Jag stod vid Luckan-luckan och sneglade på tjejerna som satt vid servicepunkten bredvid. Mitt ärende dröjde lite, så jag lyssnade på deras samtal som var av den öppna inbjudande typen; det var okej att lyssna och visa att man lyssnar.

- Vahh! Har du aldrig hört dem? Deras julskiva kom ut precis.
- Nä.
- Du måste skaffa skivan.
- Jåå.
- Eller skaffa barn först.
– Heh. Jåå.

Ah. Den där alligatorn. Jag som hängt på inspelningar denna höst ville tourettesropa ut att samma trevliga, sanslöst begåvade män nu gjort en rad musikvideor och att min son spelar söt lillebror på tre av dem. Och att den första visas på mellandagarna på FST. Och att han lillebrodern alltså är min son. Och att jag är hans mor. Och att han är på teve. Att modern är jag, och sonen är han. Och eventuellt hade jag upprepat det en gång till. Min son.

Jag borrar ner fötterna i golvet, biter ihop läpparna, kväver ett hnnnnnng och övertygar mig själv slutligen om att man inte inflikar dylikt, man lägger inte anspråk på en sådan nyhet, och inte ens i vår lilla östsvenska kontext utnämner man det till en nyhet.

Men bloggen är naturligtvis ett undantag, en lagom liten viskning.

Min son! På teve!

Plötsligt struntade jag fullständigt i att blommigt inte klär en kvinna med begynnande medelåldersplufs, och slog till. Det var ett bra val. Nu tassar jag omkring iklädd puffärmar och volanger, i färger som inte klär mig, men känner mig exakt som Lena Olin i Havana (1990).

En kastanjebrunett i romantisk klänning. Liksom.

Och här har vi Lena för dig som inte var med på den tiden.

En lustig grej det där. Jag mindes bilden bara efter att ha sett den på reklampelaren på Huddinge busstation under mitt första gymnasieår 1991. Bara för att jag tyckte att han höll henne så vackert.

Jag vet att inlägget nedan skulle vara det sista gällande något afrikanskt och tvingas nu säga ursäkta.

Jag tyckte om boken Populärmusik från Vittula, och jag spontangillade den ödmjuka, roliga författaren som jag hört en gång på Hanaholmen. Jag dyrkade inledningen, den där författaren pissar sig fri efter att ha fastnat med läppen i en metallplatta på toppen av (typ) Himalaya. (Lånade härligheten åt svärmor. Som tyckte den var ‘lite ofin’.)

Och nu när jag sitter och bläddrar bland kanalerna känner jag igen filmen på Liv direkt: det är ju den! Jag kommer in mitt under scenen då den svarta pastorn från Kongo står inför den norrbottniska skaran och hans tolk, en gammal missionärsdam, kollapsar i malaria (!) inför hela församlingen.
– Kom och titta, det här är den bästa scenen! ropar jag till min man.

Minns ni? Den svarte (eller “snarare blå”, som tanterna i församlingen viskar) pastorn behöver ju fortfarande bli tolkad, så han ropar ut till åhörarna:
– Does anyone speak English?
Tystnad. Franska då? Tystnad. Arabiska? Tystnad. Och så på esperanto: vad ska jag ta mig till när ni inte förstår något av mina språk. Och då reser sig vår lille huvudperson, som suttit och lyssnat på en språkkurs i esperanto på radio under livets tråkiga dagar, ur bänken och säger (typ): – Mi parolas esperanton.

Och så börjar afrikanens ordsvada. Först på esperanto. Men så kommer min man, som tyckt att han gott klarar sig utan populärmusikhistorien, med några snabba skritt.
– Finns det en senegales med också?
– Nej, han är från Kongo.
– Men han talar ju wolof.
Och vår lille huvudperson tolkar och tolkar.

Kongo ligger flera tusen kilometer från språkområdet för wolof. Det är kul att tänka sig filmmakarnas desperata tanke, för det finns inte alltid rätt skådis för rätt jobb. “Ingen märker säkert att han byter språk, bara han låter lite lagom afrikansk hela tiden.”

Nu har jag sett Another Year och tänker bara: åh, Gerry. Gerry med ett varmt och stort hjärta som man längtar till när världen omkring är kall. Och Gerry med ett stort varmt kök som man längtar till när världen omkring är kall.

Hon är så vacker! Hakan är liten, ögonen stora. Och kroppen lite päronformad som den ju kan bli med åren; trygg och jordad. Och den där personligheten som ögonen speglar: humorn, den oerhörda självdistansen, den stenhårda rättskänslan.

Låt mig bli en Gerry. Ödmjuk önskan från min sida bara.

Klart att Tom är lika fin, maken. Det är knappt så man vågar skriva det politist inkorrekta, men här har vi ett tvåbitarspussel, ett äktenskap som inte skulle funka utan exakt dessa två bitar, två personer som vore lite knappa utan varandra.

Jag tar till mig bra gestaltade karaktärer på duken ganska lätt, men bara några få älskar jag alldeles hämningslöst. Jag kan yppa att dit hör lilla Juno, förstås. Och ååh, Poppy. Poppy i Happy-go-lucky. Och Amélie, allas älskling. Och nu, som klar etta, denna fina silverhåriga dam.

Vi säger det meddetsamma: tänker du se filmen Black Swan är det ingen idé att fortsätta läsa. Gå och se den med oförstörda förväntningar och ett öppet barnasinne istället.

Sluta läsa! Jag menar det.

Så.

