Vissa dagar känns det som om jag levde i en riktigt mysig feelgoodfilm. Ibland är det Nick Park som skrivit manuset. Alltid är det min son som spelar den enda rollen, huvudrollen. Han har en fantastisk känsla för dramaturgi och tonfall. (Tror jag. Jag är trots allt ganska partisk.)

Idag var en sådan dag.

SCEN: bombnedfall av leksaker i ett solvarmt vardagsrum. Mor med rufsigt hår viker tvätt. Babyflicka med utstående öron sitter och tuggar på galge. Pojke i tvåårsåldern reparerar racerbil med hammare, tång, skruvmejsel och skruvdragare/borrmaskin av märket Bosch.

Pojken provkör racerbilen.
Bekymrat, uppgivet: Nej, den tyttar itte.
[Menar: Näe, jag får ge upp. Skrothög!]
Tar fram osynliga mobilen. Trycker på knappar, inväntar signal.
Frågande, oroat tonfall: Hallå Ålis-Brrommitt?
[Menar: Hallå, är det hos Wallace och Gromit?]
[tystnad]
Igenkännande tonfall: Ålis! [försiktigare:] Öööm…Ratebilen tyttar itte. Bom titta den?
[Menar:Åh, är det du, Wallace. Hör du, jag har tyvärr ett problem... racerbilen har pajat. Kan du möjligtvis komma och fixa den?]
[lyssnar under tystnad]
Lättat: Otej, hej hej Ålis.
[Menar: Okej, det låter underbart. Hej så länge.]
Till mor i förklarande tonfall: Ålis bommel tittar bilen.
[Menar: Jag har ordnat så att Wallace kommer och fixar bilen.]

Det är med andra ord fredag och sonen har sin Wallace-dag (ja, vi fick införa vissa restriktioner i tittandet). När han har sett på denna ostätande animationsgubbe en och en halv timme har ett nytt behov fötts.
– Jag vill-aa ott, meddelar han när sluttexterna flashar på skärmen.
– Ost?
– Ja jag vill-aa ott.
Mamma som sett Chocolat-filmen vet hur det är. Han får tre ostskivor.
– Dendin-tatten tål itte ott, säger sonen halvt frånvarande vid bordet. (Ack ja, den romans som aldrig blev av på grund av att Wendolyn-tanten inte delar Wallaces stora passion för ost.) Jag tål! lägger han till, betydligt mer närvarande, och tuggar vidare.

Dessa dagar känns det oerhört tungt att tänka att barnen ska på dagis om en månad. Min favoritfilm tar slut!

Åååh, nu vet jag inte vad jag ska säga för att inte försäga mig. Kanske så här:

Ikväll såg jag en film för alla som
• har en mor
• förlorat sin mor
• är en mor
• är en dotter
• har en dotter
• förlorat en dotter.
Kort sagt
• alla kvinnor
• alla som älskar kvinnor.
Eller
• alla som älskar Almodóvar.
Eller
• alla som tycker att Penelope Cruz är attraktiv.

Klev ur biosalongen i ett rus. Ojoj vilken lycka att få se en så bra film att den liksom ärar sin publik och belönar den så fint. Volver är verkligen värd alla överorden och utmärkelser den fått.

(Invändningar mot spanskan i rubriken? Ber om ursäkt.)

Jag och min man refererar båda ständigt till olika ståuppkomiker när vi snackar. Det måtte uppfattas som irriterande. Men vi älskar standup. Det har vi gjort långt innan André och Krisse började förekomma på tv, vill jag tillägga lite stroppigt. Det är liksom vår grej.

Anyway, folks — som ju ståuppkomikern säger efter varje inledning och varje avkrok — förr eller senare måste citaten nästla in sig på bloggen också. Idag är det dags, känner jag.

Det var Dave Fulton, amerikan, som drev med brittisk mat på BBC:s The Stand Up Show. Det handlade mest om black pudding. Det låter gott med pudding, tänker man ju, om man inte vet att det är blodkorv som menas i det här fallet. Långt ifrån den chokladdrypande efterrätt man kanske väntat sig. Men det Fulton vill veta är hur man överhuvudtaget kommer på att laga mat på blod. Han målar förslagsvis upp en bild på en slaktare som får syn på det blodiga avloppet efter slakten och ropar: Heey, wait a minute! That’s MONEY running down there! Et voilà; ett nytt recept i vardande.

Och så till den parallell som gör att citatet förekommer vid vårt matbord då och då. När dottern (10 mån) får syn på allt brödet, grönsaksmoset och pipmuggsvattnet som bildat en sörja i haklappen på hennes bröst säger blicken hennes exakt vad slaktaren sa. Och innan mammans/pappans hjärna hunnit registrera blicken har hon dykt ner efter de slemmiga skatterna med sina ivriga små nypor och börjat tugga. Maten tycks smaka godare andra gången den intas.

