Bild på universum.
Kameran kryper närmare.
Bild på vår fina blåa jordglob.
Kameran kryper ännu närmare.
Och innanför atmosfären, där ljudvågorna bärs fram av luft, slås ljudet på.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Jag har börjat måla lite och bloggar om det på engelska (det verkar som att engelskspråkiga målarcommunityn är mera aktiva, rätta mig om jag har fel). Tänkte ta och känna efter hur det går innan jag börjar gå ut med programförklaringar och löften om hur länge jag kommer att orka måla en målning per dag. vilket jag nu alltså gjort. Jag låter kanske lite förställd på den bloggen – men jag får väl skylla på engelskan.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Rätt så tyst har det varit på bloggfronten. Jag brukar hoppa över inlägg som börjar så, eller ens ditåt. Gör det du också, om du vill. Jag vet hur jobbigt det är med inlägg som ursäktar.

Fast egentligen är det bara du, kära läsare, som tyckt att det har varit tyst på min bloggfront. För fantastika blogginlägg föds ju i huvudet mitt hela tiden. Välformulerade och imponerande. Men så har lösenordet till bloggen försvunnit, och litteraturen, den-oerhörda-aldrig-förr-skådade-litteraturen, har dött oläst. Strandfynden har sköljts tillbaka till havsdjupet. Liksom.

Men nu har bloggerskan ett nytt lösenord. Hakar du på eller har jag förlorat dig?

Trött efter en utdragen pendolinofärd och en overklig vecka på jobbet har jag kommit till stugan, där mina barn bor i sommar.

Min mans släkt har brett ut sig längs Saimenkusten i en minst sagt brokig rad med stugor; en del installerar vattenklosetter och varmvattenduchar och utekök med gashäll åt sig, en del låter golven luta och väggarna flaga fritt. En del låter gräset växa knähögt och ängsblommorna ta över alting för att fjärilarna ska ha ett hem; en del har gräsmattor perfekta som golfbanor. Släkten är stor. Och variationen enorm. Är ni verkligen släkt med varandra allihop? har jag någon gång tänkt i smyg.

Min mans familj har valt fjärilarna. Och huset har lutande golv. Mossan i timmerväggarna har decennier på nacken. För att inte tala om stockarna.

Grillmiddagen är dukad. Svärmor, svärfar och make har stått i medan jag läst Bamse åt barnen som nu sover. I en gest typisk för svärmor är bordet dukat med någonting som ser ut som tallrikar i trä. För en vecka sedan var barnens kära vuxna vän här, hon som handlar ekologiskt på Ruohonjuuri, och som har två rastaflätor kvar som minne efter en betydligt större kalufs (en för Noah och en för Naomi – att dra i). Och tallrikarna är från just Ruohonjuuri. Och besticken också. Och svärmor, som blivit tagen av hennes principfasthet och hennes kärlek för båda barnen och för klotet vi lever på, tänker trogen sin personlighet: ja, varför inte. Vi provar.

- De är tillverkade av fallna palmblad, säger min man.
- De är väldigt vackra, säger svärmor. Men snabbt skövlar man ju en massa palmer om man gör en stor industri av dem!
- Nej, det är bara fallna blad, sägen mannen.
Och så funderar vi på det en stund. Nej, någonting mer ekologiskt kan vi inte tänka oss. Svärfar sneglar på den maffiga biffen och sedan på besticken av trä men säger ingenting.

Bordsbön. Svärfar är präst. Tack gode Gud för att vi får vara här och njuta av en så här fin sommarkväll tillsammans. Jag tittar ut genom fönstret på tallstammarna, på sjöglittret och på fjärilsmarkerna, och möter min mans blick mitt emot. Ja, det är en bra stund vi lever nu.

Man börjar ta för sig. Svärmor är förtjust i tallrikarna.
- De ser så fina uta att man egentligen inte vill …
- … besudla dem?
- Nej. Man vill inte besudla dem.
- Speciellt inte med en biff.
- Ja sallad vore de utmärkta för. Få se nu –
Knak. Det är svärmors gaffel som vägrar borra sig in i den massproducerade nötbiffen. Knak. Det är svärfars. Vi skrattar. Marinaden suger sig in i det porösa palmbladet och bildar fula fläckar. Svärmor reser sig och tar fram bestick i stål.

Och så samtalar vi om veckan som gått, om demonstrationerna i Iran och på stan idag, om Michael Jackson som dött, om människor vi bryr oss om. Utanför faller skymningen.

Min man diskar tallrikarna efteråt, för de kan användas fem till tio gånger. Sedan komposteras eller bränns de.

