Flytten och renoveringen kör över så mycket sådant som riktigt gör ont i själen. Saknade vänners umgängesbehov. Kusinkalas. Barnens kvällsläsning!

Och lite sådant som andra vill att man ska ha dåligt samvete för att man missar. Ni får väl offra er, alla har det stressigt, har det sagts.

Vad tänker vi? Vi tänker relativt oprovocerat ungefär så här: vi offrar oss. För hemmet, vars tid det är nu. En vecka till bara, sedan är det någorlunda klart. Eller två. Första veckan i september hägrar som en milstolpe.

Men situationen stressar ändå. Gården är en åker, där maskrosorna frodas. De vänliga nya grannarna erbjuder hjälp. Frun planterar en växt på min sida av gården:
– Det är en förädlad lupin, den blir fin när den fått sprida sig lite.
Och så orkar hon med vårt gemensamma byggprojekt också, det som blev aktuellt när gränstujan revs upp med rötterna:
– Titta här, blir det här staketet fint? Vi tar inte för högt va, vi vill väl fortfarande prata över staketet, hehe.
Och:
– Oroa dig inte. Så där kändes det för oss också när vi flyttade in för ett år sedan. Man trodde att det aldrig skulle bli klart. Men det kommer att bli fint. Plötsligt står allt klart. Och då – då börjar man på ny runda och börjar möblera om! Fniss.

Grannarna är en välsignelse. Är!

Så är också våra lejda män. (Lejda män är ett bra uttryck.) En kväll när jag går ner för trappan, trött av uppackande, då möts jag av ett skinande nytt ekgolv. Det är klart! Jämnt. Varmt färgat av kvällssolen. Och då, mina vänner, gråter den här frun en skvätt av lycka, utan att bry sig om att de karga männen från Turkiet, de som bär ut gammalt skyddspapper, kanske ser.

Det är inte materian i sig. Det är tanken att detta är vårt nya backdrop till framtida människomöten. Aldrig har den varit så fin.

Renoveringen och flytten har slukat oss helt. Medan två lejda män svettas med våra golv, tak och väggar svettas vi med att måla och restaurera möbler. Till och med Billy-hyllorna, som redan senaste flytt skulle med endast tillfälligt. Nu googlar jag “beautiful shades of gray” och hittar nyanser med poetiska namn: November Rain. Raccoon Hollow. Jag skaffar byttan, och sedan står jag en vecka och målar över mellanbrunt fuskträ med dimmig färg, och det blir långt ifrån perfekt, men ändå rätt fint.

Min ateljé (som får tjäna som arbetsrum, bibliotek, klädförvaring och gästrum) har precis fått ett grått stengolv. Golvet har inte torkat än, och golvvärmen får man inte slå på på en vecka. Jag fryser alltså om fötterna när jag ordnar in böcker i billyn. Yllestrumporna är kvar i det gamla hemmet. För att värma min själ ordnar jag böckerna dem enligt färg. Lite som en eloge till bloggvärldens färgordnade bokhyllor.

Barnen ordnar i sina rum i övre våningen. Sonen har fått sitt piano flyttat. Pianot har hundratals melodier inprogrammerade. Bland annat månskenssonaten.

Det letar sig således mjuka toner ner till mamman i stengolvsrummet och sänker frid. Jag tar mig tid att känna på och damma av varje bok. Inte en enda bok som jag inte älskat har fått följa med. Ser man på, Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe (en kakofoni i mänskligt beteende) har ju ett panamablått tyg under sin jacket. En av de vackraste färger som finns, kanske. Jag tar bort pappret. Den här elektiskt turkosblåa ryggen får lysa där i blåzonen. Och om man tar bort skyddspappret också från C S Lewis Utflykt från tyst planet, Vredens tid och Perelandra hamnar de bredvid varandra. I grönzonen. De tre som förändrade mitt sätt att se världen. Kort sagt.

Så håller jag på. Och märker så småningom att Beethoven hakat upp sig däruppe, att den aldrig egentligen kommer längre än ett tiotal takter.

Milda makter.

Är det mitt gossebarn som övar?

Jag vet inte ännu helt säkert. Men nu lyssnar jag med större bräcklighet.

Men visst är det han, min mästare på gehör.