Nu när det är bara du och jag kvar kan jag säga: ujuj, så den var ryslig. Först den där öppningsscenen, som sände isande kårar längs ryggen och längs armarna, för den var så dramatisk och vacker och drömsk. Helt perfekt. Och sedan resten.

Det visuella var fint rakt igenom. Det var svart och vitt – självsagt – och dessutom rött. Röda bänkar på teatern, rött läppstift på speglar och läppar, rött blod. Det plötsliga mörkret, och alla de olika sorters ljus som finns. Skuggorna. Skuggorna! Och så såg man massor av speglar, som för att betona gång på gång: det är du själv som står i vägen för dig själv. Bara. Bokstavligen du själv. Och så yrande fjädrar och dun. Vingar. Och så det där lilla, lilla ansiktet på Natalie Portman vars omvandlingsförmåga i denna film inte hade några som helst gränser. I slutet såg det exakt ut som Greta Garbos.

Satt och tänkte att det här var ju lite som Fight Club, på sina ställen, men det här är kallare, mindre humoristiskt. Eller varför inte Sliding Doors, och Beautiful Mind. Fast parallellen till själva sagan om Svansjön är den viktigaste. Det är den som leder en vidare, den som förklarar allt.

Och så tänker jag på det där med att gå in i en roll. Blir rollprestationen bättre av att man blir den man spelar? Är det nödvändigt att träda in i ett mörker för att spela mörker? Och går det verkligen inte att träda ur mörkret när man själv väljer att göra så? Evighetsfrågor, antar jag, och svaren måste vara högst individuella, men sådant man ändå blir och grunna på både när det gäller bildkonst, drama och författande.

Det som lever kvar i nervernas känslominne är kroppens förändring och förvittring. Naglar, skinnslamsor, mystiska sår, klåda, hopvuxna lemmar. Det är det man pratar först om på caféet med väninnan efteråt. “Usch, när hon drog i nageln, den känslan.” Sedan övergår man till att dela in berättelsens faser i paranoja och i verklighet. Den diskussionen har inget slut.

Betyg: fyra och ett halvt av fem. Så bra!

Bilden är plockad från IMDB.

Jag har på sistone varit ganska trött på kvällarna. Kan ha med det faktum att göra att sonen börjat gå upp, gå på toa, borsta tänderna, klä på sig, ta vitamin och sedan tända alla lampor och hojta, vänligt men ändå ljudligt:
– Upp och hoppa! Jag ser ingen gröt på bordet! Sluta slöa! Oppsi-hopp!
Och då visar uret alls icke ännu på sju.

Igår kväll var det tänkt att vi skulle se på lite webb-Conan med maken, och äta kokta kronärtskockor. Mannen som inte är på diet brukar dippa dem i Dijonsenap. Det är gott. Jag ville. Men orkade inte ta mig upp efter kvällssagan. Då buffade han på lite, min gosse, mästaren på situationskoll.
– Mamma. Du irriterar pappa nu. Du måste gå och äta artishocker med honom för att göra honom glad.

Han hade rätt. Jag slet mig upp, men somnade innan den rödhårige irländaren sagt ett ord.

Att äta kronärtskockor ensam. Det måste vara höjden av sorglighet.

I januari inser vi att denna vinter tänker fortsätta vara vit och ljus, så planerna på att ta en månads paus i Mexiko och / eller Tucson, Arizona stryker vi. Vi drar barnen till och från dagis i pulka i sagolika snölandskap. Fast bå bilden är det Mikael som ställer upp. Jag upptäcker till min oerhörda glädje att jag kan måla (igen), och målar en målning om dagen ungefär.

På alla hjärtans dag ser barnen sockersöta ut.
Och i februari får min svärmor världens dystraste cancerbesked. Jag läser överlevnadsstatistik för just den här cancerformen och slutar – bland annat – att måla.

I mars fyller sonen sex år och bjuder till rymdkalas.
Jag fortsätter att baka äkta svenska semlor – pudrade, och bakade med hjorthornssalt – i exil.

Jag försöker matcha svartvitt med en kontrastfärg och går på konferens.
I april får dessutom alla dystra klimatprofeter tji: det blev visst vår, och snön smalt visst.

Vi firar mors dag i strålande solsken och med tunga hjärtan.
Vi firar också vår elfte bröllopsdag. Vid poolkanten, med hela familjen – i Finland.

I maj blir också familjeföretagets kontorsrenovering klar.

I juni åker barnen ut till landet för tre veckor.
Vi firar midsommar med släktingar och bara myser.
Vickan och Daniel gifter sig också. Min son är begeistrad, också om han tycker att Daniel inte är tillräckligt snygg för Vickan.

Och som alltid på somrarna tar vi en sväng till den sockerstinna Majorskan i Villmanstrand.

I slutet av månaden flyger vi till Paris och får löss på flyget.
I Paris bor vi på ett före detta kloster. Den som räknar till tre mjölkkartonger i frukostbordet räknar helt rätt, för vår dotter dricker mycket mjölk.
Vi träffar våra parisiska vänner på en parkpromenad.

En annan dag åker vi upp i Eiffeltornet, vilket blir min sons tähtihetki, och så tar vi tåget till och från Disneyland!

Juni blir juli. Vi behåller lägenheten i Paris medan vi tar en tripp till havet på västkusten. I Le Croisic får våra barn franska vänner som lär ut hur man fångar crevettes och serverar dem på baguette och en tjock skiva med äkta smör. Dessutom lär de ut hur man pussas. Inte franskt på kind utan amoröst på mun.

