Ikväll tassar jag hem sent från jobbet. Klockan är halv tolv och alla andra nattvandrare blir misstänkta, ondskefulla den tiden på dygnet. Och mina shortslår lyser så vita i mörkret att jag är medveten.

Grejen är att vädret i sommar varit exceptionellt hett. När vi steg av taxin i Helsingfors efter två veckor i Frankrike slog den emot: den fuktiga hettan, lite som när man kliver av flyget i Malaysia efter en torr, kall vinter i norr. Seriöst. Finland doftar av Spanien i sommar.

Det innebär att varenda människa talar om vädret. Jag dansar regndans, säger de på Facebook. De fasar för fortsatt extremväder.

Idag talas det om stormen, den som ska komma. Några smärre virvelvindar har redan förstört träd och hus på annat håll, och snart kommer den hit.

Det poetiska med det hela är att man känner sig som Mumindalens Sniff i ett gåtfullt, nyckfullt universum, i väntan på kometen som kommer. Lika vidskeplig, lika mörkrädd, lika liten. Det är som om Tove Jansson skrivit stunden just nu.

Rart, eller hur?

Gröna, soliga, heta Finland. Med fullastad bil kör vi hemåt efter några veckor ute på landet. Bilen är het. Och jag känner att jag är lycklig. Nu skulle jag kunna dö, för jag är redo. Oj. Vilken oväntad tanke. Inte ska jag väl dö än. Nej, men jag skulle kunna. Nu har jag upplevt allt jag vill.

Detta medan iPhonen bjuder på jazz.
Mannen: Jazz har liksom ingen riktning.
Jag: Nä. Den drar åt alla håll.
Mannen: Ja.
Jag: Ja.
Mannen: Det låter lite som när man stämmer ett piano.
Jag: Ja.
Mannen: Ganska skönt. Jag har börjat gilla jazz. Måste vara åldern.

Jag kopplar ihop dessa två. Vi är redo att dö och ta till oss jazz.

Jag brukar aldrig kolla statistiken för den här bloggen. Jag skriver ju så sporadiskt och har inga ambitioner att växa. Jag gillar att skicka ut mina tankar ut i trängseln där de överröstas av större bloggare. Kommer aldrig att fråga vilka ni är som läser (TACK för att ni gör det, förresten). Inte för att jag inte är nyfiken, utan bara för att man måste få läsa fritt och anonymt om man så vill, tycker jag. (Det finns ju ute på internät, för crying out loud.) Vill man ge sig tillkänna är det underbart förstås.

Men. Idag tog jag i alla fall en titt på sökorden som lett hit och tänkte belöna er som klickat er hit den vägen.

1. “onda med en hello kitty”
Det har aldrig slagit mig att Hello Kitty skulle ha onda influenser. Blir man väldigt mycket exponerad för japanska figurer av detta slag kanske man på sin höjd blir lite som en av de stora svenska bloggerskorna: estet med japanska influenser (ingen länk, ni vet vem jag menar). Framgångsrik och berest.

2. “förgiftningscentralen”
Massvis, massvis med sökningar – och jag är nummer ett om man söker på det ordet i och med att det inte är rätt term för den telefontjänsten. Det var när pysarna åt cigaretter och sprayade frätande ämnen på sig själva stup i kvarten som jag skrev om diverse olyckor.
Men okej, jag kan svaret:
Olycksfåglar i Finland: (09)4717 2788.
Olycksfåglar i Sverige: 08-33 12 31.
I bägge länder gäller även n0dnumret om läget verkar allvarligt.

3. “tha1ländskor”
Kanske du bara är ute efter lite interkulturell bildning. Då rekommenderar jag en resa dit – vilket underbart land det är.
I annat fall: lär dig att respektera kvinnan. (Gubbe.)

4. “turkosa kuddar”
Helt rätt! Det här kan jag.
Indiska har en hel massa fina turkosa kuddar åtminstone just nu.
H&M Home har en standardmodell som finns i många färger, bland annat turkost.
Shoppar man i Finland har Lauritzon något dyrare modeller.
Vill man betala sig riktigt blåturkos kan man väl satsa på Designer’s Guild. Hon Patricia verkar ha samma förkärlek för turkost som yours truly.
Gillar man turkost överlag måste man klicka sin in på The House of Turquoise för inspiration.