Usch så jag har dragit mig för det här inlägget.

Sonen har – delvis – vuxit ur bloggen. Hans karaktär har vuxit ur den. Den fantasisprängda lilla Spiff-figuren, som är så vis och så tacksam att se på.

Nu är han stor att man inte kan publicera bilder på honom utan vidare, eller utan att han får läsa inläggen innan jag lägger ut dem. Allt oftare är det nej, det där kan du väl inte lägga upp! han säger med misstro i rösten.

Sant. Skulle jag vilja att någon annan skulle göra sig rolig över alla mina allvarligt menade funderingar, och uttryck för uppriktiga känslor? Visa upp mitt plåster och berätta för alla hur det kommit till? Bekänna mina synder? Eller ens briljera med mina konstverk?

Vissa stunder jag vill behålla för mig själv av egna, luddiga orsaker. Men framförallt vill jag veta att jag kan vara mig själv utan att behöva gå omkring ständigt beredd på att bli exponerad. Det är väl klart att han resonerar ungefär på samma sätt, denna tänkande, kännande, ytterst självmedvetna sjuåring?

Jag känner ånger. Och då har jag varken exponerat barnen särskilt frekvent eller inför en stor publik.

Ja, förresten. Vad kommer större bloggares barn att tycka när de inser att tusentals människor följt ens potträning? Jag tyckte ju tidigare att det var en personlighetsfråga, det där huruvida barnen vill stå i rampljuset eller inte. Men jag har ändrat mig. Jag har svårt att föreställa mig ett barn som blir lycksaligt när det förstår (inte samma som ”hör”, för hur skulle ett mindre barn kunna greppa vidden av begreppet internet, när en sjuåring bara börjar ana det?) att det deltagit i The Truman Show hela sitt liv.

Det är inte ett adjö, ändå. Han dyker upp här av egen fri vilja. På bilder han själv valt ut. Och aldrig mer i texter han själv inte förstår alla skikt av. Min gebit att gallra ännu glesare!

Det är slut på det gullande ovanifrånperspektivet. Slut på skildringarna som belyser honom så klok och så lillgammal och sådan man gärna läser om.

Sa jag att mannen i mitt liv ritar kök om nätterna?

Nu är det färdigritat. Nu har han skickat iväg offertförfrågningar till danska kökstillverkare med millimeterskisser och med våra materialval. Vi hoppas på ett kök i vitt; lite lantligt. Lite modernt med foglös sink i vit stenmassa och med så få väggskåp som möjligt, och med så mycket möbelkänsla som möjligt. Arbetsytan ska vara i trä, förmodligen något vi sågar ut själva. Men framförallt ska det finnas både gashäll och induktionshäll. Någon politiskt stämplad teppanyakihäll blir det inte, även om vi under några sekunders tid övervägde tanken innan den åkte i soporna. (Har du missat den oerhörda stormen i höstas kring DN:s inredningsreportage “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kan du ju läsa en utmärkt sammanfattning här och artikelförfattarens försvar här. Är det inte lite kuriöst så det kan bli?)

Det här danska förresten, det är ett led i en lång process: förmodligen blir det ett ikeakök till slut, och det säger jag utan sorg i rösten. Det är min man som är den matlagande aficionadon i vår familj och jag är med på allt som han tror ska funka.

Det roliga:

Efter att min man skickat iväg offertförfrågan till danskarna gick han ner till bassängen med barnen. När jag lite senare gick ner jag med fann jag min man i glatt samspråk med en kille som ansvarar för återförsäljningen av ett danskt köksmärke i Finland. Det kändes som om han faktiskt ploppat upp ur marken som en svamp efter nattens sprinklerregn. Som om han fötts där, under avocadoträdets skugga, i medfödd lotusställning, som ett resultat av våra nattliga kökstankar. Riktigt absurt.

Och jag hade aldrig förr lyssnat på säljsnack iförd lila triangelbikini. Nu har jag.

Plötsligt struntade jag fullständigt i att blommigt inte klär en kvinna med begynnande medelåldersplufs, och slog till. Det var ett bra val. Nu tassar jag omkring iklädd puffärmar och volanger, i färger som inte klär mig, men känner mig exakt som Lena Olin i Havana (1990).

En kastanjebrunett i romantisk klänning. Liksom.

