Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

I bussen hem sitter jag mitt emot mor och son. Han är kanske fyra år gammal och iförd den finska dagisuniformen: overall med tec-ändelse på loggan, och hjälmmössa. Mamman bär en kvarleva från åttiotalets skoluniformer: en retroryggsäck med fjällrävenlogga. En sådan som alla i Visättraskolan (Huddinge, Sverige) hade 1984.
– Idag var det lite rörigt i trafiken, när det fanns en sån massa polisbilar överallt, säger hon, och bryter – mycket riktigt – på sverigesvenska.
– Varför det?
– För att den ryske presidenten är här på besök.
Också den svenska kungen, tänker jag. Okej då, ’svenske’.
– Varför finns det polisbilar?
– Ja, för att… för att inga dummisar ska komma åt att … bråka med presidenten.
– Men är han en dummis? frågar sonen.
Inte mammans åsikt, tror jag. Jag möter hennes roade blick över min iPhone.
– Tja. Han är väl… han är väl okej, säger hon.
Jag ler lite jag med, och inser nu att jag ser ut som om jag skulle smygfota dem. Pinsam lägger jag bort telefonen och tittar bort tills de kliver av.

—

När jag hämtat mina barn (även de iförda finska dagisuniformer) och dragit dem hemåt i pulka står det poliser på vår bro.
– Gissa vem som är på besök i Finland idag, frågar jag.
De vet inte.
– Den svenske kungen!
– Tänker han besöka allas hem? säger min son förskräckt.
– Nej, säger jag. Men han har rört sig i Helsingfors och därför var stan full med polisbilar.
– Har han befallt så?
– De som han jobbar med har väl bestämt så.
Vi tar oss över bron precis innan kortegen åker under bron.
– Också den ryske presidenten är här, lägger jag till nu.
Nu går det en skugga över sonens ansikte.
– Men Ryssland… det är ju ett dummislag!
Inte min åsikt. Finns den i luften, eller?

Blått blink och stiltje i rusningen, och så är det förbi. Bilarna som fått stå får nu passera. Cityjeepen är arg och kör nästan på polisen, för så förnedrande var det att bli tvingad att vänta i tre minuter.
– Borde inte han istället vara glad över att kungen är här? frågar sonen.

Precis min åsikt.

—

Min son fyller snart sex år. En ålder som tydligen ska ge morsan en liten föraning om den pubertet som komma skall.
– Mamma, jag tror inte att du kommer att förstå vad jag säger, men jag ska försöka ändå, säger han, och spänner blicken lite vädjande i sin mor (nu behöver jag dig, mamma). Mor påstår att det alltid lönar sig att försöka, och han fattar beslutet, det som kräver mod. Han förklarar sedan självmedvetet och generat att han nyligen liksom insett att hans jag är ett jag bara för honom. Alla andra är också ett jag, men de är ett jag utanför honom. Jaget tar slut där hans kropp tar slut.
– Ingen annan är jag, det är bara jag som är själv. Därför trodde jag att det heter att man är självisk, avslutar han och väntar spänt på mitt svar.

Och tänk att jag vet exakt vad han känner. Han är egen. Hans tankar är hans egna. För att få en annan människa att ta del av hans jag krävs det kommunikation och ansträngning. Ändå är man innerst inne alltid ensam. Det är bara jag som är mitt subjekt.
– Jo, säger jag, jag förstod nog vad du sa.
Lilla syrran är närvarande vid bordet och höjer ögonbrynen upp till hårfästet nästan:
– Jag förstod inte alls vad du sa, säger hon avståndsstagande. Hon griper tag i mjölkglaset med sina båda händer. Hon stjälper i sig mjölken med eftertryck.

—

Det är inte underligt att upptäckten väcker lite skräck. Om mitt jag är bara mitt lilla klena jag, räcker jag då till? Det händer så mycket i honom just nu att han blir tung i hela kroppen. På vägen hem från dagis lägger han sig ovanpå en pudrad snövall och stirrar upp mot himlamörkret. Mammas komrop dämpas och hörs liksom fjärranifrån. Vita jord, vagga mig lugn, vagga mig lätt, ber hans blick.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Filmkritikerna tycks säga så gott som unisont att Avatars story inte bär upp, medan det visuella är stunning. Men är det inte just den förhandsinställning man har när man kliver in i salongen? En datorskapad saga som äntligen börjar likna något, efter ett par årtionden av övning på andra filmer. Hur skulle man kunna satsa på det narrativa när det tekniska tar upp så mycket av bioduken? Jag bänkade mig definitivt i de tankarna. Som sedan rann av mig.

