På Helsingfors moderna museum, Kiasma, handlar utställningen Ars11 om Afrika. Där grät jag. I flera salar än en.

Jag har ju sett dokumentären om Apple och andra annars så sympatiska företag som hela tiden, as we speak, dumpar teknologiavfall i Ghana. På lasten som avgår från väst – USA, om det nu har någon betydelse var hamnen ligger – klistras en fraktlapp där det står att frakten består av second hand-datorer och annat, som U-länderna så desperat behöver. Second hand my ass. Här tippas de obrukbara datorerna, skräpet, exakt där var folket under lediga stunder tidigare suttit och njutit av Atlanten, suttit och knäppt på gitarren, sjasat myggor och myst i sällskap.

Här på Kiasma berättas samma story ordlöst och stillsamt som fotokonst. Helt säkert är det ett sammanträffande att alla dessa bilder är som afrikanska varianter av svedjebrännarna i Järnefelts Kampen om tillvaron. Det ryker alltså i bakgrunden. I framgrunden har barnet (japp, oftast ett barn) på bilden intensiv ögonkontakt med mig som tittare. Faktum är att han knappast tänker på att detta är ett skitjobb. Knappast tänker han ens: se mig, här utsätter jag mig för giftiga gaser och metaller när jag rotar igenom ditt teknologiskrot, du vita överkonsumenrande egoist. Nej, för honom är det en dag som alla andra, förutom att den där vita fotografen, Pieter Hugo heter han visst, vill att man ska ställa upp på ett foto, och då kan man väl ställa sig här med krattan, då.

– Får jag se, blev det bra?

Däremot är det de tankar som föds i mig som mottagare jag måste lyssna in. Och det är någonting nesligt, någonting som liknar närmast pinsamhet som rör sig i huvud och hjärta. Att stå inför bilden och tänka “men jag är verkligen ingen konsumtionshysterist” raderar ju inte bilderna, förbättrar inte världen, minskar inte på västvärldens skuld.

Och om du är på väg tycker jag att du ska tajma in videon som heter någonting i stil med I just wanted to let you know we had no idea. Det handlar om folkmordet i Ruanda. Där får tårarna skydd av mörkret.

Och om vi ännu tar det här med skenheligheten. Vill man ens riskera att tillhöra skaran som finner det katharsiskt att axla mänsklighetens skuld en stund, att ge sig själv lojalitetspoäng för att man överhuvudtaget satt sig in i problemet, och sedan gå ut ur konstmuseet och tycka att man är helig för att man ens öppnat sig och lyssnat, för det gör ju inte alla?

Ja, jag tycker att man ska ta den risken.

Senegaleserna kom inte till Spaniens solkust förrän på 2000-talet. Båtlasterna strandade en efter en. De tidigaste vi hört om kom 2001, och då var det piroger, skröpliga smala fiskebåtar, målade i vackra färger, men fullständigt odugliga för månader på Atlanten. Det var tuffa båtfärder. Folk dog i mängder. Vännerna omkring en blev sjuka, torkade ihop och kastades överbord. Senare började man köpa biljetter till färjorna istället och slutade dö.

Berättar de som överlevde. För min Bo.

Men resten av storyn är inte lika unik. De senegaleser som flyttat till Europa för att jobba ihop lite mera pengar täcks helt enkelt inte ringa hem och berätta sanningen. Jag har inte fått något riktigt jobb. Jag säljer fendikopior åt snäsiga turister. Ingen köper. De har äkta väskor eller helt andra typer av väskor på axeln. Och köper nån en väska eller två är min andel helt löjligt liten. Nej det finns inte en chans att jag kan skicka hem pengar. Istället håller man skenet uppe. Europa är bra! Och när kusinen också vill komma tiger man, fast det bär emot. Kanske, kanske säger man lite försiktigt: Njae, näe, du har det bättre hemma tror jag. Plugga vidare du bara. Kom inte hit. Men sedan täcks man inte svara på frågan: Vad menar du, varför skulle jag inte vilja komma och tjäna pengar?

Det ironiska och idiotiska i flykten till Europa är ju att det inte råder någon stor nöd på de här unga snygga killarna och tjejerna så länge de är i Senegal. Ingen krigar, inte nämnvärt ens i grannländerna, och inte i närhistorien. Ingen avrättas av politiska eller religiösa skäl.

Tvärtom snackar vi hyfsad livskvalitet. Det råder en härlig inställning till livet i landet där i västra Afrika. Folket skrider fram på sandiga gator, visserligen bland bråte och plastskräp, men alltid perfekt klädda, och med dansösraka ryggar. De äldre med en värdighet som väcker skräck. Men de unga rör sig alltid med en retsam, humoristisk glimt i ögat, och en sval aura omkring sig. Man har liksom genomskådat människan, genomskådat livet, och tar det inte på så himla stort allvar. I själva verket är livet rätt komiskt, och människan som skapelsens krona – finns det någonting i henne som man inte kunde skratta åt? Snuskhumorn är så pervers att det finns ord för företeelser vi saknar ord för. Man är grov. Man kallar sina vita svettiga vänner för rödöron, och gapflabbar uppiggat när man blir kallad svartskalle i gengäld – och kanske slav, om man faktiskt känt varandra sedan barnsben. Man jobbar ihop pengar med ett huvudsyfte: att skaffa nya kläder och bra käk till nästa fest. Fester är livets fasta punkter. Och maten man lagar – åh! Inte undra på att det knappt finns en smal människa i hela landet – maaffe, den jordnötsgeggiga kycklinggrytan, börjar man laga genom att hälla i en halv liter matolja. Senegal är planetens mysigaste land. All they do is mysa and mysa. Dansa, shoppa, äta, dricka, driva med varandra. I klimatet, som står still där kring trettio grader celsius.

