Den gudomliga.

Hör här:

Tänk om man fick hela den lidande världen att joina in i en hel konsert. Den fösta låten handlar om vikten av att ha nägon att älska. Efter denna första låt ska det bli fler. En ska handla om vår gemensamma längtan efter fred. Och då tar vi in Indien, där den kastlösa är röstlös. Ghana, där det varit så himla svårt att inrätta demokrati. Israel, där varenda unge är rädd för att åka buss. Sydafrika, där den avskaffade regimen egentligen kanske ändå sitter kvar. Ursprungsamerikanarna måste absolut med. Och en gammal svart dude från New Orleans måste vi ha, nån som minns hur det var förr. Undrar om man kunde få Bono att representera irländare? De har minsann också krigat, blött och lidit.

Och så genomför man det vansinniga. Sådär bara.

Jäklar vilket härligt sound det blir, tänker jag, som varken är nördig (nåja) eller särskilt musikalisk, och som aldrig svär, inte ens lite snällt. Vartenda ansikte, alla dessa sammanflätade ljudmönster, vilket oerhört globalt sammanhang det blir. Så här kommunicerar man nog idag, tänker jag; med nakna budskap. På förtryckarspråket, kolonialspråket. På det förenande språket.

Plötsligt har man varit med om något oerhört stort. Ens inre blick zoomar ut och ser och hör dessa enstaka små stjärnor på vår kära lilla jordglob, simultant, unisont med gemensamt hopp, playing (med l) for change. We don’t need no more trouble.

(Tack Linken som modigt klickade ”send to everyone” på Facebook. Och kära optimistiska Googlare: storyn är kanske inte helt och hållet sann, läs den riktiga på sajten. )

Och tydligen av mäktigare varelser än så, märkte jag idag.

När det växlade till grön pil söderut för oss som kom österifrån följde jag bara blint och rutinmässigt bilen framför mig. Först undrade jag över de heldragna vita linjerna som omgav mig, sedan över mängderna med bilar som mötte mig i enad front: fyra filer, fyra bilköer, allihop i motsatt körriktning från mig sett. Gud. Det är jag som kör i fel körriktning, och jag är instängd. Valet var att köra in i betonggrisarna, krocka med bilarna eller att vända. Jag slutade tänka och slog i backen. Medan jag backade hade jag ögonkontakt med chauffören i bilen som kom körande mot mig – och jag lovar: han hade mage att le! Jag såg ingenting, inte heller att det var rött för trafiken söderifrån, som jag nu räknades till. Och just då blev det grönt för trafiken från väst. Fyra bilköer söderifrån, fyra västerifrån, och i mitten stod jag med min mans lilla bil.

Åh, den lilla trogna bilen. Volvos crash test dummies skulle omedelbart vittra sönder av blotta åsynen av den. Det är en fin bil med klass, men den föddes 1986 … då “air bag” lät helt synonymt med “air sickness bag”, åtminstone i mina kretsar.

Jag var helt beredd på det där obehagliga ljudet av metall när två bilar liksom biter varandra – den som krockat, den vet – och jag kan inte beskriva vad som hände sedan, helt enkelt för att jag inte vet. Men istället för att bada i blod och glasskärvor och dödlighet satt jag mekaniskt och körde söderut. Ingen tutade åt mig, tänkte jag. Dessa lustiga bagateller som präntar sig in i huvudet medan andra, viktigare detaljer bara försvinner. Som till exempel: vad hände med bilen som ledde mig in på fel körbana? Visst slank han in på rätt körbana före mig?

Och hemma, där hade min man upplevt att jag var i trafikfara. Han påstår att han inte upplever det alltid när jag kör, den diplomaten. Dessutom hade han känt sig lugn och övertygad om att jag klarat mig oskadd.

Mäktigt, eller hur?

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.

Människan är för liten för att bära sin egen ondska, och för liten för att vara tillräckligt god. Det är bara att släppa taget och lita. Och då blir man lugn.

Nedan jag och pojken min innan han klädde av sig.