Och här har vi Lena för dig som inte var med på den tiden.

En lustig grej det där. Jag mindes bilden bara efter att ha sett den på reklampelaren på Huddinge busstation under mitt första gymnasieår 1991. Bara för att jag tyckte att han höll henne så vackert.

Att älska ett barn gör en så otroligt utsatt och sårbar. Hur i världen ska man klara av att älska två, undrar min vän på sin blogg. Alltså inte i betydelsen “kunna” älska, utan i betydelsen “utstå bördan av” att älska.

Den är ohygglig, den där kärleken. Så rå och slitsam. Man blir hudlös när man har barn. Det är fritt fram att komma åt mig som förälder utan minsta ansträngning. Kanske är det en medmänniska som kommer åt, kanske är det en sjukdom som kräver sjukhusvård och världens minsta syrgasmask. Kanske är det när livets första förlust, låt vara i form av en död nyckelpiga, infinner sig. Allt blir så betydelsemättat.

Men frågan är: blir den tyngre av att barnen är två, den där kärleken? Eller fem?

Man vet ju inte. Det finns inget vettigt sätt att jämföra mängden smärta.

Ett vet jag: syskonen avlastar min roll som mamma. De hjälper varandra över trösklar som jag själv inte ser. Och (åtminstone till synes, här måste jag kanske vara vaksam) på ett sätt som inte kräver någon ansträngning. Hitåt. Så här gör man som människa. Så här lever man vidare. Att denna lilla medvandrare, denna guide, är ett syskon som följer en efter att jag själv har dött – det tycker jag är en rikedom och en del av mitt testamente.

För mig som mamma finns en chans för tillväxt i det där, i och med upptäckten att barnens vingar bär. Hur platt (eller djuplodande) det än låter är livet ändå inte är större än livet självt. Det är ämnat att rätt och slätt levas – det är allt! Barnen utgår ifrån det, och som vuxna (kanske som nyblivna föräldrar) återupptäcker de det: det är fullt möjligt att leva livet med allt det slitsamma det bjuder på. Även som hudlös.

Vad gör man på nätterna i Los Pacos? Man sitter uppe och ritar. Min man ritar kök, jag ritar sovrum.

Så här såg sovrummet ut innan vi åkte iväg.

Medan vi plaskat i poolen har följande hänt: hyllkonstruktionen är borta, väggarna målades vita, utom väggen nedan, den med ikeavallmo på. Den blev gröngrå. De vita dörrarna ska bytas ut mot spegeldörrar, listerna blir vita. Gardinupphängningen i plast är borta.

Och så här kunde det färdiginredda sovrummet bli.

• “Konstverket” ovanför sängen är rummets blickfång. Det tänkte jag måla själv på obehandlade plankor som grånat utanför lidret på landet. Synd att det blir en färsk sågyta på plankorna bara. Borde man såga till stommen nu och låta gråna utomhus över vintern? Eller bara vända sågytan diskret mot fönstret, eller uppåt? Det är sådant som håller en vaken i Los Pacos efter att man lagt ner skisspennan, I tell you, vilket i och för sig betyder att mitt liv just nu är underbart lätt. Men. Det blir bra med spottar som man fäster bakom det översta planket i alla fall; en kombo av läs- och tavelbelysning. • Gardin och överkast i naturvitt linne. Gardinen ska jag sy själv, överkastet har jag reafyndat redan. • Slitna och fyndande nattygsbord (eller nattduksbord, båda orden är konstiga); fyndandet får ta sin tid. Min man har påpekat att en pall inte räcker som bord; var ska man ställa sin mobil och sin kvällsbok? • Kuddarna – från Lauritzons och Ikea (här blandar vi högt och lågt; självironisk blinkning) – har vi. Förrutom den randiga, som ska sys. • Parketten är sliten, men får förbli sådan i övre våningen där sovrummet ligger. Alltså blir det inte golvvärme heller. Jag inser att jag ändå, rätt och slätt, plockat bort elementet på bilden i ett (!) anfall av förvirrat önsketänk. Sanningen är väl att det blir elementskydd med tvärplankor. Fast jag misstänker att rummet (ett hörnrum) är rätt kallt på vintern. • Pläden hade jag inte hittat vid ritandets stund men kan nu meddela att det blir en grå-grön-mossgrön-naturvit-randig en. • Tycker man sig tro att lampfoten till höger är av glas och skärmen av silver har man rätt. Jag har nämligen anammat en av principerna inom Feng Shui, den där om att varje rum gott kan få ha ett smycke.