5. “barbie filmer”
Vi har bara “Barbie som Prinsessan och tiggarflickan” samt “Barbie – Svansjön”. Ingenting för dig som är feminist och funderar på att ge vidare dina värderingar. Mina barn har visserligen fått se filmerna, men med mina kommentarer.

6. “sindy”
Ännu mera plastkultur alltså. Okej då. Så här såg de ut i början på åttiotalet, de fina Barbiekopiorna. (Och ni som söker på “cindy docka” kan härmed inse att det stavas med s.) Det här var mitt exemplar från julen 1980.

19.45
I det här laget borde vi redan vara framme på stugan som ligger tre timmar ifrån vårt hem. Men vi har precis kommit hem från jobbet. Vi är hungriga. Jag tar en näve med chips. Kras. Tanden! En svettframmakallande elak smärta, en smärta för stor för en så liten nerv. Familjens tandläkare svarar genast, och vi tar en sväng via honom.

20.30
Jag tror idag att många tandläkare helt enkelt kanaliserat sin sadism på ett hälsosamt sätt. Min tandläkare gillar tydligt det faktum att jag vill ha behandling utan bedövning. Han borrar tand nummer ett, tand nummer två. När han har borrat klart känner jag mig som en viking – jag led rätt duktigt, ju. Då tar han fram en kniv och bryter helt enkelt av bitar som inte längre behövs.
Så där som man hackar is och män i Basic Instinct.
– Ja, jag vet, det känns tråkigt, men det måste göras.
Onaturligt lugnt uttalat.
Jag ålar mig, jag sparkar stolen med hälarna, gnyr lite lätt, svettas. Och jag lovar: jag skrattar. Jag ligger där i den förhatliga stolen med en olidlig smärta, och jag skrattar så axlarna skakar, för smärtan är så absurd att den – faktiskt – välter mig över till humorsidan. Hur vansinnigt ont gör inte det här? Hur korkad är inte jag som aldrig lär mig?

Jag lovar mig själv – ingalunda för första gången i mitt liv – att sluta småäta och sluta unna mig en Pepsi Max till lunchen då och då. Jag ska sluta äta godis, börja använda tandtråd med större iver och ihärdighet. Jag ska skaffa fluortabletter.

21:00
Sitter bredvid maken i bilen på väg till stugan. Vi är fortfarande hungriga. Det blir nötter, kringlor och chips som nu smakar fluorlack, om man frågar mig. Jag undviker att tugga med vänster sida, där de två nya tandhalvorna sitter, och inser att jag småäter mindre än en timme efter att mitt nya liv börjat.
Alltså, jag vet inte.

Min dotter samlar på sig stenar. Min man, som har absolut färggehör (uttrycket måste skapas om det inte redan finns), skulle säkert tycka att hon aldrig hittat två stenar i exakt samma ton. Medan jag förundras över att det finns så många laxrosa stenar i den finländska nördbyn vi bor i. Kanske är det bara så att hon helt enkelt hittat dem alla. Det skulle förklara mängden.

Nu har min son hittat en sten i mulleskogen. Det är inte en helt vanlig sten. Dagisets alla stora barn flockas omkring den och till och med tanterna sneglar mot den. – Får jag ta hem den? frågar han, och jag måste ju svara ja. Denna svarta bjässe på ett halvt kilo skiftar i både silver och guld. Tänk om det är en disneysten. En sådan som visar sig innehålla – ja, ametister, inte vet jag. Någonting fantastiskt.

– Jag tappade bort stenen idag, berättar han senere på vägen hem. Och nu ska jag förklara så du förstår. När jag förstod att jag tappat bort stenen så — grät jag. För att jag tappat stenen!

Och visst förstår jag. Inte gråter stora killar över småsten. Men tack vare hjälpsamma vaksamma dagisvänner ligger den nu och tynger i jackfickan. Han tar fram den och kysser den, vilket roar mig. Tills jag hör att han hittat den i en pöl.