Och det har skett en skiftning. Min egen inställning till sjukdomar är radikalt ny: de knäcker mig inte längre. Det har blivit ett viktigare kriterium att vara med Gud än att vara frisk. Inte för att jag tror att Gud vill att någon någonsin ska vara sjuk. Men ibland, numera rätt ofta, är man det ändå.

Barnen har klarat sig bra. De är som barn är: ganska likgiltiga inför sitt lidande bara de får rena lakan, Panadol och kärlek.

Min son har dessutom planer på att bli doktor. Då och då släpar han en patient till lekrummet, stänger dörren och bäddar ner. Han kollar öronen med lupp, kikar på halsen med ficklampan, kollar knäreflexen, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland syr han igen ett hål i pannan. Och är man inte tillräckligt trovärdig som patient sufflerar han ”gråt lite”. Patienten säger ”buhuuu” och doktorn tröstar myndigt: ”De e ingen sara, det bommer innet blod.”

I morse hade han ett block i handen och frågade mig var jag har ont. ”I huvudet”, sa jag sanningsenligt där jag låg i hans 140 cent långa bädd. Han ritade mamman i sitt block och mumlade: aha, ont i båren [håret]. Och så drog han ett långt streck; ett hårstrå som stack upp från streckmammans huvud. Där. Då ska vi se. Jag fick lektyr att avnjuta på sjukbädden (”På byggarbetsplatsen” och ”Jul i Bullerbyn”) och uppmanades att vila. Sagt och gjort, tills böckerna abrupt rycktes ifrån mig: ”Sådär, nu e du prist [frisk]. Nu sta du säja tatt o hejdå dottorn!”

Vi har varit hemma ett par dagar nu, för barnen hade feber. Har lärt mig sånt man inte ser på en kväll eller en helg tillsammans: flickan börjar bli riktigt klipsk. Jag hade ingen aning om att hon kan bygga duplotorn på, kära nån, sex klossar, förrän jag satt spänt och räknade. Och hon kan lägga hela sitt knoppussel! Vilken rackare.

Men, barnen blev friska på ett nafs. Lille M.D. är åter på dagis med sin syrra.

Tack och hejdå doktorn!

Men jag lägger mig på dubbelsängen med bultande hjärta och stirrar på den tomma stolen. Vem är det som har gjort intrång i vårt hem?

Jag ringer upp barnens kloka farmor som sitter uppe och nattjobbar. Hon har erfarenhet av barn med fantasi.
- Barn kan nog se änglar! säger hon sorglöst. Men man vet ju inte vad de verkligen ser och vad de hittar på. Och så berättar hon om min mans låtsasvärld i barndomen. Jag bekänner att jag också hade en. Men det var mera det där andra jag var ute efter … för Noah låtsades inte. Vi är inte ensamma, det finns andemakter omkring oss.

Och visst vet visa farmor vad man ska göra.
- Läs Efesierbrevet 6 och gör som det står där. Be att Gud ska beskydda dig, dina barn och ditt hem så gör Han det. Gör det till en vana. Gör det nu, bara för att skingra din egen skräck.

Och så gör jag.

I morgon gör vi oss av med stolen i sovrummet. Den bjuder tydligen in förbipasserande och det blir på tok för spännande för mamman i familjen.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.

Everybody’s children are so special. It makes you wonder where all the ordinary grown-ups come from.

I filmen Code 46 (medelbra scifi, såg precis i hemmasoffan) säger Maria Gonzales (Samantha Morton; äv. en av oraklerna i Minority report) så. Det är väl klart att vuxnas särart kvävts till döds?

Det är ju lätt hänt att man jämför barn. Och så blir man orolig om andra barn tycks vara tidigare utvecklade, mer kommunikabla, mer sociala, mer (bevare mig) intelligenta; om de kladdar mindre, om de kan fler språk, om de sjunger rent, om de alltid säger “jo tack” och “nej tack” och “kan jag få…?” och om de kan spotta ut kärnorna utan att spotta ut själva vindruvan.

