På finlandssvenskt håll just nu diskuteras mammor som hänger ut sina barn på nätet . Är det rätt av mammorna att berätta allt om sina barn på sin blogg – vad händer när barnet är i läsåldern och bloggarkivet blottar hela dess uppväxt för kamratkretsen?

Jag vet inte. Men jag frågar min son.
“Tycker du att det vore pinsamt om dina vänner läser om dig på min blogg?”
Han fnissar.
“Neeej. Varför skulle jag tycka att det är pinsamt?”
“Om du inte vill att de läser sånt som du sagt till mig.”
“Neeej! Det får de läsa.”
Och jag tror faktiskt att han kommer att känna lika om tio år. Hans personlighet är öppen, han bjuder på sig själv och precis som morsan sin gillar han uppmärksamhet.

Jag frågar honom om jag får skriva ner det här. Det får jag. Innan han lägger sig om kvällen försäkrar han sig: visst kommer du ihåg att blogga om det jag sa?

Men visst förstår jag diskussionen. Jag tror att det är så här: barn är personligheter. En del gillar scenen, en del gör det inte. Därför figurerar den lilla syrran i huset rätt så sällan på bloggen. Och därför figurerar storebror här ofta.

Som mamma vill man överraska sina barn ibland. På ett ideplan vill man att de ska fatta konceptet godhet. På ett rent mäskligt plan vill man köpa deras kärlek.

Nåväl. Min son besökte mig på jobbet. Post-it-block är bra, tycker han. Han skrev en inköpslista enligt egen smak när jag skulle iväg till butiken.

Bara för att busa till det hela lydde jag hans charmiga små kråkfötter. Åh, vilka miner jag fick se när han sedan faktiskt fick jogubstorta till frukost en helt vanlig dag.

- Men sånt här bestämmer ju inte jag, fnissade han fram.

Lördagsfrukost med familjen. Rufsiga barn. Påklädd make på väg till ett köksbygge. Utbudet på matbordet är lite otippat idag, men så länge det nyttiga flingpaketet står där bland det underliga känner jag frid i mitt matmodershjärta.

På de finska förpackningarna heter “Rågfras” så här: “Ruis Fras Ruismuro – Rågfras”. Råg är alltså ruis på finska. Det var ett krångligt namn på en vara… Men vad sjutton! Den första i-pricken är en ring. Varför i hela fridens namn? Vad har ringen som symbol med frukostflingor att göra? Min morgonuppenbarelse som vridit sig till ett stort frågetecken rätar ut sig till ett skadeglatt utropstecken. Jag ska berätta varför.

Nu vill jag att du föreställer dig två parter kring ett mötesbord. Skandinaviens Quaker-representant [nedan: Svensken] talar hövlig, betonad och långsam rikssvenska. Finlands representant talar lite Sverigeanpassad finlandssvenska, för han har fått uppgiften att lansera Quaker i Finland tack vare sin tvåspråkighet och sin tidigare erfarenhet av rikssvenska bolag i Finland [nedan: Finländaren]. Finländarens skor är nedgågna och frisyren mindre slipad än svenskens. Annars är de karlar i medelåldern båda två. Okej?

Lite mötesbakgrund ska du också få: Finländaren har tidigare påpekat vänligt att Skandinavien inte omfattar Finland. Han har många gånger tidigare beklagat orsakerna till dessa möten: det är tråkigt att svenskan och finskan inte bär ett större släktskap som språk, det är tråkigt att layouten måste följa de förutsättningar finskans utformning ger, och inte svenskans. Det är tråkigt att den finska konsumenten inte förstår ord som råg och fras. Men i och med att Havrefras tidigare var en av de produkter finländarna köpte från Sverige är Finland tacksamt över Finlandslanseringen. Ungefär så. Okej igen?

Kom ihåg den tålmodiga, förklarande rösten och stockholmaccenten nu.