Morgonen ser ut att lova en molnig dag; i sovrummet med de gula gardinerna ligger en flicka i kissekattpyjamas och sover ut. Rufsig som ett ugglebarn som håller på att få riktiga fjädrar. Jag smyger dit då och då för att titta till, för klockan är över tio.

Nu. Rufsungen har öppnat sina ögon.

– Gomolon! jollrar jag.
– Mpf. Jag vill sova mera.
– Okej.
– Med någon.
Jag ger en kudde att krama.
– Med någon människa, säger hon, och det är ungefär så långt hon kan sträcka sig när hon ber om närhet.
– Men jag är ju människa, tycker jag då och kryper ner i det sovvarma uggleboet ett tag, och tar både unge och kramkudde i min famn.

Lycka är.

Det lilla sympatiska tehuset ligger på en gata som varje turist passerar, för det ligger på samma gata som Picassomuseet. Intill Picassomuseet rentav, snett mittemot.

På menyn finns en sanslös massa tesorter.

Om man bläddrar fram till rooibos finns det tjugo olika varianter av bara den. Jag väljer en blandning av verbena, rooibos och mynta – mina favoriter, tänka sig.

Blandningen, som jag själv aldrig i livet skulle ha kommit att tänka på, är en lustig sensation. Man måste blunda för att urskilja smakerna. Verbenan känner jag av sida vid sida med myntan, men rooibosteet bidrar egentligen främst med sin röda färg.

Det roligaste är ändå de hemlagade glassarna, gjorda på te. Vi beställer tre glassorter. Jag väljer hibiskusglass. Min man väljer en som är gjord på vit choklad och chaismakande yogite, samt en som gjorts av lassi, söt kondenserad mjölk och citron.

Kul, gott – och nytt.

Mannen ville dock ha sin café con leche.

Och barnet fick ett hörn av kaffekexet.

När barnen tröttnade på tevärlden sprang de över gågatan. Där gav bougainvillean skugga.

Vi började med katedralen som rätt och slätt heter “Malagas katedral”. Min man stannade utanför och läste Kindlebok i trädgården – i tyst samförstånd med denne målande man.

Båda barnen däremot var begeistrade över att se interiören. Min och min dotters diskussion vid tröskeln var dock enerverande.
– Mamma, varför får jag inte fota med min egen kamera?

– För att den har blixt.
– Men varför har du kamera?
– För att den här fotar utan blixt så att det ändå blir bra.
– Varför får man inte fota med blixt?
– Det stör andra, och dessutom bleker det färgerna i målningar och infattningar.
– Men jag vill ändå ha.
– Nej tyvärr.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Det är förbjudet.
– Men jag vill.
– Nej tyvärr. Men du får fota med den här.

Och så fotade hon vita liljor.

Och ljusen.

Och så satte hon sig för att lyssna inåt.

Jag fotade altaret.

Och en insamlingsbox.

Sedan blev det balansgång för barnen.

– Detta, mina barn, är en pietà, sa jag som visste.

Tätt följd av en mater dolorosa, sörjande mor.
– Här i Spanien talar man mycket om Maria i kyrkan, förklarade jag.

– Nu går vi ut! sa barnen när de var klara.

Nästa inlägg bidrar med det utlovade turisttipset – ett trevligt litet théhus.

Barnens farmor har gemensamma drag med Muminmamman – inre, inte yttre. Bland annat ligger det i hennes DNA att ordna saft- och bullkalas (sort of) för sina barn och barnbarn, om än på distans.
– Malaga är nog värt ett besök, förklarar hon per telefon på sitt hemlighetsyppande sätt.
– Man kan leta sig fram från tåget ut mot gamla stan i sakta mak. Där finns den gamla katedralen, och Picassomuseet, och Picassos hem – för han föddes ju faktiskt i Malaga, det är det inte alla som vet – och så finns där den gamla borgen uppe på berget. Och så finns där ju en stor El Corte Inglés som är lätt att hitta. Men man behöver ju inte ha bråttom och ta allt på en gång. Först kanske man stannar och tar en liten lunch, och så ser man på någonting smått, och sedan tar man sig en kaffe … och kanske en glass.

