En kastanjebrunett i romantisk klänning. Liksom.

Och här har vi Lena för dig som inte var med på den tiden.

En lustig grej det där. Jag mindes bilden bara efter att ha sett den på reklampelaren på Huddinge busstation under mitt första gymnasieår 1991. Bara för att jag tyckte att han höll henne så vackert.

Så nu kliver vi in genom enorma portar som glider upp ljudlöst. Vaktmästaren i sin glasbur ringer vår kontakt i huset medan jag ser mig omkring. Skoputsautomat! Jag duttar vit skokräm på mina svarta skor för att fördriva tiden, och för att jag med en barnslig kärlek dras till dessa maskiner.

Sedan trycker man igång borstarna. Men var är knappen?

Precis då är hon framme vid oss, vår kontakt på banken, och sträcker fram en diamantglittrande, smal hand, brunbränd, lite ådrig. Jag säger mitt namn, och följer henne och min man uppför stentrapporna. Jag försöker bli lite efter dem båda och obemärkt gnida bort de vita fläckarna från mina skor mot den röda mattan. Men det går inte, för hon går nästan baklänges för att hålla ögonkontakt för att på alla sätt visa hur personlig och fin Nordeas service är, oj så mycket bättre än Aktias.

Skit också.

När jag skriver under mitt livs första lån har jag prydliga vita klickar av skokräm på mina svarta skor.

Man fiskar upp soltorkade tomater och kronärtshjärtan ur sina oljor och placerar den kärleksfullt på denna bädd. Man ringlar över lite av oljan som fått smak av tomat. Man skalar ett par ägg och placerar ut halvorna på den gröna kullen. Man häller på pinjenötter. Äsch, man häller över lite olivolja till, sådan man köpt i plåtdunk på matmässan av en grek. Man smular över lite saltflingor, sådana man handlat direkt från saltmakaren på den franska västkusten förra sommaren.

Man bryter en bit jästfritt rågbröd.

Man brygger en kopp naturell rotbush.

Man är bottenlöst lycklig.

–––

De där kilona som hälsovårdaren varnade om är borta efter mina två månader av smartare matval. Men jag kommer inte att återgå till pastorna, pizzorna, vinet, fredagschipsen, lattemängderna, baguettematen, lösgodiset – för det här är ju så otroligt gott.

Det kan vara svenskar det handlar om. Det svenska missnöjet sitter i vecken kring munnen, i näsrynkorna, i pannrynkorna i det smala ansiktet. Och så sitter det i stegen. Man tar sig fram som om man var rädd för rabieshundar och för råttspillning. Eller är det bara det att gatunamnen inte är på svenska? Eller det att pizzan inte smakade som på Pizza Hut? Att man inte kan betala med kronor i Rom? Stora, olösta frågor. Som jag ställer med stor ömhet och kärlek i hjärtat.

Om svenskarna tillhör pannrynkareliten står ändå finnarna för de verkliga tungviktarna. Missnöjet hos en turistande finne handlar snarare om misstänksamhet och ren avsky mot den nya, främmande omgivningen som man skannar uttryckslöst och slött. På loppmarknaden Porta Portese hörde jag följande odödliga replik ur en okänd finnes mun:
– Mä voisin ostaa täältä vaikka mitä, mut mä vaan en jaksa noita mutiaisia.
Hon skulle kunna tänka sig att köpa ett och annat, men hon “orkar inte med de där svartskallarna” som säljer. Italienarna, menar du? Här i Italien? Jag förstår din chock, väna varelse från nord. Italien befolkas mycket riktigt av människor med mörk kalufs.

Mina två sista frågor är så självklara att de blir lite töntiga, men:
Vad är det för en instans som skickar nordbor till Rom mot deras vilja?
Och var anmäler man sig som frivillig?

Ändå visar vågen ett eller två kilo mindre för varje vecka som går. Tydligen mådde huden dåligt av mina tidigare matvanor, för nu är den len som en babys, plötsligt. Tänderna är vitare när jag inte dricker kaffe. Jeansen spänner inte längre. Snart kan jag använda alla kläderna i garderoben igen – svindlande tanke.