Man försöker undermedvetet genrébestämma det hyperexotiska fyrverkeriet man bevittnar, knyta trådar till det tidigare sedda. Ungefär så här: en klass- och rasöverskridande kärlekshistoria är det ju, en romeo och julia. Lite som titanic men här är det bokstavligen två världar, rentav två solsystem som möts. Wow. Vidare: Avatar är en krigsfilm, som till exempel 300. Det goda lägret är har för få män och är vapenmässigt underlägsna, men redo att dö för sin övertygelse, för sitt land. Formatet är givet ända in i den dödsstöten som föregås av striden mellan två män. Men nu är det en blå urvarelse som gör en clean kill. Wow. Vidare: Science fiction. Framför allt. Den virtuella parallellvärld som introducerades med Matrix är i Avatar den verkligare världen, och en existerande organisk värld. Wow.

Klart man känner av den andra biten också. Det här är dagens Snövit och de sju dvärgarna, och King Kong. “Titta, de rör sig!”. Tanken på hur framtidens tekniskt fulländade framtidens filmer kommer att bli är hisnande. Man är med om en milstolpe.

Dröjer kvar vid bilder som denna. Luke ser sin avatar för första gången. Lukes ansikte reflekteras på varelsens hjärta, ser du? Så lämpligt.

Dessutom kopplar man visuellt (mycket passande) till de medeltida europernas intrång på Amerikas kontinent.

Krigsherren är en karikatyr. Hans krigsmålning består av ärrvävnad. En fantastik liten detalj. Att han kallar sitt plundringståg för war on terror känns som ett övertydligt ställningstagande. Jag gillar ställningstaganden mot krig.

Avatar ger – och detta fascinerar mig mest – en inblick i Edens lustgård, i tiden där människan vandrar omkring i en balanserad värld, i en perfekt och orubbad gudsrelation.

Det kändes lite som en pik till biopubliken när piloten tar killarna till de hängande bergen. Miljöerna hela filmen igenom är hisnande vackra, men de hängande bergen är aldrig förr skådade.
- You should see your faces, säger hon. Alltså.

Vi har, som sagt, ett minimalt bo. Ty sextio kvadrat för tvåbarnsfamilj efter ännu en pryljul är ett aningen för knappt bo.

Beror väl förresten på vem man frågar. För en bengal vore det vulgärt med så glest bebodda kvadratmetrar. Jag vägrar avundas någon och föredrar skuldkänslor, så jag riktar blicken just österut.

Nu är vi på segersidan. Det finns bara lite småplock kvar, och snart kommer julklapparna att rymmas in i rummet. Eftersom vi egentligen bara har ett avgränsat rum kallar barnen det rätt och slätt så. Åter igen riktar jag blicken österut och vägrar avundas folk med fler rum.

Jag har lärt mig två saker om Fida under dagens lopp: killarna som gör gratis avhämtningar kan konsten att göra tomt. Rappt och målmedvetet. Kanske hjälper det upp att man är lite människoskygg. Man vill snabbt bort från kunden, liksom. Det andra är att det känns som om luften blivit lättare att andas när en Fida-lastbil med fyra kubikmeter med saker som förr var våra lämnar gården.

Mattishövdingen känner doften av övermogen ananas där han sitter vid vårt bord. Klämmer på frukten. Påstår att det vore dags nu, innan de börjar ruttna. Tar sig till köket och kör ihop allt möjligt till en julig, ljuvlig fruktsallad. Roas av lammkarrén som ska bli vår lunch.
- Att ni äter lammkarré till lunch med barnen en mellandag är också lite bourgeois, säger han med vänlig ironi. Jag vägrar fråga vad “också” syftar på, för han har rätt.

Det finns en halv liter vispbar grädde i kylen. Mattishövdingen vispar upp ett par deciliter till fruktsalladen, den ljuvliga, juliga.

Nästa år vill jag leva mera rätt. Äga mindre, avundas mindre, slösa mindre; slippa ringa Fida vid årsskiftet för att befria oss.

- Det är jättebra att du har lite hemmaskola för dem ibland, säger han nu till mig. (För det har jag. Vi adderar, substraherar och drar streck mellan punkter, och lär oss engelska glosor. Alfabetet har de lärt sig själva. Ville bara klämma in detta.)
- Skulle du vilja segla jorden runt? Dagar när det är stiltje på havet kan du ha lektioner för barnen uppe på däck. Sedan skulle vi kunna skriva en bok om det hela och meningen medan barnen tog sig från A till Z tog vi oss från Guatemala till Cadiz skulle finnas med.

Det rycker i hans ansikte (han är en av de människor som faktiskt lever ut det idiomet) för så osannolikt är detta scenario för en knastertorr landskrabba som han.

I min mage pirrar det. Jag skriver ner det hela.

Det minsta av våra barn sitter fortfarande och kämpar med att få ner frukosten.