Juli fortsätter i Sverige. Det blir kärt återseende i Leksand. Sonen minns den lilla turen på Siljan med ett smil.

Det blir också en liten vandring. Och ja, banen spelar på padden i tältet medan jag steker amerikanska pannkakor på trangian.

Och så träffar vi Heidi, som lagar south western (?) hamburgers åt oss.
Och så bowlar vi.

I augusti får Daniel en poliskostym som födelsedagspresent, och i gengäld blir vi arresterade.

Min dotter får träffa en ko i Österbotten. Sa jag att hon älskar mjölk?
Samma månad börjar min son i förskolan.

Och vi går på ett bröllop. Min outfit nedan (ja faktiskt, titta noga nu, denna typs bilder är sällsynta på denna adress).


I september fyller jag själv år, och en fin tös som blev elva. Bilden är från tösens kalas.

I oktober får vi höra att svärmors värden är normala och alla otäcka växter är borta. Barnen lär sig att cykla båda två.

I november fyller min flicka fem.

I december festar vi mycket. Vi firar färdigblivandet av en liten kortfilm med cast and crew (ovan).
Vi går på måånga julfester.
Och dottern är lucia.

När julen slutligen kommer lugnar vi oss. I julklapp får vi kaffebönor som vilda katter bajsat ut. Nedan tar vi oss en klunk i goda vänners lag.

Såg Eat Pray Love. Gudomliga Julia Roberts spelade en fytrioårskrisande Liz som tog ut skilsmässa och reste lite runt i världen för att finna sig själv.

Ett tiotal tjugoåringar lämnade biosalongen ungefär mitt i.

Vad tyckte jag då? Jag såg ända till slutet och tyckte att denna Liz inte fann sig själv. Däremot fann hon en ny man. Inte så lätt att missa nej. Javier ‘Närvarot’ Bardem fyllde hela biosalongen när han körde in i bilden på sin Jeep. Och då, som jag ser det, började Liz sin loop från början. Är det månne meningen att vi tittare ska inse att hon påbörjar ett nytt cykliskt nioårigt livsskede som följer precis samma mönster det förra, eller är det meningen att vi ska gå på illusionen om en bättre ever-after? Jag utgår ifrån det sistnämnda och känner mig lite besviken. Och förresten, vi tar det där med att finna sig själv också. Är inte det en hollywoodlögn bland andra, eller åtminstone en överdrift? Vem har någonsin träffat någon som på allvar påstår sig ha funnit sig själv? Svar från människor utan rynkor och kronisk apati räknas tyvärr inte just här. När man är ung sitter man stadigt i sitt jag, och tror att de som är äldre också gör det.

Så nej, resans mål, lösningen, kändes inte sann. Däremot var själva färden, utgångsläget, hur sant som helst. Tyckte jag.

Snäppet intressantare än själva filmen är kritiken, och kommentarerna till kritiken. Som vanligt har kritikerna (män!) gett filmen mestadels ruttna tomater och frågar sig saker som “varför vill man gestalta en kvinna som lämnar sin åldrande man?” och “funkade bäst som en orgie i italiensk mat”. Och så tycker de att storyn känns overklig. Nja, säger jag förstås, som tillhör målgruppen. Inte overklig direkt. Snarare ganska så realistisk på sina ställen.

Man kan väl för sjutton gubbar (pun intended) inte bedöma en film utgående från hur bra den når största möjliga bredd? Utgår man alltså ifrån att det går att göra en überkvinnocentrerad film som skulle kunna nå fram till och tilltala samma recensent som skriver om Inception och The Next Three Days? Filmer som Eat Pray Love – de bygger på igenkänningsfaktor, inte bredd.

Hur politiskt inkorrekt det än ter sig borde det alltså låta så här på redaktionsmötet:
– Och du som är fyrtio kan väl gå och ta och referera den där kvinnofilmen Eat Pray Love då, jag tror inte att någon annan här fattar sig på den.
– Absolut, det tror inte jag heller, ska den kvinnliga redaktören då säga och inte läsa in något nervärderande i det nyss sagda, utan inse att det är en eloge till det unika seendet endast hon har.

Och så till comic reliefen. För de mest hängivna fansen har följande parfymserie tagits fram.

Jag finner det hejdlöst roligt.

Jag sa aldrig vad jag tyckte om harrysviten. Utan att bloopra till det för någon kan jag säga att jag tyckte helheten var smart och fint uttänkt. Och så kan jag hålla fast vid att författarinnan inte är en stilist. Det kändes som att läsa en bok som skrivits efter filmen – usch, lite nesligt sagt, men ändå.

Jag såg filmen också, den som är bioaktuell, del ett av de sista två. Precis som det i boken finns flera hundra sidor av väntan är det samma stämning i filmen.

Respekten för konsten att bearbeta berättelser för att de ska passa bioduken växte. Varje ändring kändes motiverad och rätt. Det fanns en scen där som inte fanns med i boken, men som kändes som ett välbehövt uppbrott i det utdraget plågsamma tunga: en dansscen mellan Hermione och Harry långt inne i filmen. Den bidrog med rätt mycket egentligen. Insikter som att de här två är de bästa, oskyldigaste av vänner. De har en gemensam längtan. En uppgift större än de tror sig klara av. Dessutom är det faktiskt en mugglardans, visst dansar de typ – bugg? De är vanliga tonåringar båda två, uppväxta i en värld utan fler dimensioner än en.