Ungefär så säger hon.

Tänk att vi lydde. Vi har ju aldrig känt oss särskilt intresserade av Malaga, så denna vänliga övertalning satt där den skulle. Det är ju inte en lång resa heller, och lokaltåget, som är det enda som behövs från Los Boliches, är svalt och skönt.

Min vana otrogen tänkte jag lägga upp lite bilder snart, och till och med bidra med ett litet turisttips.

Semestermorgnarna går ut på att skära upp melon (vatten-sådan: sandía), rosta bröd (fullkorn: integral), hälla upp apelsinjuice (con pulpa, sin additivos), koka espresso, hälla rasslande cornflakes i barnens skålar.

På balkongen förstås. Gammelmorfars tunna vita gardiner fläktar intill medan vi äter. Nere vid bassängen ligger de morgonpigga redan och solar. Man kan kika ner, man kan fnissa åt rikssvenskarnas morgonyoga.

Efteråt tömmer vi bordet, kletar på solkräm. Och så borstar och flätar vi Naomis hår.

Samma rutiner, samma plats, samma tös, mindre hår, 2006.

Ett gäng på tre stockholmare i pensionsåldern går förbi just när några senegaleskillar ställt sig på muren för att höra efter om tumultet på andra sidan gatan berör dem på något sätt, och om det finns poliser inblandade.

– Ja-a, en av dem håller väl vakt och varnar de andra, säger damen nasalt till de övriga sina.

Hon har ju helt rätt i sitt konstaterande.

Men jag reagerar inombords. Jag tycker att tonen är omedmänsklig; jag tycker att jag aldrig hört maken till markering av ordet ”dem”, sällan känt av sådan brist på inlevelseförmåga och respekt. Aldrig känt mig så distanserad till mina forna landsmän – aldrig så osvensk.

Men visst är det väl så: fördömelse ovanifrån låter illa. Det är allra enklast att påstå saker som att man väljer sin egen väg och fattigdom är ett självvalt tillstånd om man själv varken stått vid särskilt radikala vägskäl, eller haft någon fattigdom att välja bort. Ändå gör vi det. Som om vi hade någon som helst rätt att göra så.

Noah visar ett djupt engagemang i senegalesfrågan.
– När du berättade om den gamla mannen som jobbat som någonting fint i sitt eget land – kanske som läkare eller dagistant – och som nu säljer solglasögon … då började jag nästan gråta, bekänner han.

Jag minns mannen jag syftat på. En äldre herre med gråa tinningar och någonting rysligt icke-europeiskt värdigt i blicken.

Men – dagistant?

Jag föreställer mig mannen ta hand om senegalesiska dagisbarn. För det första försöker jag föreställa mig ett senegalesiskt dagis. Kanske med en färggrann, säkerhetstestad Lappset-rutschkana på gården. Fullt möjligt, väl? En massa instanser vill satsa på Afrikas barn och kan tänkas bygga rutschkanor på sandiga gårdar. Och sedan försöker jag placera denne värdige herre dit för att byta blöjor på tultingarna. Fast då måste jag först försöka föreställa mig ett senegalesiskt barn som faktiskt bär blöja. Det måste finnas – kanske det finns västerländskt influerade föräldrar som skaffar blöjor åt sina barn? Nej, jag ger upp. Den här bilden håller inte ihop sådär bara.

Jag måste ha sagt läkare eller lärare den gången.

Känner inte lokalbefolkningen, sa jag det precis?
– Nanga def! hör vi ju i igenkännande ton, och det är ett bekant mannaansikte där bland de senegalesiska säljarna. Det blir ett skrattigt återseende, som övergår i ett skämtande vars ton jag tycker så mycket om att lyssna på.
– Jag har tänkt på det där med vad du sa om att grunda restaurang, säger denne svarte karl med bus i blicken, och jag tror du har rätt. Jag ska grunda restaurang. Med dig! Du står för all xalis, och jag lagar djebu djen åt massorna. Kommer bli succé.