Eller äsch. Klart det finns korruption och dummisar med makt. Klart man inte flyttar om man har ett jobb man är ens lite nöjd med. Klart det är lite skralt med jobb. Och lönerna är i proportion till levnadsstandarden: låga. Klart det saknas ett socialväsende, klart det finns riktigt fattiga. Benlösa eller förlamade släpar de allra mest utsatta sig genom sanden med hjälp av härdade händer och armar. Handikappade tigger i skuggan, ditförda av sina släktingar. Och tiggarbarnen, även kallade number elevens (två snorsteck under näsan – get it?). Dakar är den ovänligaste staden jag varit i – man måste helt enkelt räkna med att bli rånad en eller fler gånger. Man är så lysande vit, lätt att se, en vandrande plånbok. Men. Min poäng är att det inte är dessa handikappade och missanpassade som kommer till Europa. Det är universitetsstuderande och deras lärare; medelklassen, de som faktiskt redan har det helt okej.

Drar man till Spanien med eurotecken i ögonen – då kommer man inte hem tomhänt. Man skulle bli ihjälmobbad och sönderironiserad av alla. Alltså återvänder man inte. Hellre säljer man plastiga väskor, dansande elvisdockor och knakande, lättrispade solglasögon. Och hoppas. På någonting.

—

Nu är vi på en strandrestaurang med presseningskyddad altan, som vetter mot sanden och Medelhavet. Vi sitter och dricker kaffe efter sardinlunchen.

Vi lyser ju upp varje gång en senegales kommer traskande med ett knippe säljgods. Det kommer en våg med senegalanda med. Gott mod. Bus.
– Eee, du har många väskor, mannen! skämtar min Bo på wolof, stamspråket.
– Ja men vafan… vad gör man, fnissar denna nit bu ñuul, människa som är svart, och lägger till: köp en väska, vetja, istället för att bråka med en hederligt jobbande.
– Skulle inte tro det. Använder inte handväska.
– Din fru använder. ¿Habla wolof?
– Habla wolof tutj rekk, påstår min man, men jag protesterar, “snackar lite wolof” så sjutton heller – eller okej, definiera “lite”, räknas ett hej? Men i alla fall. Jag har precis köpt en väska. I brunt skinn från Springfield. Här under bordet. Det finns en gräns för antal väskor liksom. Eller vad säger jag nu. Ingen gräns finns. Fast vet du, nej, nej tack ändå.
Säger jag. Med gester och miner, och några ord franska.
– Jag såg en av dina polare här i går. Jag sa att ni alla måste slå ihop er och grunda en restaurang, fortsätter min man.
– Eeeh! Vadå grunda! Med vilka pengar! C’est difficile!
– Jomen seriöst. Ingen köper dina väskor. Gör något bra. Något ni kan. Folk älskar ju Senegals mat. Djebu djen, fisk med ris. Skulle bli stort. Skulle bli succé.
– Yassa, säger jag aningen för ivrigt, för jag älskar ju den där citronsmakande kycklinggrytan.
Ögonen på dessa män är som svarta speglar. Nu är de lite stirriga av hemlängtan. Maten därhemma är smaklöksprängande god.
Samtalet driver iväg till hemlandet. Vilken by, vilken stadsdel var ditt hem? Är frun kvar där? Barnen? När var du där senast? Och du då?
Men nu är vi här.
I Fuengirola, Spanien, Europa.
– Men köp en plånbok då. Glammig!
– Nå jo, men nej tack.

När han går börjar Bo skratta sådär så ögonen försvinner bland skrattrynkorna.
– Han sa “habla wolof”!
I Senegal är det franskan som får bidra med glosor. I Spanien är det tydligen spanskan. Livet är inte högtidligt, och inte heller språket. Lite som nylandssvenskan som suger i sig finska ord ändrar stamspråket form i ny språkmiljö.

Ser man på, där kommer kompisen från i går också, han som borde öppna en restaurang. Återseendet är skrattigt.
– Mannen! Vad är det för fel på dig! Säljer du förtfarande solbrillor! Du skulle ju öppna en restaurang! Eeeh. Du är en besvikelse.

—

Jag känner samtidigt både pirr – för varje möte med de svarta i Spanien är en liten hujsig resa – och frid. De bär omkring på myset, de här människorna. Tiden stannar. Faktiskt.

Ibland fastnar min man för att prata wolof en timme. Jag sitter bredvid, litet bakom, och bara lyssnar – förstår tillräckligt.
Spanien känns som Afrika idag.
Barnen leker i sanden. Gräver ner sina ben så den torra sanden yr.
– Han den där pojken är er son va? säger en av senegalmännen.
– Ja.
– Han tittade upp på mig och sa nanga def innan jag träffade dig. Måste erkänna att jag blev paff.