Varav denna kur, undrar du, hoppas jag, för det är egentligen vad jag vill få sagt:

I min ålder (36) är självdisciplin och hälsoiver inte längre någonting osunt. Nu är det något som hälsovårdaren försöker pracka på mig vid årskollen. Med ett måttband i ena handen och en midjemåttstabell i andra: du måste sluta äta socker, annars dör du i hjärt- och kärlsjukdomar.

Har man någonting att leva för så lyder man. Och jag har ju.

Enjoy.

“Min gradu blev godkänd med ett bra betyg, så jag började förbereda min examensfest. Jag köpte festkläder och började laga mat att frysa för att tas fram sen när det gällde. Jag kämpade på, tills jag på onsdag kväll förra veckan plötsligt insåg att jag förmodligen måste anmäla mig till examenstillfället. Jag rusade till kansliet på torsdag morgon. Anmälningstiden hade förstås gått ut för länge sedan. Jag var så trött och stressad att jaga bara sjönk ihop och grät en skvätt på kansliet.

De lät sig så småningom övertalas att ta mig med, men sedan följde nästa problem: jag hade inte fått studierna godkända och grupperade av institutionen. Jag tog alltså mina papper och började jaga godkännanden av olika institutioners folk. Som av en slump träffade jag en människa i korridoren och en annan bara råkade vara på plats på sitt rum… Alla bitar föll på plats och någon timme efter första visiten till kansliet kom jag åter med mina papper i skick. Bara det var ett rent under, de hade misstroende och tvekande gett mig en absolut deadline till nästa dag.

Nu verkade allt okej, alla studierna var godkända… ända tills den sista punkten längst ner på pappret. Kanslisten sa:
- Hmm.
Jag frågade vad det var och hon sa att jag inte hade mina språkstudier i skick. Jag visste att jag hade det och pekade på mina spanskastudier.
- Det är fel slags kurs! sa tanten*.
- Vad ska det vara då?
- Du har gått en kurs i nybörjarspanska men det ska vara en kurs i spansk textförståelse!
Jag stirrade helt mållöst på när hon kryssade över mina spanska studier och flyttade dem till “fritt valbara studier”.**

Då slog det mig: examensfesten skulle bli uppskjuten om jag inte hade studierna i skick! Pappa och mamma hade redan betalt sin resa till Finland, Bosses mor- och farföräldrar och min svärmor och svärfar var på väg… Jag hade redan tryckt upp visitkort med titeln FM, vad snopet… Kläderna var inköpta, maten färdig… Hon lät sig inte övertalas, kursen var helt enkelt en fel typ av kurs.

Jag måste gå om en hel kurs.

Jag hade haft det jobbigt redan dagarna innan så jag hade slut på tårarna nu. Jag bara skrattade. Jag gick hem och bläddrade i studiehandböckerna: när skulle nästa tent i textförståelse gå? Jag trodde knappt mina ögon. Årets sista tent hade varit dagen innan och nästa var .. i maj 2002!!! Jag skulle alltså bli examinerad om ett halvt år!

Jag var tvungen att ringa runt till släkten och säga att festen blir rejält uppskjuten. Alla blev besvikna och tröstade mig, men Bosse blev arg på mig. Han hade räknat med i budjeten att jag skulle börja tjäna pengar fr.o.m. januari. Han hade pustat ut redan, men nu skulle hans börda med att försörja oss båda fortsätta. Jag blev arg för att han inte tröstade mig för det var ju ändå jag som blev mest lidande.**

Jag gjorde ett sista desperat försök och skrev mail till olika lärare i tyska, spanska och latin. Kunde någon låta mig tenta privat? I lördags svarade tyskaläraren. Hon sa att jag kan tenta på måndag (idag). Examenstillfället är ju i morgon tisdag, så jag tog en risk. Jag gick på tenten i morse. Sedan gick jag direkt till läraren och frågade om hon kan rätta den på en gång. Hon blev irriterad men gjorde det ändå. Jag klarade tenten med en hårsmån. Fast jag inte har läst tyska sen gymnasiet!! Människan som skulle införa mina studier i registret råkade vara på plats och jag fick studierna införda. Sedan rusade jag till kansliet igen, där de började känna igen mig vid det här laget. Jag hann egentligen inte fram, klockan var två minuter över stängningsdags… men de släppte in mig när jag bankade på dörren.
De sa:
- Tyvärr! Betygen är printade, listorna på examinerade är utskickade… men du kan delta i examenstillfället i januari.
Men jag gav mig inte.
Jag började bli desperat och föreslog helt fräckt:
- Kan ni inte skicka ut nya listor och printa mina betyg separat?
Det blev helt tyst. Jag vägrade helt enkelt ge mig och gå ut!! Den ena tanten gick slutligen ut. Hon kom tillbaka om en stund och gav mig en papperslapp med tid och plats för morgondagens publik.
- I morgon klockan tre då, sa hon surt och vägrade besvara mitt breda vantroende tacksamma leende.

