För ett år sedan var startkilona fem fler än i år. Det blev ett bra år: godis blev aldrig riktigt gott igen efter detoxen, och det vita brödet gjorde aldrig någon ordentlig comeback, och chips- och dippkvällarna var förbi. Och nu är jag på nolltoleranslinjen igen. Sådant känns bra.

—

Vi har marsvin just nu. Den ena ser ut som bävern i Narnia. Jag förväntar mig halvt att den ska spänna blicken i mig och säga med morrhåren dramatiskt vippande:
– Aslan is on the move.
Mitt i en stressig dag hemma tar jag upp bävermarsvinet och håller den i famnen bara för att umgås. Detta djur tröstar mig och piper fram sitt budskap om en stressfri tillvaro.

Det andra marsvinet är en svart liten boll. Ögonen skönjer man knappt ur det mörka, och jag har skymtat misstänksamhet därinne. Den svarta bollen kommer kanske aldrig att älska mig. Men det är sådant man handskas allt bättre med med åren.

—

Jag mal i mig sallad med samma frenesi som marsvinen. Varierar med gurka och morot. Firar en lyckad dag med äpple och vindruva. Ah, insikt. Det är ju bara det det handlar om. Den svarta bollen har nosat sig fram till är att jag stjäl dess mat.

Min man och hans bäste vän (ni är många med den titeln) stod i köket. Den spänningsfyllda processen även espressotillredning kallad var på gång. Väl insatt i kaffemaskinens mystik, i fruns oförmåga att producera födelsedagskaffe och eventuellt även i mängden fedexade reservdelar stod denne bästis där och njöt – mycket tydligt – av fenomenet espressokok.

Och det osade av tjugofemgramskaffe och av medelålders mannamys.

Medan denne vän begrundade myterna kring vännens kaffeintresse såg han på på utrustningen som klickats hem under namn som knock tube och tamper. Då slog det honom.
– Det du fortfarande inte har är handdukar, utbrast sa han med triumf. Tänk om det skulle finnas handdukar som man bara torkar av mjölkpipen med!

För dylika handdukar skulle väl ingen tillverka, än mindre köpa, måste han ha tänkt.

Men min man sviker ju aldrig. Han viftade med någonting svart i frotté, någonting han beställt från England under namnet espresso barista towel för en euro eller två och förpassade vännen tillbaka till sitt tankearbete. I ett nafs.

Jag vet inte om denne än idag har kommit på en endaste coffee making utensil som inte skulle ha passerat industrins tankar, och därmed våra.

Men jag väntar.

Pappan och duplikatet, den lille med glugg där fram. De skapar sina världar in absurdum och bjuder in mig i dem. Byter man som i morse ut shuffling mot skyffling i Party Rock Anthem blir det liksom en helt annan värld låten handlar om, till exempel. Och jag fnissar ju när jag följer med hur den absurda byggnaden blir till. Byggnaden där sophantering inte endast är en dygd, utan en smittsam passion.

Dessa två är ett fenomen. Min son har definitivt lärt sig effekten av understatement. Han låter det roliga överraska utan introduktion, utan betoning. Det enda som avslöjar att det gror en rolighet i honom är samma drag som hos pappan.

Det är det där ena ögonbrynet som vippar okontrollerat hos männen i familjen när de är roliga.

Och båda männen är ute efter mitt skratt. Och jag älskar.

Ett virus som tar sig fram med en sådan regelbundenhet är inget annat än läskig. Det är nästan som en tänkande, beräknande ond ande.

Och det ser verkligen till att spridas lömskt. Vi vuxna klarar av viruset sådär bara; vi har kanske feber, är lite snoriga och tunga i huvudet, och följaktligen beter vi oss som man gör vid förkylning. Vi tar oss till och från jobbet med allmänna färdmedel. Vi träffar våra vänner. Kanske rentav vänner med små barn. För det är ju en vanlig förkylning. Och den börjar vara på bättringsvägen.

Det anser inte bebisarna. Den lilla kroppen känner skillnaden så fort viruset slagit rot. Kroppen fylls av slemmängder (klart och vitt slem) som den inte kan hantera. Andningen blir svår. Ansiktet blir blått alltid när syret tar slut. Kroppen slaknar och tröttnar efter ett par dygn av kamp mot slemmet. Maten slutar smaka, eller så kommer den konstant upp med slem. Spänsten försvinner och både gråten och jollret slutar, blicken blir obehagligt ofokuserad. Trycker man in sitt finger i babyns arm blir det kanske en grop, för babyn börjar bli uttorkad.

Som förälder inser man senast nu att någonting är på tok och tar barnet till akuten.

Man är jag, förstås, och året är 2005.

– Har ni haft RS-kontakt? frågar sköterskan efter en blick på babyn.
Har vi varit på Ikea? har storebror rentav träffat kusinerna som haft feber? översätter jag i mitt huvud och inser, att svaret måste bli ja. Vi intar plats i helvetet: i väntrummet bland hostande, blödande, spyende barn. Vi väntar i flera timmar.

Svaret på slemprovet säger RSV.

Innan vi får ett eget rum borras det dropphål på hjässan på min sex veckor gamla flicka, som jag precis börjar lära känna lite, lite grand; hon liknar en ung Liza Minelli och har skrattgropar – det ena djupare än det andra, brukar jag förklara – och nu har hon en hätta av gasbinda, som ska hålla kanylen på plats.