Det är hujsigt så en del av oss dras till berättelser som handlar om andra dimensioner i samexistens med vår egen. Och en del av oss klarar inte av vardagen som ter sig så meningslös efter en läsning och bioupplevelse som den här. Något att tänka på som förälder!

Jag har inte fotat mig själv i en fotoautomat på minst tio år. Tänker på min favoritfilm genom tiderna när jag väl gör det i Paris. (För att få foton till metrobiljetterna.)

Senare råkar vi gå vi förbi filmens grönsakshandel i Montmartre också. Min son är trött på att gå. Anar man det?

Har precis bligat in i filmhistoriens största ögon. Kattlika och lysande gröngula. Avatar blev årets första bioupplevelse för mig.

Filmkritikerna tycks säga så gott som unisont att Avatars story inte bär upp, medan det visuella är stunning. Men är det inte just den förhandsinställning man har när man kliver in i salongen? En datorskapad saga som äntligen börjar likna något, efter ett par årtionden av övning på andra filmer. Hur skulle man kunna satsa på det narrativa när det tekniska tar upp så mycket av bioduken? Jag bänkade mig definitivt i de tankarna. Som sedan rann av mig.

Man försöker undermedvetet genrébestämma det hyperexotiska fyrverkeriet man bevittnar, knyta trådar till det tidigare sedda. Ungefär så här: en klass- och rasöverskridande kärlekshistoria är det ju, en romeo och julia. Lite som titanic men här är det bokstavligen två världar, rentav två solsystem som möts. Wow. Vidare: Avatar är en krigsfilm, som till exempel 300. Det goda lägret är har för få män och är vapenmässigt underlägsna, men redo att dö för sin övertygelse, för sitt land. Formatet är givet ända in i den dödsstöten som föregås av striden mellan två män. Men nu är det en blå urvarelse som gör en clean kill. Wow. Vidare: Science fiction. Framför allt. Den virtuella parallellvärld som introducerades med Matrix är i Avatar den verkligare världen, och en existerande organisk värld. Wow.

Klart man känner av den andra biten också. Det här är dagens Snövit och de sju dvärgarna, och King Kong. “Titta, de rör sig!”. Tanken på hur framtidens tekniskt fulländade framtidens filmer kommer att bli är hisnande. Man är med om en milstolpe.

Dröjer kvar vid bilder som denna. Luke ser sin avatar för första gången. Lukes ansikte reflekteras på varelsens hjärta, ser du? Så lämpligt.

Dessutom kopplar man visuellt (mycket passande) till de medeltida europernas intrång på Amerikas kontinent.

Krigsherren är en karikatyr. Hans krigsmålning består av ärrvävnad. En fantastik liten detalj. Att han kallar sitt plundringståg för war on terror känns som ett övertydligt ställningstagande. Jag gillar ställningstaganden mot krig.

Avatar ger – och detta fascinerar mig mest – en inblick i Edens lustgård, i tiden där människan vandrar omkring i en balanserad värld, i en perfekt och orubbad gudsrelation.

Det kändes lite som en pik till biopubliken när piloten tar killarna till de hängande bergen. Miljöerna hela filmen igenom är hisnande vackra, men de hängande bergen är aldrig förr skådade.
- You should see your faces, säger hon. Alltså.

Filmfirman jag hoppar in för ibland håller nu efter en rad dokumentära projekt på med ett första försök till fiktiv snutt. Jag är med och spelar rollen av produktionsassistent. Jag, som helst bara glider omkring med frid i sinnet, blir alldeles förlamad av mängden omöjliga uppgifter. Såda som föds när budgeten är noll euro. Och jag gnyr som om någon stack nålar i mig.

På nätterna tar drömmarna över. Regissören ringer mig i min dröm i natt. Först vill han testa mina filmreplikkunskaper med “you and I are my favorite us”. Inte förrän han förvränger rösten till Meryl Streeps känner jag igen den. Julie & Julia! ropar jag, och får godkänt. I vaket tillstånd vågar jag påstå att ingenting sådant uttalas i den filmen — men för att nu återgå till drömmen varnar han mig: “det här med femininitet är en svår konst”. Jag vaknar i panik, och tänker att skinnjackan som syns på bild är på tok för… ofeminin. Vad ska vi skaffa för en annan jacka? Somnar om. Vidare i drömmen saknas det tillstånd för att filma i trafik. Och så skadar sig funktionärerna på vindrutan, för det är en trafikolycka vi ska iscensätta, och då finns det glassplitter.

Mardrömmen fortsätter långt efter att jag vaknat och loggat in mig på jobbdatorn. Det här kommer inte att gå. – Ta en power hour, då allt är möjligt, säger kollegorna, men den styrketimmen har jag redan haft och uttömt.

—

Så här är det egentligen: börjar man nysta i en tråd är det underligt hur mycket folk och instanser ger med sig. Idag kom jag dragande med tre par stövlar i storlek 39 åt kvinnan som kör dödsbilen. Till min förvåning sa skohandlaren nämligen ‘javisst’ när jag frågade om jag får låna hem några kundreturer gratis. Bilförsäljaren lånade ut en bil ur sitt sortiment. Killen på vindrutefirman slängde med en registerplåt som vi kan skruva dit istället för den röda plåten som osålda bilar har. Och skådisarna! De jobbar som om de fick betalt. Men de får de ju inte.

Visst finns det lite sorg i den glädje man känner över folks välvilja? Blanda den sorgen och glädjen med oroliga mardrömsnätter. Så känns det att vara produktionsassistent, när man egentligen är skapt till att glida omkring med frid i hjärtat.