Sedan gick jag till min institution och frågade om de visste om det hela och om min professor skulle närvara. De sa att kanslisterna hade ringt och förklarat situationen för dem men att professorn inte visste om att jag kom med på publiken men att jag inte skulle oroa mig: de skulle underrrätta henne, ringa hem till henne om inte annat. Hon ska nämligen vara med om nån av hennes elever är med.

Sedan dess har jag rört mig i ett töcken. Jag har ringt till släkten och bjudit in dem igen och alla har beundrat mitt finska sisu. Du vet förstås att det inte är likt mej att vara så bestämd. Men det känns desto underbarare att ha bestigit ett berg när jag inte brukar klara av ens mindre kullar i livet. :-) ”
_____

Slut på citat. Jag tentade alltså den sista kursen dagen före publiktillfället, och skapade kaos på institutionerna och på fakulteten i processen. En massa människor fick bend over backwards för min skull. Jag har inte satt min fot på universitetet sedan dess. Kan det ha med min pinsamhet att göra?

Publiktillfället var fint. Jag var klädd i rött och guld, och min professor (numera emeritus) infann sig mycket riktigt. Hon skrattade snällt åt mitt yrande dagen innan, och gav mig en ros.

_____

* Jag kallade kvinnor i min nuvarande ålder för tanter. Charmigt.
** Det lär ha varit fler i min årskull som inte hade uppfattat hurdana krav det var på språkkursen, det tröstade mig lite.
*** Självisk brat. Sa jag ju.

Men här kommer några glättiga things-you-didn’t-know-about-me:

1. Jag drömmer om att lära mig franska. Inte bara i betydelsen “hoppas på att lära mig” utan jag drömmer på riktigt på nätterna att jag pratar flytande franska. På morgonen kollar jag med min man om de fraser jag sagt är korrekta, och hör och häpna, min franska är bäst då när jag sover.
2. Min man har snyggare ben än jag om man tänker bort hårigheten. Han har smalare vrister.
3. Jag har aldrig åkt utför. Fast det verkar roligt.
4. Jag har ett gott Facebookminne. När jag träffar dig live rullar dina statusar inför ögonen på mig. Förutsatt att du är min vän på Facebook förstås.
5. Min mormor föddes i lappkåta!
6. När jag och min man berättade för våra vänner att vi skulle få vårt första barn blev de närmast chockade, för vi hade verkligen inte utmärkt oss som barnvänner. En klassisk, uppriktig reaktion från våra nära, mycket kära vänner var “En baby? Ska ni skaffa hundvalp?”
7. Jag gick med på att låtsas inför min före detta pojkväns föräldrar att han och jag fortfarande var ihop – och detta på hans pappas femtioårsdag inför en massa gäster.

Sjuan är rätt smaskig va? Hur födelsedagsfesten fortskred … ja det får jag helt enkelt berätta över en tekopp.

Rullar härmed utmaningen vidare åt den som känner sig hugad!

Min man var en spoling med magra kinder och runda, metalliska glasögon, och en piercing i det vänstra ögonbrynet. Han bar mig och kjolarna över tröskeln och såg på mig så vackert! Och jag var en liten, ojojoj så liten tjej på 24 år och 50 kilo med mahognyfärgat hår och smala fingrar och en så rikssvensk brytning. Ögonbryn tunnplockade som Garbos. Nittiotal!

Hur var det att vara jag på nittiotalet anar man om man tittar på vissa snuttar.

Där rörde jag nervöst mina kinder på ett akvarium när barnen plockade upp sjöstjärnor och ålar med sina bara händer. Jag var äcklad och rädd. Både för de där bakteriekryllande havsdjuren och för barnen; båda lika oförutsägbara, obehagligt organiska. Jag var äcklad av och rädd för livet självt. På filmen anar man det bara om man följer mina händer.

