För ett år sedan lyssnade jag och tvåhundra andra mammor på Jari Sinkkonen, barnpsykologen som tar parti för barnen och kanske speciellt för pojkarna. Han har skrivit böcker som handlar om att födas till pojke, om könsroller, om fostran. Ofta är skolans fostran flickanpassad, påpekar han.

Pojkar måste få slåss. Får de inga bilar att leka med kör de rally med tvättsvampen i badet istället. Och pojkar måste få leka med vapen om de vill det. Det handlar inte om våldsfantasier, det handlar bara om att vara man. Män har mannaenergi som måste få utlopp. Män dras till vapen och vrålåk.

För att min point ska bli begriplig måste jag nämna att vi avskaffade teve för snart ett år sedan. Noah ser med andra ord ovanligt lite på teve. Om vi är hemma en hel dag får han se på dvd max en timme om dagen – det magra utbudet består av Wallace & Gromit och Byggare Bob och sånt.

Och för att återgå till Jari Sinkkonen fick min tilltro till honom oväntad bekräftelse igår:

Vi är på stranden, mina barn och jag. Jag har brett ut badlakan i skuggan av ett träd. Naomi sover i vagnen under en sval bomullsfilt, och Noah har lekt vid vattenbrynet och har brunbrända, sandiga händer. Han väntar nu på utlovade äppelklyftor. I handen har han en grov L-formad kvist. Plötsligt lyfter han kvisten och utstöter ett explosivt ljud (“Pww! Pww!”) medan han liksom bankar luften. Han ser hänförd ut. Jag blir med ens nyfiken.
“Är det ett verktyg? Nånting som Jamppa hade på landet?” (Jamppa är min svägerskas man, kanske något av en idol.)
“Nej. Dinen.”
“Pingvinen? I Wallace & Gromit?”
“Ja!! Åter tåd osså.”
Jag erinrar mig tågscenen i animationen “The Wrong Trousers” och det går upp ett ljus. Jag blir paff. Den kriminellt lagda pingvinen skjuter faktiskt skarpa skott mot Wallace och Gromit med ett vapen under den vilda tågjakten.
“Är det en pistol?” frågar jag ganska retoriskt, för jag vet att han aldrig hört benämningen på detta spännande nya verktyg förut. Han funderar en stund men väljer att endast avfyra några skott till inför mig, sin misstroende mamma. Och så äter vi lite äpplen och salta kex medan min hjärna försöker bearbeta faktumet att sonen som jag försökt beskydda från tevevåld precis skjutit sina första låtsasskott.

Sedan mars 2004 har jag och min man hängt i sovrummet varje kväll för att Noah ska somna. Tanken har varit att han inte ska behöva känna sig övergiven. Det har brukat ta från en halv timme till två timmar att få honom att somna. Och alltsom oftast har vi somnat också själva vid det laget. Men sonen har varit garanterat trygg…

Jag har läst Nannyboken, Barnaboken och Curlingföräldrar och servicebarn om vartannat. Det kan ta veckor att lära barnet att somna själv, antyder författarna. Vissa barn tycks studsa upp trettio gånger innan de somnar. Jag såg på Dr Phil en gång också, och han påstod att ungar kan lära sig att kräkas för att locka in föräldrarna tillbaka i sovrummet. Jag och min man är lata och bekväma och har tyckt att det helt enkelt låter för körigt för vår livsstil.

Men igår behövde vi tydligen ett avbrott i lättjan för vi meddelade sonen att han från och med nu får börja somna för sig själv. Han såg road ut. Vi sjöng Gud som haver och Trollmor och bad kvällsbön och marscherade sedan ut. Han opponerade sig rätt så lamt och plitkskyldigt: vi fick beskåda hans tryne i dörrspringan ett antal gånger, jo, men halv tio sov han som en liten gris. (Sover små grisar gott?)

Ikväll bärgade vi oss för en liknande rumba men han kom inte ut en enda gång.