—

När man skriver som jag riskerar man att bli stämplad som omvänd rasist. Ingen upplyst människa kan väl komma och påstå att ett folk vore mera mysigt än ett annat? Ändå är det exakt vad jag påstår.
Kalla det kärlek om det känns mera PK.

Barnens sängkant är en härlig plats för samtal om kvällen.

Vad min man hörde i kväll:

Vi har två kockar i skolans kök. Den ena ser lite kinesisk ut så jag sa ni hao åt honom. Han blev glad när jag sa det. Eller jag visste ju inte om han var kines eller japan för de ser så lika ut så jag chansade på kines. Och den andra var afrikan så jag sa nanga def? åt honom. Han blev jätteglad och sa mangi fi!, och så frågade han denga wolof?! men då skakade jag bara på huvudet.

Åh, så vi fröjdar oss, vi två som avlat denna ljuvliga korta människoyngling som bar sin bricka med skolmat, tittade upp mot dessa två män och bestämde sig för att söka kontakt med de ord han lärt sig på resorna med nämnd mor och far plus liten syster.

Och hur har männen vid skolbespisningen resonerat i sina huvuden vid detta högst otippade möte?

—

ORDLISTA Nanga def? = hur är läget? Mangi fi! = Jo tack, jag står ju här, så… Denga wolof?! = Vafalls! Pratar du faktiskt wolof, Senegals största stamspråk, du lilla vita spoling, och hur kommer det sig?

Hon vägrar klä på sig och komma hem från dagis. Det här är det närmaste hon kommer ett trotsanfall; det går gråtigt och högljutt till.

Jag läste för mycket barnabok för sju, åtta år sedan. Den är iskall. Kylan har helt enkelt blivit kvar hos mig sedan dess. När barnet trotsar tar man kallt bort det som anfallet får näring av. Alltså förklarar jag: nå, jag väntar utanför tills du är klar med påklädandet.
– Neeeej! Jag lovar att klä på mig om du sitter här inne! vrålar hon.
Är man hjärntvättad av en barnabok går man inte på sådana trick.
Storebror, som har allt det här bakom sig, är något av en lustig sidekick till mig. Söt och skolpojkig i sin lite för stora keps och i sina pinnsmala jeansben.
– Det där du gör är en klassiker, avråder han henne förnuftigt medan han slinker ut genom dörren med mig.

Jag ler bara lite, för jag avskyr ju min annawahlgrenska gåsrygg. Min kliniska förmåga att helt enkelt stänga av någonting så känsloladdat och så desperat som ett trotsraseri.

Barnen har fått tillstånd att vaka lite längre på söndag kväll, för våra två käraste länder ska mötas på isen i det som passionistorna kallar drömfinal.
Vem ska de heja på, barnen?
Noah fnyser.
– Erudumeller.
– Nej, jag bara vill veta vem du hejar på.
– Finland såklart.
Men Misan, den empatiska dottern, ser fler möjligheter.
– Vi kan heja lite lite på Sverige också. Mommi bor ju där.
Det rycker i Noahs ögonbryn (som lever ett mycket öppnare och mer avslöjande liv än han själv) och han kämpar med att hålla minen skrattfri:
– Men hon spelar inte ishockey.
Klart vi skrattar.
Oj, lilla mommi.

Det skymmer utanför fönstret. Jag försöker mig på att tolka mertarantasvadan till svenska men ger upp meddetsamma, för mannen vid micken är en poet på speeed. Misans nästipp sticker upp bakom pippilångstrumptäcket och hon är sådär blekblå man blir i ljuset från teven. Efter varje gäspning frågar jag henne om hon vill lägga sig. Nej, det vill hon inte. Ögonen blir glansiga av trötthet, men hon blinkar knappt.

Jag minns ju 1995 och hur stort det var. Dröjer det sexton år till nästa VM-guld är Noah 23 och Misan 21 år gamla vid nästa folkfest, och då pyjamasmyser vi knappast under ett pippitäcke under matchen, vi tre.

Tappert segar vi oss igenom en fullständigt målfri första period och klockan blir tio. Det innebär att barnen lägger sig utan att ha sett ett endaste av de sju smällarna. Men när de på morgonen hör att de tandlösa svettiga blåvita bjässarna faktiskt fått hem den där pokalen – då betyder det någonting, för de har varit med om kampen en stund ändå.

Vi sitter i mörkret, Ann-Lois och jag, och soffan skakar av våra fniss.

Ryssen som enligt SVT kaxat upp sig med orden att Saade är en blev kopia av honom själv. Hans svartvita uppsyn och orden han sjunger… I’m gonna get you… I’m gonna blow you away. Han är en mafioso, inser Ann-Lois, och hon har förstås rätt. Här framför han sina hotelser inför hela Europa! Och Australien, tydligen.

Och de där struthuvudena som hela Facebook fröjdar sig åt! Man blir glad av mindre. Så sjukt galet roligt.

Pojkbandet som ser ut som en direktimport från nittiotalet. Åh nej, vi är för gamla för den här melodin, för de där blickarna med så kallat sug.

Lite retro, lite kitsch, lite rock, lite fransk opera.

Italien är med för första gången på tretton år. De skickar alltid en man med brösthår, säger jag, och precis då dyker han upp på vår vägg: årets italienare med brösthår. Det är inte SÅ mycket som ändras på tretton år tydligen. Men han sjunger fint, och trumpeten längst till höger är fantastisk.

