Jag har inte fotat mig själv i en fotoautomat på minst tio år. Tänker på min favoritfilm genom tiderna när jag väl gör det i Paris. (För att få foton till metrobiljetterna.)

Senare råkar vi gå vi förbi filmens grönsakshandel i Montmartre också. Min son är trött på att gå. Anar man det?

Klicka på bilderna för att se större versioner.

Har precis bligat in i filmhistoriens största ögon. Kattlika och lysande gröngula. Avatar blev årets första bioupplevelse för mig.

Filmkritikerna tycks säga så gott som unisont att Avatars story inte bär upp, medan det visuella är stunning. Men är det inte just den förhandsinställning man har när man kliver in i salongen? En datorskapad saga som äntligen börjar likna något, efter ett par årtionden av övning på andra filmer. Hur skulle man kunna satsa på det narrativa när det tekniska tar upp så mycket av bioduken? Jag bänkade mig definitivt i de tankarna. Som sedan rann av mig.

Man försöker undermedvetet genrébestämma det hyperexotiska fyrverkeriet man bevittnar, knyta trådar till det tidigare sedda. Ungefär så här: en klass- och rasöverskridande kärlekshistoria är det ju, en romeo och julia. Lite som titanic men här är det bokstavligen två världar, rentav två solsystem som möts. Wow. Vidare: Avatar är en krigsfilm, som till exempel 300. Det goda lägret är har för få män och är vapenmässigt underlägsna, men redo att dö för sin övertygelse, för sitt land. Formatet är givet ända in i den dödsstöten som föregås av striden mellan två män. Men nu är det en blå urvarelse som gör en clean kill. Wow. Vidare: Science fiction. Framför allt. Den virtuella parallellvärld som introducerades med Matrix är i Avatar den verkligare världen, och en existerande organisk värld. Wow.

Klart man känner av den andra biten också. Det här är dagens Snövit och de sju dvärgarna, och King Kong. “Titta, de rör sig!”. Tanken på hur framtidens tekniskt fulländade framtidens filmer kommer att bli är hisnande. Man är med om en milstolpe.

Dröjer kvar vid bilder som denna. Luke ser sin avatar för första gången. Lukes ansikte reflekteras på varelsens hjärta, ser du? Så lämpligt.

Dessutom kopplar man visuellt (mycket passande) till de medeltida europernas intrång på Amerikas kontinent.

Krigsherren är en karikatyr. Hans krigsmålning består av ärrvävnad. En fantastik liten detalj. Att han kallar sitt plundringståg för war on terror känns som ett övertydligt ställningstagande. Jag gillar ställningstaganden mot krig.

Avatar ger – och detta fascinerar mig mest – en inblick i Edens lustgård, i tiden där människan vandrar omkring i en balanserad värld, i en perfekt och orubbad gudsrelation.

Det kändes lite som en pik till biopubliken när piloten tar killarna till de hängande bergen. Miljöerna hela filmen igenom är hisnande vackra, men de hängande bergen är aldrig förr skådade.
- You should see your faces, säger hon. Alltså.

Filmfirman jag hoppar in för ibland håller nu efter en rad dokumentära projekt på med ett första försök till fiktiv snutt. Jag är med och spelar rollen av produktionsassistent. Jag, som helst bara glider omkring med frid i sinnet, blir alldeles förlamad av mängden omöjliga uppgifter. Såda som föds när budgeten är noll euro. Och jag gnyr som om någon stack nålar i mig.

På nätterna tar drömmarna över. Regissören ringer mig i min dröm i natt. Först vill han testa mina filmreplikkunskaper med “you and I are my favorite us”. Inte förrän han förvränger rösten till Meryl Streeps känner jag igen den. Julie & Julia! ropar jag, och får godkänt. I vaket tillstånd vågar jag påstå att ingenting sådant uttalas i den filmen — men för att nu återgå till drömmen varnar han mig: “det här med femininitet är en svår konst”. Jag vaknar i panik, och tänker att skinnjackan som syns på bild är på tok för… ofeminin. Vad ska vi skaffa för en annan jacka? Somnar om. Vidare i drömmen saknas det tillstånd för att filma i trafik. Och så skadar sig funktionärerna på vindrutan, för det är en trafikolycka vi ska iscensätta, och då finns det glassplitter.

Mardrömmen fortsätter långt efter att jag vaknat och loggat in mig på jobbdatorn. Det här kommer inte att gå. – Ta en power hour, då allt är möjligt, säger kollegorna, men den styrketimmen har jag redan haft och uttömt.