Det var alldeles för lätt! Här sitter vi och känner oss korkade. Min man räknar bortkastade timmar och stönar.

Everybody’s children are so special. It makes you wonder where all the ordinary grown-ups come from.

I filmen Code 46 (medelbra scifi, såg precis i hemmasoffan) säger Maria Gonzales (Samantha Morton; äv. en av oraklerna i Minority report) så. Det är väl klart att vuxnas särart kvävts till döds?

Det är ju lätt hänt att man jämför barn. Och så blir man orolig om andra barn tycks vara tidigare utvecklade, mer kommunikabla, mer sociala, mer (bevare mig) intelligenta; om de kladdar mindre, om de kan fler språk, om de sjunger rent, om de alltid säger “jo tack” och “nej tack” och “kan jag få…?” och om de kan spotta ut kärnorna utan att spotta ut själva vindruvan.

Här i Finland har vi “tio budord” som ska hjälpa oss föräldrar att vara föräldrar:

1. Låt ditt barn vara barn
2. Våga vara vuxen
3. Var närvarande för ditt barn
4. Reservera tid för dig själv som vuxen
5. Acceptera ditt barns egenart
6. Skydda ditt barn för onödig information
7. Engagera dig i föräldrarollen
8. Ge frihet, dra gränser
9. Var viktig för ditt barn
10. Freda barndomen

(Jag tror det är Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) som är källan.)

Det är förstås femman som är aktuell i sammanhanget.

I två års tid har jag mediterat över Ps 139. Kort sagt handlar det om att Gud planerat hur vi ska bli redan innan vi fötts. Ingenting hos oss har bildats av en slump; inga talanger, inga tycken. Därför förstår Gud oss bättre än någon annan. Jag bara anar vidden av det hela.

Nu har jag äntligen börjat inse att detsamma gäller alla barn. Alla de små lustiga nyanserna i deras personligheter är Guds verk. Och vilket spektrum han arbetar med!

Bara våra tvååringar är ett kapitel för sig. Lilla Joonatan rör sig uttryckslöst som pingvinen i Wallace & Gromit. Han har kritvit pannlugg. Enligt vittnen kan han brista ut i Sions sång i mataffären. Själva mysteriet enligt mig är att han kan återge dessa för mig obegripliga psalmer fullständigt begripligt, ordagrannt. Min lilla Noah älskar både skorstenar och avgasrör. I hans låtsasbil idag fanns det inte mindre än sju avgasrör. “Bommel töt”, kommer rök. “Bww-bbwww-bbwwww!” Mamma fick sitta i låtsasbaksätet, besudlad av låtsasavgaser förstås.

Lilla Anna tassar oberört omkring i sina drömmar och driver föräldrarna till vansinne. Gud, detaljernas mästare, har skapat himmelsblå ögon åt Anna och ett hjärta för blått av bara farten. Och idag fick jag se hur hon dyrkade det blåblå havet, och nu var hon verkligen närvarande med alla sinnen. Hon stod där i vattenbrynet i sin turkosblåa baddräkt och ljusblåa keps hur länge som helst och bara insöp det blåa, ryste och log alldeles galet mot allt det glittriga blåa och var alldeles glittrig och blå hela hon. Och så suckade hon så djuuuupt.

KCSA mässar vidare utan pardon:

Barn uttrycker sig själva på olika sätt. I sättet att uttrycka sig framträder barnets personlighet. Barnet väntar sig att bli godkänt av de vuxna och att få stöd för sin personliga stil och sina talanger. När man hindrar eller negligerar dess sätt att uttrycka sig, får däremot barnets självkänsla djupa sår. De vuxna bör ge utrymme för vad som är viktigt för barnet: lekar, sagor, fantasi, hobbyer och fri samvaro.

Barnuppfostran är ju ett minfält!

Kanske gäller det för oss föräldrar att läsa Ps. 139 en gång till och bejaka vår egen särart först?