Hon är fortfarande överjordiskt vacker. Min Bambi, tänker jag, som dyrkar den nya gåtfulla människan.

Nu förs katetrar in genom världens minsta näsborrar, och flickan står som en spik. Illröd i ansiktet, panikslagen skriker hon när slemmet sugs ut maskinellt. Jag klarar inte av detta, jag måste ut i korridoren, farmor – fina farmor, tack för att du är med – tar vid.

Syrehalten i blodet är alldeles för låg. Hon får en syrgasmask liten som ett snäckskal, och långsamt går saturationen upp över 90 procent.

Nu när slemmet är borta äter hon äntligen ordentligt. Blicken tänds på nytt.

Så bildas nytt slem. Ny rensning. Varje timme, sedan varannan. Näsans slemmhinnor blöder av irritation, slemmet i slangen är blodbrunt.

Blodprov. Så här små barn sticker man i hälen för blodprov. Snart är hennes båda fötter en sorglig syn, ett lapptäcke av blodiga plåster. Illrött panikskrik vid varje stick.

Så måste lungorna få hjälp på traven. Hon hatar inhalatormedicinen. Den heter Ventolin. Illrött panikskrik vid varje inhalation.

Det blir en frusen, lång vecka på sjukhuset, för jag sover på det kalla golvet på madrass på Barnkliniken. Flickan som är ny i världen har det bra och sover för det mesta. Den snäckskalsstora masken ligger konstant över bambinosen. Jag tittar på nyårsraketerna över Tölö när året blir 2006 och tänker som man som mamma bara måste: this too will pass.

Det blev följdsjukdomar: fläckar på lungorna och öroninflammation, och den första antibiotikakuren tog hon vid åtta veckors ålder. Men hon blev frisk till slut. Alla barn jag vet har inte överlevt, så jag säger det med oerhörd ödmjuk tacksamhet en gång till: hon blev faktiskt frisk till slut.

Där inne bor en hjälte. Ser man ju.

Hon tog till sin svenska och sa, att det inte gör någonting fast man inte kan finska helt perfekt. Man kan säkert andra språk.
– Do you speak English?
– Yes. A little.
– Et français?
– Oui.
– Très bien! fnissade hon förtjust och fortsatte: alla lärare kan lite svenska fast vi ibland tänker: oj hjälp, vart tog alla orden vägen som jag skulle behöva! Så du kan när som helst fråga när du inte förstår.

Hon måste ha varit synsk, denna nya lärarinna, för det här precis vad min son behövde för att komma över skammen.

Lektionen började, och vi följde med när eleverna gjorde grupparbete. De googlade fakta om hästar (och andra djur på h) på sina iPads. Och sedan skrev de ner sina trivia. Hevonen syö heinää.

Meningar som hästen äter hö får en onekligen att känna sig trygg och grundad vart man sig i världen vänder.

Men timmarna tickar nu, ikväll måste vi bestämma oss, och vi vet inte.

Och säkerhetskontrollen på Vasa flygplats avleder uppmärksamheten från det orimligt lilla propellerplanet på ett effektivt sätt.

- Du har int na parfyym? frågar han när han klämmer på min väska.
- Va?
- Parfyym. Na smink, na smetona.
- Jahaa. Nää, int na smetona, säger jag.

Och så smakar jag på ordet smetona när jag stapplar upp för fem metalliska trappsteg in i universums minsta passagerarplan.

For the first time in history fick han inte kaffe på sängen.

Jag klarar nämligen inte av espressomaskinen.

Och nu tänker den fräcka läsaren att jag är oteknisk.

Den fräcka läsaren kommer snart mjukna.

Så här är det:

Mjölkskummandet är bara ett sorgligt preludium. Jag knäpper på den metaliska jätten som tronar på diskbänken och trycker sedan på ångknappen. Jag väntar tills indikatorlampan slocknat. Det betyder att det nu finns kokhett vatten inuti, vilket ju behövs för ånga. Jag vrider således på kranen så att vattnet rinner ut ur ångpipen, och väntar tills det kommer ut ånga istället. Jag för mjölken till pipen – och vips, ångan tryter innan mjölken är vare sig varm eller skummad. Hur jag än gör.

Än värre är själva kaffetillagningen.

Om kaffet som pressas ut genom mynningen inte håller exakt rätt hastighet blir kaffet beskt eller vattnigt.

Om kaffet inte är ordentligt packat blir smaken aningen fadd. Alltså tar jag i med stämpeln och tänker: för fosterlandet!

Om själva espressobehållaren (den med skaft som man vrider fast den med, den som gör baristorna muskulösa) inte blir tillräckligt hårt åtdragen blir kaffet vattnigt. Om man tar det säkra före det osäkra och drar åt för hårt blir kaffet förstört också då.

Alltså är en miniliten baristavåg inblandad. Koppen ska ställas på vågen, vågen nollställas. Kaffe ska påfyllas i exakt 25 sekunder. Om kaffet väger mer eller mindre än exakt 25 gram har jag missat med ovanstående moment, eller så är bönorna för fint eller för grovt malda (mal på nytt!), skaftet jag valt fel (välj på nytt! finns tre olika) eller så har jag helt enkelt tänkt en missmodig tanke. För kära läsare, så är det: denna espressomaskin är som ett vilddjur. Den erkänner inte min auktoritet om den vädrar skräck i luften.