- Ja. Man blir så häpen när ens gaffel plötsligt går av mitt i maten, säger svärmor när hon reser sig från bordet. Hon låter väldigt nöjd.

- Nu har jag köpt nånting åt oss som du inte har förväntat dig, säger min man.
Det är rätt sätt att tala till mig för att jag inte ska bli sur på pengabruket. Istället blir jag väntansfull. Jag ser att det är optiska grejer, och vi har talat om en ny dv-cam. Men nej, det här är annat. Det står Mama? Congratulations, it’s a Lensbaby på paketet och det är ett nytt objektiv med olika linser som paketet håller inne.
Det följande dygnet blir det hundratals försök med den nya Lensbeibin (som vi döper den till). Jag säger försök, för det är nästintill omöjligt att fokusera med objektivet som ser ut som ett dragspel. Och det tar länge. Plötsligt är jag min mans nya favoritfotoobjekt precis som för tio år sedan, för till skillnad mot barnen kan jag sitta orörlig utan att blinka. Bilderna ser drömska ut och för tankarna till camera obscuror. Det är bara en punkt som blir kan bli skarp, om man lyckas ens med det. Och jag är så glad. Under det senaste decenniet har fotograferandet blivit snabbare. En amatör når perfekt skärpa och ljusförhållanden utan större ansträngning. Lensbeibin är en antireaktion. Nu är de knivskarpa snabbseriernas tid slut. Varje shot är knäppt med tid, omsorg och … ja, kärlek, som på good old times.

Nu har vi träffat koalor. En koala är programmerad att lägga sig tillrätta i ens famn och bara mysa!

Koalan på bilden bor på Australia Zoo, Steve Irwins familjezoo. För mig var det en av resans tre mål, för Steves liv och död gjorde ett djupt intryck på mig. Till den grad att jag gråter i kapp med regnet nu när jag rör mig bland enorma bilder av familjen som tryckts upp överallt på zooet, osmakligt och exploaterande eller ej. Jag tycker aldrig att det blir varken osmakligt eller exploaterande. Inte ens när jag ser att Steve, Terri och Bindi har var sin clothing line (Steves heter Steve Lives), inte ens fast tjejen med mikrofonen vill att publiken ska ropa Crikey!! i kör, och inte ens då när jag ser att det finns små Steve-figurer i form av nyckelringar och pennor och allsköns krimskrams. Steve var och är helt enkelt mindre betydelsefull än det arbete han utförde. Att dottern har ärvt sin pappas teveutstrålning och passion för vilda djur är väl bara att hurra för?

En fråga som definitivt tycks dela folket down under.

Mina barn går på ett svenskspråkigt dagis. Jag kom precis hem från ett get-together med andra dagisföräldrar. Plask plask, lät det, och det var inte bara drycken som skvalpade utan alla ivriga ankfötter i dammen. Först fick jag höra att området vi bor i, Haga, är “junttigt småborgerligt”. Det visste jag inte, men det lät mysigt, tyckte jag. Ofarligt liksom. Satt bredvid en kvinna som hade vigts av min svärfar som är präst, och hon kunde namnge minst tio personer som hon gissade att jag skulle känna till: studievärlden, släkten, branschen, och hon träffade ju rätt. Själv är hon en av karaktärerna i en av Kjell Westös romaner. Mitt emot mig satt en kille som sa: du har säkert haft min mamma som lärare. Han hade så rätt. När detta gäng stämde upp i snapsvisa kände jag – åter igen – att jag gillar ankdammen.

“Barnen kommer inte att tänka på att mobba varandra när föräldrarna känner varandra.”

Detta skrev jag för två år sedan, och nu efter ytterligare två dylika dagisförälderträffar tycker jag att det är hög tid att publicera inlägget som jag saligen glömt bort.

Dagisets luciatåg släpar sig fram, brokig och på sin höjd en dryg meter hög. Det är Milena som är lucia, ja hennes hår når ju midjan nästan. Mammorna och papporna tycker att de aldrig tyckt att lucia gripit dem så djupt, och de fumlar med sina kameror och näsdukar. Papporna hostar dessutom generat, för de hade trott sig gå hem oberörda.

Mina ungar scenvägrar och vi sitter på sista bänkraden. Nej, ungarna står på sista bänkraden. Står på tå. Lucialjusen speglas i deras öppna och fascinerade ansikten.

- Ja tyckej dom e så vackja, säger Naomi och syftar på tärnorna och lucian, så, så v-a-c-k-j-a!
- Ja tytter dom e lite fula, säger Noah med exakt samma trollbundna stämma.
- Dom e lite vackja, bestämmer Naomi.

Mamman konstaterar bara med en svidande klump i bröst att det är vid Lucia som längtan till barndomens Sverige är som värst.