Påstående: Den bekräftelse som funkar som bränsle för ens kreativitet [paus för tanke] ska komma inifrån. Uppmuntran och beröm utifrån i all ära, men finns det inte ett sunt självförtroende som grund att bygga på klarar man inte av perioderna av torka. Med torka menar jag de perioder då alla ens insatser och bedrifter föds och dör ut kritiserade eller än värre: onoterade.

Skulle man nu ha sådana perioder.

Egentligen har detta rätt så lite med den insikten att göra, men ungarna och jag gjorde årets pepparkaksdeg idag. (Ungarna är nu fem och fyra, och jag vill i denna parantes be att få tala om att deras tanke och uttryck är övertygande. Ibland vuxet övertygande. You wouldn’t last one minute.)

Jag radar upp och namnger ingredienser inför min misstänksamma avkomma.
- Vad är farin? undrar syrran.
- Akta! Det är giftigt, varnar brorsan.
- Mamma, är farin giftigt?
- Nej, det är ett slags socker, säger jag och tänker att vi bakar rätt så sällan.
Att smaka på farin också om det inte är giftigt kan de tänka sig. Men nu rynkas det på pojknosen, den kräsna, när kryddmixen ska i siraps- och farinblandningen.
- Usch mamma. Ursäkta, men jag tror du har satt i fel indredienser. Det luktar faktiskt illa om den här degen.
Dottern är inne på samma banor.
- Mamma, du har nog fel recept. Dåligt recept.
Jag står på mig. Sirap, farin, ingefära, nejlika, kanel och pomeransskal ska finnas i degen. Och den ska lukta precis så här. De blandar motvilligt i degbunken, turvis, och försöker låta bli att andas genom näsan.
När så fettet och mjölet blandats i och när degen börjar anta igenkännlig form tänds ett hopp i blickarna.
Det går inte att beskriva den flämtning, den fullständiga chock, det vitt gapande ansikte, den samtidigt så urholkade men så gälla röst; överrumplingen, kapitulationen när min son smakat på degen och vänt sig till sin syster:
- Det smakar som – som – -

Båda stirrar på mig och kan inte fatta att mitt giftiga recept omvandlats till något som liknar – ja, någonting som man närmast kunde jämföra med just pepparkaksdeg.

Det är bara så. Har man ungar ska man vara beredd att kämpa mot en ocean av misstro, om än kärleksfull och uppriktig sådan.

Båda mina barn har långsamt krupit ut ur sina skal. Tidigare scenvägrade de, i år deltog de i programmet för första gången under sin dagiskarriär – som nu alltså medburit fyra julfester.

Jag satt ganska långt bak och såg bara en stjärngosse för alla vuxenryggar. Det råkade vara min egen stjärngosse jag såg. Han såg mig i ögonen när han sjöng. Han sjöng klart och tydligt. För mig. Och kunde alla ord.

Jag är på jakt efter min kreativitet. Jag köpte min första moleskine. Nu undrar jag om det var vist.

“A pillar“, säger kreativitetsgurun Hugh MacLeod i mitt öra, och utvecklar sin tanke: “The more talented somebody is, the less they need the props. Meeting a person who wrote a masterpiece on the back of a deli menu would not surprise me. Meeting a person who wrote a master piece with a silver Cartier foun­tain pen on an antique writing table in an airy SoHo loft would SERIOUSLY sur­prise me.” Han sänker rösten och tillägger: “A fancy tool just gives the second-rater one more pillar to hide behind. Which is why there are so many second-rate art directors with state-of-the-art Macinotsh computers.”

Jag misstänker att min nya moleskine är en “prop”. Precis som min laptop, mitt fina staffli, min dyra målarduksrulle.

Tänker på Séraphine som i filmen igår målade med lera, blod och parafin också när hon skulle ha haft råd med fabriksproducerade oljefärger.

I det här sammanhanget borde det kännas som en uppmuntran att det på alla världens moleskines står att detta var anteckningsboken som Hemingway och Picasso föredragit. Men nej, det blir ju inte så.

Min stackars lilla moleskine kommer att tänka avundsjukt på sina förfäder. Inuti den här anrika bokpärmen kommer det att döljas mediokra idéer. Blask i lyxförpackning.

Så. Dags att vända fram det första bladet. Det är vitt och orört och fullt av förväntan.