Men Island. Där är soffolket fullständigt fnissfritt och helt enigt: dessa gossar älskar vi. Dessa gossar vill vi ha på våra hemmafester. Dessa gossar vill vi ska vinna.

Ikväll gick jag och min man på teater. Engångsföreställningen var ett underbart kärleksbarn av improvisationsteater och performanskonst. Skådespelarna var förvånansvärt unga (under skolåldern) och jag kan med säkerhet säga att uppsättningen var unik.

Kort referat:

Det är ett mångbottnat, symboliskt teaterspel som börjar kraftfullt med en omvälvande livsförändring: berättelsens pojke tappar sitt ena öga precis när tillvaron känns som allra lättast. Ögongloben slår mot golvet med ett oväntat hårt ljud, och pojken grips av en bottenlös hopplöshet.
“Jag kommer att dö i det här”, ropar han mot himlaljuset, “och ingen kan hjälpa mig”.

Det är som om universums goda krafter skulle höra honom. Likt en deus ex machina dyker den goda feen upp vid hans ord. Tvärt emot våra förväntningar klär sig den goda kraften i en orange kanindräkt i fleece. Men pojken känner igen godhet när han ser den.
“Kan du göra mitt öga helt igen?” frågar han med försiktigt hopp i rösten.
“Ja, det kan jag”, svarar den orange kaninen med ljudlig och förbryllande kraxig röst, och gesten hon riktar mot den enögda pojken rekonstruerar hans kropp –
“Jag kan se igen! Jag kan se!” ropar pojken medan han försvinner ur vår åsyn.

Det är nu kaninen som fyller hela scenen med sin närvaro. Musiken tar vid och beskriver seendets glädje, som tolkas i ett nämast modernt dansnummer med influenser både från rysk balett och afrikansk rituell dans. Kasten är våldsamma, hälslagen organiskt kraftiga, rytmen statisk och trolsk. Den orange kanindräkten bildar under dansösens arbete en ryckig, levnadsglad sjöstjärna; en sällsam hyllning både till solen och till havet.

Publiken kan under detta moment betraktas bita i sina kinder och skaka i någonting som otvivelaktigt endast kan beskrivas som undantryckt berördhet.

Musiken tystnar. Stämningen slår om. En ö, omgiven av ett böljande hav av rött blod, reser sig ur havet. En snillrik konstruktion hindrar de två huvudpersonerna, pojken och kaninen, från att nå det som för blotta ögat ter sig som en gåtfull, lockande skattkista.

Då minns pojken: “Jag har hört om det här. Man måste vifta med sitt svärd för att kunna läsa lösenordet.” Fort yppar ön sitt lösenord – 10111 – och det blodröda havet drar sig undan. Skatten är fri.

Kistan öppnas. Se, skatten däri består av ett skimrande, blekrött elixir.
“Min mor berättade för mig för länge sedan att om man har detta på sina läppar är man fri att önska sig vad som helst,” deklarerar kaninen högtidligt innan hon går till handling. Hon önskar med glittriga läppar evig friskhet, hon önskar liv – och dessutom tar hon ett djärvt steg och bejakar teaterns faktiska fysiska omgivning genom att önska att den pågående pjäsen ska avslutas på ett värdigt sätt. Pojken likaså finner en ring i kistan, en ring som bär samma magiska egenskap som elixiret. Han önskar sin värsta fiendes död och en snabbt därpå följande himmelsfärd för densamme.

Åter tar sjöstjärnedansen vid, denna gång i sällskap av en pojke med magisk ring, och slutbugningarna är mycket riktigt värdiga till fulländning.

Vi plockar snäckor och stenar på Medelhavsstranden. På påskdagen hittar jag otaliga ovala stenar, precis som ägg. Jag leker med tanken att lägga upp ett kollage av stenägg på Facebook som en påskhälsning till alla vänner. Det blir inte av. Jag är ledig nu. Och det är för skönt.

Jag gillar perfekta former. Runda, marmorvita stenar. Hela snäckor, som det finns mängder och åter mängder av nu efter vintern, och före turistmassorna. Och möjligen gillar jag också slipade glasbitar, som lyser gröna i vattnet, men som slocknar när de torkat.

Så resonerar alls inte barnen. Trasiga snäckor är fynd. Knasiga, oregelbundna stenar är fynd. Helst tvåfärgade, randiga eller – till allas förvåning fyndedes även dessa – rutiga. Kakelbitar. Tegel. Fynden får kärleksfulla namn. Räksnäckan är rosavitrandig. Grodfoten är ett fragment av en shellsnäcka. Hur tumnussnäckan ser ut vet man om man riktar blicken mot faunen Tumnus horn.

Kärleksfullt. De är lediga nu.

Resan går vidare från Fuengirola till Dublin. Vi vaknar i Dublin av ett sms: Usama är död. Tänk. Tio år efter händelsen som förändrade säkerhetsprodecurerna vid flygincheckningen världen över.

BBC visar dansande segerrusiga amerikaner som brölar fram sin nationalsång iförda t-shirts med texten ARMY. I texterna under bilden står bland annat att det är Amerikanarna som har Usamas kropp. Vad ska de göra med den kroppen, tänker jag med en rysning. Visa upp? Bränna, begrava?