Någon babynära person som inte känner igen sin baby? Trodde väl det.

För någon vecka sedan brände vår son handen på en het spisplatta. Det blev andra gradens brännskador över hela handflatan och mycket gråt. Pappan och han åkte till farbror doktorn, jag begav mig till stan för att köpa nya, trevliga filmer för två-åringar för att lite skämma bort honom och för att ge annat att tänka på.

Annat att tänka på var precis vad han fick. Mitt enda mål var att beskydda honom från äckliga, skrikiga, dåligt gjorda, VULGÄRA animationer som numera produceras i mängder. (Välj fritt från Cartoon Network.) Jag började alltså med att köpa två klassiker från sjuttiotalet: Babar och Barbapapa. Och en klassisk Kalle Anka måste han också få, allt annat vore ju en lucka i hans bildning.

Jag borde ha tänkt ett snäpp vidare.

Vi börjar med att packa upp DVD:n med Kalle Anka. Han uppenbarar sig på skärmen och plötsligt minns jag att jag själv aldrig kunnat tåla Kalle. Hans otur är enbart jobbig att följa, hans röst är enerverande, han är helt enkelt otrevlig. (Undrar just vilken diagnos han skulle få hos psykiatern med de nerverna.) När han går ut på fisketur med Långben blir det snabbt precis som i Sharks. Min son skakar och är livrädd för hajar och käftar numera.

Barbapapa borde vara ett säkert kort, tänker jag när jag byter DVD. Barborna älskade jag som liten! Men icke min son. I varje avsnitt finns någonting fasansfullt. Skogsbrand! Djuren flyr i panik. I de lugna avsnitten följer vi djur som jagar varandra och andra som dör. Vi ser skrikiga fåglar anfalla barborna, det är nästan som att se Birds. Min son skriker av skräck, något jag aldrig förr varit med om. Vi byter DVD igen.

Filmen om Babar börjar med att Babar-elefantens mamma dör i en jordbävning. Sedan går Babar vilse, det blir mörkt och han söker skydd, men i varenda grotta bor det elaka djur. Ögonen och tänderna blänker i blixtarnas belysning och min son skakar av skräck medan jag överdrivet lugnt stänger av åskbullret, förklarar så gott jag kan och spolar framåt. Ett barnvänligt stycke följer när Babar kommer till stan, och sonen tycks gilla. Men när Babar kommer tillbaka till djungeln efter många år har ett krig mellan elefanterna och flodhästarna uppstått. Mera skräck! Min son tror numera att flodhästar är “dette-daliga” och smyger sig på en med spjut.

Vi återgår till Byggare Bob. Sonen är mer än nöjd med honom.
“Bob är itte darlig. Den är itte pännande,” säger han alltid med lättnad i rösten när han bänkar sig.

Jag antar att varenda morsa/farsa reagerat på detta. Läs gärna det här blogginlägget med diskussion.

Och handen — den blev bra på en knapp vecka. Han tuggade sönder blåsorna när han tröttnat på att akta dem. Stackars Tital blev den första som fick höra hur han “ätit dem”.

Vissa tv-personligheter kan bli rätt så nära och kära för en. Jag och min man fastnade utan undantag på Animal Planet om Steve Irwin var på. Han kunde ha de otäckaste, slemmigaste kräk i famnen och ömt säga ”look at this beautiful girlie” så att det lät som bjyyytiful gyyyyli. Och så var det underhållande att se att han överlevde sina möten med de dödligaste odjuren på jorden.

Vi fick också se hans hustru föda inför kamerorna. Det blev en dotter. En ”beautiful girlie”.

Som blev faderlös igår, vid åtta års ålder, liksom lillebror, som är två år. Det är en bottenlöst ledsam tanke, och fullständigt ofattbar trots att man — bokstavligen — såg det komma. Jag deltar i familjens sorg, och i världens. Och tänk att det var en usel stingrocka som fick honom till slut!

Jag kan inte låta bli att fundera på detta, på passion. När blir det okej att offra sitt liv för en passion?

Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? ) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?

För ett år sedan lyssnade jag och tvåhundra andra mammor på Jari Sinkkonen, barnpsykologen som tar parti för barnen och kanske speciellt för pojkarna. Han har skrivit böcker som handlar om att födas till pojke, om könsroller, om fostran. Ofta är skolans fostran flickanpassad, påpekar han.

Pojkar måste få slåss. Får de inga bilar att leka med kör de rally med tvättsvampen i badet istället. Och pojkar måste få leka med vapen om de vill det. Det handlar inte om våldsfantasier, det handlar bara om att vara man. Män har mannaenergi som måste få utlopp. Män dras till vapen och vrålåk.