Svensken: Nu gäller det då att hitta en gemensam linje när det gäller Fras-familjen i Norden. Vi har ju tidigare lanserat Fras-familjen helt oförändrad i Finland, och efter återkopplingen från den finska marknaden har vi nu öppnat ett samtal om möjligheten att eventuellt komma fram till någonting som den skandinaviska konsumenten kan uppleva som sin egen.
Finländaren: Jag tror absolut att det är ett viktigt samtal som vi inte ska dra ut på, om jag ska vara riktigt ärlig. Vi har tittat på ert önskemål att behålla någonting av det skandinaviska i produktnamnet i det finska Ruismuro. Hur skulle det vara om det skulle stå Rågfras under Ruismuro i samma stil, helt enkelt? I Finland har vi ju två officiella språk och det är vanligt att produktnamnet står på två språk på förpackningarna.
Svensken: Jag tror att vi måste stå fast vid Quakerkoncernens tidigare beslut och behålla Fras-namnet som Fras-kommunikationens huvudlinje. Ordet Fras är ändå det som binder ihop frasfamiljens samtliga produkter. Vi ska stå fast vid att Rågfras heter Ruisfras. Däremot –
Finländaren (avbryter): — vi förstår att det behövs en igenkänningsfaktor. Men vi vill stå fast vid att ‘fras’ inte är finska. Det är inte ens ett ord man associerar till någonting frasigt. Vi måste ha med det förklarande produktnamnet Ruismuro. Annars vet konsumenten inte vad det är han köper. Så enkelt är det.
Svensken: Jag ställer mig tveksam till det här faktiskt. Det är att gå för långt från ursprungsidén att översätta namnet till finska. Överhuvudtaget har vi tänkt ska vi undvika översättningar. Då försvinner frastänket från Finland. Vi kan inte ha en så varierande kommunikation i våra målländer. Ni påstår ju att marknaden i Finland är annorlunda, men det ser inte jag. Quaker Skandinavien har en marknad som vi tyvärr inte kan hålla på och anpassa efter alla lokala avvikelser. Det är ju bara att se sig omkring. Det är väldigt få brandade namn som översätts!
Finländaren: Jag skulle förstå att ni vill behålla svenskheten om Quaker faktiskt vore skandinaviskt. Men [uppgivet] det är det ju inte. Det är för oss finländare ett amerikanskt brand. Det har vi ju till och med svart och vitt på i och med konsumentundersökningen.
Svensken: Quaker i Skandinavien är ett skandinaviskt brand! Det är så vi tänker, och det ska konsumenten tänka. Det ska vi absolut inte frångå. När vi har kommit så här långt i dialogen vill jag visa en lösning som våra kreatörer tog fram för att betona detta. Jag är mycket stolt över resultatet och känner att vi är på rätt väg.

Och så knäpper han på projektorn, och Finländaren ser att Svensken förberett mötet. På den vita väggen lyser nu det som Finländaren inser är det slutgiltiga: förpackningslayouten, där namnet Ruis Fras står särskrivet, med stora bokstäver, och där ringen ovanpå det svenska å:et i ‘råg’ flyttat över till det finska i:et i ‘ruis’. Finländaren sjunker genom golvet av missmod där i sin snurrbara konferensstol. Han inser att dialogen – som så ofta förr – egentligen hela tiden varit två monologer.
Finländaren[svagt]: Ja… jo. Men vi måste få in även det finska Ruismuro. Bara så att konsumenten vet att det är ett frukostpaket.

(Jag vet, det är roligast för dig som faktiskt suttit på ett dylikt möte. Förlåt, alla andra. Förlåt!)

Min son har varit sjukskriven från dagis en dag extra. Han återupptäcker sin barndoms lekar för att få tiden att gå.