Där smet jag under täcket iförd endast underkläder i den mysiga lilla bungalown. Så smal att jag faktskt drar efter andan idag och ropar till mannen: kom och titta hur jag har sett ut! Nu har ju graviditeterna dragit ut skinnet på magen. Åren har lagt till tio kilo.

Och jag påstår att det som väger i de tio kilona är rätt trevliga ting. Lycka, förmåga till närhet, förnöjsamhet, stabilitet, oräddhet, levnadslust. Jag minns ju hur fobisk den där smala varelsen var, och hur motbjudande livet kändes, och hur försiktigt hon tog sig fram på jorden. Nästan utan att andas, och ofta utan att äta. Och fullständigt, totalt oinsatt i hur sann lycka, kärlek och förlåtelse beter sig.

Samtidigt kan man inte se ner på flickan med mahognyhåret bara för att hon saknar erfarenhet. Tvärtom. Att ge sig in en ny verklighet, den gifta eran, är modigt. Och flickan på filmen tror ju att hon alltid kommer att må så där dåligt, alltid frysa av hunger. För resten av sitt liv. Och att som på filmen ändå våga leva och ändå hoppas på en framtid där man kommer att kunna andas med lungornas fulla kapacitet — det tycker jag är mod.

Det blir en fin liten bröllopsfilm.

Det är rörande, men inte vackert.

Det finns en pojkig beundran i rösten när han talar om kampan mot tyngdkraften. En beundran som ingen kvinna jag känner kan simulera.

(Bilderna på min dotter och make har Linus på mickelsson.net knäppt.)

De flesta av våra kunder idag är icke-kommersiella och i år har min julväntan varit betydligt kortare och ack. Det har betytt att man står mera på konsumentsidan. Att man stannar för att lyssna när poliskåren spelar Rudolf med röda mulen på järnvägsstationen. Att man länge, länge står och väljer och vrakar bland julblommorna. Att man sniffar sig fram i saluhallen och tigger sig till en smakbit av det kallrökta renköttet. Att man helt enkelt myser nu när det är dags.

Den har sin plats, det där überamerikanska kommersiella kaoset. Det har blivit till en del av min julväntan och jag älskar det.

På julafton följer en desto djupare tystnad.

På min beskrivning skulle man kunna tro att jag fyllt sjuttio. Du väntar lite på att jag ska nämna slädturen i bjällerklang, och de där julekärvorna som kossorna fick den heliga dagen tll ära. Och pigornas och drängarnas lediga dag.

Det gör jag inte, för jag är uppvuxen i en stockholmsförort på sjuttio- och åttiotalen. Men när lugnet la sig på julaftonsdagen kom den där bullerbyska julkänslan ändå. Tjock och påtaglig så man rös. Och det är minnet av den där känslan som gör mig så sorgsen och får mig att undra var man kan få tag på samma vara idag.

Åtminstone var det med dagens mått mätt väldigt få julklappar som gällde när jag var liten, och det fanns sällan leksaker i paketen. Julkyrkan var en självklarhet, liksom bastun före julaftonsmiddagen. Maten bidrog: de unika finska smakerna som trängdes med de svenska på julbordet. Så glittrade det på ett alldeles speciellt sätt av granen också, av de levande ljusen, av glasen som plockade fram lågornas glitter. Det fanns en förväntan som liksom färgade allt. Som givetvis hade zero, nada, niente med klapparna att göra.

Det slog mig aldrig att den skulle försvinna, den där julkänslan. Det är mitt uppdrag i år att hitta den igen.

Grejen är att vädret i sommar varit exceptionellt hett. När vi steg av taxin i Helsingfors efter två veckor i Frankrike slog den emot: den fuktiga hettan, lite som när man kliver av flyget i Malaysia efter en torr, kall vinter i norr. Seriöst. Finland doftar av Spanien i sommar.

Det innebär att varenda människa talar om vädret. Jag dansar regndans, säger de på Facebook. De fasar för fortsatt extremväder.

Idag talas det om stormen, den som ska komma. Några smärre virvelvindar har redan förstört träd och hus på annat håll, och snart kommer den hit.

