande hjärta och stirrar på den tomma stolen. Vem är det som har gjort intrång i vårt hem?

Jag ringer upp barnens kloka farmor som sitter uppe och nattjobbar. Hon har erfarenhet av barn med fantasi.
- Barn kan nog se änglar! säger hon sorglöst. Men man vet ju inte vad de verkligen ser och vad de hittar på. Och så berättar hon om min mans låtsasvärld i barndomen. Jag bekänner att jag också hade en. Men det var mera det där andra jag var ute efter … för Noah låtsades inte. Vi är inte ensamma, det finns andemakter omkring oss.

Och visst vet visa farmor vad man ska göra.
- Läs Efesierbrevet 6 och gör som det står där. Be att Gud ska beskydda dig, dina barn och ditt hem så gör Han det. Gör det till en vana. Gör det nu, bara för att skingra din egen skräck.

Och så gör jag.

I morgon gör vi oss av med stolen i sovrummet. Den bjuder tydligen in förbipasserande och det blir på tok för spännande för mamman i familjen.

Jag föddes med fördomar mot sk. presentböcker. Bara omslagen ger mig utslag: fonten är ofta en sirlig serif i guldfolie. Guldfolie på pärmen är synonymt med samlade aforismer.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.

Everybody’s children are so special. It makes you wonder where all the ordinary grown-ups come from.

I filmen Code 46 (medelbra scifi, såg precis i hemmasoffan) säger Maria Gonzales (Samantha Morton; äv. en av oraklerna i Minority report) så. Det är väl klart att vuxnas särart kvävts till döds?

Det är ju lätt hänt att man jämför barn. Och så blir man orolig om andra barn tycks vara tidigare utvecklade, mer kommunikabla, mer sociala, mer (bevare mig) intelligenta; om de kladdar mindre, om de kan fler språk, om de sjunger rent, om de alltid säger “jo tack” och “nej tack” och “kan jag få…?” och om de kan spotta ut kärnorna utan att spotta ut själva vindruvan.

Här i Finland har vi “tio budord” som ska hjälpa oss föräldrar att vara föräldrar:

1. Låt ditt barn vara barn
2. Våga vara vuxen
3. Var närvarande för ditt barn
4. Reservera tid för dig själv som vuxen
5. Acceptera ditt barns egenart
6. Skydda ditt barn för onödig information
7. Engagera dig i föräldrarollen
8. Ge frihet, dra gränser
9. Var viktig för ditt barn
10. Freda barndomen

(Jag tror det är Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) som är källan.)

Det är förstås femman som är aktuell i sammanhanget.

I två års tid har jag mediterat över Ps 139. Kort sagt handlar det om att Gud planerat hur vi ska bli redan innan vi fötts. Ingenting hos oss har bildats av en slump; inga talanger, inga tycken. Därför förstår Gud oss bättre än någon annan. Jag bara anar vidden av det hela.

Nu har jag äntligen börjat inse att detsamma gäller alla barn. Alla de små lustiga nyanserna i deras personligheter är Guds verk. Och vilket spektrum han arbetar med!

Bara våra tvååringar är ett kapitel för sig. Lilla Joonatan rör sig uttryckslöst som pingvinen i Wallace & Gromit. Han har kritvit pannlugg. Enligt vittnen kan han brista ut i Sions sång i mataffären. Själva mysteriet enligt mig är att han kan återge dessa för mig obegripliga psalmer fullständigt begripligt, ordagrannt. Min lilla Noah älskar både skorstenar och avgasrör. I hans låtsasbil idag fanns det inte mindre än sju avgasrör. “Bommel töt”, kommer rök. “Bww-bbwww-bbwwww!” Mamma fick sitta i låtsasbaksätet, besudlad av låtsasavgaser förstås.
Lilla Anna tassar oberört omkring i sina drömmar och driver föräldrarna till vansinne. Gud, detaljernas mästare, har skapat himmelsblå ögon åt Anna och ett hjärta för blått av bara farten. Och idag fick jag se hur hon dyrkade det blåblå havet, och nu var hon verkligen närvarande med alla sinnen. Hon stod där i vattenbrynet i sin turkosblåa baddräkt och ljusblåa keps hur länge som helst och bara insöp det blåa, ryste och log alldeles galet mot allt det glittriga blåa och var alldeles glittrig och blå hela hon. Och så suckade hon så djuuuupt.

KCSA mässar vidare utan pardon:

Barn uttrycker sig själva på olika sätt. I sättet att uttrycka sig framträder barnets personlighet. Barnet väntar sig att bli godkänt av de vuxna och att få stöd för sin personliga stil och sina talanger. När man hindrar eller negligerar dess sätt att uttrycka sig, får däremot barnets självkänsla djupa sår. De vuxna bör ge utrymme för vad som är viktigt för barnet: lekar, sagor, fantasi, hobbyer och fri samvaro.

Barnuppfostran är ju ett minfält!

Kanske gäller det för oss föräldrar att läsa Ps. 139 en gång till och bejaka vår egen särart först? All acceptans börjar väl inifrån.

Det händer att vi grubblar över detta med utseende och tro med mina väninnor. En del av oss får dåligt samvete av att göra sig vacker i och med att skönhet är oerhört skuldbelastat i många kretsar.

En vänlig profetissa sa så underbart övertygande till mig en gång att vi är döttrar till en kung och en sådan ska bära sig med samma stolthet och värdighet. ”Se bara på den perfekta kvinnan i ordspråksboken, också hon klädde sig i purpur.” (Ja, hon som vaknar först och somnar sist av alla, och som däremellan ger oss dödliga kramp i prestationskörteln.) Hon utryckte sig på ett sätt som fick mig att förstå någonting nytt och stort om Gud. Det finns ingenting grått och ödmjukt ursäktande över Guds skaparkraft. Det är han som är källan för allt det sköna; vi speglar honom så gott vi kan.

Egentligen känns det dumt att slösa ord på detta. Man behöver ju bara se på skapelsen för att ana hurdan smak vår skapare har. Riktigt komiskt är det när man läser beskrivningen över det nya Jerusalem. Men det är väl bara jag som tänker “Versace” när jag läser hur porten ser ut (?).