Baz Luhrmann tycks alltid nå mig. Därför fyller HBL:s trestjärniga recension av filmen Australia mig med uppriktig förvåning. Kan man se så envist tvärt på en saga som är så uppenbart viktig för berättaren? Ska man reagera med att motsätta sig bara för att sagan om landet där under inte är densamma, eller ens besläktad med, med den man själv skulle berätta? Man blir nästan lite generad å recensentens vägnar. Alla dessa magnifika insikter och all denna auktoritära vältalighet känns missriktad och bortslösad. (Själv är man lika subjektiv, ja till den grad att man faktiskt finner recensionen lite respektlös faktiskt. Det är inte lätt att förbli svalt och analytiskt oengagerad, det är därmed bevisat.)

Baz Luhrmann har även tidigare vädjat till känslan för det universella i mänskligheten med musikens hjälp. Också i Moulin Rouge är det soundtracken som filmpubliken ser som en soundtrack till sitt eget liv. Det blir någonting oerhört allmängripande när man placerar Sound of Music fyrtio år före sin födsel i bordellmiljö i Paris och bakar in den i en kabaré med indiskt tema. Det funkar exakt, och upplevelsen blir starkt subjektiv. I Australia är kompositionen densamma. Australien blir ett Oz i den stund Lady Sarah tafatt börjar famla efter tonerna till Somewhere Over the Rainbow åt lille Nulla, som precis förlorat sin mamma och som behöver ny modersfamn att ty sig till. Den trygghet hon erbjuder är en bekräftelse på hans längtan, samma längtan efter drömmens uppfyllelse som även den är universell. Parallellerna – drömmarnas betydelse, regnbågsmytologin – till aboriginernas legender känns insiktsfulla.

Filmen bärs inte upp av handlingen i sig. Lady Sarah flyger ner till Australien för att sälja familjens gård, bara för att försätta sig i en situation där hon själv ska driva boskap genom ett torrt Northern Territory. Med sig har hon ett brokigt gäng, varav lille Nulla och boskapsdrivaren Drover blir hennes familj under filmens lopp.

Den som vill ha en realistisk samtidsskildring blir besviken. Tvärtom handlar det om ett par (nästan tre) timmars samexistens av våra kulturers respektive sagor och tron. Ordet magi sprängs när dess betydelse vidgas så kraftigt åt alla håll. Den nattsvarta aboriginen, pojkens morfar King Georges magi är lika stark som de röda skornas i Trollkarlen från Oz. Den kopplingen är explicit.

Miljön är luhrmannskt teatralisk, kulisslik. Det är dessutom någonting med den grovkorniga bilden som känns som ett vykort från trettiotalet när man fingrar på det: poröst, olackerat och mjukt, och färgerna är sofistikerat mattpudrade. Alla brända och gula toner saknas, inte minst när de japanska bombplanen far över Darwin, då det enda saturerade i bilden är Lady Sarahs blåblick.

Det är vackert.

Precis som alla berättelser som glittrar och spelar länge i sinnet vill jag ge den en full rad med stjärnor, eller egentligen hela den stjärnhimmel som man får se uppsträckt över boskapen i den australiska natten. För det är vackert!

Har precis sett Abba explodera på den vita duken i tusen nyanser.

Vi fans börjar tro att det inte finns någonting som Meryl Streep inte klarar av. I rollen som Donna ålar hon sig utmanande i par påsiga hängselbyxor, ansiktet vrider hon till en vampig dåsig min och händerna följer samma banor på kroppen som Madonnas på Like a Virgin-videon. Föga hett, men med stor värme och skämtsamhet, och man skymtar det undanpressade vrålskrattet i blicken. Åh, så roligt de har haft när de har filmat allt detta. De där skyhöga glittriga platåskorna och barocka trumpetärmarna, det är beyond Abba, det är ju Austin Powers, ljuvliga överdrifter och underbara övertramp! Alla låtarna hör jag på ett nytt sätt. Hela filmen är ett fyrverkeri. Genomtänkt. Genialt!

Tänker lite flyktigt på Ageta och Frida, och plötsligt känns deras blyga och smått seriösa framträdanden väldigt fjärran. Det är ju den här tokiga glädjen som alltid funnits instängd i Abbalåtarna som världen behöver just nu. Amatörrösterna tillför en känsla av närhet och kompenserar för att det är en död bioduk vi hurrar för.

Vilken konst av filmmakaren att mitt i allt detta tassigt farsaktiga plötsligt tvinga fram tårar. De nyare låtarna är likvärdiga pärlor i halsbandet. Sången Slipping Through My Fingers tar ett ordentligt grepp om mig och när mamman uttalar orden that well-known sadness och there’s that odd melancholy feeling and a sense of guilt I can’t deny träffar de precis. Texten sammanfattar med några meningar hur det är att vara mamma och känna hur barnens barndom flyr.

När den mogna kvinnotrion brast ut i Dancing Queen märkte jag att jag stod. Fann mig men stämde snart in precis som väninnan bredvid.

Det är sällan man blir så upprymd och genuint glad av en film.

Min mor (72) har bestämt sig för att rensa huset – mitt barndomshem – inför annalkande ålderdom och död, menar hon på sitt dramatiska sätt. Hon har samlat resterna av min egendom från tjugo till trettio år bakåt i tiden i lådor och påsar nere i gillesstugan.