Här i Finland har vi “tio budord” som ska hjälpa oss föräldrar att vara föräldrar:

1. Låt ditt barn vara barn
2. Våga vara vuxen
3. Var närvarande för ditt barn
4. Reservera tid för dig själv som vuxen
5. Acceptera ditt barns egenart
6. Skydda ditt barn för onödig information
7. Engagera dig i föräldrarollen
8. Ge frihet, dra gränser
9. Var viktig för ditt barn
10. Freda barndomen

(Jag tror det är Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) som är källan.)

Det är förstås femman som är aktuell i sammanhanget.

I två års tid har jag mediterat över Ps 139. Kort sagt handlar det om att Gud planerat hur vi ska bli redan innan vi fötts. Ingenting hos oss har bildats av en slump; inga talanger, inga tycken. Därför förstår Gud oss bättre än någon annan. Jag bara anar vidden av det hela.

Nu har jag äntligen börjat inse att detsamma gäller alla barn. Alla de små lustiga nyanserna i deras personligheter är Guds verk. Och vilket spektrum han arbetar med!

Bara våra tvååringar är ett kapitel för sig. Lilla Joonatan rör sig uttryckslöst som pingvinen i Wallace & Gromit. Han har kritvit pannlugg. Enligt vittnen kan han brista ut i Sions sång i mataffären. Själva mysteriet enligt mig är att han kan återge dessa för mig obegripliga psalmer fullständigt begripligt, ordagrannt. Min lilla Noah älskar både skorstenar och avgasrör. I hans låtsasbil idag fanns det inte mindre än sju avgasrör. “Bommel töt”, kommer rök. “Bww-bbwww-bbwwww!” Mamma fick sitta i låtsasbaksätet, besudlad av låtsasavgaser förstås.

Lilla Anna tassar oberört omkring i sina drömmar och driver föräldrarna till vansinne. Gud, detaljernas mästare, har skapat himmelsblå ögon åt Anna och ett hjärta för blått av bara farten. Och idag fick jag se hur hon dyrkade det blåblå havet, och nu var hon verkligen närvarande med alla sinnen. Hon stod där i vattenbrynet i sin turkosblåa baddräkt och ljusblåa keps hur länge som helst och bara insöp det blåa, ryste och log alldeles galet mot allt det glittriga blåa och var alldeles glittrig och blå hela hon. Och så suckade hon så djuuuupt.

KCSA mässar vidare utan pardon:

Barn uttrycker sig själva på olika sätt. I sättet att uttrycka sig framträder barnets personlighet. Barnet väntar sig att bli godkänt av de vuxna och att få stöd för sin personliga stil och sina talanger. När man hindrar eller negligerar dess sätt att uttrycka sig, får däremot barnets självkänsla djupa sår. De vuxna bör ge utrymme för vad som är viktigt för barnet: lekar, sagor, fantasi, hobbyer och fri samvaro.

Barnuppfostran är ju ett minfält!

Kanske gäller det för oss föräldrar att läsa Ps. 139 en gång till och bejaka vår egen särart först?

En vänlig profetissa sa så underbart övertygande till mig en gång att vi är döttrar till en kung och en sådan ska bära sig med samma stolthet och värdighet. ”Se bara på den perfekta kvinnan i ordspråksboken, också hon klädde sig i purpur.” (Ja, hon som vaknar först och somnar sist av alla, och som däremellan ger oss dödliga kramp i prestationskörteln.) Hon utryckte sig på ett sätt som fick mig att förstå någonting nytt och stort om Gud. Det finns ingenting grått och ödmjukt ursäktande över Guds skaparkraft. Det är han som är källan för allt det sköna; vi speglar honom så gott vi kan.

Egentligen känns det dumt att slösa ord på detta. Man behöver ju bara se på skapelsen för att ana hurdan smak vår skapare har. Riktigt komiskt är det när man läser beskrivningen över det nya Jerusalem. Men det är väl bara jag som tänker “Versace” när jag läser hur porten ser ut (?).