Satt i nattbussen nyss och funderade. “Vähäeleinen.” Vad heter det på svenska? Ordboken står i hyllan med ett dammtäcke omkring sig och jag orkar inte lyfta på mig just nu.

Japanska filmer är ofta väldigt vähäeleisiä. Man tycker att man beskådar bara ytan av en flerdimensionell story. En del av effekten beror på japanskan. Men byt ut språket mot engelska och PUFF – känslan av djup är borta, allt blir mindre sublimt och mer uttalat, mer krystat. Exakt så har det gått till med “En geishas memoarer” som jag precis sett. Den är kanske inte ens japansk, vi kan kalla den wannabe-japansk. Ordet wannabe skulle förresten se mycket japanskt ut med enkelt N.

Och filmen ser klassiskt japansk ut! Jag beundrar körsbärsträd, kimonodräkter och välvda broar i det oändliga (två och en halv timme). Känner mig sedan betydligt mindre utstuderad än en geisha där jag sitter i bussen med hemvändande glada fyllon. Mediterar över filmens sanningar.

En geisha ska kunna med ett enda ögonkast få en man att stanna.

Jag stirrar håglöst på en illa medfaren berusad herreman som stapplar fram längs mittgången och voilá, filmen har visst påverkat mig mer än jag hoppats, ty denna karl stannar mycket riktigt mitt på gången och sluddrar “kauniita naisia!” Han syftar på mig och mannen bredvid.

Jag tänker inte skriva samhällskritiska ord om geishayrket, inte heller dra paralleller till mitt eget samhälle, och inte heller dra till med en andlig metafor om slavar som försöker friköpa sig själva. Men visst skulle det finnas uppslag.

Uppslag ja. Slår upp ordet “vähäeleinen” innan jag stupar i säng. Chosefri, okonstlad, flärdfri, anspråkslös, anger WSOY, och jag blir misstänksam. Måste googla på “chosefri”, men jadå, 678 träffar får jag, det är ett riktigt ord. Googlar också på “wanabe”. 17 200 träffar på japanska sajter. Tydligen är det ett riktigt ord det också.

(Vänta med att läsa tills du sett filmerna – om du ska se dem, dvs.)

Vi har anlitat barnvakter i tät takt på sistone. Det har blivit ovanligt mycket bio, och jag har fått beundra tre av mina favoritskådespelerskor i bra roller.

Jodie Foster är en av dem. I The Inside Man är hon en riktig överklasshynda, Madeline White. Det är hon som uttalar den ena av filmens kungstankar: en del av oss väljer att bli rika på andras misär. Det gäller i hög grad henne själv, och så den värdige gråhårige bankchefen vars bank rånas (på ett sätt never seen before), och till och med den sympatiske negotiatorn som ska reda ut gisslandramat.
Det är många som står som vinnare när gisslandramat är över. Ingenting gör vi utan själviska motiv – det är den andra kungstanken.

En annan av mina favoritskådespelerskor är Julianne Moore. Hon är magnifik som Brenda Martin i Freedomland. Jag känner igen människan när jag ser på henne. Jag minns till och med människor som delar Brendas blick, röst och historia – människor som jag för länge sedan tappat kontakten med.
Liksom i Capote får man som åskådare åter igen öva sig i att ha medkänsla för skurken. Det känns lite nyttigt så länge brottet inte glorifieras. Det är inget problem i denna film, magen vänder sig i avsky. Men ”berättaren” vill beröra till vilket pris som helst när han väljer att skada ett barn i sin film, tycker jag som är en mor.