Jag reminiscerar och rensar. Det är mina skolår i dessa lådor. Gjutna gipsföremål, matteprov och målade kottar. Strindbergsnoveller och halvfärdiga skapelser i korsstygn. Gloshäften med tonårsklotter av typen ”tråkigt tråkigt trååååkigt” i marginalen. Klumpiga teckningar. Jag är hänsynslös och slänger det mesta. Prov och uppsatser med beröm sparar jag.

I en av lådorna finns leksaker. Vilka fynd! Det hopplöst utslitna slänger jag direkt. En del av dem är helrätt just nu, som Hello Kitty-pennvässaren från 1976. Dockorna känns däremot gammalmodiga. Babydockorna har tuperade tantfrisyrer. Min Sindy-docka ser ut som en konservativ laestadian med sitt långa hår och sin ankellånga klänning.

Resten av lådorna får vänta medan jag tvättar och målar och flätar och lappar i två dagar. Hela dock- och djurfolket blir som nytt. Tänker på Geri the Cleaner, dockdoktorn i Toy Story II, och avundas hans proffsredskap. Klart blir det trots detta, och mina barn adopterar nallarna och dockorna bums, och då tänker jag på Wendy i samma film. Det var cowboydockan som varit bortglömd i över tjugo år och som fick uppleva barnakärlek på nytt. Det är en trevlig film!

Alla försök till historieskrivande är lite historieförfalskande, och det är lite som att (om)skriva historia, det här med att rensa och restaurera.

Vackra C är en stor flicka på snart 8 år och har nu vuxit ur Barbie-filmer. Tydligen har också hennes lillebror (5) det. Min son har i alla fall fått överta den och för första gången i sitt liv har han sett en film med ett chockrosa fodral och guldkant. För att vara exakt har han sett filmen fyra dagar i rad. (Det här sista var ett retsamt meddelande till hans oroliga gudfar.)

På bildskärmen dansar allt möjligt feminint och sensuellt som verkar tilltala flickor: prinsessor, gungande sidenkjolar, fjärilar, studsande hårlockar, såpbubblor, kattungar; allt som rör sig mjukt, fladdrar, tindrar eller låter pling.

En helt ny värld.

Han försöker få tag på storyn. Han börjar med att dela in personerna i hjältar respektive skurkar. Vem är dum och vem är snäll? För det mesta är det enkelt, men ibland blir han osäker och frågar. ”Är hon dum? Han då?”

Mamma undrar när det är som barnen börjar acceptera de ändlösa nyanserna av grått! Och mamma svarar ja, hon är dum och nej, han är snäll men leker för sig själv med alternativa svar. “Nej, drottningen är inte dum men hon är lite oförstående … hon borde fråga vem prinsessan själv skulle vilja gifta sig med.” Eller: “Nej, prinsen är inte dum. Det prinsen gjorde var dumt. Han borde ha lyssnat på tiggarflickans försvarstal istället för att bli arg. Visst inser du skillnaden?”

För i de vuxnas verklighet finns det i regel en orsak bakom elakt beteende. Får man fatt på orsaken kan man avskriva sådana händelser som annars kanske skulle lamslå en. Men tydligen händer det ett fåtal gånger i ens liv att man stöter på det mörkaste gråa som nästan är svart, ondskan som är ren och oförklarlig. Jag menar den typen av ondska som måste ha fått något slags tillstånd av männsikan att ta över. Min erfarenhet säger att riktig ondska känns till en början lika overklig som skurken i Disney-musikalen. För ond för att vara sann.

Vem ska förklara den åt min son?

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Det sägs ju att dagis är lika bra för motståndskraften som att bo och jobba på bondgård. Mjo. På dagiset finns bakteriebeläggningar med evigt liv som etsat sig fast på ytorna ungefär lika envist och tjockt som inlandsisen i tiderna. Dagispersonalen desinficerar så svetten lackar, men bakterierna håller tydligen andan. Fördelen är att hela familjen snart är immun mot både tyfus och hepatit. Förmodligen har vi haft även lupus, detta underbart gåtfulla onda som man ständigt tror sig fajta på House M.D:s sjukhus. Och snart är vi osårbara.

Och det har skett en skiftning. Min egen inställning till sjukdomar är radikalt ny: de knäcker mig inte längre. Det har blivit ett viktigare kriterium att vara med Gud än att vara frisk. Inte för att jag tror att Gud vill att någon någonsin ska vara sjuk. Men ibland, numera rätt ofta, är man det ändå.

Barnen har klarat sig bra. De är som barn är: ganska likgiltiga inför sitt lidande bara de får rena lakan, Panadol och kärlek.

Min son har dessutom planer på att bli doktor. Då och då släpar han en patient till lekrummet, stänger dörren och bäddar ner. Han kollar öronen med lupp, kikar på halsen med ficklampan, kollar knäreflexen, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland syr han igen ett hål i pannan. Och är man inte tillräckligt trovärdig som patient sufflerar han ”gråt lite”. Patienten säger ”buhuuu” och doktorn tröstar myndigt: ”De e ingen sara, det bommer innet blod.”

I morse hade han ett block i handen och frågade mig var jag har ont. ”I huvudet”, sa jag sanningsenligt där jag låg i hans 140 cent långa bädd. Han ritade mamman i sitt block och mumlade: aha, ont i båren [håret]. Och så drog han ett långt streck; ett hårstrå som stack upp från streckmammans huvud. Där. Då ska vi se. Jag fick lektyr att avnjuta på sjukbädden (”På byggarbetsplatsen” och ”Jul i Bullerbyn”) och uppmanades att vila. Sagt och gjort, tills böckerna abrupt rycktes ifrån mig: ”Sådär, nu e du prist [frisk]. Nu sta du säja tatt o hejdå dottorn!”