—

Så här är det egentligen: börjar man nysta i en tråd är det underligt hur mycket folk och instanser ger med sig. Idag kom jag dragande med tre par stövlar i storlek 39 åt kvinnan som kör dödsbilen. Till min förvåning sa skohandlaren nämligen ‘javisst’ när jag frågade om jag får låna hem några kundreturer gratis. Bilförsäljaren lånade ut en bil ur sitt sortiment. Killen på vindrutefirman slängde med en registerplåt som vi kan skruva dit istället för den röda plåten som osålda bilar har. Och skådisarna! De jobbar som om de fick betalt. Men de får de ju inte.

Visst finns det lite sorg i den glädje man känner över folks välvilja? Blanda den sorgen och glädjen med oroliga mardrömsnätter. Så känns det att vara produktionsassistent, när man egentligen är skapt till att glida omkring med frid i hjärtat.

Baz Luhrmann tycks alltid nå mig. Därför fyller HBL:s trestjärniga recension av filmen Australia mig med uppriktig förvåning. Kan man se så envist tvärt på en saga som är så uppenbart viktig för berättaren? Ska man reagera med att motsätta sig bara för att sagan om landet där under inte är densamma, eller ens besläktad med, med den man själv skulle berätta? Man blir nästan lite generad å recensentens vägnar. Alla dessa magnifika insikter och all denna auktoritära vältalighet känns missriktad och bortslösad. (Själv är man lika subjektiv, ja till den grad att man faktiskt finner recensionen lite respektlös faktiskt. Det är inte lätt att förbli svalt och analytiskt oengagerad, det är därmed bevisat.)

Baz Luhrmann har även tidigare vädjat till känslan för det universella i mänskligheten med musikens hjälp. Också i Moulin Rouge är det soundtracken som filmpubliken ser som en soundtrack till sitt eget liv. Det blir någonting oerhört allmängripande när man placerar Sound of Music fyrtio år före sin födsel i bordellmiljö i Paris och bakar in den i en kabaré med indiskt tema. Det funkar exakt, och upplevelsen blir starkt subjektiv. I Australia är kompositionen densamma. Australien blir ett Oz i den stund Lady Sarah tafatt börjar famla efter tonerna till Somewhere Over the Rainbow åt lille Nulla, som precis förlorat sin mamma och som behöver ny modersfamn att ty sig till. Den trygghet hon erbjuder är en bekräftelse på hans längtan, samma längtan efter drömmens uppfyllelse som även den är universell. Parallellerna – drömmarnas betydelse, regnbågsmytologin – till aboriginernas legender känns insiktsfulla.

Filmen bärs inte upp av handlingen i sig. Lady Sarah flyger ner till Australien för att sälja familjens gård, bara för att försätta sig i en situation där hon själv ska driva boskap genom ett torrt Northern Territory. Med sig har hon ett brokigt gäng, varav lille Nulla och boskapsdrivaren Drover blir hennes familj under filmens lopp.

Den som vill ha en realistisk samtidsskildring blir besviken. Tvärtom handlar det om ett par (nästan tre) timmars samexistens av våra kulturers respektive sagor och tron. Ordet magi sprängs när dess betydelse vidgas så kraftigt åt alla håll. Den nattsvarta aboriginen, pojkens morfar King Georges magi är lika stark som de röda skornas i Trollkarlen från Oz. Den kopplingen är explicit.

Miljön är luhrmannskt teatralisk, kulisslik. Det är dessutom någonting med den grovkorniga bilden som känns som ett vykort från trettiotalet när man fingrar på det: poröst, olackerat och mjukt, och färgerna är sofistikerat mattpudrade. Alla brända och gula toner saknas, inte minst när de japanska bombplanen far över Darwin, då det enda saturerade i bilden är Lady Sarahs blåblick.

Det är vackert.

Precis som alla berättelser som glittrar och spelar länge i sinnet vill jag ge den en full rad med stjärnor, eller egentligen hela den stjärnhimmel som man får se uppsträckt över boskapen i den australiska natten. För det är vackert!

Har precis sett Abba explodera på den vita duken i tusen nyanser.

Vi fans börjar tro att det inte finns någonting som Meryl Streep inte klarar av. I rollen som Donna ålar hon sig utmanande i par påsiga hängselbyxor, ansiktet vrider hon till en vampig dåsig min och händerna följer samma banor på kroppen som Madonnas på Like a Virgin-videon. Föga hett, men med stor värme och skämtsamhet, och man skymtar det undanpressade vrålskrattet i blicken. Åh, så roligt de har haft när de har filmat allt detta. De där skyhöga glittriga platåskorna och barocka trumpetärmarna, det är beyond Abba, det är ju Austin Powers, ljuvliga överdrifter och underbara övertramp! Alla låtarna hör jag på ett nytt sätt. Hela filmen är ett fyrverkeri. Genomtänkt. Genialt!