Det poetiska med det hela är att man känner sig som Mumindalens Sniff i ett gåtfullt, nyckfullt universum, i väntan på kometen som kommer. Lika vidskeplig, lika mörkrädd, lika liten. Det är som om Tove Jansson skrivit stunden just nu.

Rart, eller hur?

Detta medan iPhonen bjuder på jazz.
Mannen: Jazz har liksom ingen riktning.
Jag: Nä. Den drar åt alla håll.
Mannen: Ja.
Jag: Ja.
Mannen: Det låter lite som när man stämmer ett piano.
Jag: Ja.
Mannen: Ganska skönt. Jag har börjat gilla jazz. Måste vara åldern.

Jag kopplar ihop dessa två. Vi är redo att dö och ta till oss jazz.

Men. Idag tog jag i alla fall en titt på sökorden som lett hit och tänkte belöna er som klickat er hit den vägen.

1. “onda med en hello kitty”
Det har aldrig slagit mig att Hello Kitty skulle ha onda influenser. Blir man väldigt mycket exponerad för japanska figurer av detta slag kanske man på sin höjd blir lite som en av de stora svenska bloggerskorna: estet med japanska influenser (ingen länk, ni vet vem jag menar). Framgångsrik och berest.

2. “förgiftningscentralen”
Massvis, massvis med sökningar – och jag är nummer ett om man söker på det ordet i och med att det inte är rätt term för den telefontjänsten. Det var när pysarna åt cigaretter och sprayade frätande ämnen på sig själva stup i kvarten som jag skrev om diverse olyckor.
Men okej, jag kan svaret:
Olycksfåglar i Finland: (09)4717 2788.
Olycksfåglar i Sverige: 08-33 12 31.
I bägge länder gäller även n0dnumret om läget verkar allvarligt.

3. “tha1ländskor”
Kanske du bara är ute efter lite interkulturell bildning. Då rekommenderar jag en resa dit – vilket underbart land det är.
I annat fall: lär dig att respektera kvinnan. (Gubbe.)

4. “turkosa kuddar”
Helt rätt! Det här kan jag.
Indiska har en hel massa fina turkosa kuddar åtminstone just nu.
H&M Home har en standardmodell som finns i många färger, bland annat turkost.
Shoppar man i Finland har Lauritzon något dyrare modeller.
Vill man betala sig riktigt blåturkos kan man väl satsa på Designer’s Guild. Hon Patricia verkar ha samma förkärlek för turkost som yours truly.
Gillar man turkost överlag måste man klicka sin in på The House of Turquoise för inspiration.

5. “barbie filmer”
Vi har bara “Barbie som Prinsessan och tiggarflickan” samt “Barbie – Svansjön”. Ingenting för dig som är feminist och funderar på att ge vidare dina värderingar. Mina barn har visserligen fått se filmerna, men med mina kommentarer.

6. “sindy”
Ännu mera plastkultur alltså. Okej då. Så här såg de ut i början på åttiotalet, de fina Barbiekopiorna. (Och ni som söker på “cindy docka” kan härmed inse att det stavas med s.) Det här var mitt exemplar från julen 1980.

20.30
Jag tror idag att många tandläkare helt enkelt kanaliserat sin sadism på ett hälsosamt sätt. Min tandläkare gillar tydligt det faktum att jag vill ha behandling utan bedövning. Han borrar tand nummer ett, tand nummer två. När han har borrat klart känner jag mig som en viking – jag led rätt duktigt, ju. Då tar han fram en kniv och bryter helt enkelt av bitar som inte längre behövs.
Så där som man hackar is och män i Basic Instinct.
– Ja, jag vet, det känns tråkigt, men det måste göras.
Onaturligt lugnt uttalat.
Jag ålar mig, jag sparkar stolen med hälarna, gnyr lite lätt, svettas. Och jag lovar: jag skrattar. Jag ligger där i den förhatliga stolen med en olidlig smärta, och jag skrattar så axlarna skakar, för smärtan är så absurd att den – faktiskt – välter mig över till humorsidan. Hur vansinnigt ont gör inte det här? Hur korkad är inte jag som aldrig lär mig?

Jag lovar mig själv – ingalunda för första gången i mitt liv – att sluta småäta och sluta unna mig en Pepsi Max till lunchen då och då. Jag ska sluta äta godis, börja använda tandtråd med större iver och ihärdighet. Jag ska skaffa fluortabletter.