Familjens stiligaste vän packade sina väskor i somras och delade ut sina gardiner och fåtöljer till vännerna. Det gav en känsla av slutgiltighet. “Hon ska hjälpa bebisar i Afrika”, sa barnen. Och jag grät.

Jag berättade för barnen hur gamla de kommer att vara när hon flyttar tillbaka till oss igen. Då såg jag min egen sorg flytta över till barnens ögon. Det här var ett avsked, ett av de värsta, deras första.

Mejlen som nu kommer från långt borta i sydost är sandiga, sjukdomsbeströdda. De ångar av styrka ändå. Den här kvinnan, som ser ut som ett solblekt vetestrå, är fullständigt oknäckt. Hon pluggar in ett nytt språk, hon duckar för kriget i landet, och hon håller sitt fokus.

“Glöm mig inte”, skriver hon för säkerhets skull, som om vi hade den valmöjligheten.

Filmfirman jag hoppar in för ibland håller nu efter en rad dokumentära projekt på med ett första försök till fiktiv snutt. Jag är med och spelar rollen av produktionsassistent. Jag, som helst bara glider omkring med frid i sinnet, blir alldeles förlamad av mängden omöjliga uppgifter. Såda som föds när budgeten är noll euro. Och jag gnyr som om någon stack nålar i mig.

På nätterna tar drömmarna över. Regissören ringer mig i min dröm i natt. Först vill han testa mina filmreplikkunskaper med “you and I are my favorite us”. Inte förrän han förvränger rösten till Meryl Streeps känner jag igen den. Julie & Julia! ropar jag, och får godkänt. I vaket tillstånd vågar jag påstå att ingenting sådant uttalas i den filmen — men för att nu återgå till drömmen varnar han mig: “det här med femininitet är en svår konst”. Jag vaknar i panik, och tänker att skinnjackan som syns på bild är på tok för… ofeminin. Vad ska vi skaffa för en annan jacka? Somnar om. Vidare i drömmen saknas det tillstånd för att filma i trafik. Och så skadar sig funktionärerna på vindrutan, för det är en trafikolycka vi ska iscensätta, och då finns det glassplitter.

Mardrömmen fortsätter långt efter att jag vaknat och loggat in mig på jobbdatorn. Det här kommer inte att gå. – Ta en power hour, då allt är möjligt, säger kollegorna, men den styrketimmen har jag redan haft och uttömt.

—

Så här är det egentligen: börjar man nysta i en tråd är det underligt hur mycket folk och instanser ger med sig. Idag kom jag dragande med tre par stövlar i storlek 39 åt kvinnan som kör dödsbilen. Till min förvåning sa skohandlaren nämligen ‘javisst’ när jag frågade om jag får låna hem några kundreturer gratis. Bilförsäljaren lånade ut en bil ur sitt sortiment. Killen på vindrutefirman slängde med en registerplåt som vi kan skruva dit istället för den röda plåten som osålda bilar har. Och skådisarna! De jobbar som om de fick betalt. Men de får de ju inte.

Visst finns det lite sorg i den glädje man känner över folks välvilja? Blanda den sorgen och glädjen med oroliga mardrömsnätter. Så känns det att vara produktionsassistent, när man egentligen är skapt till att glida omkring med frid i hjärtat.

Jag bytte jobb för några månader sedan. Ett jobb som jag hade ska man egentligen vara rädd om. Så kommer jag att säga om någon ber om råd i en liknande situation.

1. Jag hade först och främst en kärleksfull krets av arbetskamrater.
2. Vidare hade jag en dynamisk kille som närmaste chef. En sådan som drog sporadiskt förbi som en orkan med styrka fem. När stormen bedarrade hade det liksom dammat upp en hög med ogjorda arbeten som låtsades obemärkt dala ner på mitt bord. Dem kunde man sedan med viss nyfikenhet och iver börja nosa i.
3. Jag jobbade för en VD som ingen av teamet ville byta ut mot en politisk korrekt sådan. Inte ens Aktivisten, Feministen eller Den Uttalade ville byta ut honom. Strypa, ibland, kanske, men inte byta ut. Trots allt.
4. Jag hade dessutom uppgifter intressanta nog att väcka mig med lösningar till problem mitt på natten. Ack, den passionen.

Och så bytte jag jobb. Rätt val? Ja! Vilken tur att jag inte frågade mig själv om råd när jag stod inför valet.