Tänker lite flyktigt på Ageta och Frida, och plötsligt känns deras blyga och smått seriösa framträdanden väldigt fjärran. Det är ju den här tokiga glädjen som alltid funnits instängd i Abbalåtarna som världen behöver just nu. Amatörrösterna tillför en känsla av närhet och kompenserar för att det är en död bioduk vi hurrar för.

Vilken konst av filmmakaren att mitt i allt detta tassigt farsaktiga plötsligt tvinga fram tårar. De nyare låtarna är likvärdiga pärlor i halsbandet. Sången Slipping Through My Fingers tar ett ordentligt grepp om mig och när mamman uttalar orden that well-known sadness och there’s that odd melancholy feeling and a sense of guilt I can’t deny träffar de precis. Texten sammanfattar med några meningar hur det är att vara mamma och känna hur barnens barndom flyr.

När den mogna kvinnotrion brast ut i Dancing Queen märkte jag att jag stod. Fann mig men stämde snart in precis som väninnan bredvid.

Det är sällan man blir så upprymd och genuint glad av en film.

Min mor (72) har bestämt sig för att rensa huset – mitt barndomshem – inför annalkande ålderdom och död, menar hon på sitt dramatiska sätt. Hon har samlat resterna av min egendom från tjugo till trettio år bakåt i tiden i lådor och påsar nere i gillesstugan.

Jag reminiscerar och rensar. Det är mina skolår i dessa lådor. Gjutna gipsföremål, matteprov och målade kottar. Strindbergsnoveller och halvfärdiga skapelser i korsstygn. Gloshäften med tonårsklotter av typen ”tråkigt tråkigt trååååkigt” i marginalen. Klumpiga teckningar. Jag är hänsynslös och slänger det mesta. Prov och uppsatser med beröm sparar jag.

I en av lådorna finns leksaker. Vilka fynd! Det hopplöst utslitna slänger jag direkt. En del av dem är helrätt just nu, som Hello Kitty-pennvässaren från 1976. Dockorna känns däremot gammalmodiga. Babydockorna har tuperade tantfrisyrer. Min Sindy-docka ser ut som en konservativ laestadian med sitt långa hår och sin ankellånga klänning.

Resten av lådorna får vänta medan jag tvättar och målar och flätar och lappar i två dagar. Hela dock- och djurfolket blir som nytt. Tänker på Geri the Cleaner, dockdoktorn i Toy Story II, och avundas hans proffsredskap. Klart blir det trots detta, och mina barn adopterar nallarna och dockorna bums, och då tänker jag på Wendy i samma film. Det var cowboydockan som varit bortglömd i över tjugo år och som fick uppleva barnakärlek på nytt. Det är en trevlig film!

Alla försök till historieskrivande är lite historieförfalskande, och det är lite som att (om)skriva historia, det här med att rensa och restaurera.

Vackra C är en stor flicka på snart 8 år och har nu vuxit ur Barbie-filmer. Tydligen har också lillebror (5) det. Min son har i alla fall fått överta den och för första gången i sitt liv har han sett en film med ett chockrosa fodral och guldkant. För att vara exakt har han sett filmen fyra dagar i rad. (Det här sista var ett retsamt meddelande till hans oroliga gudfar.)

På bildskärmen dansar allt möjligt feminint och sensuellt som verkar tilltala flickor: prinsessor, gungande sidenkjolar, fjärilar, studsande hårlockar, såpbubblor, kattungar; allt som rör sig mjukt, fladdrar, tindrar eller låter pling.

En helt ny värld.

Han försöker få tag på storyn. Han börjar med att dela in personerna i hjältar respektive skurkar. Vem är dum och vem är snäll? För det mesta är det enkelt, men ibland blir han osäker och frågar. ”Är hon dum? Han då?”

Mamma undrar när det är som barnen börjar acceptera de ändlösa nyanserna av grått! Och mamma svarar ja, hon är dum och nej, han är snäll men leker för sig själv med alternativa svar. “Nej, drottningen är inte dum men hon är lite oförstående … hon borde fråga vem prinsessan själv skulle vilja gifta sig med.” Eller: “Nej, prinsen är inte dum. Det prinsen gjorde var dumt. Han borde ha lyssnat på tiggarflickans försvarstal istället för att bli arg. Visst inser du skillnaden?”