Lakanen han säljer väskor på har ett repverk: det är bara att greppa handtaget i mitten och slinka undan, om polisen kommer.
– Vad händer om polisen faktiskt kommer? Hamnar ni i finkan? frågar min man, sufflerad av min son som verkligen vill veta.
– Vi springer.
– Och om han får fast dig?
– Han tar prylarna. Det är ett stort bakslag när det händer. Jag har själv köpt dem med egna pengar för att sälja.

Min man köper faktiskt två filmer av polaren bredvid – som faktiskt vuxit upp i samma trakter som min man, i fiskebyn Mbour vid Atlantkusten, och som har samma afrikanska efternamn som jag. Practically family, känner vi.
– Är det bra kvalitet? morrar min man sedan med en misstänksam skiftning i blicken, och syftar på piratkopian.
– Absolut, mycket bra kvalitet.
– Om det är pixligt och handfilmat kommer jag tillbaks och ger stryk både åt dig och din vän väskförsäljaren här, säger min man, och det förstår jag, för han boxar sin handflata, och senegaleserna – seniga, långa, muskulösa bjässar – tycker som jag: det var dagens prov på självdistanserad humor. Värt ett flabb.

Igår kväll:

Vi strosar längs strandgatan och ser på de spanska midsommarförberedelserna.

Spanjorerna har börjat dumpa kvistar och paff och masonitskivor på strandsanden, och byggt klumpiga fula gubbar av skräp – sådana som gott kunde få liv i barnens ohyggligaste mardrömmar och i filmer som utspelar sig på Elm Street.

Gubbarna ska senare på kvällen eldas upp. Även det underlag för en skräckhistoria, tycker jag.

Kvistarna och det andra brännbara ska bli en brasa, en som man sportar med att hoppa över. Tydligen kan den spanska midsommarbrasan uppfylla ens önskningar också, magiska tre stycken, bara man skriver dem på en lapp som man sedan låter elden ta.

Havet intill för bort tre onda ting: tidvattnet för bort lappar med namn på sjukdomar och olösta konflikter. Egentligen skulle jag vilja utforska strandlinjen dagen efter. Fiska upp lappar som dryper av vatten och sorg, googla spanska ord jag inte känner till.

Vi deltar inte, för vi känner inte lokalbefolkningen; ingen som kan guida oss i firandet av S:t Johanni födelse, och bjuda oss på chips och grillat och kanske några vinstänk.

Jag har läst ut min senaste Ramotswe – på två ställen grät jag, inte för att innehållet var särskilt grafiskt, det är det aldrig, utan för att jag fattat en sådan otrolig kärlek för de här karaktärerna och för deras sätt att resonera kring vår existens.

Berättelsen insisterar på godhet och vänlighet (kindness), står det på pocketomslaget. Tänk att det är en beskrivning som sitter exakt där den ska. Ska man våga peta i det perfekta kan man försiktigt påstå att damernas detektivbyrå-serien helt och hållet bygger på detta, på att dröja vid goda ting. Moral. Mänsklighet och medmänsklighet. Generositet. Enkelhet. Gemenskap. Trohet. Rättvisa! Kindness.

Goda ting är också fruktsconesen, och de där mängderna med rooibosthé, som vår detektiv svalkar sig med i middagshettan i Botswana.

Mina semestrar blir inte bra utan Alexander MacCall Smith. Jag har läst av alla hans serier, men det är bara Mma Ramotswe som matar semesterfriden i hjärtat.

Väl medveten om att de senaste inläggen handlat om dimma, dis och moln måste jag ändå nämna det: dimman har nu fullständigt tagit över kusten och omvandlat den till ett kusligt, rått landskap.

Himlen döljs av en gul ridå. Spanjorerna firar skolavslut och San Juan på stranden, och kring midnatt blir det fyrverkerier av samma kaliber som vid nyår därhemma. Los Pacos skakar, men dimman släpper inte igenom en endaste gnista av färg.

Grannhusen har försvunnit. Poolen ser ut att ryka, för det virvlar små moln av dimma på ytan.

Plötsligt förstår jag att den Sherlock Holmeska londondimman jag sett på film finns på riktigt. Den som rullar fram som tumbleweed i ökenvinden; ödesmättat som ingenting annat.