För min man tog det en avighet att tämja detta vilddjur. Det tog timmar och dagar och månader av kaffesurfande och fedexade reservdelar innan vi kom så här långt. Nu när espresson hemma hos oss är perfekt svart med ett tjockt lager med crema ovanpå har han makat undan arbetsplatsens Nespressomaskin (visserligen ett tamdjur) och (något generat) dammat av Moccamastern.
– Bryggkaffe är så enkelt. Och det blir så stora koppar, bekänner han.

Den mjuknade läsaren tycker kanske ändå lite synd om fyrtioåringen. Det är inte nödvändigt – uppsjungen blev han ändå. Med apelsinjuice. Sedan lagade han perfekt kaffe åt sig själv och sin fru, tog en klunk, och påbörjade sitt femte levnadsdecennium med nyvunnet mod.

Jag antog att Felicia kanske tyckt att mamman varit för sträng. Sådär som barn alltid tycker. Eller att ensamleken inte passade hennes personlighet. Att det var stressigt att följa ett schema. På den nivån.

Jag var inte beredd på detta. Att barnen låg inlagda på sjukhus på grund av undernäring i flera månader. Att barnen – flocken! – fick klara sig utan vuxna i flera dagar i sträck, när mamman bara försvann. Att Anna faktiskt var stupfull och krälade med blodiga knän på gräsmattan medan hon egentligen lärde tre spädbarn sova hela natten. Att hon inte ens dolde sina flaskor som normala alkoholister gör. Och de där vidriga männen, som kletade ner flickorna med sin närvaro.

Rummet gungar när jag läser ut sista sidan.

Jag går ner efter Barnaboken och börjar läsa i den. Den känns patologiskt lögnaktig nu.

Folk tycker att Felicia borde sitta tyst med sin ångest och hålla hämnden flr sig själv. Jag är däremot tacksam över boken. Nu har vi två extrema versioner – vi kan säkert själva komma fram till en nyanserad version av sanningen.

Boken kommer att gå åt som smör. Alla vi som någonsin haft ångest eller tvivel kastar oss över boken med en enda tanke på hjärtat: snälla säg att det inte gör någonting att det inte gick till hos oss som hos Anna Wahlgren.

Det handlar förstås om Anna Wahlgrens dotters bok. Dottern som växte upp med självaste uppfostringsgurun som mamma. Tusen gånger har jag tänkt: vet man hur barnen blev? Var är barnen i dag? Hur mår de? Och snart, så fort boken landat, vet jag hur ett av barnen mår.

I själva verket vet jag redan. Jag har läst Pia Ingströms HBL-recension och några Sverigesvenska artiklar och det är tydligt att ett av barnen inte mått bra.

När jag lusläste Barnaboken när jag hade min första, storögda baby i famnen greps jag en och annan gång av någonting som liknade panik. Jag lärde mig snabbt att hoppa över allt det skuldbeläggande, och ta ut allt det som kändes relevant. Och när jag lånade ut boken till andra mammor sa jag: här, den hjälper, men stryk allt som känns irrelevant och skuldbeläggande.

Relevant var ju det där med att barnets gråt på kvällen i mörkret är ingenting annat än en fråga: är det verkligen tryggt för mig att somna? Min man (det var bara han som orkade) lyckades övertyga barnen om att det är ok, att ingen varg (Annas uttryck) kommer och tar dem, och hela familjen sover som en stock sedan år ett. Det är säkert tiotusentals svenska barn som sover gott tack vare Anna Wahlgren.

Relevant var också det där med delaktigheten. Familjen är en flock. Ingen tjänar; alla deltar. Och nu steker pojken plättar åt flocken, han som fick vifta med diskborsten år noll. Tack vare Anna Wahlgren.

Lite relevant var det också att barnen behöver isolering och ensamhet ibland för att kunna koncentrera sig riktigt ordentligt. Ensamleken (som det hette) gjorde vi inte till en fast programpunkt, men definitivt till en återkommande vana. Barnet fick pyssla och läsa för sig självt och upptäcka den där underbara känslan av fridfull koncentration.

Och där slutar influenserna.

Länge försökte jag övertyga mig själv om att jag är en bra mamma fast jag inte är Anna Wahlgren. Så kom dotterns bok, och redan innan jag ens läst den känner jag: Klart jag är.

Bild på Felicia från Gomorron / svt.se

Å andra sidan är Vik i samma skede just nu. Allt är nybyggt. Förutom ladugårdarna, stallen och andra lantliga byggnader som bevarat bara för charmens och historians skull.

Jag antar att alla bostadshus är byggda på 2000-talet. Rör man sig ute en söndag kväll är det lätt hänt att man känner sig precis som en av de där onaturligt lyckliga människorna i en akritektskiss. Inplacerad i en miljö som inte finns. Jag går på en gata som är ren, längs ett hus som är klotterfritt, bland nyresta lyktstolpar, i en miljö som människan inte tagit till sig än.

Det är mörkt och dött.

Kändes nybyggda Haga lika ödsligt och syntetiskt för sextio år sedan?

Inne i Filmtown lyser det. Det är lika folktomt som på gatan, och kvinnan vid kassan svabbar golvet med såpa när jag lämnar in mina filmer. Också hon känns inklistrad. Dömd att svabba golvet i den ödsliga miljön. Det ser meningslöst ut, olidligt isolerat och ensamt.