– Den som är sjuk säger hej, ropar han så det hörs över hela tvårummaren, medan han klickar upp doktorsväskan. Inget gensvar får han. Förstås.
– Har du ont nånstans? frågar han mig istället med vanlig röst och jag säger ‘nej, jag plockar ner tvätt’ för att sedan inse att mitt svar alltid är ett nej. Ändrar mig.
– Okej, var har du ont?
– I örat.
– Vad gjorde du för att få ont i örat?
– Ingenting.
– Men var var du när du fick ont i örat?
– Jag sov.
– Mjaha. Du sov. Då är det en tjuv som kommit in på natten och hällt gift i ditt öra. Här, säger han och vänder sig till syrran som nu infunnit sig på kliniken.
– Skär bort örat!
Jag gnyr.
– Nej! Vänta! ropar doktorn, vi glömde bedövningen!
En spruta, och det radikala ingreppet genomförs.
– Nu är det bäst att ni inte talar med mig, meddelar han och tar på sig munskyddet (en BUU-klubben-scarf).
– Valföl int? viskar syrran.
– Nå det kan annars bli lite rojssigt. Vi suger bort blod.
Sagt och gjort. Han torkar sedan bort överflödet. Jag får en så kallad väckningsspruta och blir omedelbart utskriven.
– Var är mitt öra? frågar jag misstänksamt.
– Vi sydde fast det igen.
– Åh, tack.

Jag flyr kliniken. Nästa patient är fadern i huset. Jag hör honom klaga på hosta.
Vår doktor är inte rådlös.
– Vi skär upp halsen.

Mor påstår att det är sex års erfarenhet av finsk sjukvård som talar. Effektiv och aningen opsykologisk.

Ibland skriver jag fånigt in meningar som jag är så ofattbart trött i google-sökfältet och slår på entertangenten. Ibland hoppas jag att sökord som hjälp eller inspiration ska ge mig precis det. Sökorden är fina i sin enkelhet.

Sammanfogningar som “jag kände mig som en” (precis så, inom citattecken) plockar fram en hord med medmänniskor som ropat ut sina känslor i cybermörkret. Det är berättelser om trötthet och ensamhet för det mesta. “Jag är världens sämsta mamma” (786 träffar om man infogar citat) berättar om mammornas hjälplöshet: jag förstör mitt barn, jag som bara vill det väl. Och där kan man sitta och känna att man inte är unik. Unik på ett tröstlöst sätt, menar jag.

Idag har jag lite feberkänsla och sitter och halvsover vid jobbdatorn. Jag skriver in dagens ord i browserfältet och hamnar på ett oväntat ställe som jag nu ska dela med dig.

Idag har stan glittat i både solsken och blått sken. Helsingfors är värd för Östersjötoppmötet.

I bussen hem sitter jag mitt emot mor och son. Han är kanske fyra år gammal och iförd den finska dagisuniformen: overall med tec-ändelse på loggan, och hjälmmössa. Mamman bär en kvarleva från åttiotalets skoluniformer: en retroryggsäck med fjällrävenlogga. En sådan som alla i Visättraskolan (Huddinge, Sverige) hade 1984.
– Idag var det lite rörigt i trafiken, när det fanns en sån massa polisbilar överallt, säger hon, och bryter – mycket riktigt – på sverigesvenska.
– Varför det?
– För att den ryske presidenten är här på besök.
Också den svenska kungen, tänker jag. Okej då, ’svenske’.
– Varför finns det polisbilar?
– Ja, för att… för att inga dummisar ska komma åt att … bråka med presidenten.
– Men är han en dummis? frågar sonen.
Inte mammans åsikt, tror jag. Jag möter hennes roade blick över min iPhone.
– Tja. Han är väl… han är väl okej, säger hon.
Jag ler lite jag med, och inser nu att jag ser ut som om jag skulle smygfota dem. Pinsam lägger jag bort telefonen och tittar bort tills de kliver av.