Solen väcker oss den första morgonen, och vi ser att denna gång – olikt vår senaste visit i april-maj – har den spanska sommaren kommit.

Hettan lugnar själen med detsamma. Jag kommer inte på vad det är för veckodag idag.

Kikar man söderut från balkongen ser man att hettan ligger som ett tjockt, vitt, sömnigt dis över staden och över Medelhavet.

Vi är redo för årets längsta siesta.

Första kvällen slår vi på elen och vattnet och kopplar i tv-antennen. Vi packar upp med detsamma och bäddar med nya lakan åt oss själva; barnen sover ju redan i sina gamla från senast.

Tidigare på dagen var vi i ett morgondisigt Köpenhamn. Och så såg vi ett solstekande Barcelona efter det. Nu, i medelhavsnatten, är vi två trötta varelser.

Vi lagar ändå en kvällsbit för två. Det blir sådant vi hittar i våra väskor. Müsli bars. Ett äpple delas mitt itu. Nötter serveras i liten skål. Te, som i detta land alltid får en grusig beläggning.

Och så sitter vi där vid dukat bord på balkongen, och tittar på stjärnhimlen. Där är karlavagnen, mitt framför.

Vi tänker på privilegiet – att ha tillgång till den här bostaden är ett stort sådant – och på vad som väntar oss i Finland: vår första egna bostad. Hurdant kök ska det bli egentligen? Vi har sett kanske tjugo olika hos köpenhamnska kökstillverkare. Vi tänker på det här dygnets upplevelser; på Gaudis konstiga stad. Den där mosaiködlan med ett grönt flaskbottensöga. Den där knotiga, organiska estetiken.

Våra huvuden är helt enkelt tunga av intryck. Benen värker: det drar i senorna och svider i fotsulorna.

– Är müslibarsen från Lidl? frågar min man efter den evighetslånga meditativa tystnaden rakt ut mot stjärnhimlen.
Jag tycker ju att frågan sammanfattar precis hur vi känner oss. Ursprunget till müslibarsen på bordet är exakt vad vi orkar tala om just nu.
– Ja. De som de delade ut utanför Kampens Alko.

Vi var på väg till gammelmorfars bostad vid Solkusten, men färden blev lång.

Flyget mellanlandade i ett soligt och hett Barcelona. Maken till innehållsrik mellanlandning har vi aldrig varit med om. Vi klev av, tog bussen till centrum, gick till Casa Batlló, Casa Milà (vi tog även lite baguette och con leche utanför), och sedan metron till Park Güell, taxin till Sagrada Família (taxin där Naomi sov i fem minuter) och slutligen promenerade vi på gågatan La Rambla innan vi återvände till terminalen med tåg och shuttle. Flyget var en timme försenat och barnen lyckades inte somna på flyget – en nasal ettåring såg till att hålla åhörarna vakna …

… vilket (syftning på allt det ovan nämnda) innebar att barnen slocknade elvatiden på kvällen i lokaltåget mellan Malaga och Los Boliches, stapplade ut med hjälp av andra nattliga passagerare – för våra händer var upptagna med tre kappsäckar och fyra handbagage – och la sig på asfalten tid tågstationen.

Framme!

Jag gillar att flyga numera. Så fort planet tagit sig igenom det översta av alla molnlager blir jag lite euforisk rentav.

Idag tittar jag ner mot molntäcket, det vitaste av vita, och lyssnar slött till tjejerna med kaffekärran som närmar sig längs korridoren. De bryter på spanska, och den äldsta ser ut som Penelope om man slänger ett bländat öga ditåt.

Vi avlägger långsamt mil efter mil av molnmassa. Och då plötsligt är det som om någon sköt en missil där nere och jag måste kisa för att se vad det är som korsar vår väg här på tiotusen meters höjd. Ett annat flygplan förstås, här ovanför Beneluxländerna skjuts inga missiler. Men så snabbt det är. Så nära det for! Är detta okej? Klart det är okej.

Så minns jag ett tal från tolv år bakåt i tiden. Det att ni träffades var lika sannolikt som när två flygplan krockar i luften. Ändå skedde det statistiskt osannolika, era luftbanor korsade varanda, och det blev – en krock. Så valde min mans gudfar att beskriva mitt och min mans möte i sitt bröllopstal. Mötet av två unga med flygskräck. Men nere på fast mark har man ju distans och kan skratta åt liknelsen. Och hålla med om att vi tycker att vårt liv tillsammans var osannolikt — och meant to be.