21:00
Sitter bredvid maken i bilen på väg till stugan. Vi är fortfarande hungriga. Det blir nötter, kringlor och chips som nu smakar fluorlack, om man frågar mig. Jag undviker att tugga med vänster sida, där de två nya tandhalvorna sitter, och inser att jag småäter mindre än en timme efter att mitt nya liv börjat.

Nu har min son hittat en sten i mulleskogen. Det är inte en helt vanlig sten. Dagisets alla stora barn flockas omkring den och till och med tanterna sneglar mot den. – Får jag ta hem den? frågar han, och jag måste ju svara ja. Denna svarta bjässe på ett halvt kilo skiftar i både silver och guld. Tänk om det är en disneysten. En sådan som visar sig innehålla – ja, ametister, inte vet jag. Någonting fantastiskt.

– Jag tappade bort stenen idag, berättar han senere på vägen hem. Och nu ska jag förklara så du förstår. När jag förstod att jag tappat bort stenen så — grät jag. För att jag tappat stenen!

Och visst förstår jag. Inte gråter stora killar över småsten. Men tack vare hjälpsamma vaksamma dagisvänner ligger den nu och tynger i jackfickan. Han tar fram den och kysser den, vilket roar mig. Tills jag hör att han hittat den i en pöl.

—

Lilla syrran ligger på efterkälken. När hon släpat sig närmare inser jag att hon gråter. Hon viskar alldeles tyst: – Men jag ville också ha en sten.

Nu handlar det inte om missgynnsamhet från hennes sida. Det handlar om väntan på rättvisa, tror jag. För jag känner igen tårarna. De är lika mycket mina, för precis så där är det ju. Hon är expert på småstenar. Hon har säkert samlat alla rosa småstenar som finns. Hon har hållit på med det i åratal. Av kärlek till småsten. Och så kommer någon oerfaren stensamlare och norpar skatten, den som alla flockas kring. Den sten som enligt alla andra är den som gäller. Den ultimata. Och då känner han inte ens stenar särskilt väl. Detta var hans första försök. Själv har hon aldrig fått erkännande för sitt livsverk.

Om det aldrig hänt dig i yrkesvärlden kan du känna dig lycklig.

De tvättar stenen tillsammans väl hemma. Hon har funnit sig och delar glädjen med honom på ett storsint sätt som bara hon kan och som varje överkörd yrkesmänniska borde. – De e den finaste stenen som finns. Den e lika fin som en jubin!

Några gånger tidigare har jag haft samma uppenbarelse.

– En gång ropade jag ner till barnen nere på asfaltgården (vi bör i höghus) att de ska komma och äta. Och insåg efteråt att jag var iförd en behå och papiljotter.

– Dessutom har våra barn amerikanska namn.

– Dessutom brukar jag ibland måla dotterns (4) naglar.

Jag tror vi tänker i samma banor, du och jag. Om du tänker white trash, det vill säga.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Fast egentligen är det bara du, kära läsare, som tyckt att det har varit tyst på min bloggfront. För fantastika blogginlägg föds ju i huvudet mitt hela tiden. Välformulerade och imponerande. Men så har lösenordet till bloggen försvunnit, och litteraturen, den-oerhörda-aldrig-förr-skådade-litteraturen, har dött oläst. Strandfynden har sköljts tillbaka till havsdjupet. Liksom.

Men nu har bloggerskan ett nytt lösenord. Hakar du på eller har jag förlorat dig?

Min mans släkt har brett ut sig längs Saimenkusten i en minst sagt brokig rad med stugor; en del installerar vattenklosetter och varmvattenduchar och utekök med gashäll åt sig, en del låter golven luta och väggarna flaga fritt. En del låter gräset växa knähögt och ängsblommorna ta över alting för att fjärilarna ska ha ett hem; en del har gräsmattor perfekta som golfbanor. Släkten är stor. Och variationen enorm. Är ni verkligen släkt med varandra allihop? har jag någon gång tänkt i smyg.

Min mans familj har valt fjärilarna. Och huset har lutande golv. Mossan i timmerväggarna har decennier på nacken. För att inte tala om stockarna.