—

Lilla syrran ligger på efterkälken. När hon släpat sig närmare inser jag att hon gråter. Hon viskar alldeles tyst: – Men jag ville också ha en sten.

Nu handlar det inte om missgynnsamhet från hennes sida. Det handlar om väntan på rättvisa, tror jag. För jag känner igen tårarna. De är lika mycket mina, för precis så där är det ju. Hon är expert på småstenar. Hon har säkert samlat alla rosa småstenar som finns. Hon har hållit på med det i åratal. Av kärlek till småsten. Och så kommer någon oerfaren stensamlare och norpar skatten, den som alla flockas kring. Den sten som enligt alla andra är den som gäller. Den ultimata. Och då känner han inte ens stenar särskilt väl. Detta var hans första försök. Själv har hon aldrig fått erkännande för sitt livsverk. Säg inte att det aldrig hänt dig i yrkesvärlden.

De tvättar stenen tillsammans väl hemma. Hon har funnit sig och delar glädjen med honom på ett storsint sätt som bara hon kan och som varje överkörd yrkesmänniska borde. – De e den finaste stenen som finns. Den e lika fin som en jubin!

Idag har jag stapplat omkring i klackar och i en klänning som med nöd och näppe når ner till knäna. Prästfrun jag känner var på samma dagisavslutning som jag idag, och sa med låg röst: Du… du och jag är de enda mammorna som visar benen.

Några gånger tidigare har jag haft samma uppenbarelse.

– En gång ropade jag ner till barnen nere på asfaltgården (vi bör i höghus) att de ska komma och äta. Och insåg efteråt att jag var iförd en behå och papiljotter.

– Dessutom har våra barn amerikanska namn.

– Dessutom brukar jag ibland måla dotterns (4) naglar.

Jag tror vi tänker i samma banor, du och jag. Om du tänker white trash, det vill säga.

Vi kör hem från Sello, vårt närmaste köpcenter.
– Jag hittade inga spisfilter, säger jag, för jag har som vana att berätta mina bekymmer för barnen. Praktiska bekymmer. Små bekymmer. Bara för att visa att det är så vi gör i den här familjen. Vi talar! Och han är med:
– Är det såna man har när man tar ut varma saker från ugnen?
– Nej, det är det där man har ovanför spisplattorna. Filtret skyddar fläkten från fett. Men vårt filter bara droppar av flott för det är så gammalt.
– Usch, säger han.
Han är tyst en stund. När han talar är rösten leende och hemlighetsfull:
– Men vänta bara tills det blir mors dag!

Bild på universum.
Kameran kryper närmare.
Bild på vår fina blåa jordglob.
Kameran kryper ännu närmare.
Och innanför atmosfären, där ljudvågorna bärs fram av luft, slås ljudet på.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Jag har börjat måla lite och bloggar om det på engelska (det verkar som att engelskspråkiga målarcommunityn är mera aktiva, rätta mig om jag har fel). Tänkte ta och känna efter hur det går innan jag börjar gå ut med programförklaringar och löften om hur länge jag kommer att orka måla en målning per dag. vilket jag nu alltså gjort. Jag låter kanske lite förställd på den bloggen – men jag får väl skylla på engelskan.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Rätt så tyst har det varit på bloggfronten. Jag brukar hoppa över inlägg som börjar så, eller ens ditåt. Gör det du också, om du vill. Jag vet hur jobbigt det är med inlägg som ursäktar.

Fast egentligen är det bara du, kära läsare, som tyckt att det har varit tyst på min bloggfront. För fantastika blogginlägg föds ju i huvudet mitt hela tiden. Välformulerade och imponerande. Men så har lösenordet till bloggen försvunnit, och litteraturen, den-oerhörda-aldrig-förr-skådade-litteraturen, har dött oläst. Strandfynden har sköljts tillbaka till havsdjupet. Liksom.

Men nu har bloggerskan ett nytt lösenord. Hakar du på eller har jag förlorat dig?