Känslan den söndagkvällen är inte helt olik stämningen i Roy Anderssons världar.

Jag sliter av mig hästsvansen och sätter mig ner för att skaka hårdamm i famnen på mig. Krafsar i hårbottnen, river. Det faller avbrutna hårstrån, men inga löss.
– Kom uuut!

Andra föräldrar som ska hämta sina barn närmar sig längs korridoren. Det negativa med vuxna är att de till skillnad från barn sällan stannar för att stirra och sedan fråga:
– Vad håller du på med?
Istället går de diskret förbi utan att ge mig chansen att förklara mig. Istället minns de kanske tiden då tjejer grep tag i sitt permanentade hår vid tinningarna och slamprufsade det i världshistorens allra första musikvideor. Och så tänker de kanske: sidu, hon slamprufsar sig här på förskolans skambänk. Nåväl. Live and let live.

Hemma minns jag gästen i min hårman. Då hämtar jag luskammen, den vi köpte i Paris, och går igenom svallet över handfatet. Det tar en evighet. Och sedan böjer jag mig ner över handfatet och håller utkik. Löss – lärde jag mig i Paris – ser ut som små silverfiskar, ibland lite svartare, ibland lite gulare, men mitt öga fångar ingenting som rör sig. Jag måste ha inbillat mig.

Min känsla är besvikelse. Jag älskar att döda löss.

—

Samma kväll sitter jag och skriver om luskammen och varelsen och slamprufset, och då kommer Noah och läser över min axel i väntan på LasseMajas detektivbyrå. Efter en minut exploderar han i skratt.
– Men mamma! Inte kan du ju blogga om dina löss!
Han skrattar lite till och mumlar till slut:
– Vem skulle nu vilja läsa om det där.

—

Det vete katten. Och nu har jag en bokdate med Lasse, Maja och Noah – à demain.

Häromdagen knackade det på dörren där vi bor. Ett gäng med pojkar i tio-tolvårsåldern sprang bort och gömde sig.

– Hade killarna något ärende, eller? frågade jag lite slött.
– Nej, det var bara en busknackning, svarade en röst i tujabusken informativt.

Nutidens tröga busungar, tänkte jag uppgivet. Ni skulle behöva en lektion i detta. Inte ska man ju svara på en sådan fråga! Och aldrig busknacka när det är nysnö på marken. Jag skulle kunna spåra er på nolltid. Och du i brokig munkjacka, göm dig för allt i världen inte under en lyktstolpe. Det lyser ju om dig. Och du, hur många steg från min dörr har du gömt dig egentligen? Två?

Jag kände mig halt sur, halvt road, ända tills en av pojkarna glömde bort sitt bus medan jag stod kvar i dörren. Han kom nyfiket ett par steg närmare och ropade till de andra:
– Hei, onko se joku japanilainen vai?

Då betackade jag mig för bestirrningen och stängde dörren.

Det har aldrig slagit mig förr, men innebär detta att människor från Japan (slash Kina) i detta land får höra att de är japaner (slash kineser) varje dag, när jag, som egentligen ser allmänt finnplufsig ut, får höra det rätt ofta ändå?

Det är ett uppfostringssamtal jag inte trodde behövdes.

Kära barn. Du behöver inte tala om japanen (kinesen) att den ser japansk (kinesisk) ut. Den vet det.

Och när vi nu är inne på asiatiska drag: mina barn som inte märkt att de ärvt mina ögon sitter och drar den där ramsan, ni vet: mamma kines, pappa japan… stackars lilla barn. Och så drar de i sina ögonvrår utan att inse att det skulle funka gott utan. Vad sjutton är det för en dum ramsa förresten? Den har överlevt i minst trettio år.

Våra barn springer naturligtvis inte i motvind, ej heller är de aktiva inom sociala media.

Men våra barn byter om till pjäxor. Skidspåret börjar vid trappan, och det är de som arbetat upp det.

När jag en kväll såg på snöspåren på vår trappa, och på skidorna och stavarna som stod uppställda mot väggen, då tänkte jag så här:
– Att bo här känns som semester.

Hör jag ett sug efter motsatta stämningar också?

Okej då. Vi kör.

Fotbollsmatch. Utomhus. I mörker. I december. Det regnar vågrätt i blåsten, snöblandat regn. Ungarna på plan har för lite kläder på sig. Själv har man en täckjacka som når till vristerna och en regnponcho från Clas Ohlson, men fryser ändå. Det kokheta teet i termosmuggen värmer inte: så fort man svalt en klunk har man bränt tungan och fryser värre än förr. Tack och lov för gummistövlarna ändå, tänker man, för man står i en välling av lera och konstgräs. Men kylan gör tårna långsamt stela ändå, och man slutar att röra på sig helt.

Visst ser ni mig? Orörlig, håglös, endast den vita plastponchon fladdrar i blåsten.

– Tänk bara på att föra bollen till motståndarnas mål. Nu ska vi vinna, grabbar. Nu ska vi göra mål! säger tränaren, en ung kille, med humor i blicken.

Han vet ju hur det går. Detta är inte det bästa laget.

Och så börjar det.

Vi har en gemensam princip: vi skriker inte åt våra ungar på plan.

Motståndarlagets föräldrar har inte samma princip.
– Päälle vaan! Nyt saa tehdä maaleja! Lisää, lisää, lisää! Vie sitä palloa, vie sitä palloa! Hyvä! Ja lisää saa tehdä!