Dan Brown låter oss förstå att kvinnans egenart alltid har setts som ett hot. Kvinnor som ”tänkte fritt” brändes på bål. Kvinnor har i alla tider förtryckts, fängslats, dränkts i kristendomens namn. Anklagelserna som riktas mot kyrkan är ingalunda nya. Däremot är det sällan man hör att kvinnan är kristendomens värsta fiende. Skulle Maria från Magdala vara Jesu hustru skulle detta kvinnohat raseras och världen skulle bli jämställd.

John och Stasi Eldredge har uppfattat verkligheten annorlunda. Gud skapade människan till sin avbild – mannen och kvinnan skapar denna avbild tillsammans. Mannen fick vissa av Guds drag, medan kvinnan fick andra. Kvinnan fick bland annat Guds skönhet, en inre skönhet som tröstar, uppmuntrar, attraherar. Kvinnan är den ondes främsta hatobjekt (med Eva som första offer) och därför har kvinnor i alla tider misshandlats. Självaste orsaken till den ondes hat av kvinnor är hennes skönhet som bär en oerhörd god kraft som förmår göra under om den fick regera. Eldredgarna är onödigt poetiska och sentimentala när de framför sina kvinnolovordande idéer, och mycket i boken tycks byggas på ganska lösryckta citat. Precis som Dan Brown kommer Eldredgarna ändå med någonting nytt som ger näring åt tanken.

Behöver jag nämna att jag tycker att Dan Brown med sina gnostiska funderingar förlorar i min jämförelse? Att kvinnan inte skulle vara god är väl just en gnostisk, inte urkristen tanke! Gud skapade ju man och kvinna till sin avbild och

Gud såg

att allt som han hade gjort

var mycket gott.

1 Mos 1: 31, Bibel 2000

För övrigt vill jag varna litteraturälskare för Da Vincikoden ur stilistisk synvinkel sådär. En svensk recensent klagade på ”tjatiga cliffhangers” (o ja) och språkliga klichéer samlas sällan så tätt som här. Jag tål inte heller tanken att sanningen som koncept skulle vara fullt så subjektiv som den är i Browns värld. Filmen ger jag två stjärnor (de stackars skådisarna gör sitt bästa av det usla manuset) och boken får rentav en hel (för spännande är den, och idén är minsann ny).)

Det är någonting med den nordiska sommarens ankomst som gör att man liksom hinner ikapp sig själv för en liten tid. Det är som om själen skulle landa i kroppen igen. Man badar i skönhet. En liten stund är man inte en åskådare utan man lever för fullt, fullt närvarande. Plötsligt hör man sin egen andning och lever med alla sinnen, och ont gör det.

En vän till mig gifte sig i helgen. Det var ute på landet. Det var intim stämning på festen, och vi tjejer som visste om den långa och alltför krokiga vägen till lyckan satt och unnade bruden allt det goda som framtiden verkade lova. Vi grät diskreta tårar och nickade till varann i samförstånd, och så lyfte vi ännu en skål till brudparets ära, och så skrek vi av skratt igen (högst okvinnligt och föga diskret), och så fortsatte kvällen. Ölet forsade och brudparet dansade till… Love me tender.

Vid midnatt var dansgolvet fortfarande fullt, och då gav jag mig ut att köra hem till mannen och barnen. ”Se upp för älgar när du kör”, sa en väninna omtänksamt och la till att det verkligen finns älg på vägarna härute.

Det är någonting visst med att bryta upp lite före alla andra, stå utanför och lyssna på festen en stund.

Vägen hem tog mig förbi vigselkyrkan igen. Den såg överjordiskt vacker ut. Jag stannade bilen mitt på vägen, steg ut och grävde fram kameran. Landsorten var trolskt tyst med undantag av fågelsången.
Några kilometer senare stannade jag bilen igen bara för att lyssna på nattljuden och framförallt tystnaden bakom dem, det är Skaparen som som håller andan och väntar på min reaktion: Den här stunden har jag skapat åt dig för att få dig att tappa andan, hör jag. Och min reaktion är just den.