Man kan nästan säga att Woody Allen glorifierar brottet i sin geniala thriller Match Point. Det är kanske orsaken till att man lämnade biosalongen i ett verkligt underligt sinnestillstånd, en blandning av skuld och lättnad. Bosse, min man, gick tyst en stund och sa sedan: ”Vad glad man är att man lever ett så okomplicerat liv. Det kunde vara så mycket värre.” O ja.
England tycks vara ett fiffigt val av miljö för filmen. Ingen annanstans (?) skulle man på ett lika naturligt sätt kunna utnyttja klassamhället som ett så relevant element i berättelsen. Det blir ett kaos när huvudpersonen Chris försöker kombinera karriär (som chefens svärson) med lustfylld kärlek (utanför äktenskapet med en bohem). Distinktionen mellan överklass och arbetarklass framställs lika sublimt som man anar den i verkligheten i England. Fantastiskt. Man följer den klassklättrande Chris med andan i halsen, ungefär lika otåligt som en tennismatch.
Den tredje skådespelerskan som jag alltså hade tänkt prisa i höjderna spelar alltså bohemen Nola: Scarlett Johansson. Hon får återigen spela offer och urtyp av femme fatale. Farlig för männen men farligast för sig själv.

Av filmerna som helheter är det kanske bara Woody Allens som är sevärd.

Våra stackars barnvakter har fått hem förvirrade föräldrar, något tilltufsade av den råa verklighet som filmerna förmedlat. Vi har tittat till barnen ovanligt noga efter biokvällarna. Visst mår de bra trots att världen är så sjuk?

För balansens skull tog jag en titt på den kvinnliga oscarvinnaren också tillsammans med Ann-Lois (min vän som påstår sig vara samtida med Elvis & c:o och som därför kände det som att träffa en gammal vän). Reese Witherspoon kan sjunga svängigt, Joaquin Phoenix kan sjunga lågt och tillsammans var de bättre på att vara Johnny Cash och June Carter än de själva, tror jag. Fyra stjärnor på duken alltså, och fyra stjärnor får den som betyg också.

(Som brunett liknar Reese Witherspoon Birthe Wingren!)

Såg Capote i lördags. Fjortonåringen som vi hade med oss blev omskakad (vi var lite för dåligt pålästa när vi valde film!). Efter att vi rett ut några frågetecken i storyn – var han inte ovanligt falsk, den här Truman? – konstaterade hon att skådisen hade konstig röst. Och det hade han minsann, barnslig och feminin på ett trovärdigt sätt. (Philip Seymour Hoffman är genial och hans oscarseger i söndags gjorde att jag kände att det finns rättvisa i världen.)

Capote (alltså) är en berättelse om författarskap. Jag går kritiklöst med på storyn. Precis så här kände sig Truman Capote, komplett likställd med den mördare han skrev om. På otaliga ställen smälter författaren och mördaren ihop till en enda personlighet. Till exempel när mördaren berättar om mordnatten ungefär så här: ”Jag tänkte att detta verkligen var en fin man, en gentleman, som ser på mig. Det tänkte jag fortfarande när jag plötsligt skar av halsen på honom.” Och på samma sätt sympatiserar Truman med sitt offer, mördaren vars story han utnyttjar för att få stoff till sitt livs största verk – ända fram till sveket. Och det är sin egen avrättning som författare som Truman beskådar till slut.

Fjortonåringen har författardrömmar och efteråt funderade vi på detta med att utnyttja andra människors livsöden för att skapa bra litteratur. Inte helt okomplicerat, nej.

Det finns vissa saker som får mig att bli alldeles stum av lycka och avund och inspiration och tänka: vilken perfektion.

Senast kände jag det efter att jag och min man tittat igenom samtliga avsnitt av BBC-serien The Office på DVD. Serien klarar ribban med ordentlig marginal. Den satte igång många tankeprocesser – och tro mig, en amningsdement morsa engageras inte så lätt.

Den viktigaste processen är kanske viss självgranskning. Personskildringen är så naturalistisk att kinderna blossar på mig. För ibland vågar man inte ens tänka tanken: den där idioten gör precis som jag!

Många säger att dagens gudstjänst är tv och bio. Det tror jag också att det ibland kan vara. Det är vanligen där, framför skärmen, som vi reflekterar och ”omvänder” oss.