Och så ger molnen där nere upp och blottar jorden. Bergstopparna sträcker sig efter oss med sina snövita vassa fingrar, oss som beställer kaffe av en penelope på tryggt avstånd ovan molnen.

Underligt lydigt vaknar barnen kring fyra på morgonen och går med oss till Nørrebro metrostation en kilometer ifrån Ivans bed and breakfast.

Samtidigt är de danska studenterna på väg hemåt. Eller så inte. De rinner ut ur nattklubbarna och sätter sig i vajande, melankoliska klungor på trottoarer och broar. De här som inte tänker gå hem vill hålla kvar den här natten så länge som möjligt. De vill aldrig bli annat än nykorade studenter.

En del utforskar studentnatten spiknyktra, med skarpa ögon under de blanka mössbrättena, och lapar in allt det magiskt minnesvärda (i den annars så alldagliga hemstaden!) på ett helt annat sätt än årskullens övriga valpar.

Jag förklarar studentmössorna för barnen, vi räknar att nio år i grundskolan och tre på gymnasiet blir tolv år av allmänbildande studier, och så lämnar vi studenterna i morgondiset, och säger farväl till Köpenhamn.

I Köpenhamn bor vi i Nørrebro, där vi har valt ett Visit Copenhagen-boende. Ivan, som värden heter, har en sjurummare (med vitoljade trägolv, som alla andra danska hem) där han hyr ut rum. Lägenheten måste vara värd hutlösa summor. Köket har luckor i massivt trä. Det är högt i tak. Kristallkronorna hänger i takrosetter. Men på fönsterbrädorna trängs halvdöda krukväxter. I köket är ytorna belamrade med obskyra flaskor, burkar, tidningar – och en igengrodd tekokare. I badrummet skulle jag vilja fara fram med en flaska Cif Creme.

Det är rätt dammigt i sovrummen också.
– Jag har aldrig sett Seppo städa sådär, säger dennes fru lite omskakat.
– Det var tio års damm, påstår Seppo.
Seppo vem då, tycker du. Jo, vi är många vänfamiljer som hyrt in oss här tillsammans, och Seppos fina familj är en av dem.

Sista natten sitter Seppo – en karl på 197 centimeter – uppe med mig och min man, och funderar på det här med kroppslängd. Vi tror allihop att långa människor behöver kämpa lite mindre än sina kortare konkurrenter när det gäller att bevisa sin trovärdighet. Och så googlar vi kroppslängder. Obama 187! Men Sarkozy är 165. Hitler var någonstans mellan 173 och 176. Berlusconi 167 cm. Napoleon var också väldigt liten, källorna tycks vara oense, men 150 och någonting. Kanske är det så att korta män blir lite maktgalna.

Det är oerhört skönt att snacka strunt i Ivans sjabbiga kök i København. För så är det ju: ingen av oss störs egentligen av sjabbigheten. Den känns organisk på ett hemtrevligt sätt och erbjuder en perfekt scen för samtal vars enda riktiga syfte är att flyta fram helt okontrollerat.

Och i morgon flyger vi – jag och min man och barnen – vidare till Barcelona.

Tivolit i Köpenhamn. Hur gammal var Noah när vi var här senast?

Jag minns inte.

Men han hade en ljusblå collegetröja som vi tappade bort här, det minns jag. Och där ungefär gav han sin mor en första riktiga puss. Det var medan vi väntade på att resten av sällskapet skulle landa på marken efter en skyfärd i raketfart. Resten av sällskapet, förresten, var idel män, och jag fick så ofattbart mycket hjälp med vagn och barn och dörrar och ombordstigning på tåg den gången. Och över det där lilla stängslet ville han klättra, den lille pysen med blöjbak. I den där puben satt vi en stund på kvällen i tivolins ljus, tills det blev för rökigt, och då tog jag mitt förstfödda barn hem till hotellet.

Noah måste ha varit ett år och tre månader. Nu fnyser han åt pariserhjulet, och vill åka en andra och helst en tredje gång i berg- och dalbanan, och sin mor pussar han bara när ingen ser.