Jag har inte varit med om det förr, det här att man så synligt firar någons död. Ceauşescu var jag för ung för för att ha noterat värdet av, jag minns inte en endaste bild från den tiden. Inte heller Saddams avrättning blev riktigt så här. Någonting i det hela känns lite olustigt. Är vi inte bättre än så här? Vore det inte värdigare att bara … andas ut?

Vulgärt är ordet jag söker.

Vid frukosten säger Naomi:
- Jag hoppas att Marita och Göran är där.
Hon syftar på bassängkanten. Barnen har nämligen skaffat nya vänner.

Jag för min del har försökt säga att det kan hända att Marita och Göran vill sola ifred ibland. Barnen menar att jag har fel.
- Genast när vi går dit börjar de prata med oss, säger de.
Bland annat har Göran berättat att han är sjuttiofyra år gammal, och att jultomten är hans kompis.
Jag har inte hjärta att säga att det är det svenska sättet. Man är alltid vänlig och social, också om man vill vara ifred. Det kan ju hända att jag har fel.

En dag går Noah till peluquerian, ditförd av sin far. I retur får vi en sorgsen varelse, kortsnaggad och tårögd. Han känner inte igen sig själv i spegeln, och hans mor och far tänker tyst på krigsbarn som hade sorgemoln i sina stora tårblanka ögon.

Nästa dag sätter sig barnen intill Göran och Marita igen. Göran ligger på mage, med näsan alldeles nära klöverblommorna som tar fäste i gräsmattan. Han måste känna deras doft, tänker jag. Och så måste han känna kylan från min sons bassängskalla, fuktiga varelse. Han talar mjukt, Göran; så som man talar när man känner semesterfrid i själen, när man talar med munnen i gräsgrönska, och när solen grillar ens redan kaffefärgade nacke. Och när man kommer från Göteborg.
- När jag var en liten kille så klippte de mig precis så som de har klippt dig nu, mumlar han vänligt.
Noah pillar med gräset och lyssnar efter en fortsättning.
- Och vet du vad alla kallade mig för sedan?
Nej, det kan Noah inte gissa.
- Stubben, avslöjar Göran.
Det blir paus för solandning och tystnad.
- Det var en stubbfrisyr. En väldigt fin frisyr, det där, avslutar Göran, och har därmed blåst bort det mörka sorgemolnet, och krigsbarnets konturer suddas ut där i solen.

Det regnar i Spanien när Kate och Wiliam gifter sig. Min son och jag värmer oss under täcket medan vi tittar på bilarna som rullar fram till Westminister Abbey på tv.

Vi gillar kungligheter.
- Det där är ju drottning Elizabeth, säger min son igenkännande när den gula hatten inklusive kunglig höghet uppenbarar sig.

Och så vecklar Kate ut sig ur bilen där den röda mattan börjar. Buketten är liten och ödmjuk, Kate lång och ståtlig, släpet nyckfullt, lite för brett. Vi stirrar hänförda båda två. Plötsligt bryts de elegiska, stämningsfulla stråkarna av signaturmelodin till Angry Birds. Det är lillasyster som inte skulle kunna bry sig mindre om prinsessbröllop och som väljer att bomba grisar istället.

Jag tänker på mamman som borde vara där, mamman som vi alla dyrkade. Så chic, så fin, så vacker. Rösten håller inte när jag berättar för Noah hur Diana dog. Och sedan tänker jag på att han verkligen är lik sin mor, William. Samtidigt ser han ut som urbilden av amerikansk quarterback, bara brunbrännan saknas.

Det är fint när människor gifter sig.
- Oj Noah kan du inte gifta dig snabbt, genast när du fyller arton, säger jag, helt medveten om att detta definitivt hör till sådant som man inte säger till sina barn.
Han flinar bara och kastar kudde: mamma du håsar.

Prästen som håller talet har värme och auktoritet i rösten – två mycket bra egenskaper hos en präst.
- Bli den du är ämnad att vara, så sätter du världen i brand, börjar han mäktigt.
Det är en underbar, underbar tanke. Jag älskar det faktum att det är en präst som säger det, och i en så livsbejakande ton. Att bli den man är ämnad att vara är inte längre en dom, det är en triumf. Och då menar jag inte bara att Kate är ämnad att vara en prinsessa, kanske drottning. Jag menar att vi alla har ett kall som kan förändra världen om det får bli verkligt.

Fastan slutar medan vi är i Spanien. Ett sju kilo lättare jag tar fyra godisbitar, en bakelse och en Sandwich-glass. Men ingenting smakar gott. I själva verket påminner sockret om ett obehagligt minne under graviditeten 2003.

Det gick ut på att gravidillamående inta flera glas med glukoslösning på fastande mage för ett test, långsamt och i hemska intervaller. Glukosen var iskall och infernaliskt söt, så som man kan vänta sig av flytande socker. Den gången skakade jag under ett täcke och ville dö.

Jag tror jag betackar mig den här gången.

Tillhållet i Spanien byggdes på sjuttiotalet och ändras inte mycket från år till år. För tolv år sedan var det tomt på bebyggelse omkring, minns vi, för det var då vi liksom tog vår första gemensamma siesta. Vi passerade åker efter åker när vi skulle ta oss till huset, som låg högt ovanför havsytan, ett par kilometer från Medelhavet, omringat av berg. Idag kryssar vi bland långsamt tillkomna bostäder när vi ska till huset, till och med caféer och restauranger finns där det förut fanns åker. Fördelen är att utsikten aldrig kommer att blockeras, tror vi, för nu är ju varenda tomt ända ner till havet bebyggd.