Och minsann! Några kilometer senare uppenbarar sig verkligen en mäktig älg på vägen. Den galopperar ut i skuggorna och diset när den möts av mina hänsynslösa billyktor.

När man vakar och skriver en avhandling varar tillståndet några dagar och veckor, när man har små barn handlar det om månader, kanske år. För mig har det handlat om månader.

Men plötsligt knakar det till, det blir en spricka i isen. Plötsligt är det mars, dagsljuset blir bländande. Nattsömnen kommer att bli närande igen. De dräglande käftarna flyr ljuset så småningom. Kanske blir det en kväll som i Ylva Eggehorns dikt. Man möter Herrens blick vid kvällsmaten och

hans ansikte berättar om din smärta
som han har tagit var dag i sig
hans kropp har böjts och han har blivit sårad
han är till döden trött men ger dig liv
och aldrig har han skyddat sig emot dig

då färdas allting hemåt vid ert bord
och platsen där ni bor är en ny jord

Pyjamasarna är på. Det är Delirious? som gäller, även ikväll. Min man och son står båda och tittar på mig med eld i sina blickar medan de båda försöker engagera mig. Jag viker tvätt på golvet och ser upp på dem, den lilla står snett framför den stora. Det är nästan för komiskt för att vara en trovärdig scen.
Texten är oerhörd, förklarar mannen jag gift mig med. Lyssna: We’re getting stronger every day. Man undrar först vilka det är som är vi.
Sonen har känt igen gitarren. Mamma! Ninni! säger han i mun på sin far.
… och här förstår man att det handlar om Gud och mig, det är det som är ”vi”. När vi är ett är vi starkast. Det är så bra sagt, säger mannen. Han börjar nu glida iväg med musiken.
Låten skiftar.
Sonen anser att det är en för bra låt för snack. Han delar raskt ut instrument åt alla (jag får två skedar, sonen själv en tesil, och pappan en slickepott) och snart sitter vi alla tre och knäpper tankfullt på gitarr. Ingen av oss låtsas; nu lyssnar också jag.

We’re getting closer every day
Chasing the dreams that heaven gave.

Och plötsligt är jag redo för en ny dag.

Senast kände jag det efter att jag och min man tittat igenom samtliga avsnitt av BBC-serien The Office på DVD. Serien klarar ribban med ordentlig marginal. Den satte igång många tankeprocesser – och tro mig, en amningsdement morsa engageras inte så lätt.

Den viktigaste processen är kanske viss självgranskning. Personskildringen är så naturalistisk att kinderna blossar på mig. För ibland vågar man inte ens tänka tanken: den där idioten gör precis som jag!

Många säger att dagens gudstjänst är tv och bio. Det tror jag också att det ibland kan vara. Det är vanligen där, framför skärmen, som vi reflekterar och ”omvänder” oss.

Ikväll var känslorna av otrygghet och trötthet överväldigande. (Mina, alltså; de tycks vara mammans lott!) Då var den lilla babyn till oväntad tröst. Hennes kropp andas och fungerar med en oerhörd, självklar målmedvetenhet. Hon kastar sig dagligen ut på sina trosvingar och de bär. Hon kan det suveränt! Jag tittar på henne med avund, men tron föder en liten aning till tro. Också jag ska försöka ta mig vidare, tänker jag försiktigt när den lilla sussat med näsan mot mig en stund.

Den lille mannen är snart två. Han börjar ana hur skräck känns. När han skulle lägga sig nyss hördes grannhundens ylande igen. I mörkret lät ylandet plötsligt ohyggligt. Den morskhet han visat på dagen var borta. Han klev upp ur sängen men vågade inte ens ta sig till föräldrasängen utan lät ylandet förstelna honom mitt på golvet. Inte förrän mamma trädde in i skräcken vågade han upp i sängen och kapitulera för sömnen.

Det finns en idiotklar koppling till mitt liv just nu. Jag borde inte lyssna till det som lamslår utan till Andningen, Guds Andning, som min dotter fortfarande hör så ostört.

Vilken bedrift att glömma att Pappa Gud är närvarande här just nu.