Vi har varit hemma ett par dagar nu, för barnen hade feber. Har lärt mig sånt man inte ser på en kväll eller en helg tillsammans: flickan börjar bli riktigt klipsk. Jag hade ingen aning om att hon kan bygga duplotorn på, kära nån, sex klossar, förrän jag satt spänt och räknade. Och hon kan lägga hela sitt knoppussel! Vilken rackare.

Men, barnen blev friska på ett nafs. Lille M.D. är åter på dagis med sin syrra.

Tack och hejdå doktorn!

Efter några månaders tystnad låter man lite rasslig när man börjar prata igen, antar jag.

Känner att jag måste liksom harkla mig lite, urskulda mig, och förklara evighetspausen i bloggandet. Så här har det gått till: Ungarna har börjat på dagis, trivts först, vantrivts sedan och slutligen justerat sig. Sjukdomarna och de stora känslorna har avlöst varandra. Tiden är knapp men friheten stor. Det har inte funnits behov.

Jag har börjat jobba utanför hemmet och har nästan helt glömt hur det var att vara hemma med två små barn. Minns en stor trötthet och ständigt springande småfötter. Fuktiga lakan på tork i vardagsrumsvärmen. Babybabbel och Bobbis byggen bygger bääääst i falsett. Men väldigt, väldigt avlägset känns det. Och nu är det någon annan som njuter av mina barn. Med betydligt mindre passion men också mindre belastning. Det visade sig att jag var den typens mamma. Den trötta och känsliga typen som mår bäst av att jobba. Största fajten är den mot skuldkänslorna.

Nåväl. Var precis på bio med Anna. Vi såg Little Miss Sunshine. Storebror hade avgett ett tystnadslöfte, och när han bröt tystnaden efter nio månader lät det precis som när ett barn skriker sitt första skrik: hest och hjälplöst. Och vackert och gripande. Också om hans första skrik var ett ”FUUUCK!!!”

Vissa dagar känns det som om jag levde i en riktigt mysig feelgoodfilm. Ibland är det Nick Park som skrivit manuset. Alltid är det min son som spelar den enda rollen, huvudrollen. Han har en fantastisk känsla för dramaturgi och tonfall. (Tror jag. Jag är trots allt ganska partisk.)

Idag var en sådan dag.

SCEN: bombnedfall av leksaker i ett solvarmt vardagsrum. Mor med rufsigt hår viker tvätt. Babyflicka med utstående öron sitter och tuggar på galge. Pojke i tvåårsåldern reparerar racerbil med hammare, tång, skruvmejsel och skruvdragare/borrmaskin av märket Bosch.

Pojken provkör racerbilen.
Bekymrat, uppgivet: Nej, den tyttar itte.
[Menar: Näe, jag får ge upp. Skrothög!]
Tar fram osynliga mobilen. Trycker på knappar, inväntar signal.
Frågande, oroat tonfall: Hallå Ålis-Brrommitt?
[Menar: Hallå, är det hos Wallace och Gromit?]
[tystnad]
Igenkännande tonfall: Ålis! [försiktigare:] Öööm…Ratebilen tyttar itte. Bom titta den?
[Menar:Åh, är det du, Wallace. Hör du, jag har tyvärr ett problem... racerbilen har pajat. Kan du möjligtvis komma och fixa den?]
[lyssnar under tystnad]
Lättat: Otej, hej hej Ålis.
[Menar: Okej, det låter underbart. Hej så länge.]
Till mor i förklarande tonfall: Ålis bommel tittar bilen.
[Menar: Jag har ordnat så att Wallace kommer och fixar bilen.]

Det är med andra ord fredag och sonen har sin Wallace-dag (ja, vi fick införa vissa restriktioner i tittandet). När han har sett på denna ostätande animationsgubbe en och en halv timme har ett nytt behov fötts.
– Jag vill-aa ott, meddelar han när sluttexterna flashar på skärmen.
– Ost?
– Ja jag vill-aa ott.
Mamma som sett Chocolat-filmen vet hur det är. Han får tre ostskivor.
– Dendin-tatten tål itte ott, säger sonen halvt frånvarande vid bordet. (Ack ja, den romans som aldrig blev av på grund av att Wendolyn-tanten inte delar Wallaces stora passion för ost.) Jag tål! lägger han till, betydligt mer närvarande, och tuggar vidare.

Dessa dagar känns det oerhört tungt att tänka att barnen ska på dagis om en månad. Min favoritfilm tar slut!

Åååh, nu vet jag inte vad jag ska säga för att inte försäga mig. Kanske så här:

Ikväll såg jag en film för alla som
• har en mor
• förlorat sin mor
• är en mor
• är en dotter
• har en dotter
• förlorat en dotter.
Kort sagt
• alla kvinnor
• alla som älskar kvinnor.
Eller
• alla som älskar Almodóvar.
Eller
• alla som tycker att Penelope Cruz är attraktiv.

Klev ur biosalongen i ett rus. Ojoj vilken lycka att få se en så bra film att den liksom ärar sin publik och belönar den så fint. Volver är verkligen värd alla överorden och utmärkelser den fått.

(Invändningar mot spanskan i rubriken? Ber om ursäkt.)