Två av våra första målvakter släpper paralyserat in alla mål och min son får bli målvakt. Han är rätt bra och släpper in endast vartannat. Det tycker inte lagkamraten räknas som “rätt bra”.
– Varför släpper du in så många mål? väser han.

Så står man där som mamma och huttrar och hatar kylan, mörkret, ställningen, skriket, tillvaron, och samtidigt vet man att av allt det jobbiga är detta det enda som räknas som jobbigt enligt den lille tappre: lagkamraten som väste.

Och så lekte syskonen otroligt fint med varandra, och de andra sa: ja, så där är det ända tills det tar slut och de sliter varandra i stycken. Njut medan det varar.

Jag har aldrig förstått det där.

Jag antar att man (på ett opsykologiskt sätt) förbereder varandra på det som komma skall. Mjukar upp fallet. Misstänker man att jag aldrig skulle återhämta mig som förälder alltså? Är det ren omtanke det handlar om?

I själva verket säger man njut medan det varar men menar tvärtom:

Bli inte för bekväm i den där sköna tillvaron.
Tro inte att ditt barn är unikt.
Det är ointelligent att tro att man har det bra.
Man saknar logiskt tänkande om man är för lycklig.
Det vill säga: njut inte.

Men vad vet jag?

I flera veckor.

I dag samlas vi i auditoriet på Haga lågstadium uppklädda och med rödmålade naglar. Förväntansfulla inför julfesten.

Jag märker att mikrofonen som konferenciererna talar i inte riktigt räcker till. Känner fjärilar i magen. Hur ska det gå för min värdshusvärd slash berättare, som ska säga så mycket inför flera hundra människor? Jag har förberett honom på allt det andra. Glömmer man bort sina repliker gör det inget. Man tar det på nytt. Man tittar på sufflösen, den sockersöta lärarinnan. Framförallt hålls man lugn. Det finns värre saker än att glömma sina repliker.

Vi har dock glömt att tala om att tala i en mikrofon. Tala nära, andas inte ut i den. Bli inte rädd för sin egen röst i högtalarna, sänk inte rösten. Voj kackeblaj.

Och så blev det som det blev. Så mycket bättre. Hans gebit – hela klassens prestation – var ett hån mot mina rädslor.

Det var min son som började med Det hände sig på den tiden att det utgick ett påbud från kejsar Augustus ljudligt, tydligt och inlevelsefullt som om han aldrig gjort annat än talat i mikrofon. De strålade, de där barnen, varenda en, också klassens minsta tjej som spelade ett gulligt jesusbarn. Självsäkra spelade de upp den första julen för oss utan minsta uppstakning.

Jag reste mig, nästan, upp som vid fotbollsmål.
– Braaa Noooaaaah! Whoooo! ropade jag, nästan.

—

Nästa nervösa fas nalkas. Naomis klass, förskolan, ska framträda med tipp-tapp.

Tror jag.

Vid närmare eftertanke har hon inte yppat med ett endaste ord vad hennes programnummer kommer att vara. Är det tipp-tapp? Nu vet jag plötsligt inte. Allt har handlat om brorsans jultablå.

Men när förskolan i sina tomteluvor ställer sig upp på scen skrattar jag så jag får ont i magen när musiken börjar. De sprattlar igång världens tokigaste motionslek. Min flicka står längst ut till höger och ser ut som en blinkande, röd julstjärna i en dans som bara måste beskrivas som galen.

Är det den där förargliga blinda mammastoltheten som talar igen, eller är inte den här klassen finast av alla? Och min unge rentav den absolut bästa av alla?

Förmodligen inte. Jag vet ju inte, mina ögon stirrar på det ihärdiga lilla flickebarnet längst till höger.

Vilka applåder sexåringarna får.

Föreskoleläraren tycker efteråt att ungarna var otroliga. Klassen som verkligen varit odräglig och bråkig från dag ett på förskolan klarade plötsligt av detta.
– Flickorna har använt all sin fritid till att öva, berättar hon. Alltid när det är fri lek samlas de i biblioteket eller bakom väggen för att öva, öva, öva. När de äldre klasserna såg det här numret på generalrepetitionen tyckte alla att det var det bästa numret. Gissa om de här småttorna sken av stolthet!

– Naomi, varför berättade du inte att ni ska uppträda med en dans? frågar jag och farmor då.
Axelryckning.
– Var det en hemlis? Var det en överraskning? frågar vi vidare.
Axelryckning igen.

Men med en illa dold glimt i ögat.

Som jag älskar glöggtillställningen. Drycken man får vid dörren är så spetsig att man blir simmig efter en klunk. Man står sedan och trängs med herrar i slips. Två av varje herre dessutom; glöggen är faktiskt stark. Damerna har grävt fram någonting smått juligt ur garderoben; de blygsammaste har tagit på sig ett halsband med rött hänge, andra har (så att säga) gått hela vägen.

Och så skymtar man sina gamla lärare och professorer från Nordica där i folkvimlet, kanske lite gråare än under studietiden.

Det mest kuriösa är programmet. Dessa litteraturnördar av rang bjuder så generöst på sig själva på scen. De har grävt i sina arkiv efter folkloristiska skatter och framför julsånger som ingen hört förut. (Eller vad vet jag. Kanske ni sjunger Julträdet är monterat därhemma.) De modigaste sjunger solo och slår på dov trumma. Den med allra största mått av självdistans plinkar på en triangel. Det växlar från blygsamt och stapplande till riktigt pampigt, och hela tiden är det en genuin, hemtrevlig stämning.