För att min point ska bli begriplig måste jag nämna att vi avskaffade teve för snart ett år sedan. Noah ser med andra ord ovanligt lite på teve. Om vi är hemma en hel dag får han se på dvd max en timme om dagen – det magra utbudet består av Wallace & Gromit och Byggare Bob och sånt.

Och för att återgå till Jari Sinkkonen fick min tilltro till honom oväntad bekräftelse igår:

Vi är på stranden, mina barn och jag. Jag har brett ut badlakan i skuggan av ett träd. Naomi sover i vagnen under en sval bomullsfilt, och Noah har lekt vid vattenbrynet och har brunbrända, sandiga händer. Han väntar nu på utlovade äppelklyftor. I handen har han en grov L-formad kvist. Plötsligt lyfter han kvisten och utstöter ett explosivt ljud (“Pww! Pww!”) medan han liksom bankar luften. Han ser hänförd ut. Jag blir med ens nyfiken.
“Är det ett verktyg? Nånting som Jamppa hade på landet?” (Jamppa är min svägerskas man, kanske något av en idol.)
“Nej. Dinen.”
“Pingvinen? I Wallace & Gromit?”
“Ja!! Åter tåd osså.”
Jag erinrar mig tågscenen i animationen “The Wrong Trousers” och det går upp ett ljus. Jag blir paff. Den kriminellt lagda pingvinen skjuter faktiskt skarpa skott mot Wallace och Gromit med ett vapen under den vilda tågjakten.
“Är det en pistol?” frågar jag ganska retoriskt, för jag vet att han aldrig hört benämningen på detta spännande nya verktyg förut. Han funderar en stund men väljer att endast avfyra några skott till inför mig, sin misstroende mamma. Och så äter vi lite äpplen och salta kex medan min hjärna försöker bearbeta faktumet att sonen som jag försökt beskydda från tevevåld precis skjutit sina första låtsasskott.

Sedan mars 2004 har jag och min man hängt i sovrummet varje kväll för att Noah ska somna. Tanken har varit att han inte ska behöva känna sig övergiven. Det har brukat ta från en halv timme till två timmar att få honom att somna. Och alltsom oftast har vi somnat också själva vid det laget. Men sonen har varit garanterat trygg…

Jag har läst Nannyboken, Barnaboken och Curlingföräldrar och servicebarn om vartannat. Det kan ta veckor att lära barnet att somna själv, antyder författarna. Vissa barn tycks studsa upp trettio gånger innan de somnar. Jag såg på Dr Phil en gång också, och han påstod att ungar kan lära sig att kräkas för att locka in föräldrarna tillbaka i sovrummet. Jag och min man är lata och bekväma och har tyckt att det helt enkelt låter för körigt för vår livsstil.

Men igår behövde vi tydligen ett avbrott i lättjan för vi meddelade sonen att han från och med nu får börja somna för sig själv. Han såg road ut. Vi sjöng Gud som haver och Trollmor och bad kvällsbön och marscherade sedan ut. Han opponerade sig rätt så lamt och plitkskyldigt: vi fick beskåda hans tryne i dörrspringan ett antal gånger, jo, men halv tio sov han som en liten gris. (Sover små grisar gott?)

Ikväll bärgade vi oss för en liknande rumba men han kom inte ut en enda gång.

Det var alldeles för lätt! Här sitter vi och känner oss korkade. Min man räknar bortkastade timmar och stönar.

Everybody’s children are so special. It makes you wonder where all the ordinary grown-ups come from.

I filmen Code 46 (medelbra scifi, såg precis i hemmasoffan) säger Maria Gonzales (Samantha Morton; äv. en av oraklerna i Minority report) så. Det är väl klart att vuxnas särart kvävts till döds?

Det är ju lätt hänt att man jämför barn. Och så blir man orolig om andra barn tycks vara tidigare utvecklade, mer kommunikabla, mer sociala, mer (bevare mig) intelligenta; om de kladdar mindre, om de kan fler språk, om de sjunger rent, om de alltid säger “jo tack” och “nej tack” och “kan jag få…?” och om de kan spotta ut kärnorna utan att spotta ut själva vindruvan.

Här i Finland har vi “tio budord” som ska hjälpa oss föräldrar att vara föräldrar:

1. Låt ditt barn vara barn
2. Våga vara vuxen
3. Var närvarande för ditt barn
4. Reservera tid för dig själv som vuxen
5. Acceptera ditt barns egenart
6. Skydda ditt barn för onödig information
7. Engagera dig i föräldrarollen
8. Ge frihet, dra gränser
9. Var viktig för ditt barn
10. Freda barndomen

(Jag tror det är Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) som är källan.)