Balkongen bjuder på vyn. Gården är trevlig – trädgården välskött, poolen ren – men det är när man vänder på huvudet mot sydväst, och ser över ett hav av takpannor som man ser Medelhavet skymta. Om dagen är dimfri ser man gränsen mellan himmel och vatten. Bucklig och bulkig är den gränsen, för det är Afrika som skymtar där mellan skyn och vattnet, min mans kontinent.

Idag klättrade vi upp på berget här bredvid, vi och barnen, och begrundade den där strimman av grådisig kontinent med värk i hjärtat.

En del av våra liv, mitt och min mans respektive liv, är att vara rotlös. Det faktum att ett av våra fasta punkter på Klotet Jord ligger i fogen mellan mitt Europa och hans Afrika är så lämpligt, så poetiskt, att det faktiskt gör lite ont där själen sitter.

Spaniens solkust bjuder på regn. Vi håller oss inomhus i väntan på blå himmel.

Vår bostad tillhör familjens morfar, som för något år sedan fick epitetet ‘gammel-’. På väggen hänger en bild på Mannerheim, och foton på alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn av kvinnligt kön, också av vår lilla Misse. Denna vägg beskriver gammelmorfar – eller gammelsmurfen, som vi säger – rätt bra. Krigsveteran. Gillar söta tjejer. Att det dessutom står dunkar med vatten i duschen, för säkerhets skull, beskriver honom också. Han är förberedd.

Ibland spekulerar vi kring hans ålder.
- Vår gammelmorfar är äldre än Finland, kan barnen skryta med. Och ha helt rätt.

Jag för min del föreställer mig femtio-sextiotalet exakt så som det beskrivs i Mad Men. De stiliga männen bär hatt och deras fruar har getingmidjor. Mannens kontor är inpyrt med rök och har bruntonad inredning. På den tiden – i denna så kallade svunna värld – var gammelmorfar en driven karl i fyrtioårsåldern, och alls inte en nyfödd valp, inte ens en kaxig tjugoåring.

Han fanns innan den första finska presidenten valdes. Han var med om att ryskan i marksedlarna slopades, och om den finska markens död. Hans relativt nyfunna flickvän (som i fjol fyllde nittio och som är sex år yngre än han) gick i skola i finska Viborg, där det nu springer ryska barn.

Gammelmorfar är kort sagt – gammal.

Sådant tänker vi på.

Jag har legat i mina savolaxiska kusiners skola ända sedan jag var riktigt liten. Jag lärde mig att min svenskhet inte var någonting att vara stolt över. Min svenskhet! Den som egentligen bestod i att födas i Sverige och så småningom, på lågstadiet, i att kunna svenska. (Och visserligen så småningom, i tonåren, i att kunna svenska lika bra och bättre än de själva.) Men jag lydde, jag skämdes, lilla krake.

Och jag fortsätter att skämmas! Jag föreställer mig den finska omgivningen genomborra mig med sina svenskaggressioner när jag pratar svenska i en buss. När snälla tanter vill prata med mina barn i affären bidrar jag med ett vänligt meidän lapset eivät vielä osaa puhua suomea. I ursäktande ton, lite som om jag vore medveten om det onda jag gjort mot mina barn genom att beröva dem finskan, som jag ju själv alldeles tydligt behärskar. Försöker jag fostra dem fint?

Ett sannfinländskt Finland kommer inte att få mig att känna mig annorlunda, inte ens om vi tvingas brodera rödgula flaggor på våra kläder. Inte för att jag (som mina svenskspråkiga vänner) skulle stå oberörd och självsäker vad som än händer – utan för att jag skämdes redan innan.

Det här inlägget var en bikt. Och ett försiktigt löfte om nytt tänkande.

Skolvärlden är lite som dagisvärlden. Ibland bankar dagisbarnen varandra, de knuffas och kallar varandra vid fula namn. Men i skolan upphöjs allt till tio. Bankningen sker med nya muskelkrafter, och öknamnen är valda med nytt skolbarnsintellekt och ger djupa sår. Knuffandet ger huvudvärk och illamående, för man slår huvudet hårt mot asfalten om man faller.

Vi borde ringa ett samtal, ett sådant man ringer när skolan inte gjort tillräckligt. Ett telefonsamtal föräldrar emellan som handlar om respektive familjs ynglingar.
– Vem av oss ska ringa? frågar min man.
– Du förstås, säger jag.
– Jag tror att du är mer diplomatisk, säger han.
Jag som rasande precis mimat orden “vore du min unge skulle jag banka dig blodig” för en inbillad buse håller inte med. Förstås.
– Det är självklart att det är du. Det är solklart du. Vad får dig att säga något annat, säger jag.
Vi skuffar bollen av och an till varandra, men det blir han. Min man, den visa, klippan jag inte skulle klara mig utan.

Våra hjärtan är lite tunga. Vilken usel, ful milstolpe. Skitstolpe.

___

Samtidigt är det så mycket som är så fint och roligt upphöjt till tio.