Grillmiddagen är dukad. Svärmor, svärfar och make har stått i medan jag läst Bamse åt barnen som nu sover. I en gest typisk för svärmor är bordet dukat med någonting som ser ut som tallrikar i trä. För en vecka sedan var barnens kära vuxna vän här, hon som handlar ekologiskt på Ruohonjuuri, och som har två rastaflätor kvar som minne efter en betydligt större kalufs (en för Noah och en för Naomi – att dra i). Och tallrikarna är från just Ruohonjuuri. Och besticken också. Och svärmor, som blivit tagen av hennes principfasthet och hennes kärlek för båda barnen och för klotet vi lever på, tänker trogen sin personlighet: ja, varför inte. Vi provar.

- De är tillverkade av fallna palmblad, säger min man.
- De är väldigt vackra, säger svärmor. Men snabbt skövlar man ju en massa palmer om man gör en stor industri av dem!
- Nej, det är bara fallna blad, sägen mannen.
Och så funderar vi på det en stund. Nej, någonting mer ekologiskt kan vi inte tänka oss. Svärfar sneglar på den maffiga biffen och sedan på besticken av trä men säger ingenting.

Bordsbön. Svärfar är präst. Tack gode Gud för att vi får vara här och njuta av en så här fin sommarkväll tillsammans. Jag tittar ut genom fönstret på tallstammarna, på sjöglittret och på fjärilsmarkerna, och möter min mans blick mitt emot. Ja, det är en bra stund vi lever nu.

Man börjar ta för sig. Svärmor är förtjust i tallrikarna.
- De ser så fina uta att man egentligen inte vill …
- … besudla dem?
- Nej. Man vill inte besudla dem.
- Speciellt inte med en biff.
- Ja sallad vore de utmärkta för. Få se nu –
Knak. Det är svärmors gaffel som vägrar borra sig in i den massproducerade nötbiffen. Knak. Det är svärfars. Vi skrattar. Marinaden suger sig in i det porösa palmbladet och bildar fula fläckar. Svärmor reser sig och tar fram bestick i stål.

Och så samtalar vi om veckan som gått, om demonstrationerna i Iran och på stan idag, om Michael Jackson som dött, om människor vi bryr oss om. Utanför faller skymningen.

Min man diskar tallrikarna efteråt, för de kan användas fem till tio gånger. Sedan komposteras eller bränns de.

- Ja. Man blir så häpen när ens gaffel plötsligt går av mitt i maten, säger svärmor när hon reser sig från bordet. Hon låter väldigt nöjd.

Koalan på bilden bor på Australia Zoo, Steve Irwins familjezoo. För mig var det en av resans tre mål, för Steves liv och död gjorde ett djupt intryck på mig. Till den grad att jag gråter i kapp med regnet nu när jag rör mig bland enorma bilder av familjen som tryckts upp överallt på zooet, osmakligt och exploaterande eller ej. Jag tycker aldrig att det blir varken osmakligt eller exploaterande. Inte ens när jag ser att Steve, Terri och Bindi har var sin clothing line (Steves heter Steve Lives), inte ens fast tjejen med mikrofonen vill att publiken ska ropa Crikey!! i kör, och inte ens då när jag ser att det finns små Steve-figurer i form av nyckelringar och pennor och allsköns krimskrams. Steve var och är helt enkelt mindre betydelsefull än det arbete han utförde. Att dottern har ärvt sin pappas teveutstrålning och passion för vilda djur är väl bara att hurra för?

En fråga som definitivt tycks dela folket down under.

“Barnen kommer inte att tänka på att mobba varandra när föräldrarna känner varandra.”

Detta skrev jag för två år sedan, och nu efter ytterligare två dylika dagisförälderträffar tycker jag att det är hög tid att publicera inlägget som jag saligen glömt bort.

Mina ungar scenvägrar och vi sitter på sista bänkraden. Nej, ungarna står på sista bänkraden. Står på tå. Lucialjusen speglas i deras öppna och fascinerade ansikten.

- Ja tyckej dom e så vackja, säger Naomi och syftar på tärnorna och lucian, så, så v-a-c-k-j-a!
- Ja tytter dom e lite fula, säger Noah med exakt samma trollbundna stämma.
- Dom e lite vackja, bestämmer Naomi.

Mamman konstaterar bara med en svidande klump i bröst att det är vid Lucia som längtan till barndomens Sverige är som värst.