Jag och min man refererar båda ständigt till olika ståuppkomiker när vi snackar. Det måtte uppfattas som irriterande. Men vi älskar standup. Det har vi gjort långt innan André och Krisse började förekomma på tv, vill jag tillägga lite stroppigt. Det är liksom vår grej.

Anyway, folks — som ju ståuppkomikern säger efter varje inledning och varje avkrok — förr eller senare måste citaten nästla in sig på bloggen också. Idag är det dags, känner jag.

Det var Dave Fulton, amerikan, som drev med brittisk mat på BBC:s The Stand Up Show. Det handlade mest om black pudding. Det låter gott med pudding, tänker man ju, om man inte vet att det är blodkorv som menas i det här fallet. Långt ifrån den chokladdrypande efterrätt man kanske väntat sig. Men det Fulton vill veta är hur man överhuvudtaget kommer på att laga mat på blod. Han målar förslagsvis upp en bild på en slaktare som får syn på det blodiga avloppet efter slakten och ropar: Heey, wait a minute! That’s MONEY running down there! Et voilà; ett nytt recept i vardande.

Och så till den parallell som gör att citatet förekommer vid vårt matbord då och då. När dottern (10 mån) får syn på allt brödet, grönsaksmoset och pipmuggsvattnet som bildat en sörja i haklappen på hennes bröst säger blicken hennes exakt vad slaktaren sa. Och innan mammans/pappans hjärna hunnit registrera blicken har hon dykt ner efter de slemmiga skatterna med sina ivriga små nypor och börjat tugga. Maten tycks smaka godare andra gången den intas.

Någon babynära person som inte känner igen sin baby? Trodde väl det.

För någon vecka sedan brände vår son handen på en het spisplatta. Det blev andra gradens brännskador över hela handflatan och mycket gråt. Pappan och han åkte till farbror doktorn, jag begav mig till stan för att köpa nya, trevliga filmer för två-åringar för att lite skämma bort honom och för att ge annat att tänka på.

Annat att tänka på var precis vad han fick. Mitt enda mål var att beskydda honom från äckliga, skrikiga, dåligt gjorda, VULGÄRA animationer som numera produceras i mängder. (Välj fritt från Cartoon Network.) Jag började alltså med att köpa två klassiker från sjuttiotalet: Babar och Barbapapa. Och en klassisk Kalle Anka måste han också få, allt annat vore ju en lucka i hans bildning.

Vi börjar med att packa upp DVD:n med Kalle Anka. Han uppenbarar sig på skärmen och plötsligt minns jag att jag själv aldrig kunnat tåla Kalle. Hans otur är enbart jobbig att följa, hans röst är enerverande, han är helt enkelt otrevlig. (Undrar just vilken diagnos han skulle få hos psykiatern med de nerverna.) När han går ut på fisketur med Långben blir det snabbt precis som i Sharks. Min son skakar och är livrädd för hajar och käftar numera.

Barbapapa borde vara ett säkert kort, tänker jag när jag byter DVD. Barborna älskade jag som liten! Men icke min son. I varje avsnitt finns någonting fasansfullt. Skogsbrand! Djuren flyr i panik. I de lugna avsnitten följer vi djur som jagar varandra och andra som dör. Vi ser skrikiga fåglar anfalla barborna, det är nästan som att se Birds. Min son skriker av skräck, något jag aldrig förr varit med om. Vi byter DVD igen.

Filmen om Babar börjar med att Babar-elefantens mamma dör i en jordbävning. Sedan går Babar vilse, det blir mörkt och han söker skydd, men i varenda grotta bor det elaka djur. Ögonen och tänderna blänker i blixtarnas belysning och min son skakar av skräck medan jag överdrivet lugnt stänger av åskbullret, förklarar så gott jag kan och spolar framåt. Ett barnvänligt stycke följer när Babar kommer till stan, och sonen tycks gilla. Men när Babar kommer tillbaka till djungeln efter många år har ett krig mellan elefanterna och flodhästarna uppstått. Mera skräck! Min son tror numera att flodhästar är “dette-daliga” och smyger sig på en med spjut.

Vi återgår till Byggare Bob. Sonen är mer än nöjd med honom.
“Bob är itte darlig. Den är itte pännande,” säger han alltid med lättnad i rösten när han bänkar sig.

Jag antar att varenda morsa/farsa reagerat på detta. Läs gärna det här blogginlägget med diskussion.

Och handen — den blev bra på en knapp vecka. Han tuggade sönder blåsorna när han tröttnat på att akta dem. Stackars Tital blev den första som fick höra hur han “ätit dem”.

Vissa tv-personligheter kan bli rätt så nära och kära för en. Jag och min man fastnade utan undantag på Animal Planet om Steve Irwin var på. Han kunde ha de otäckaste, slemmigaste kräk i famnen och ömt säga ”look at this beautiful girlie” så att det lät som bjyyytiful gyyyyli. Och så var det underhållande att se att han överlevde sina möten med de dödligaste odjuren på jorden.

Vi fick också se hans hustru föda inför kamerorna. Det blev en dotter. En ”beautiful girlie”.

Som blev faderlös igår, vid åtta års ålder, liksom lillebror, som är två år. Det är en bottenlöst ledsam tanke, och fullständigt ofattbar trots att man — bokstavligen — såg det komma. Jag deltar i familjens sorg, och i världens. Och tänk att det var en usel stingrocka som fick honom till slut!

Jag kan inte låta bli att fundera på detta, på passion. När blir det okej att offra sitt liv för en passion?

Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? :-)) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?