Min son och hans bästisar hälsar på varandra genom att ta i hand! Mig hälsar de där unga killarna på med en vuxet respektfull nickning, ja faktiskt är gesten som en liten bugning. Gulliga fina barn. Allvarsamma barn. Stora barn. De bästa barnen.

Vi kör till dagis i bilen, min dotter berättar om gårdagens händelser. Det handlar om en av de mer burdusa killarna nu:
– Han säger att jag är den fulaste flickan på dagis, säger hon och i backspegeln ser jag att hon rynkar ansiktet på det där sättet hon gör när någonting är sårande.

Och jag minns att samma kille för ett par år sedan kallade henne för sin prinsessa.
Ah well.
Man ändras.

Fast inte alla ändras. En del är så lojala så det är nästan slitsamt för min mammasjäl, för min dotter fortsätter:
– Fast vet du vad V sa då? Han sa nej, för Naomi är en drottning.
– Sa han det! ropar jag.
– Ja han sa det.
Jag parkerar bilen utanför dagis, och jag tror vi tänker lika, min tös och jag medan vi går in: han är nog rakt igenom fin, den där V.

Jag känner mig fortfarande lite knäsvag när jag tänker på hur nära ögat det var så många gånger när barnen var små.

De hällde i sig handdesinfektion, tuggade i sig cigarettstumpar och harbajs på gården, de stack sig i handen med upphittad spruta. De åt tvål och tandkräm, de kom åt öppna vinflaskor och slurpade i sig. De sprayade frätande tvättmedel. Oj så jag ringde det där förgiftningsnumret som man gör i panik.

Har du sett på All McBeal? Allys dagdrömmar avbröts ofta av det där ljudet av en dragkedja som dras upp. Ett våldsamt och snabbt zipp. Och så stod hon där enbart med kass verklighet framför sig och såg så ledsen och pinsam ut. (Och vi tittare älskade henne lite mer för varje zipp.)
___

För den som inte vet: jag skulle verkligen vilja att min familj skulle få bo stort och ha en egen gård.

I natt, på morgonnatten, drömde jag om ett L-format envåningshus. Ett trähus, rött. Taket var belagt med mörkgråa betongtegel. Gården bestod av gräsmatta, stenarrangemang, blomsterrabatter.

Men mitt på gården framför detta hus stod plötsligt en hög trädstam med bulkiga rötter omkring. Jag såg vad stammen och rötterna bildade tillsammans och – zipp! – ryggade tillbaka. Den högresta stammen var som ett långfinger, och rötterna handens övriga fingrar. En mittfingersgest! Denna stam ropade fuck you åt mig!

Jag vaknade mycket, mycket förvirrad. Vad är detta? Till och med mina drömmar hånar mina husdrömmar, och på de mest bisarra sätt.

Vart ska jag vända mig för terapi?

Man tager mörkgrön ruccola. Man sköljer den och torkar i en slunga, och nyper till sig en smakbit. Så här års är den så smakrik att den nästan blir bitter, och så rik på vitaminer och järn att det nästan känns. Man tillverkar en bädd av allt detta gröna på en stor tallrik. Det blir som ett daggfärskt mosslandskap.

Man fiskar upp soltorkade tomater och kronärtshjärtan ur sina oljor och placerar den kärleksfullt på denna bädd. Man ringlar över lite av oljan som fått smak av tomat. Man skalar ett par ägg och placerar ut halvorna på den gröna kullen. Man häller på pinjenötter. Äsch, man häller över lite olivolja till, sådan man köpt i plåtdunk på matmässan av en grek. Man smular över lite saltflingor, sådana man handlat direkt från saltmakaren på den franska västkusten förra sommaren.

Man bryter en bit jästfritt rågbröd.

Man brygger en kopp naturell rotbush.

Man är bottenlöst lycklig.

–––

De där kilona som hälsovårdaren varnade om är borta efter mina två månader av smartare matval. Men jag kommer inte att återgå till pastorna, pizzorna, vinet, fredagschipsen, lattemängderna, baguettematen, lösgodiset – för det här är ju så otroligt gott.

Vi är ute. De sparkar lite boll. Brorsan är målvakt, syrran skytt.
– Mamma jag gjorde mål!
Jag visar upp två tummar och ett ansikte som ser glatt ut.
– Mamma jag gjorde mål igen!
Jag ser glad ut igen. Tummen upp.
– Mamma nu har jag gjort tre mål!
Jag nickar bara med tummen upp.
– Mamma nu är det fyra!
Nu orkar jag inte titta upp längre. Men lyfter slött upp en tumme.
– Mamma! Jag har gjort fem mål! … mamma?
Målvakten är däremot tålmodig.
– Mamma, jag gjorde ett sexte mål!
– Det heter sjätte, säger han, och man anar en liten irriterad skiftning om man riktigt lyssnar efter den.