—

När jag hämtat mina barn (även de iförda finska dagisuniformer) och dragit dem hemåt i pulka står det poliser på vår bro.
– Gissa vem som är på besök i Finland idag, frågar jag.
De vet inte.
– Den svenske kungen!
– Tänker han besöka allas hem? säger min son förskräckt.
– Nej, säger jag. Men han har rört sig i Helsingfors och därför var stan full med polisbilar.
– Har han befallt så?
– De som han jobbar med har väl bestämt så.
Vi tar oss över bron precis innan kortegen åker under bron.
– Också den ryske presidenten är här, lägger jag till nu.
Nu går det en skugga över sonens ansikte.
– Men Ryssland… det är ju ett dummislag!
Inte min åsikt. Finns den i luften, eller?

Blått blink och stiltje i rusningen, och så är det förbi. Bilarna som fått stå får nu passera. Cityjeepen är arg och kör nästan på polisen, för så förnedrande var det att bli tvingad att vänta i tre minuter.
– Borde inte han istället vara glad över att kungen är här? frågar sonen.

Precis min åsikt.

Ett tag gick man och undvek färgad snö. Hundkiss – liksom kräkningar – ser ut som sågspån i tjugo minusgrader om man placerat dem i en snödriva. Sedan kom det mera snö och täckte in eländet. Lätt snö. Så lätt att vågen hade gått över till minussidan, hade man insett nödvändigheten i att väga snön.

—

Min son fyller snart sex år. En ålder som tydligen ska ge morsan en liten föraning om den pubertet som komma skall.
– Mamma, jag tror inte att du kommer att förstå vad jag säger, men jag ska försöka ändå, säger han, och spänner blicken lite vädjande i sin mor (nu behöver jag dig, mamma). Mor påstår att det alltid lönar sig att försöka, och han fattar beslutet, det som kräver mod. Han förklarar sedan självmedvetet och generat att han nyligen liksom insett att hans jag är ett jag bara för honom. Alla andra är också ett jag, men de är ett jag utanför honom. Jaget tar slut där hans kropp tar slut.
– Ingen annan är jag, det är bara jag som är själv. Därför trodde jag att det heter att man är självisk, avslutar han och väntar spänt på mitt svar.

Och tänk att jag vet exakt vad han känner. Han är egen. Hans tankar är hans egna. För att få en annan människa att ta del av hans jag krävs det kommunikation och ansträngning. Ändå är man innerst inne alltid ensam. Det är bara jag som är mitt subjekt.
– Jo, säger jag, jag förstod nog vad du sa.
Lilla syrran är närvarande vid bordet och höjer ögonbrynen upp till hårfästet nästan:
– Jag förstod inte alls vad du sa, säger hon avståndsstagande. Hon griper tag i mjölkglaset med sina båda händer. Hon stjälper i sig mjölken med eftertryck.

—

Det är inte underligt att upptäckten väcker lite skräck. Om mitt jag är bara mitt lilla klena jag, räcker jag då till? Det händer så mycket i honom just nu att han blir tung i hela kroppen. På vägen hem från dagis lägger han sig ovanpå en pudrad snövall och stirrar upp mot himlamörkret. Mammas komrop dämpas och hörs liksom fjärranifrån. Vita jord, vagga mig lugn, vagga mig lätt, ber hans blick.

Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

Bild på universum.
Kameran kryper närmare.
Bild på vår fina blåa jordglob.
Kameran kryper ännu närmare.
Och innanför atmosfären, där ljudvågorna bärs fram av luft, slås ljudet på.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Jag har börjat måla lite och bloggar om det på engelska (det verkar som att engelskspråkiga målarcommunityn är mera aktiva, rätta mig om jag har fel). Tänkte ta och känna efter hur det går innan jag börjar gå ut med programförklaringar och löften om hur länge jag kommer att orka måla en målning per dag. vilket jag nu alltså gjort. Jag låter kanske lite förställd på den bloggen – men jag får väl skylla på engelskan.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!