Vete sjutton om inte denna glöggtillställning är (liksom Coca-Cola-reklam, men på ett trevligare sätt) juligare än själva julen.

På bilden köar Noah med höga förväntningar.

Jag borde kanske avslöja att hans förväntningar gick i kras. Tänk att en sjuåring kan tycka att Picassoutställningen i Ateneum var bättre än Picassomuseet i Malaga. Jag kände mig paff och kunde inte förstå. Men visst. I Helsingfors gjorde mörkret och punktbelysningen utställningen mer mystisk, här badade allt i avslöjande ljus.

Jag och Naomi var nöjdast. Utbudet var litet men gott. Videoinstallationen där Picasso själv målar med vitt på en glasskiva mot kameran var charmig och hypnotisk. Det är underbart att följa en penna som ritar, och invänta sekunden man förstår vad bilden kommer att föreställa. Flamingo! Nakna bröst! Vi tjejer fick slita varandra därifrån.

Och så såg vi denna viga kvinna.

Efter en glass på gatan återhämtade sig även sonen. I någon dag framöver ritade han oerhört vackra streckteckningar med vassa näsor, skevt perspektiv och stora ikonögon.
– De här är lite abstrakta, sa han blygt.

Jag skrattade så mycket. Det var en förvirring jag verkligen kunde leva mig in i.

Vi pratade omkring ämnet. Jag bekände att min man dessutom är afrikan till sitt sätt att se på klockan, och jag är inte sådan.
– And it is very difficult for me.
– Aaa, he prefers the African way. So, he says he will come at five, and he comes at seven.
– Yes! vrålade jag nästan, för till och med kastet med två timmar blev rätt.

Det där med tiden är verkligen very difficult for me.

Visst tänker ni er en starkt afrikansk engelska förresten? Det han sa härnäst blir allra bäst med just den melodin. Han sa med eftertryck:
– Ooo, he might be white on the outside, but on the inside he is African.

Det kändes högtidligt och oerhört fint.

Det är väldigt mycket kaurismäkirealism över stället. Borde man inte kultförklara det?

För priset av en stor latte på Annegatan får du en stadig frukost på café blåstjärnan. Du tänker kanske croissant med marmelad. Små tyska korvar och fluffig äggröra. Sinitähti fnyser: kontinentala pretentioner! Riktiga män ska faktiskt klara sig på denna frukost fram till lunch.

Är du en riktig man men fortfarande lite vilsen i rollen följer nu ett how-to.

Gå in och smäll en femma på disken.

I gengäld får du en fullastad bricka. Du får en kopp kaffe av den finska, bittra sorten. Ett kokt ägg. En stor fralla fylld med grönsaker, skinka och ost. Ett glas apelsinjuice. Den tanige mannen vore mätt i detta skede, men inte du. Därför har du dessutom en ångande, överfull gröttallrik under nosen och du ställs inför valet: smörklick, saftsås eller mjölk till? Med dessa låga priser måste du välja ett. Inte ta två.

Jag brukar följa med männen ibland (min man och andra pappor – aldrig mammor – som droppat av barn till Haga lågstadium) och begrunda det faktum att det sällan tar längre än tio minuter att trycka i sig allt detta.

Själv knaprar jag på en ugnsvarm karrr-jalanpiirakka (0, 90 €) och sväljer den med kaffet som svider i magen.

Finsk exotik, säger jag uppfriskat och nöjt.

- Vahh! Har du aldrig hört dem? Deras julskiva kom ut precis.
- Nä.
- Du måste skaffa skivan.
- Jåå.
- Eller skaffa barn först.
– Heh. Jåå.

Ah. Den där alligatorn. Jag som hängt på inspelningar denna höst ville tourettesropa ut att samma trevliga, sanslöst begåvade män nu gjort en rad musikvideor och att min son spelar söt lillebror på tre av dem. Och att den första visas på mellandagarna på FST. Och att han lillebrodern alltså är min son. Och att jag är hans mor. Och att han är på teve. Att modern är jag, och sonen är han. Och eventuellt hade jag upprepat det en gång till. Min son.

Jag borrar ner fötterna i golvet, biter ihop läpparna, kväver ett hnnnnnng och övertygar mig själv slutligen om att man inte inflikar dylikt, man lägger inte anspråk på en sådan nyhet, och inte ens i vår lilla östsvenska kontext utnämner man det till en nyhet.

Men bloggen är naturligtvis ett undantag, en lagom liten viskning.

Min son! På teve!

Jag har ju redan avslöjat att bilen går sönder i del två, så vi börjar där.

Bilen pajade i Åggelby i går morse. Jag meddelade den söta, tålmodiga lärarinnan med en viss uppgivenhet istället för pinsamhet, för detta började bli ohållbart. Vi råkade i och för sig vara rätt nära en hållplats, och en av bussarna tog oss raka vägen till Haga, men mitt hjärta krossades till mos när jag såg min son än en gång ta sig in i klassrummet senare än alla andra, helt oskyldig till förseningen, som denna gång gick på en dryg halvtimme.