För i de vuxnas verklighet finns det i regel en orsak bakom elakt beteende. Får man fatt på orsaken kan man avskriva sådana händelser som annars kanske skulle lamslå en. Men tydligen händer det ett fåtal gånger i ens liv att man stöter på det mörkaste gråa som nästan är svart, ondskan som är ren och oförklarlig. Jag menar den typen av ondska som måste ha fått något slags tillstånd av männsikan att ta över. Min erfarenhet säger att riktig ondska känns till en början lika overklig som skurken i Disney-musikalen. För ond för att vara sann.

Vem ska förklara den åt min son?

Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

Det sägs ju att dagis är lika bra för motståndskraften som att bo och jobba på bondgård. Mjo. På dagiset finns bakteriebeläggningar med evigt liv som etsat sig fast på ytorna ungefär lika envist och tjockt som inlandsisen i tiderna. Dagispersonalen desinficerar så svetten lackar, men bakterierna håller tydligen andan. Fördelen är att hela familjen snart är immun mot både tyfus och hepatit. Förmodligen har vi haft även lupus, detta underbart gåtfulla onda som man ständigt tror sig fajta på House M.D:s sjukhus. Och snart är vi osårbara.

Och det har skett en skiftning. Min egen inställning till sjukdomar är radikalt ny: de knäcker mig inte längre. Det har blivit ett viktigare kriterium att vara med Gud än att vara frisk. Inte för att jag tror att Gud vill att någon någonsin ska vara sjuk. Men ibland, numera rätt ofta, är man det ändå.

Barnen har klarat sig bra. De är som barn är: ganska likgiltiga inför sitt lidande bara de får rena lakan, Panadol och kärlek.

Min son har dessutom planer på att bli doktor. Då och då släpar han en patient till lekrummet, stänger dörren och bäddar ner. Han kollar öronen med lupp, kikar på halsen med ficklampan, kollar knäreflexen, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland syr han igen ett hål i pannan. Och är man inte tillräckligt trovärdig som patient sufflerar han ”gråt lite”. Patienten säger ”buhuuu” och doktorn tröstar myndigt: ”De e ingen sara, det bommer innet blod.”

I morse hade han ett block i handen och frågade mig var jag har ont. ”I huvudet”, sa jag sanningsenligt där jag låg i hans 140 cent långa bädd. Han ritade mamman i sitt block och mumlade: aha, ont i båren [håret]. Och så drog han ett långt streck; ett hårstrå som stack upp från streckmammans huvud. Där. Då ska vi se. Jag fick lektyr att avnjuta på sjukbädden (”På byggarbetsplatsen” och ”Jul i Bullerbyn”) och uppmanades att vila. Sagt och gjort, tills böckerna abrupt rycktes ifrån mig: ”Sådär, nu e du prist [frisk]. Nu sta du säja tatt o hejdå dottorn!”

Vi har varit hemma ett par dagar nu, för barnen hade feber. Har lärt mig sånt man inte ser på en kväll eller en helg tillsammans: flickan börjar bli riktigt klipsk. Jag hade ingen aning om att hon kan bygga duplotorn på, kära nån, sex klossar, förrän jag satt spänt och räknade. Och hon kan lägga hela sitt knoppussel! Vilken rackare.

Men, barnen blev friska på ett nafs. Lille M.D. är åter på dagis med sin syrra.

Tack och hejdå doktorn!

Efter några månaders tystnad låter man lite rasslig när man börjar prata igen, antar jag.

Känner att jag måste liksom harkla mig lite, urskulda mig, och förklara evighetspausen i bloggandet. Så här har det gått till: Ungarna har börjat på dagis, trivts först, vantrivts sedan och slutligen justerat sig. Sjukdomarna och de stora känslorna har avlöst varandra. Tiden är knapp men friheten stor. Det har inte funnits behov.

Jag har börjat jobba utanför hemmet och har nästan helt glömt hur det var att vara hemma med två små barn. Minns en stor trötthet och ständigt springande småfötter. Fuktiga lakan på tork i vardagsrumsvärmen. Babybabbel och Bobbis byggen bygger bääääst i falsett. Men väldigt, väldigt avlägset känns det. Och nu är det någon annan som njuter av mina barn. Med betydligt mindre passion men också mindre belastning. Det visade sig att jag var den typens mamma. Den trötta och känsliga typen som mår bäst av att jobba. Största fajten är den mot skuldkänslorna.

Nåväl. Var precis på bio med Anna. Vi såg Little Miss Sunshine. Storebror hade avgett ett tystnadslöfte, och när han bröt tystnaden efter nio månader lät det precis som när ett barn skriker sitt första skrik: hest och hjälplöst. Och vackert och gripande. Också om hans första skrik var ett ”FUUUCK!!!”