Rätt så tyst har det varit på bloggfronten. Jag brukar hoppa över inlägg som börjar så, eller ens ditåt. Gör det du också, om du vill. Jag vet hur jobbigt det är med inlägg som ursäktar.

Fast egentligen är det bara du, kära läsare, som tyckt att det har varit tyst på min bloggfront. För fantastika blogginlägg föds ju i huvudet mitt hela tiden. Välformulerade och imponerande. Men så har lösenordet till bloggen försvunnit, och litteraturen, den-oerhörda-aldrig-förr-skådade-litteraturen, har dött oläst. Strandfynden har sköljts tillbaka till havsdjupet. Liksom.

Men nu har bloggerskan ett nytt lösenord. Hakar du på eller har jag förlorat dig?

Det är några veckor sedan biltjyvarna, de ovana biltjuvarna, gjorde sitt tafatta försök att sno vår BMW från åttiotalet. Sedan dess har vi gått. Det är en futtig kilometer till dagiset. Men barnen, de bilvana, anpassade sig inte helt utan gnäll.

Men. Idag har killen sin sparkcykel.
- Ja vill inte ha min spajkcykel, för ja baja föllde o föllde, o ja vill inte gjåta meja, säger syrran.

Nej minsann. Istället springer hon hem! Den gamla morsan får bokstavligen springa för att hinna med barnen! Barnen står och väntar vid en korsning när den springande mamman hinner i kapp. Och det är tjejen som flåsar fram följande:
- Vet du den däj visan [pust], den däj med bena [pust] som blij fulla [pust] me spjing?
- Ja? säger brorsan.
- Nå, mina benaj, dom e fulla me spjing, säger hon med samma triumf som om hon än en gång kommit på kungstanken, den som bär upp universum.
Och så drar brorsan efter andan för att svara henne, men syrran har redan dragit iväg.

En månad tog det.

- Jag haj ont för jag har ögonfammaktion. Och ont vill man inte ha, förklarar treochetthalvtåringen, den minsta och sötaste i sitt slag, med uppspärrad blick som om hon presenterade kungstanken, den som bär upp universum.
- Ja. Ögoninfektion.
- Jo men jag kan inte säga äjj.
- Men det finns väl inget r i ögoninfektion?
Och så säger hon “ögoninfektion”, helt perfekt, och ska börja äta sin morotssoppa, för det är det vi egentligen håller på med. Men skeden stannar mitt i rörelsen.
- Huj sägej man “jag vill inte äta” på jikssvenska? undrar hon nu.
Jag föreställer mig ett knarrigt stockholmsbarn och Madickens Elisabeth i ett och det blir väl en halvnasal liten matvägrare jag härmar.
- Jaha, säger dottern. Kaspej på dagis sägej så häj, säger hon och drar meningen med ytterligare en annorlunda betoning.
- Men han är väl inte rikssvensk, säger jag.
- Nej, han är bara svensk, säger hon, vanlig svensk.

Det är för mycket chili i soppan så hon behöver bara ta tre skedar till, så nådig är jag.
- Ja, för jag är tje åj, säger hon.
Hon som rättat alla som vågat påstå att hon bara är tre! Jag kan jag också:
- Nej förresten, du får ta tre och en halv sked.

Fair enough, tycker hon.

På våren 2008:
Det börjar ljusna. Han snarkar lite lätt, min lilla pys. Tvärt är han klarvaken – pling – och spänner blicken i mig, med full koll på att det är lördag idag:
”Kan jag börja duka fram frukosten?” viskar han, helt pigg.
Jo tack!

Han sliter upp systern och så börjar ett klirrande och stökande som varar en stund. Då och då avlägger pojken en lägesrapport. ”Ni kan vila en stund till. Nu är det bara skålarna kvar.” Och till sist ett ivrigt: ”Nu är allt klart. Kom och ät. Kom. Kom!” Man släpar sig till bordet och möts av blickar som lyser som små morgonsolar.

Barn är underliga. De är perfekta, rynkfria, renhyade, håret glänser och är mjukt. Och så älskar de sina morgonstinkiga rufsiga sömndruckna mammor och pappor, vilket borde vara mot alla instinkter, och visar det med Honey Corn Smacks och Fitness All Brans, och två sorters mjölk, och personlighetsanpassade skedar till de ovan nämnda skålarna.

—

Idag:
Barnen dukar lördagsfrukost igen. Sonen plockar åt sig pappans glasögon medan han dukar.
Och hela världen dansar, mumlar han för sig själv.