Det är förstås femman som är aktuell i sammanhanget.

I två års tid har jag mediterat över Ps 139. Kort sagt handlar det om att Gud planerat hur vi ska bli redan innan vi fötts. Ingenting hos oss har bildats av en slump; inga talanger, inga tycken. Därför förstår Gud oss bättre än någon annan. Jag bara anar vidden av det hela.

Nu har jag äntligen börjat inse att detsamma gäller alla barn. Alla de små lustiga nyanserna i deras personligheter är Guds verk. Och vilket spektrum han arbetar med!

Bara våra tvååringar är ett kapitel för sig. Lilla Joonatan rör sig uttryckslöst som pingvinen i Wallace & Gromit. Han har kritvit pannlugg. Enligt vittnen kan han brista ut i Sions sång i mataffären. Själva mysteriet enligt mig är att han kan återge dessa för mig obegripliga psalmer fullständigt begripligt, ordagrannt. Min lilla Noah älskar både skorstenar och avgasrör. I hans låtsasbil idag fanns det inte mindre än sju avgasrör. “Bommel töt”, kommer rök. “Bww-bbwww-bbwwww!” Mamma fick sitta i låtsasbaksätet, besudlad av låtsasavgaser förstås.
Lilla Anna tassar oberört omkring i sina drömmar och driver föräldrarna till vansinne. Gud, detaljernas mästare, har skapat himmelsblå ögon åt Anna och ett hjärta för blått av bara farten. Och idag fick jag se hur hon dyrkade det blåblå havet, och nu var hon verkligen närvarande med alla sinnen. Hon stod där i vattenbrynet i sin turkosblåa baddräkt och ljusblåa keps hur länge som helst och bara insöp det blåa, ryste och log alldeles galet mot allt det glittriga blåa och var alldeles glittrig och blå hela hon. Och så suckade hon så djuuuupt.

KCSA mässar vidare utan pardon:

Barn uttrycker sig själva på olika sätt. I sättet att uttrycka sig framträder barnets personlighet. Barnet väntar sig att bli godkänt av de vuxna och att få stöd för sin personliga stil och sina talanger. När man hindrar eller negligerar dess sätt att uttrycka sig, får däremot barnets självkänsla djupa sår. De vuxna bör ge utrymme för vad som är viktigt för barnet: lekar, sagor, fantasi, hobbyer och fri samvaro.

Barnuppfostran är ju ett minfält!

Kanske gäller det för oss föräldrar att läsa Ps. 139 en gång till och bejaka vår egen särart först? All acceptans börjar väl inifrån.

Satt i nattbussen nyss och funderade. “Vähäeleinen.” Vad heter det på svenska? Ordboken står i hyllan med ett dammtäcke omkring sig och jag orkar inte lyfta på mig just nu.

Japanska filmer är ofta väldigt vähäeleisiä. Man tycker att man beskådar bara ytan av en flerdimensionell story. En del av effekten beror på japanskan. Men byt ut språket mot engelska och PUFF – känslan av djup är borta, allt blir mindre sublimt och mer uttalat, mer krystat. Exakt så har det gått till med “En geishas memoarer” som jag precis sett. Den är kanske inte ens japansk, vi kan kalla den wannabe-japansk. Ordet wannabe skulle förresten se mycket japanskt ut med enkelt N.

Och filmen ser klassiskt japansk ut! Jag beundrar körsbärsträd, kimonodräkter och välvda broar i det oändliga (två och en halv timme). Känner mig sedan betydligt mindre utstuderad än en geisha där jag sitter i bussen med hemvändande glada fyllon. Mediterar över filmens sanningar.

En geisha ska kunna med ett enda ögonkast få en man att stanna.

Jag stirrar håglöst på en illa medfaren berusad herreman som stapplar fram längs mittgången och voilá, filmen har visst påverkat mig mer än jag hoppats, ty denna karl stannar mycket riktigt mitt på gången och sluddrar “kauniita naisia!” Han syftar på mig och mannen bredvid.

Jag tänker inte skriva samhällskritiska ord om geishayrket, inte heller dra paralleller till mitt eget samhälle, och inte heller dra till med en andlig metafor om slavar som försöker friköpa sig själva. Men visst skulle det finnas uppslag.

Uppslag ja. Slår upp ordet “vähäeleinen” innan jag stupar i säng. Chosefri, okonstlad, flärdfri, anspråkslös, anger WSOY, och jag blir misstänksam. Måste googla på “chosefri”, men jadå, 678 träffar får jag, det är ett riktigt ord. Googlar också på “wanabe”. 17 200 träffar på japanska sajter. Tydligen är det ett riktigt ord det också.