Bilen stod kvar i Åggelby hela dagen. Det var kylarsystemet som gick sönder. Symptomen kan vi: kupén var fortfarande iskall trots lång uppvärmning, det rykte lite smått där kring motorhuven och temparaturvisaren pekade rakt uppåt mot det hetaste röda.

—

Kvällen innan tänkte vi att vi måste räkna med en extra halvtimme på morgonen för att få loss bilen. Det har nämligen snöat och sedan frusit till. Vi är ju lite ovana vid en tillvaro utan varmt garage. Rättare sagt ordentligt bortskämda med varma, skrapfria åkdon.

På morgonen gjorde mannen flera lov ut till bilen. När klockan började närma sig tiden för avgång gav han upp. Det var inte det att bilen inte skulle ha startat. Det var dörren som inte gick upp, inte ens med låsolja. Jag tyckte att klockan var för mycket för språnglopp ner till stora vägen och bussen, så jag gjorde vad en dotter till en bilmekaniker gör. Böjde knä vid bilen och blåste varm luft mot låset med munnen. Guldkanten med detta: ingen såg, för vi bor ju granne till en åker.

När bildörren gick upp startade jag motorn och lät tomgångsavgaserna besludla gården i tio minuter medan jag skrapade, högg och hackade loss is och snö. Värmefläkten blåste för fullt inne i kupén. Mina läppar smakade av Lukkosula och knäna var våta.

Familjen tumlade in i bilen och min man rivstartade. Sikten var noll, för alla fönster var immiga och isiga, och fläkten blåste ut enbart kalluft.

Vid varje korsning kollade vi extra noga åt alla håll. Är den där skuggan en buske eller en människa på väg över gatan?

– Vems dörr är öppen? frågade min man sedan, eftersom varningslampan lyste. I exakt samma stund skrek Naomi, för hennes dörr åkte upp. Flickan kastade sig efter och famlade efter dörrhandtaget. Hon lyckas stänga till. Men låsspärren var frusen. Det gick inte att stänga dörren, den gick upp efter varje försök att smälla igen. Hon höll i dörren med vita knogar för att den inte skulle åka upp igen i kurvorna.

Tänk dig en katastroffilm där pappan i familjen försöker hålla i dörren emot orkanen. Vi talar om samma slags bestämd råstyrka min dotter uppvisade (den starkaste i världen).

Hon hann inte avsluta sin frukost; det låg en halväten smörgås i famnen i denna scen.

Jag förbarmade mig förstås. Tog ett kliv till baksätet, klämde in mig mellan barnens upphöjda säten. Jag höll i dörren, hon åt.

Och ungefär vid denna tidpunkt – under orkankampen, lite innan kylaren gick sönder – infann sig för första gången drömmen om en ny bil.

Vi hade den i flera år. Den funkade som en klocka. Sedan tog sig vandaler in i bilen och rev loss allt man kunde få loss, och familjens svåger tog den till sitt garage. Det var en för fin bil för att skrotas, tyckte han, en BMW från 1986 med sammanlagt tre ägare och endast 80 000 i mätaren.

Sedan tyckte min gamle far sig behöva en bil med dragkrok. Den gamla skulle man inte få något för, sa han. Han körde den resolut ombord på Finlandsfärjan och ända hem till oss. –”Var så goda! En bil måste man ha.” Inte heller denna hade vi bett om. Men senast i och med flytten till landet* tyckte vi att den var bra att ha.

Toyota Carinan från 1997 har visat sig vara en betydligt svårare livskamrat än dess föregångare. Den går helt enkelt sönder mitt i körningen.

Som igår. Coming up: del två.

—-
* Vik. Väjer man för traktorer, känner man lukten av gödsel, skvallrar man med grannen och ser man höbalar genom minst ett fönster bor man väl på landet?

Årets kamrat, ja.

Det blev osagt att hans vänner är av en exceptionellt fin sort.

Efter att han visat upp sin pokal i skolan blev det inte som du tror. Antalet avundsjuka och missunnsamma kommentarer var – noll.

Och antalet uppmuntrande och vänliga kommentarer däremot, det stack hål på mina föreställningar om människans onda natur.
– Du är på riktigt en bra kamrat.
– Jag tycker du var rätt typ att vinna det där priset.
– Jag skulle rösta dig till bästa kamrat på nytt och på nytt om det skulle finnas en omröstning.

Det där priset tog fram endast gott hos vännerna – lagkamraterna, dessutom – som precis lika bra hade kunnat få det, och som hoppats på en första pokal lika mycket som han.

Är det inte ärligt talat väldigt svårt för oss vuxna att handskas med vänners framgång ibland?

Men dessa killar sa – och säger – spontant enbart vänliga ting. Att min son vann priset berättar något om honom, men betydligt mer om hans vänner.

Nu ska mamma fixa och laga
därför ska babyn int’ trixa och klaga.

Han var av den sorten som absolut aldrig någonsin, ever fick läggas ner, inte ens för att sova.

Nu känns det lite som ombytta roller. Jag är den stressade, den som trixar och klagar. Han den lugna, smarta, fyndiga. Den som skapar frid. Den som resonerar.

Så ska det inte vara.

Jag blickar framåt. År 2012 ska jag få vardagen att funka. Jag ska bli den lugna, smarta, fyndiga mamman för mina båda igen.

Och det är ju sjävlklart att det är barnen som skrämt undan det svarta med sina ljusa varelser.