—

Fotbollen, ja. Nu har hon tjatat om att få börja på fotboll så länge att det får bli så. Jag är på något underligt vis stolt över att hon inte tjatat lika ihärdigt om att få börja på balett. Det är som ett betyg: grattis, du har inte tvingat in dem i någon könsroll. Ändå kände jag mig tvungen att ha den här diskussionen:
– Då börjar du i samma grupp som din bror.
– Det passar bra. Det vill jag också.
– Det finns inga andra flickor där.
– Nej, jag vet.
Jag tänker efter. Och så är det, jag bara måste ställa nästa fråga.
– Stör det inte dig alls?
– Nej.
Brorsan lägger sig i.
– Du måste vara förberedd på att det är svårt, säger han.
– Ja.
– Det är jättesvårt att få mål på riktigt, betonar han.
– Jamen man får väl kämpa och kämpa! tycker hon.
– Nämen ibland får motståndarna åtta mål och ditt lag noll. Och då får man inte gråta.
– Nämen det viktigaste inte är att man vinner. Det viktigaste är att man kämpar, säger min dotter, hon som är 102 cm lång och segast i världen.

Luften är varm, solen solig och och vi väljer att cykla genom centralparken. Det är första dagen vi har sneakers, och barnen cyklar som om de aldrig gjort något annat.

Naomi har ju med nöd och näppe passerat enmetersgränsen (vi talar koppslängd, vi har ett 102 cm långt flickebarn) och cykeln ser ut därefter: den är låg, hjulen är små. Men seg är hon.
– Som en seg råtta, säger hennes far som ser henne försvinna in i vårlandskapet. De små benen arbetar dubbelt så snabbt som våra, som en symaskin, och allt lerstänk från bakdäcket bildar ett spår längs hennes rygg.
Hon faller när däcken slinter mot snö och is.
– Grrrrr, morrar hon frustrerat varje gång, och flyger upp på sadeln igen.

Fyra kilometer senare är vi framme i Britas. Vi hittar en solig glänta i lä, där snön smultit och marken är torr. Vi sätter oss bredvid ett jordgetingbo, för dessa getingar är rätt durriga och slöa och kommer inte att göra oss illa. Vi är ute i samma ärende: vi har krupit ut ur våra respektive bon och känner nu efter hur livet i solen känns.
Och det känns rätt skönt!
Barnen klär av sig allt som bivit vått. Naomi klär till och med av sig stumporna. På den varma stenhällen torkar de på den tid det tar att äta lite ugnsvarm pizza, smörgås, cloudy apple juice, russin och dominokex.
Stenen känns skön mot de bara fötterna.
– Titta, mina tår dansar, säger hon då och då och vickar på dem.
___

Innan vi åkte iväg sa mannen:
– Ta med dig din bok.
– Ja, sa jag.
Och han tänkte: hon tror att hon inte kommer att hinna läsa. Och han smög ner min roman, den som handlar om ett mord i Jeusalemtrakten, bland termosarna. Och nu på den heta stenhälln gav han boken åt mig: läs, nu är det vila.

En rätt så lyckad söndag blir det på detta sätt, kan jag avslöja.

Tycker man att det plötsligt saknas ett inlägg nedan har man rätt. Om inte, är det bra så.

Det slog mig (när ilskan lagt sig) att vad jag gjorde med det raderade inlägget var precis exakt det här: jag tog någons faux-pas, visade upp det inför en publik och sa: titta här, så här ser inte en proffsfostrare ut. Inte helt olik gesten: titta här, så här ser inte en lyckad teckning ut. Eller hur?

Ett mycket fiffigt drag om man ska förnedra, straffa och hänga ut någon. Men ett mindre fiffigt drag om man egentligen vill – måste – öppna en dialog med vederbörande, och på allvar vilja se en förändring till det bättre.

För precis som Mona kommenterade förtjänar våra barn det allra bästa. Också av mig.

Den Stora Organiseringsivern slår till på våren lika säkert som vilket annat vårtecken som helst. Nu går jag igenom lådorna med printfoton. Dagisfotona är många. 2006, 2007, 2008, 2009, 2010.

Barnen är fascinerade när de hittar de tidigaste bilderna. Alla dessa bekanta ansikten…
– … men det ser ut som om alla krympt i tvätten! säger Noah förbryllat.

Men jag minns dem ju som små. När jag tittar på dem nu tycker jag att de har töjts.

Jag har förmånen att lufta tankarna med en kreativ människa som ställer knepiga frågor. En fördel med samtal med denna typ är att han är rätt ung. Idealismen finns där i en form som inte nötts i kanterna än. Dagens fråga var i alla fall: “Varför blogga?”

Jag vet en rad fördelar som jag vet att andra njuter av. Det där sociala; nätverksbygget, samfundskänslan. Likasinnade hittar varandra. Och motsatser hittar varandra. Man flyttar inte ut på nätet, tvärtom, i längden berikar man sitt verkliga liv med de kontakter man skapat. Och så det där kommunikativa slash informativa: här har du chansen att skriva vad du vill, ingen förlagsredaktör, ingen moderator lägger sig i. Många tycker dessutom att de inte har något ansvar inför läsaren, att man inte är en offentlig person. (En fiffig bloggare jag känner säger tvärt så här: alla har ett ansvar, alla är vi förebilder, vare sig vi bloggar eller ej, och jag håller egentligen med där.)

Men för mig har bloggen en endaste funktion: det är en plats där jag kan fullborda texter. Att jag sedan bara skickar ut det i universum räcker för mig.

Det är som att släppa taget om ett handskrivet ark ute i blåsten: jag vet inte var pappret hamnar. Kanske, oj pirriga tanke, kanske plockar någon upp det där på gatan, vecklar upp och sätter sig ner för att läsa.