–

Idag satt jag och barnen länge i pysselrummet och tovade – och detta i sig oerhörda är bara introt till min idylliska glimt.

När sonen var klar gick han till köket för att laga middag. Efter en halvtimme ropade han på ett sätt som endast en myndig sjuåring kan:
– Den som vill ha mat ska komma nu.
Vi dröjde – tovning är nästan lite transmeditativt – men fick komma ändå.

På det dukade bordet stod maten. Ingenting saknades – inte ett endaste bestick.

De senaste åren har jag gett upp med att förundras över hur hisnande snabbt barnen förändras. Men nu kom den där känslan igen. Han är så stor! Åh, han är så stor. Hjälp så han är stor.

Syrran var imponerad och åt mest av alla. Mitt inne i portion nummer X stannade hon upp och frågade med vänlig, uppriktig nyfikenhet:
– Alltså, vad skulle det här föreställa för maträtt sa du?
Och han som var du med tanken att hans plättar i andras ögon har ett eget stuk svarade i samma goda anda.
– Plättar.
– Jaha, nickade systern uppskattande och fortsatte sin måltid.

Jag och farmor hade förberett oss på känslosvall – för årets kamrat är det allra, allra finaste man kan bli, vidhåller vi, så pass ihärdigt att Noah undrar om vi fattat att det handlar om årets kamrat inom fotboll, inte inom universell existens, men det har vi inte. För man kan kan inte skilja dem åt, existens och fotboll. Är man en kamrat på fotbollsplan, en rättvis vän, då är man det också utanför den.

Det tycker jag och farmor.

Men det blir inget känslosvall. Lilla syster blir katastrofalt kissnödig precis när det blir brorsans tur att gå fram och ta emot sin utmärkelse, och vi rusar till toaletten när han tar lagkapten i hand.

—

– Jag behöver din telefon, säger han hemma.
Och så är han försvunnen länge. En dov röst hör jag och följer den – aha, han sitter på en liten rund matta i badrummet, med ryggen till dörren, för att få tala ifred med en vuxen vän. Det ska han få. Men jag hör att det samtalas om ett vitrinskåp.

Då är det vännerna, som nu ska packas upp efter månader i förvar. Är ni oskadda? Har vi tappat bort er i flytten? Minns ni oss? Vill ni fortfarande umgås?

Ni finns kvar. Ni vill.

Så börjar den ljuvliga strömmen av besök. Vi bjuder in. Era ord och ögon är så genuint vänliga och lyckliga. Åh, så jag är glad för er skull. Och nog är det här ju annat än den lilla tvåan. Inte för att det var något fel på den lilla tvåan. Så säger ni. Och så tittar ni ut över slätten som vårt bo gränsar till. Tänk att barnen kan gå ut bara sådär, säger ni då, för ni gissar att vi förundras över detsamma varje dag, vi också.

Vi känner oss så lyckönskade, och så älskade.

Ni följer den fina finländska traditionen: när man kommer till ett nytt hem ska man bidra till att det finns bröd och salt. Brödet i alla dess former äter vi upp. Men:
– Oj. Nu har vi salt för flera år framöver!

…..

Barnen har inte bytt skola. Vi kör dem till och från Haga.

På vägen hem stannar vi i mataffären. Jag rabblar isbergssallad–lasagneplattor–köttfärs medan jag famlar efter plånboken i bilen där vi sitter.
– Kom ihåg salt, säger min son och låter sådär saklig och ansvarsfull som så ofta numera.
– Vi har —, börjar jag, men ser då exakt hur busigt flinet i backspegeln är.
– Jag vet mamma. Jag skojar med dig.

Och lite sådant som andra vill att man ska ha dåligt samvete för att man missar. Ni får väl offra er, alla har det stressigt, har det sagts.

Vad tänker vi? Vi tänker relativt oprovocerat ungefär så här: vi offrar oss. För hemmet, vars tid det är nu. En vecka till bara, sedan är det någorlunda klart. Eller två. Första veckan i september hägrar som en milstolpe.

Men situationen stressar ändå. Gården är en åker, där maskrosorna frodas. De vänliga nya grannarna erbjuder hjälp. Frun planterar en växt på min sida av gården:
– Det är en förädlad lupin, den blir fin när den fått sprida sig lite.
Och så orkar hon med vårt gemensamma byggprojekt också, det som blev aktuellt när gränstujan revs upp med rötterna:
– Titta här, blir det här staketet fint? Vi tar inte för högt va, vi vill väl fortfarande prata över staketet, hehe.
Och:
– Oroa dig inte. Så där kändes det för oss också när vi flyttade in för ett år sedan. Man trodde att det aldrig skulle bli klart. Men det kommer att bli fint. Plötsligt står allt klart. Och då – då börjar man på ny runda och börjar möblera om! Fniss.

Grannarna är en välsignelse. Är!

Så är också våra lejda män. (Lejda män är ett bra uttryck.) En kväll när jag går ner för trappan, trött av uppackande, då möts jag av ett skinande nytt ekgolv. Det är klart! Jämnt. Varmt färgat av kvällssolen. Och då, mina vänner, gråter den här frun en skvätt av lycka, utan att bry sig om att de karga männen från Turkiet, de som bär ut gammalt skyddspapper, kanske ser.

Det är inte materian i sig. Det är tanken att detta är vårt nya backdrop till framtida människomöten. Aldrig har den varit så fin.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.